Lynch regisserar Reznor.



David Lynch regisserar senaste videon från Nine Inch Nails, "Came back haunted", uppger Grungereport. De har tidigare samarbetet på soundtracket till filmen "Lost highway".

/Niclas

Hårdrock från Linköping, kan det vara något att lyssna på?



Jo, men det tycker jag. Nu är jag ganska sen på det, gammal som jag är, men det här bandet har absolut framtiden för sig. Slank inom Sound Pollution idag för lite reafluktande. Ur högtalarna strömmade Nocturnals relativt färska debut.
Sångaren påminner lite om Ozzy och gitarristen bär spår av en ung Ritchie Blackmore.

Facebook HÄR

/Niclas

Nytt med Valient Thorr.



Jag har skrivit om bandet förr, exempelvis HÄR och nu är de på gång med ett nytt album, "Our own masters".
Videon är regisserad av Greg Oliver, som tidigare bland annat jobbat med filmen om Lemmy. Hur som haver, låten svänger och videon ger lite vibbar av filmerna "Office space" och "I huvudet på John Malkovich".

/Niclas

Van Halen i Japan.



Van Halen har nu drait igång sin japanturné och på första stoppet i Nagoya (18/6), klockade showen in på 2 timmar och 20 minuter.

Setlist:

1. Unchained
2. Runnin’ With The Devil
3. She’s The Woman
4. Romeo Delight
5. Tattoo
6. Everybody Wants Some
7. Somebody Get Me A Doctor
8. China Town
9. Jamie’s Cryin’
10. Hear About It Later
11. Pretty Woman
12. Drum Solo
13. You Really Got Me
14. The Trouble With Never
15. Dance The Night Away
16. I’ll Wait
17. And The Cradle Will Rock…
18. Hot For Teacher
19. Women In Love…
20. Atomic Punk
21. Mean Street
22. Beautiful Girls
 * Dave’s Short Film “Tokyo Story”
23. Ice Cream Man
24. Panama
25. Guitar Solo
26. Ain’t Talkin’ ‘Bout Love
27. Jump

/Niclas

Intervju med Jeremy Widerman i Monster Truck.

Med ett bandnamn som direkt för tankarna till stora bilar i hockeyarenor, kan det vara svårt att hitta ut till de större massorna, vilket bandet fått erfara.
Jag ringde upp en pratglad Jeremy, som för tillfället befann sig i Nashville på en ledig dag med planerad dagsresa mot Baton Rouge för ännu ett gig. Bandet smider just nu järnet efter att ha vunnit en JUNO award för årets genombrott, i hemlandet Kanada.
Vi fann en gemensam kärlek till ett av världens mest bortglömda band, Grand Funk Railroad och Jeremy lovade att så snart som möjligt styra turnébussen mot Europa.

How´s life on the road? Is it constant fun?

Jeremy: No, but it´s consistently fun. You´re gonna have days that are not fun, but lucky to us it doesn´t happen too often. The most important thing is to get into the groove of things. The first couple of days are a little unsettling and it´s kinda being stripped from the comfort of the womb, being in your apartment and doing what you want when you wanna do it and all of a sudden you´re thrown into a van and it´s nonstop driving all day and then show, hotel, traffic, show, hotel, traffic. It´s kinda about getting into that groove of handling the nonstop nature of it all. It takes a couple of days and I´m usually a cranky bitch for the first three or four shows, but once you settle into the groove of things, it´s a lot easier to take it and you have a lot more fun.

How long are you staying out for this run?

Jeremy: We´ve got about another week and a half to go, another five or six shows and then we go to New York for a couple of showcases and meeting with people who are working on the American side of things, because we haven´t really met our whole team yet. Then we´re gonna drive home and later fly out to do some showcases in LA . It´s basically just shows all summer. The train keeps on a´rollin.

Is there anything planned for Europe or Scandinavia?

Jeremy: We keep getting asked for it, but we don´t have a firm or tangible answer right now. All we can say is that it´s definitely on the to do list. I think right now, we´re focusing on getting the record out and see where it gains attraction. We´re really happy with the album and we really feel that we did the right thing with the record, so it´s really just about getting it out there and seeing who digs it and then going there. More to come on that.

Well, you recently got a full page in Sweden Rock magazine.

Jeremy: That´s great! I just feel that we got the right people working on everything right now. It all starts with our label at home and people that are directly connected to us and I think if they do a great job finding people to work the secondary and third markets it´s all good. It´s been real fun for us.

Tell me about the album “Curiosity”!

Jeremy: It´s our first full length and it was kind of a struggle to get it to where it is now. We recorded last year in LA at what used to be Sound City, which is kind of a hyped up spot now with the Dave Grohl documentary. We were in that room and did a very live and very gritty sounding version of what you hear now. It just didn´t sound right and we actually had to can the whole thing and start over. That was a real tough thing to deal with because we had kinda thought of it as finished and done and then we just realized that it wasn´t good enough and wasn´t really up to our standards. We had to make a big decision and we chucked it in the trash and started over. We were able to make it right and we really worked our asses off and did every single thing that we could to make it what it was and I feel that we accomplished with what we were trying to do. We´re really happy with it.

When you scrapped the first version, did you then write new stuff or did you just work with the stuff you´d already recorded?

Jeremy: I think we kept more than half of the songs from that first session. A couple of the songs that were on that session, were older songs and I think we almost kinda murdered them with doing it so poorly in LA and it kinda forced us to actually get rid of those songs and write new ones. It kinda helped provoke everybody to get more excited. I think it´s easier to get excited about new songs and especially if you´re really happy with them, so we took a lot of the best stuff we had, we scrapped a lot of the older songs and then we wrote brand new ones for the second session. The producer we had was really gung ho on coming into the jam space and we really spent a lot of time working on all those new songs and doing all the preproduction to get it together.

How important is the producer and the studio? Is it really important?

Jeremy: Yes! I think one of the huge factors that wasn´t working for us in the LA recordings, was that they guy who was running the studio and was kinda the helm behind that production, really didn´t drive well with us. He´s great at what he does, but it just boiled down to that what he does doesn´t really work for us. With Eric Ratz (Billy Talent, Cancer Bats), we used him on the “Brown EP” and “Curiosity”, he ended up being kinda like a brother and a sixth member of the band. He´s such a fun guy and such an enthusiastic guy and he just really brought this new level of energy into the room and everybody was just having a fun time. We´ve actually stayed so close to him that we brought him to the JUNO awards here in Canada and paid for him since he had a little bit of money trouble and couldn´t get down there. We´ve kept him close and he´s such a good friend.

Could you see that the JUNO award you received brought more attention to the band?

Jeremy: Definitely. I think having a band named Monster Truck is kinda a double edged sword. For people that know the band and are familiar with the band and have been around from the beginning, it works great because I think the band name really reflects the kinda music that we play. For people who are less interested in the rock genre and for people who kinda stay on the outside of things, when they hear of a band named Monster Truck, I think there´s a tendency of people thinking it´s not all the way legit or a serious band and just kinda a funny name. With the JUNO award it kinda brought a little bit of legitimacy within the mainstream media in Canada. There was this feeling that we weren´t a legit band or for real, but I think that´s gone now. At least in Canada, it´s synonymous with being a serious rock and roll band and it´s great timing now with the record coming out and that´s the kinda coverage we need to get with an album release. You wanna get into the mainstream music for a little bit and some of the media outlets. It´s been great all around.

What´s the scene like in Hamilton? Is it a happening scene for metal bands?

Jeremy: You kinda have a one dimensional view of it, since being so close to it and living right in the middle of it. From an outside perspective, I think a lot of people think it´s a happening scene because we have a couple of established bands from that city. Maybe it´s more than you´d expect from a town like that. As far as I´m concerned and maybe it´s just my jaded perspective from what I wanna see, but I don´t feel like there is. I kinda feel that there could be more and I think the band itself was kinda created out of the fact that I wasn´t getting what I wanted out of the music scene. I was going to our clubs and venues and not seeing what I wanted. You can´t just rely on your own city to produce music that you wanna hear sometimes, that´s a little crazy. Just in general, I wasn´t seeing what I wanted and that was really how the band succeeded.

What kinda stuff were you all listening to growing up? Was it a lot of 70´s rock and stuff like that?

Jeremy: Yeah, definitely. The very seed of our band was created out of 1969 to 1971 Grand Funk Railroad. They´re so under appreciated. I love Led Zeppelin and AC/DC and Black Sabbath, but somehow in the last 40 years people have somehow forgotten about that era of Grand Funk Railroad. They were absolutely fucking dominating arena rock in America. I figure it´s because they had a such fallout from their manager (Terry Knight). Their manager stole like a billion dollars off of them. They had to completely restart the band and when they did that, they lost something. I don´t know what happened. It wasn´t bad, but it wasn´t my kinda thing anymore. Me and Jon (Harvey – vocals and bass) were both raised on that. My dad was a huge Grand Funk Railroad fan and so was his dad. We just had all those records and the live album, if you listen to it, you can just literally hear the fucking energy exploding in that live show. Then you have “Closer to home”, which is probably the best sounding studio album and we were just like “How come no one´s paying attention to this? How come none of our friends are listening to this?”. The idea of that live show and the riffs that are kinda simple in nature but catchy and then these really powerful fucking vocals around it, if that´s not a winning combination, I don´t know what the fuck is? We definitely took elements from Deep Purple and Led Zeppelin and I love grunge and a lot of punk rock music, so we just wanted to combine it all and not be a fucking classic rock revival or trying to revive rock and roll. We just wanted to take those things and make them new again.

I´m so happy to hear about your love for Grand Funk Railroad.

Jeremy: Well, you just take those little nuggets and you keep them for yourself for now and just wait for the renaissance.

I hope you make it over here soon.

Jeremy: I think it´s almost inevitable. The next plan will be to get the hell off of this continent and conquer it all.

/Niclas 

John Norum svarar på Sabatons platinaförsäljning.

Eftersom det påstods att inget annat svenskt hårdrocksband innan Sabaton, sålt platina i Sverige tidigare, svarade Norum med följande på Facebook:

"So! A Swedish band called Sabaton has gone platinum in Sweden selling 40.000 units, nice one lads! However, the media statement suggesting they are the first Swedish hard rock band ever to do so, is a little ill-advised! Or, could it be we were "punk'd" back in the 80's when presented with platinum discs for "The Final Countdown"?
No wait! Ashton Kutcher wasn't even born back then!
Ah, the 80's! The days when stonewashed denim was cool, and Platinum" meant 100,000...!"

/Niclas

There´s something rotten in the state of Sweden...

För mig är det fortfarande obegripligt att Sabaton har blivit så stora som de är. Senast jag såg bandet var på Bandit Awards och då sjöng de på svenska. Det var så horribelt uselt att jag kände för att bombhota Annexet bara för att få stopp på spektaklet.
Nu har de sålt 40 000 ex av senaste alstret.

Läs HÄR

/Niclas


Coolest metal band ever!



Sötare hårdrocksband går nog inte att finna.

"We write about things in our life, about school. Also, we write love songs, about relationships we dealt with.”



Mer HÄR

/Niclas

Slayers "Angel of death" 800% långsammare.



39 minuter ren och skär överjävlig ondska.

/Niclas

Intervju med Ivan L. Moody i Five Finger Death Punch.

Det senaste verkar vara att överösa sina fans med nya låtar. Stone Sour släppte två album med några månaders mellanrum, Soilwork släppte nyligen ett dubbelalbum och nu levererar Five Finger Death Punch två nya sammanlänkande album.
Jag tog mig ett snack med sångaren Ivan när han besökte huvustaden för lite promotion. Han berättade bland annat om sitt överväldigande möte med självaste Rob halford, som gör en sånginsats på första skivan.

What was it that made you come into this creative flow that resulted in two albums?

Ivan: At first it was really difficult for me to get into the studio. We had just gotten of the road and I had a lot of rust on me and anybody who knows me, knows that I do not like to be in the studio. They guys were in there for about the first two months and they threw together like 17 or 18 tracks and then they started throwing them at me and I´m just going “Man, this is overwhelming!”. I dug in and ripped my chest open and let the monster out and I just started writing. Piece by piece it started coming out and by the time I was done, six months later, we had 27 tracks. We were all sitting at the table discussing how we wanted to go about this and if we were gonna shelf some of them, but the reality of it was that they were all amazing to us. We didn´t wanna make it so that two years from now, we release these tracks. They were special to us so it just seemed more realistic to make two albums and it came out fantastic, man. We´re really enthusiastic to get it out to the world. Not to mention the guest vocalists on the first album. It´s gonna be an experience for sure.

Did you discuss releasing it as a double disc or was the idea from the beginning, to have them released separately?

Ivan: We were gonna do a double disc at first, but with money being tight these days and being the season that it was in, we just thought it was more realistic to digest the first one instead of force feeding it to them and give them a chance to sink their teeth into the second one later on in the year. Overall I think it´s a better idea. Don´t get me wrong though! We were really looking forward to having it like a double disc, but in the long run this just seems like a better idea.

Did you really feel that all the songs had what it takes?

Ivan: It´s a catalog in itself, bro. I´m just so impressed with it and they guys were too. I really truly think this is our best material ever and there wasn´t one throw away track and that was the benefit of it all. If there was a couple of them, we probably would have shelved them or whatever, but we put our hearts and souls into this one and I think it´s gonna show.

Releasing albums these days when record sales are down the drain, do you ever kinda wish that it was 1990 again, when bands were still selling a lot of records? It´s gotta be difficult these days?

Ivan: I´d say yes, if we didn´t have the fanbase we have. Our fans are militant, man. They´re probably the best in my book, ever. They stick by our side through thick and thin and they still purchase albums. It really hasn´t had that affect on us. I see what you´re saying and don´t get me wrong, I´d love to sell two or three million albums.

Do you write stuff that is not for Five Finger Death Punch?

Ivan: Most definitely. I´m actually going to do a side project after this next album cycle. I´ve already got a few guys on the line, that I´m really proud to say I´m gonna work alongside with. I talked to the guys (in the band) and after doing five records like this, it´s time to take a little bit of space from each other and that way, when we come back to do the next album, it´ll be fresh to us again. I´m definitely looking forward to do this side project.

Who’s idea was it to bring in Rob Halford?

Ivan: That was mine. He was on That Metal Show one night and they asked him what he thought about some of the newer bands and he was quoted saying that Five Finger Death Punch was probably his favorite of all the new bands and my jaw just hit the floor, “Wow, the Metal God!”. Anyway, our manager Jackie (Full Metal Jackie) had interviewed him two or three times on her show, so I approached her; “It might be a long shot, but let´s just see.”. She called his management and at first they were like “No, he´s busy!”, so I kinda brushed it off. About a week later, he had heard the track himself and he literally called Jackie on his cell phone and said “I´ll be there in a week! I´ll record it in Vegas with the guys.”. I was just in awe. It was fucking amazing. He comes to the studio and he´s recording the track and it´s completely surreal at this point. He walked out and true story, I went to shake his hand and he gave me a hug and I was just trembling, man. I just didn´t know what to say or do and he just ended up being the most humble and down to earth, grounded human being I think I´ve ever met. Real honest, very well spoken and it´s an experience you live your whole life for.

It´s pretty cool that he actually showed up to do it and not just went for the e-mail way?

Ivan: Most definitely. It was more intimate for sure, man. And the fact that he wanted to meet us. That´s just old school style. It was just an honor.

How long did it take for him to get it done?

Ivan: You´re talking about Rob Halford! He was there for two hours and it was fantastic. Then we got Max Cavalera and I´m a huge fan of him and we´ve gotten to tour with Soulfly a few times and Sepultura is one of my all time favorite metal acts. We´ve got Jamey Jasta from Hatebreed and him and I go back years and I´ve always admired his style. We´ve got Maria Brink from In this Moment and just to put a twist on everything we´ve got Tech 9. I´m really looking forward to the world getting hold of this.

Was Halford someone you were inspired by growing up?

Ivan: Oh, most definitely! Judas Priest is one of my all time favorite bands and that´s something him and I talked about. He´s sitting there swapping stories with me and what not and he talked about when they toured in 77 and I was like “Man, that´s when I was born!”. There´s not enough words in the universe to explain how I felt.

Any plans of having him showing up at a show in the States and do the song?

Ivan: Anytime! He´s in the middle of recording now, but I gave him the opportunity and I said “Anytime you´re in our area or we in yours.”. He performed with us at the Revolver Golden Rock God Awards and it was just killer, because nobody else knew he was there. We snuck him in the back, so nobody even knew he was there until he walked out on stage and you could just hear the silence. You could hear a pin drop. He fucking nailed it on stage too. I forgot a couple of the lyrics and he was nailing it. I was looking over at him and went “Damn dude, I can´t remember my own fucking song, I´m so overwhelmed right now!”.

You´ve been doing this for a number of years now. How would you compare these two albums to your first one? What would you say is the major difference?

Ivan: I think these albums encompasses everything we´ve done in the past and takes it to another level. I think it´s an “if it´s not broken, don´t fix it” kinda thing. It still got our sounds and our feel, but having that many songs too gave us a chance to experiment a little more and do some cool crazy shit that we haven´t actually gotten to do in the past. If anything´s different it´s definitely some experimental stuff. The instrumental on this one alone, “Diary of a dead man”, that´s just something that nobody would ever see coming.

How do you stay sane on the road? You´re on a bus and wake up in a new town every other day, you do a show and then it´s the same thing all over again.

Ivan: Well, first off, to answer that I would have to be sane and obviously I gave that up when I decided to become a vocalist. (laughs) We´ve been doing this for a while now and I think the hardest part is the family and friends we constantly have to leave behind. I myself have kids and that´s the hardest thing for me. Other than that, I live and die for that experience and I´ve worked my whole life for it.

What made you end up in Vegas?

Ivan: I got tired of commuting from Denver? (laughs) The guys all lived in Vegas so every time we had to do something or we had somewhere to go, you´re talking about a three hour flight just to get out there, spend three or four days in preproduction and then fly back. It just got a little bit too chaotic, so to me it seemed like a no brainer being closer to my boys. That and that there´s no state tax. (laughs)

Is Vegas still the sin city?

Ivan: Are you kidding me? Absolutely! 24 hour lifestyle and you can´t get enough of it.

I recently read an interview with you, where you said you consider yourself a bit of a recluse and still you´re the frontman. How does that work?

Ivan: Well, I figured being the frontman, you´re exposing everything about yourself to the world, so they get enough of me when I´m up there and when I´m on the road. When I´m at home, I shut off, turn the switch off and spend as much time as I can with my kids and I stick to what I know. Not to mention that I tivo a whole bunch of television shows, so I can catch up.

For how long do you see this tour going? A first leg for volume 1 and then a second leg for volume 2?

Ivan: Most definitely. We´re actually talking about implementing the second CD once it´s done. I can´t really say how long we´re gonna be out, but we´re probably looking at two – two and a half years. We gotta touch base all over the world and we´re talking about Australia, Japan, Europe, The States, South America and that´s not even repeating and going back a second or third time.

Any places you´re gonna play that you haven´t played before?

Ivan: South America. There will be a few on the list for sure.

/Niclas

Intervju med Rick Springfield.

Jo jag vet, Rick Springfield kan knappast kallas för hårdrock. Dock spelade han på SRF i helgen och hans karaktär i serien "Californication" var mer hårdrock än de flesta hårdrocksband. Dessutom tänkte jag att det kunde vara jäkligt kul att snacka lite med denne gamle mjukisrocker.
Jag fick 15 min med Rick och vi avhandlade bland annat hans megahit "Jessie´s girl" och hur han turnerade i Vietnam under kriget.

I´m a huge fan of ”Californication” and I loved the part you played in it. How did you end up getting the part? Did they reach out to you or did you call them?

Rick: I got a call that they were looking for someone with some history in the 80´s that they could write a part for the show around. I read for the part and got it and they just wrote it around my name and used certain references, but they had the character in mind before they cast it. They weren´t writing me, they were writing about a character named Rick Springfield.

Was there anything in that part where you could draw inspiration from your own life?

Rick: Certainly. You do that as an actor. You pull out whatever you have in your life that parallels in some way, the emotions that you´re supposed to be going through, but you do that in anything. I´ve done that when I´ve played dads or boyfriends or sons. You pull out whatever that has the same emotions. He (the part) was a bit of a jerk and a hedonist and I´ve never treated people with disgust, so that´s not really me but I´ve certainly felt that at times for somebody. You just use the time you felt like that. That´s what acting is, creating a character that seems real.

Playing such a part has to be a whole lot of fun, right?

Rick: Oh yeah! I knew what the show was and I knew it involved some pretty wild shit and I was up for it.

I loved the scene when you walk up to Hank Moody and say that you shit a pint of blood in the morning.

Rick: (laughs) Dude, the writing is great on that show!

It´s phenomenal! Has there been any talk about your character coming back to the show?

Rick: Yeah, they´ve talked about it and I think this may be their last season and they´re talking about bringing the character back, but I haven´t heard anything more than that. It certainly was one of the more popular coming and going characters of the show. I´m up for it.

You have such an interesting story that you tell in the movie “Sound City”.

Rick: Yeah, it was kinda the start for a lot of things for me being connected to that studio. I think the movie shows the start of a lot of people´s lives. That studio launched a lot of careers and I think that´s basically what Dave was kinda getting at. It was more than four walls of a studio, it had a heart that drew people to it and the heart was the owner, Joe Gottfried. He was the guy whose spirit drew everybody to that studio. He made it work and it really shouldn´t have worked. (laughs)

The song “The man that never was”, how did it come about?

Rick: We got together, me and the Foo Fighters, in a studio and we worked for about four or five hours one night and just came up with a track. After we finished the track, I said “Now what?” and Dave said “Take it away and write a song!”. (laughs) I took it away and worked with Matt Bissonette, who I´ve written the last two records with. We came up with it pretty quickly, like the next day or two it was done.

It´s such a great song! Do you play it live now?

Rick: Thanks! Yeah, we do. It fits in real well, especially with the new album. Our show is very high energy so it really works within the set.

Those days, was it more fun back then?

Rick: I wouldn´t say it was more fun. I´m having a lot of fun now. I think that when you get a few years under your belt as far as notoriety, you learn to do it better. I think I´m a way better live performer now than I was back then and I think I´m a better guitar player now. To an extent, I think I´m a better writer as well. Certainly the newness of the fame and all that was incredibly exciting, but that really only happens once, that first blush of fame. You can only be newly famous once, so it was really exciting, that whole period and I have great memories of that.

“Working class dog” was the first one of your albums I bought…

Rick: Oh great! I think that album still holds up sonically and everything.

Absolutely. When you wrote a song like “Jessie´s girl”, did you feel that it might turn into a hit?

Rick: I thought they all were. That´s kinda how I work as a writer. I work for the hook and try to make it the best song I can and while I´m writing it I´m thinking “This is a really great song! This could really be a hit!”. Then you get them all together and you look at them and go “Ok, I guess this one´s better than that one.”. I thought “Jessie´s girl”was a good song, but I didn´t think it was the best song on the album, but that´s just a personal opinion and I´m glad I was wrong.

What´s the plan now? Are you gonna be touring for the latest album, “Songs for the end of the world”, the rest of this year or are you gonna start writing for a new album?

Rick: Both actually. We´ve built the show around the new record. We have video screens and things that reflect old videos or new videos of the songs. We do four or five songs off the new record and a bunch of hits and I´m looking to start writing again soon.

Will that be a release for next year?

Rick: Yeah!

As a writer, are you the kinda guy that has to sit down for two months and get into a writing mode or do you constantly come up with stuff?

Rick: I write stuff down when it comes into my head, but I have to get into the mode and focus and that´s really when I finish songs.

A final thing. I had no idea that you toured Vietnam during the war? What was that like?

Rick: It was horrible! (laughs) We got shot at and there were rockets and almost blew the band up with a hand grenade. We shot everything from 45´s to tanks and it was like John Wayne time, but for real. It was pretty scary. We smoked a lot dope, drove through the jungle and played for the soldiers in bases on basically small wooden stages. One time we played inside a tent because it was raining and we were standing on a bunch of sandbags and the water was slowly filling the tent up. It was rough stuff, but an experience. Looking back, not a lot of guys in my age have that experience. It was pretty wild.

Since then, have you played for the troops again?

Rick: We were trying to get over there (Iraq, Afghanistan), but it didn´t work out. I´m a big supporter and my dad was in the army. We did a song on a Christmas record and the proceeds went to parents who´ve lost children as adults in wars.

/Niclas

Intervju med Johan Hegg och Ted Lundström i Amon Amarth.

Amon Amarth är aktuella med ett nytt album, "Deciever of the gods", och jag fick möjlighet att sitta ned med Johan och Ted och snacka lite om allt möjligt.
Av någon underlig anledning skedde själva intervjun i lobbyn hos MTG, ett hus med fler säkerhetsåtgärder än Fort Knox. Det blev bland annat snack om arbetet med Andy Sneap, studiebesök på Birka samt religiösa busschaufförer.

När ni skriver låtar, samlar ni då en bank av riff och plockar sedan ut godsakerna?

Johan: Nej, det har vi aldrig gjort. Nu får jag svara för Olli och Johan,men jag tror att de alltid har jobbat med att de kommer på ett riff och sedan bygger de låten efter det. När de känner att de kommit tillräckligt långt med en idé, tar de med den till replokalen och så jobbar vi tillsammans med den. Jag vet att många spottar ur sig riffidéer och plockar ur kakan, men så har vi aldrig gjort.

Ted: Vi har aldrig skrivit en extralåt. Det som är på plattan är det som vi har skrivit. Vissa band skriver 20 låtar och väljer ut 10, men vi jobbar bara med de låtarna vi tror på och de hamnar sedan på skivan.

Johan: Det har alltid varit så för oss. Jag vet inte om det är för att vi är slöa med att skriva låtar eller vad? (skrattar)

Ted: Det har väl lite att göra med att vi inte spottar us oss låtar, men istället jobbar vi hårdare med de vi har. Johan: Jag tror det också handlar mycket om att om man känner att det inte blir bra, så vill man inte ödsla energi på det. Man får helt enkelt välja vad man tycker är värt att satsa på och köra på det.

Hur funkar ni som band när ni skriver. Bestämmer ni er för en tid då ni sitter och skriver eller sker skrivandet lite då och då?

Johan: Jag vet att många av idéerna som Olli har haft, har han haft under en ganska lång tid och nött på hemma, innan han tagit dem till replokalen. I praktiken kan man säga så här, vi bestämmer att datum dåvi går in i replokalen och börjar skriva och sedan har vi en deadline när vi ska vara klara.

Ted: Där emellan har vi kanske en vecka eller två då vi kör i replokalen och känner sedan att nu kommer vi inte längre och då åker alla hem till sig i några veckor och känner på det vi har. Sedan möts vi upp igen för att fortsätta där vi slutade för det är ingen idé och bara stå och dunka huvudet i väggen om man inte kommer någon vart i replokalen.

Johan: Precis. Man måste lära sig att känna av när det är dags att ta en break för att hämta nya krafter och få ny inspiration.

Det här med de mytologiska texterna, tröttnar ni inte? Vill man inte någon gång bara skriva en partylåt om brudar, bilar och stränder?

Johan: (skrattar) Jo, det är klart att man kanske gör det. Jag fick väl lite utlopp för det på den här skivan när vi gjorde vår bonus-EP. Vi skrev fyra originallåtar som är specifikt skrivna för att låta som andra band och då är texterna också skrivna för att vara anpassade till de banden. Vi har en Judas Priest-låt, en Motörhead-låt, en AC/DC-låt och en Black Sabbath-låt. De är helt olika allihop och ingen har med vikingar att göra. (skrattar)

Ted: Det är lite kul för då kan man verkligen ta ut svängarna. Det vågar man inte göra med sin egen musik. Här kunde vi verkligen leka med ljud och texter och verkligen bara gå ”all in” och ha kul.

Johan: Samtidigt känner jag så här, visst, några låtar som vi haft med på skivan har med ett nödrop kunnat sägas vara länkade till vikingar och vissa låtar har jag bara skrivit rent metaforiskt. Använt vikingahistoria och mytologi som en metafor för vad jag egentligen pratar om. Vad som alltid varit viktigast och som definitivt varit viktigast på den här plattan, är att texterna ska funka med musiken. Kopplingen ska vara självklar mellan texten och musiken. Jag tänkte mycket mer filmiskt i många av låtarna. ”Om den här musiken var musiken till en film, vad skulle filmen handla om och vilka skulle karaktärerna vara?”. Det var mer tänk i det perspektivet. Jag har lämnat allt det pretentiösa metafortramset, vilket inte är trams naturligtvis, men det kan vara väldigt svårt ibland att få texterna att funka ordentligt. Plötsligt tar musiken en vändning som inte funkar med texten och då kan det bli krystat, men om man bara fokuserar på att få en schysst berättelse som går bra med musiken, då kan man få ihop en jävligt bra text.

Läser du på inför nya låttexter?

Johan: Mycket av de här grejerna har man sedan tidigare. Jag har ju läst mycket genom åren och läst de här gamla sagorna, legenderna och själva mytologin. Men naturligtvis, om jag får en idé till en text, kan jag gå tillbaka och faktakolla, även om jag lite medvetet försöker strunta i att hålla mig till fakta. Så visst, jag kan gå tillbka och kolla fakta och då blir det ofta att man kommer på nya idéer och man får nya vinklar och tankar. Det kommer uppslag hela tiden.

Inga studiebesök ute på Birka?

Johan: Nej, men jag har varit där några gånger. (skrattar) Jag måste faktiskt säga att det är en av de aboslut mest intressanta dagar jag haft där och jag trodde att det skulle bli helt värdelöst. Jag bodde i Haninge i en bostadsrättsförening som hete Runstenen. De firade 40 år och då beställde de en runsten från Kalle Runristare och han håller till på en ö i närheten. När han höll på att jobba med den där stenen på sommaren, så åkte vi dit med föreningen och det var jag, min dåvarande sambo och ett gäng pensionärer. Vi åkte buss och jag tänkte ”Shit, det här kommer bli så jävla värdelöst.”, men han tog med oss ut till Birka för det var bara en liten båtresa dit och jävlar vad han Kalle kunde mycket! Han berättade som superintressanta grejer och folk som var ute på Birka började helt plötsligt följa med oss och han fick ursäkta och säga att det var en privat grej och att de fick gå vidare. (skrattar) Det var superintressant.

Vad bidrog Andy Sneap med då? Han dyker upp överallt numera.

Johan: Han är ju en förbannat bra producent och framförallt tycker jag också att han har en förmåga att göra ganska varierade produktioner och produktioner som passar de namnen han ser upp till, som exempelvis Kreator och Accept.

Ted: Ja, han har verkligen fått igång Accept igen och jag tror han verkligen hjälpte till mycket. Det är någonting med honom. Det är kanske inget specifikt han gör, men han får verkligen ut det där ur banden. Jag hade lite önskemål om hur vi ville jobba när vi gick in i studion och han tyckte det var skitkul. Det bara flöt och han är så jäkla rutinerad också!

Johan. Han är en duktig musiker själv också och har varit med i en mängd band och han vet vad man som musiker förväntar sig eller önskar sig av en studio. Allt kändes jävligt bekvämt och man kände sig verkligen hemma från första stund och det var ju skitbra bara av den anledningen. Sedan kunde vi på ett bra sätt förklara vad vi önskade oss av produktionen och det kändes som att han förstod det. Vi var på samma våglängd och det var jäkligt kul.

Är det ett måste att använda sig av en producent eller skulle ni kunna fixa allting själva?

Johan: Vi kan säga så här, vi har försökt fixa allting själva med varierande resultat. Rent generellt för oss, är en producent viktig för att vi försöker ju ha bandet som en demokrati, men problemet är när vi går in i en inspelningssituation. Då är det jäkligt meckigt att ha fem killar som ska få säga till om allting. Då är det bättre att ha en som bestämmer över själva produktionen och så har man fem musiker som ägnar sig åt att spela.

En demokrati med diktator?

Johan: Jo, men det är lite så.

Ted: Tidigare var det mycket snack om ljudbilden och att trummorna ska låta så här eller gitarren så där. Det går inte utan en måste ju ha fokus och få allt samspelt. Ibland kan ju även producenten komma med lite idéer och tips och få ut det bästa ur folk, vilket är en bonus.

Johan: Ofta när man jobbar med en låt, textmässigt eller musikaliskt, kör man fast i ett tankesätt. Då kommer producenten och säger ”Men ska du inte ta och köra den här fraseringen istället?” och så testar man det.

Ted: Det är ju en fördel att ha en engelsman som kan ge förslag på ord man kan använda istället.

Johan: Exakt. En av mina favoritgrejer på hela plattan är i låten ”Deciever of the gods”. Jag hade en frasering som han faktiskt gillade och tyckte var bra, men sedan kom vi till fjärde versen och då sa han ”Ska vi inte ta och ändra om lite här så det blir en twist? Så det händer någonting och inte bara blir en upprepning?”, men jag var lite tveksam. Jag försökte, men tyckte inte det funkade. Andy sa ”Jo, men det funkar.” och han är ju så jäkla envis, så till sist så fick jag till det och det var ju skitbra. (skrattar) Hade man bara kört den fraseringen från början hade det inte varit lika bra, men när twisten kom blev det bra.

Ted: Det är oftast små detaljer en producent kommer med. Vi kommer in med låtarna vi jobbat hårt med och det är svårt att kliva ur och se allt utifrån. En producent kan hjälpa till med sådant och göra stor skillnad.

När plattan är klar, händer det att man lyssnar tillbaka och känner att man skulle gjort något på ett annat sätt?

Ted: Nu vet jag inte om vi kommit så långt med den här skivan, men jag vet att det har hänt många gånger förut. Framförallt Olli kan gå och grubbla på saker under lång tid efteråt; ”Fan, jag borde stått på mig! Jag skulle spelat så här istället. Första tanken var ändå bäst.”

Johan: Men det är ingenting att gråta över. När det är klart får man tänka ”Ok, det där blev kanske inte riktigt som jag tänkt mig, men jag får tänka på det nästa gång istället.”. De som hör plattan har ju aldrig hör det. Det går inte att grotta ner sig i sådant för då kommer man aldrig någon vart.

Det är 15 år sedan första fullängdaren kom ut nu i år. Inga planer på en deluxepaketering?

Johan: Nej, vi gjorde ju en specialutgåva av de första fyra skivorna härom året och då gjorde vi ju även fyra specialspelningar för dem, där vi körde alla låtarna live.

Ted: Skivbolagen vill ju alltid släppa remastrade utgåvor för att tjäna pengar, men som band känns det där sunkigt. Jag menar, remastrad? Man höjer nivåerna lite och trycker ihop skiten så det ska bli ännu högre. Det är sällan de gör något vettigt åt det hela. Vi var ganska anti det där länge och hade diskussioner med skivbolaget om varför vi skulle göra det? Till slut kom vi fram till den gyllene medelvägen att om vi skulle släppa något så ska det fan vara speciellt. Då släppte vi varje skiva remastrad och en livevariant och då kändes det ändå som att man fick en bonus.

Johan: Själva poängen var ju att liveskivan skulle vara med utan kostnad, så vi tog inget extra betalt för den. Ett gammalt fan kunde då få sin favoritskiva remastrad, men istället för att punga ut med pengar för att köpa en ny skiva så fick man liveskivan till. Det är jävligt knepigt det där, att ta betalt för gammalt skräp, eller hur? Något jag också tycker är lite tveksamt, är de här banden som säljer VIP-biljetter. Någonstans kan jag kanske förstå att KISS och Ozzy gör en sådan grej, men när det börjar krypa ner till band i vår storlek, så känns det lite...

Ted: I USA är det fullt godkänt och hela samhället funkar så där. Man pröjsar och får lite extra. Nu börjar det komma över till Europa.

Johan: De ville ju att vi skulle göra det där i USA för några år sedan, men vi ville inte göra det.Vi sa så här istället; ”Innan varje gig från det att dörrarna är öppna till en kvart innan bandet går på, så har vi meet and greet för alla som vill komma.”.

Ted: Det var också ett sätt att få dit publiken tidigt och så gjorde vi det gratis. Det här har ju kommit mer och mer beroende på att branschen ser ut som den gör nu.

Johan: Naturligtvis. Jag ska inte säga något egentligen. Personligen skulle jag inte vilja att vi sysslade med något sådant, men vem vet? Kanske blir det att vi också gör det längre fram. Det känns tråkigt att det ska behöva vara så. Fansen lägger ju redan ut hur mycket pengar som helst, i varje fall våra fans. De köper skivor, tröjor och går på konserter.

Å andra sidan har du som fan ett val. Du behöver ju inte köpa den där VIP-biljetten.

Johan: Nej, visst. Säg att världens största fan redan lägger mycket pengar på oss, men har inte råd att köpa den där VIP-biljetten. Ska han då inte få en autograf?

Ted: I USA blir det lite konstigt. Man köper en sådan där lyxbiljett på en heldagsfestival och får stå längst fram, men problemet är att de som köpt den biljetten inte går på de första banden. När de första banden spelar är det en tom gräsplätt och 100 meter bort står de med de billiga biljetterna, så du spelar för tre killar längst fram och resten är långt där bak.

Johan: En jävligt märklig situation, men det där är så jävla typiskt amerikanskt på något vis, men det börjar ju komma här också nu.

Då blir det inga dyra VIP-biljetter på Rockstar Mayhemturnén (Rob Zombie, Five Finger Death Punch, Mastodon mfl) nu då i sommar? Ni är väl ute hela sommaren?

Johan: Nej, men vi kör ju våra meet and greets varje dag ändå vid vårt merchbord. Vi är ute i princip hela juni, förutom några dagar och sedan hela juli och halva augusti. Det är en jättebra möjlighet att få spela på något riktigt stort i USA. Vi är första bandet på main stage, vilket gör enormt mycket.

Vad blir det efter USA då?

Johan: Det blir väl lite time off och sedan blir det Europa och sedan USA igen efter nyår, som headliner. Vi kommer att försöka beta av så mycket som möjligt. Det mesta är fortfarande i planeringsstadiet.

Har ni något härligt Spinal Tap-minne? Har ni tappat bort er på väg till scen eller liknande?

Ted: Det var nästan så vi tappade bort oss på den engelska landsbygden på väg till studion.

Johan: Jag har ett minne från Sweden Rock Festival när jag började prata engelska med publiken. Jag vet inte vad jag sysslade med?

Men det måste ju bli svårt till slut och att du vaknar upp utan att veta var du är?

Johan: Det är jättesvårt för mig med mellansnacket. Mitt normala scenspråk är ju engelska för det pratar jag mest. Att snacka svenska i mellansnacket är skitsvårt.

Ted: Man säger fel stad på sen och liknande. Man krökar varje dag och är bakis och sedan händer det så mycket runt omkring hela tiden. Man blir helt vimsig ibland.

Johan: Jag kommer att tänka på en del andra saker. Vi hade ju en busschaufför på ”Sounds of the underground” i USA, som var superkristen. Vi delade buss med Darkest Hour och vi skulle över gränsen till Kanada och det var väl lite nervigt där. Busschauffören bara sa ”Det här fixar jag, grabbar! Jag har tumme med han där uppe.” och han bara körde igång; ”Oh lord, please make sure that these fine gentlemen make it safely across the border into Canada!”. Vi åkte iväg och på bron över så gick bussen sönder. (skrattar)

Ted: Bussen bara brakade och vi var tvungna att ta våra grejer och hoppa på Chimairas buss och de låg och sov, för det var på morgonen.

Johan: De vaknade sedan; ”Vad fan gör ni här?”. (skrattar)

/Niclas

Många lär sig nordiska språk tack vare hårdrock.

Har för mig att jag såg ett inslag på 60 Minutes för något år sedan, om italienare som studerade svenska för att förstå texterna i svensk black metal.
Wall Street Journal skriver om denna nya "trend!.

Läs HÄR

/Niclas

Konsertrecension

Whitesnake

Gröna Lund, Stockholm 130605

Solen sken och Stockholm visade sig från sin bästa sidan när Whitesnake rev av några låtar på Gröna Lunds stora scen.
Tyvärr kom jag lite sent och fick dessutom spendera tid i kö för att komma in, vilket gjorde att jag missade det två första låtarna. Konserten fick jag uppleva från sidan då Grönan denna kväll var packad till närapå bristningsgränsen. Kul med mycket folk och det märktes även på herr Coverdale som strålade ikapp med solen.
60-plusaren ser fortfarande oförskämt bra ut och verkar inte bära på ett uns fett. De problem han haft med rösten de senaste åren, märktes det faktiskt inte så mycket av den här ljumma kvällen. Det var först i avslutande "Here I go again" och "Still of the night" som han började kraxa lite och stämbanden lät något ansträngda. Dessförinnan sjöng han riktigt bra och kvällens höjdpunkt blev den fantastiska "Forevermore". En ytterst finstämd låt som levererades med stor pondus.
Coverdale juckar fortfarande med mikrofonstativet som ingen annan, men det känns på något vis helt naturligt och inte fullt så patetiskt, som det kanske borde göra. En man i sina bästa år helt klart.
"The gambler" dedikerades till de fallna hjältarna Galley, Powell och Lord och verkligen sjöd av energi.
Att kvällen även bestod av en gitarrduell mellan Aldrich och Beach, samt ihärdigt trumsolo av Tommy Aldridge, får man ha överseende med. Coverdale behöver pauser under konserten, som vilken annan veteran som helst. Han är charmant som få och spatserar runt med ett konstant leende på läpparna, till publikens stora jubel.
Whitesnake lyckades med det som KISS inte gjorde i lördags, bjuda på en högenergisk show utan krusiduller och som dessutom aldrig blev tröttsam. Den vita ormen kan fortfarande sin sak, vilket imponerar djupt.

Betyg: 4/5

/Niclas


Missa nu inte Whitesnake ikväll!

Ikväll intar Covvan och hans närmsta män stora scenen på Gröna Lund.
HÄR hittar ni intervjun jag gjorde med Coverdale för någon månad sedan.

/Niclas


Ny bok om The Runaways.

Helt klart en bok som måste läsas. Beräknad att släppas i juli 2013.

/Niclas

Hela KISS Sthlmsgig!



Hela giget från i lördags. Burkigt ljud dock. De första minuterna av filmen innehåller Simmons besök på Hard Rock Café.

/Niclas

Konsertrecension

KISS
Hardcore Superstar

Friends Arena, Stockholm 130601

Dagen började med en liten rundvandring på stan och besök av diverse vattenhål. Sista anhalt blev Bistro Oljebaren på Torsgatan. Ett ställe som varmt kan rekommenderas, men nu var det inte ölhävning det skulle skrivas om.
Sist jag bevittnade bandet gav de en urusel föreställning på turnén för Psycho Circus i Globen och jag svor att aldrig mer betala för att se KISS igen. När sedan en av minna lillebröder undrade om jag skulle hänga på till Friends Arena kände jag att det kanske kunde vara kul.
Sagt och gjort. Vi traskade in i detta skrytbygge strax innan Hardcore Superstar gick på och de första vibbarna som infann sig var av en högst trist och intetsägande arena. Stor, absolut, men när vi gick genom betonggaraget för att komma in kändes det hela högst besynnerligt. Ska det vara så här eller är det bara tillfälligt innan allt är klart?
I stort sett halva arenan var avskärmad och även läktaren allra högst upp. Lite av ett antiklimax får jag säga, även om jag vet att det inte fanns en chans att de skulle sälja ut. Jag fick senare veta att man hyr antingen hela eller halva arenan. Detta gör att en fullsatt halv arena räknas som utsåld och KISS visste från början att de inte drar lika mycket folk som exempelvis Maiden eller Springsteen.
HC bjöd på en habil uppvisning och de nya låtarna fungerade bra. Dock kom bandet betydligt mer till sin rätt när jag såg dem på ett knökfull Tyrol för några månader sedan. En del teknikproblem gjorde också sitt till, men överlag lät det helt ok och Jocke Berg fortsatte att imponera med en sjuhelsikes röst.
Strax innan KISS intog scenen snackade jag som snabbast med HC´s basist Martin, som var mindre nöjd med teknikstrulet, men som tyckte att giget ändå gått bra. Han berättade även att KISS repat sedan lunchtid under dagen och haft en hel del problem med "spindeln". Den kom ner snett och de höll på att ramla av, med mera. Det bådade ju inte gott, får man väl säga.
När KISS så drog igång var det en hyfsat imponerande öppning där de stod samlade på "spindeln" som sakta sänktes ner från taket. Däremot var valet av öppningslåt, "Psycho circus", fullständigt åt helvete. Förvisso bästa spåret från det albumet, men nog hade de kunnat välja något betydligt mer imponerande?
Scenshowen då? Jo, visst såg det snyggt ut, men den där "spindeln" gjorde inte så mycket utan var mest upphissad i taket som en del av ljusriggen. Faktum är att på alla de bilder jag tittat på under dagen, så ser bygget betydligt mer maffigt ut än det var live. Jag stod i den sk "golden circle" och kanske hade det hela varit betydligt vassare om man sett det från längre bak i arenan? För övrigt stod Andreas Carlsson, Jonas Åkerlund och Amir precis bakom mig i den lilla fållan vid mixerbordet. De såg ut att gilla vad de såg, även om de inte direkt sjöng med och klappade händerna. Nick Simmons syntes även där och stod tillsammans med skådespelerskan Malin Åkermans syrra. Inte ens han såg alltför exalterad ut.
Hur som haver, ganska tidigt in i konserten stod det klart att Pauls röstproblem kvarstår. På sina ställen lät det förbannat illa och hur han ska orka ta sig igenom resterande spelningar är en gåta.
Setlisten var inte den roligaste och jag kan inte förstå varför de envisas med att slänga in "War machine", "Lick it up" eller "Heaven´s on fire"? Visst, två av dem var stora hits i Svedala, men ändå? Och vad gjorde låten "Say yeah" i setlisten? Det tog mig lite tid innan jag kom på vilken låt som spelades och det lät långt ifrån bra.
Tommy sjöng första delen av "Shock me", vilken fortfarande inte låter speciellt bra och gick sedan över i hans egen "Outta this world". En bra låt på plattan, men mindre kul live.
Hans och Singers solo var dessutom fullkomligt meningslöst.
Räddaren under kvällen var utan tvekan Simmons, som fortfarande har en stark röst. Även Singer skötte sig med bravur i avslutande "Black diamond". Det är lite lustigt hur bandets alla tre trummisar har röster som påminner så mycket om varandra.
Under "Love gun" flög Paul ut till den lilla scenen precis där tidigare nämnda Carlsson, Åkerlund och Amir stod. Han vickade lite på rumpan och kraxade sig igenom låten, som tidigare varit lite av hans "finest moment" på konserter, men som nu föll ganska platt.
Nej, KISS 2013 imponerade tyvärr inte. En helt ok show och visst blixtrade det till ibland, men det märks nu, mer tydligt än tidigare, att de faktiskt börjar närma sig karriärens slut. De är lite trötta, vilket är fullt förståeligt, men snacket om att de inte vill lämna partyt för sent och gå ut med flaggan i topp, ja den tidpunkten har nog redan passerat.
Igår tänkte jag ge konserten en trea, men ju mer jag tänkt på det och även insett att jag gäspade ganska mycket och önskade att allt skulle vara överstökat, beslutade jag mig för att sänka betyget ett snäpp.

Betyg: 2/5

/Niclas


Intervju med Close-Ups chefredaktör
Robban Becirovic del 2.

Här serveras nu del 2 och den avslutande portionen av den långa intervjun jag gjorde med Robban.
Del 1 hittas HÄR. I den här delen fortsätter snacket om bl a själva arbetet med tidningen, hur branschen förändrats, hur framtiden ser ut och Martin Carlssons avhopp.

Robban: Tidningen har funnits i 21 år och jag har aldrig gjort en enda budget. Jag driver ett företag med fem anställda och jag har aldrig gjort en budget i hela mitt liv. Jag hatar de där siffrorna och att tänka och planera. Jag vill bara göra en tidning och lyssna på hårdrock, för det är det som är det roliga. Den passionen som jag hade då, har jag fortfarande kvar och det är bara roligare nu.

De där 2-3 första numren av tidningen, hade du något annat arbete under tiden?

Robban: Jag sommarjobbade som timanställd inom hemtjänsten från 16-års ålder, så de ringde in mig ganska ofta. Jag kunde anpassa min tid, men tidningen gav absolut inga pengar. Senare fick jag en praktikplats via arbetsförmedlingen runt 92. Det var dåliga tider i Sverige och de försökte få ut ungdomarna på lite olika saker. Jag och en annan bekant sökte och hamnade på Norrköpings Tidningar och det är nog fan det bästa som hänt mig för det var där jag lärde mig skriva, kan jag säga. Visst jag kunde lite innan, men där fick jag sitta åtta timmar om dagen och bara skriva. Det gjorde jag inte innan för jag jobbade i hemtjänsten och satt med hårdrocken på kvällarna. Det var runt Close-Up nummer 8 med Lemmy på omslaget. Då började jag på Norrköpings Tidningar och där var jag två terminer plus en sommar. Efter det fick jag jobb på City Nytt och det är det enda ”riktiga” jobbet jag haft i hela mitt liv. Jag fick en fast anställning och det var Jan Stenbeck som dragit igång en motsvarighet till Nöjesguiden. Han ville konkurrera ut Nöjesguiden och den fanns väl i alla större städer och jag var redaktör för Norrköpings upplagan. Hälften av materialet var väl riks och hälften fick man hitta på själv. Det var också mycket roligt, kreativt och varierat. Man fick träffa allt från en präst till en hårdrockare och allt var nöjesrelaterat, så det var jätteroligt. I samband med Close-Up nummer 13, insåg jag ”Nej, skit i det här nu!”. Då hade jag jobbat nio månader där och samlat ihop till A-kassa, så jag hoppade av. Jag och Cricka hade brutit också. Vi gjorde nummer 12 ihop och sedan förvann han och jag tog över hela tidningen själv och blev partner med John L Byström på Sound Affects, som var en poptidning. Byström och hans kollega Terry Ericsson, som fortfarande är en känd profil i indiekretsar här i Stockholm, tillsammans med Andres Lokko och Pietro Maglio, blev erbjudna att slå ihop Sound Affects med Now and Then, som höll till nere i Malmö eller Lund. Det blev tidningen Pop. Jag fick min nästa praktikplats på Sound Affects och jag var med om att starta upp Pop nummer 1 där jag recenserade Marduk och Therapy. Pop skickade mig till Detroit för att intervjua Alice in Chains och det var på den tiden då skibvolagen hade pengar. Jag bodde på ett superlyxhotell och jag kunde ta vad jag ville i minibaren och käka bra. När jag frågade hur jag skulle ta mig till spelningen, svarade de bara ”Vi fixar skjuts.”. Det kom en kille i hatt och lång rock och skulle köra mig. Jag tyckte han var lite konstigt klädd, men det visade sig vara värsta limousinen och där kom jag från Norrköping med mina dreadlocks och skinnpaj med Exodus på ryggen. Det var jättehäftigt. Den artikeln hamnade aldrig i Pop utan i Close-Up istället. John (L Byström) var inte nöjd med att det blev så stockholmscentrerat, så han behöll Sound Affects och Terry flyttade upp till Stockholm. Jag hade brutit upp med min partner (Cricka) och då sa vi ”Vi slår ihop oss. Vi borde tjäna på det genom att dela lokal, skrivar, telefonräkningar och framförallt är det bra att ha muskler inför tryckeriet.”. Jag gick in i Johns företag, men rent tekniskt var det hans företag på papperet, men det gjorde att jag kunde få en till praktikplats på min egen tidning. Jag tror det är preskriberat nu. (skrattar) Vi körde med det och i samband med nummer 14 tog jag ut min första lön.

Alice in Chains, när var det?

Robban: 93, tror jag. Eller var det 96? Jag är så dålig på årtal. Jag vet att det är nummer 6, men jag vet inte vilket år det är. Lite skadad är jag. Screaming Trees intervjuade jag också, men den gjorde jag aldrig något med. De var förband minns jag. Jag tyckte inte den passade i Close-Up på den tiden.

Var det Mark Lanegan?

Robban: Ja det var det. De var fantastiskt bra på den tiden, men jag tyckte som sagt inte att det passade i tidningen. Vi hade Bathory på omslaget. Alice in Chains var ganska off som det var. Offspring var också med i det numret och det var långt innan de slog igenom.

Det här kontoret då? Var det bara du eller hur många var ni som skrev där då?

Robban. Det var jag och Cricka och Erik (Sandberg) var ju med hela tiden. I nummer 6 så skrev jag nog 90% av artiklarna och även i början skrev jag det mesta och på den tiden signerade inte jag och Cricka med våra namn för att det skulle vara rättvist på något sätt och det skulle inte framstå som att någon gjorde mer än den andre. Sörling hoppade på vid nummer 3. Vi hade ett gäng skribenter och var kanske en åtta-tio stycken. Jag kommer inte ihåg faktiskt.

Sedan har det bara rullat på då?

Robban: Rullat och rullat vet jag inte. (skrattar) Det är en konstant uppförsbacke med många stenbumlingar på vägen. Man lär sig något nytt hela tiden. Att jobba med John var jäkligt lärorikt. Han hade gjort sin tidning några år före mig och kände till det här med posttidning, att man kunde skicka tidningen billigare. Jag visste ingenting om det och det var massor av sådana ”bakom kulliserna” grejer. Han hade drivit ett företag i många år och kände till allt. Jag hade ju ingen aning om sådana saker och var inte speciellt intresserad av det heller, fast jag hade gått treårig ekonomisk linje. Jag och min bästa kompis i gymnasiet, Roberto Mazarella, vi är de enda i den klassen som har företag idag. Jag kommer ihåg att läraren sa, efter att vi hade tjafsat lite för mycket, ”Er två, jag är så jävla trött på er två! Det kommer aldrig bli någonting av er två!”. Vi var de enda som startade egna företag, så det var lite roligt och det garvar vi åt än idag. Från den där första lönen du plockade ut, kunde du sedan fortsätta ta ut lön? Robban: Ja, då hade jag ju sex månader eller ett år via Arbetsförmedlingen och efter det var vi uppe runt nummer 18, så då fortsatte vi. Det är ju symboliska summor.

Det är dock få förunnat att arbeta med...

Robban: Exakt det ordvalet brukar jag ha. Jag brukar säga att jag skiter i pengarna. Det är få förunnat att ha sin hobby som livsstil och jag är oerhört tacksam över det. Jag jobbar många, många timmar och har jobbat i många, många år. Jag brukar skoja och säga att jag kan gå i pension nu, för jag har gjort mina timmar, men det är värt det för jag kan anpassa tiden och de här sista 10 åren har jag även kunnat resa mycket. Tidigare har jag varit låst och inte kunnat åka någonstans. Jag är egen företagare och vi är underbemannade så klart och jag var alltid låst, men tack vare WiFi funkar det. Förra året var vi ute och reste i ett halvår. Vi hyrde ut lägenheten och reste runt i Australien och Thailand. Året före det, innan vi fått barn, tågluffade vi i Europa. Det är helt fantastiskt att kunna göra så.

De där tidiga numrena, fick ni alltid de intervjuer ni ville ha?

Robban: Den enda gången vi fick nej var med Iron Maiden och då var vi ändå uppe i 21 nummer, så folk visste vilka vi var. Alla majorbolag annonserade i tidningen och visste vilka vi var. Vi fick in majorbolagen i nummer 5 i samband med Monster Magnet och deras ”Dopes to infinity”. Men när det gällde Iron Maiden så sa den där tjejen, någon jäkla hoppa som var där i ett halvår eller så, ”Nej, det går inte, men ni kan ju alltid skriva av vad de skiver i de andra tidningarna.”. Vi har nog fått allt, tycker jag. Det kan ha varit någon artist och så har vi inte fått just den musikern vi ville ha. Vi fick basisten istället för gitarristen. När Metallica kom fick vi Jason Newsted istället för James Hetfield. Det har hänt naturligtvis, men vi kände folk i branschen redan innan. Redan i nummer ett hade Soundpollution en annons och de visste ju att jag hade huvudet på skaft och att det borde vara en bra tidning. På den tiden, 1988, var det inte svårt. Det fanns inga andra och inte så många andra efter det heller. SRM kom långt, långt senare och Expressen eller Aftonbladet gjorde inga hårdrocksbilagor på den tiden och ingen på SVT gjorde 24-timmars hårdrocksmaraton.

Var det lättare att få intervjuer då?

Robban: Ja, idag är det svårare. Artisterna är ju bedrövliga. Nu är artisterna så stora och speciellt de där hollywoodmänniskorna. Jag ska inte säga att det är lika illa som att intervjua filmstjärnor, för det är katastrof. Man får dela en filmstjärna med 12 andra journalister runt ett bord och man har fem minuter på sig. Dessutom får man en stor jävla lista på frågor man inte får ställa. Riktigt så är det inte här, men det kan vara jättesvårt att få loss en intervju. Värsta exemplet är väl Deftones. Vi har intervjuat dem sedan första plattan och alltid haft dem i tidningen och de var på omslaget förra gången, men det gick inte att få loss en intervju. Vi höll på att jobba med det i två månader och fick till sist loss en intervju två dagar innan deadline. Just nu är skivbolagskulturen värre än någonsin i USA. Det är jättesvårt att jobba speciellt med USA. Artisterna är större än de någonsin har varit, så det är klart det är fler som trycker på dem. Sedan kanske de inte säljer så många skivor, men det är ändå större tryck på artisterna. De spelar på stora festivaler... kolla på Metaltown, det kommer 21000 personer och 35000 på Sweden Rock. Det kom 108 stycken när jag anordnande Carcass och nu kollar 20000 personer och kollar carcass på SRF. Det är andra tider så jag förstår att det är tryck på artisterna och allt det där. USA skrattar för fan åt Sverige. De säljer lika mycket skivor som i Kazakstan. Här säljer man inga skivor. Att jobba med tyskarna är det bästa som finns. Nuclear Blast och Century Media. Det är så uppstyrt. Det finns bilder, musik att lyssna på, skivomslag, man får intervjua banden när man vill och hur länge man vill. Så fort det gäller USA och de stora bolagen är det mer ”Här har ni en bild!”, ”Men, den är ju lågupplöst?”. En lågupplöst bild på Deftones är allt som finns? Jag ska inte sitta här och klaga för det har alltid varit strul. Folk läser ”Åh, intervju med Deftones! Kul.”, men de fattar inte att det kan ligga en jäkla massa jobb bakom för att få loss den där intervjun.

Det är fascinerande med tanke på att ni är en av två stora tidningar och att det ändå kan vara så mycket strul.

Robban: Nu sker det ju inte dagligen, men jag tror att DN har samma problem också. Sverige är ingenting för de där människorna! Vi är en superliten marknad och många av de där människorna vet knappt var landet ligger. Ingen säljer ju skivor här längre.

Ändå är vi ett land på kartan vad gäller just hårdrock.

Robban: Jo, det är vi, men vi är också ett land på kartan vad gäller internetuppkoppling med gratis nedladning och allt vad det innebär. Vi är mycket mer uppkopplade än vad de är i USA. Det hjälper inte att ha funnits i 21 år för de där problemen har vi fortfarande och det går inte att komma ifrån. Det har inget att göra med artisterna, utan det är någon liten hoppa på skivbolaget. När man pratar med artisterna är de hur coola som helst.

Hur många är det som arbetar med Close-Up idag?

Robban: Kan det vara ett 20-tal? Sedan har det blivit att vissa nästan skriver hela tidningen, som Jeppson, Noaksson. De skriver nog 60% av tidningen, minst. Sebastian Zweiniger skriver ganska mycket och likaså Lars Martinsson, i perioder, och sedan bidrar 15 personer till. Staffan Snitting har också skrivit mycket grejer på sistone, men Jeppson och Noaksson skriver jäkligt mycket. På kontoret sitter jag, Peter Andersson, Giorgia Carteri som layoutar, Max Majbäck jobbar som annonsförsäljare och så har vi Johan Jacobsson som har hand om prenumerantsregistret, beställningar och lite faktureringssaker. Jeppson skriver för Sydsvenskan och Close-Up, vilket gör att han kan leva på det. Noaksson lever nog bara på oss och lite frilans. Sebastian pluggar och Martinsson är lärare. De flesta gör detta som en liten hobbygrej.

Om ni nu ska göra nästa nummer av tidningen, hur portionerar ni ut jobben?

Robban: Det har blivit lite att de killarna (Jeppson, Noaksson) har blivit våra hovkillar av olika anledningar. Framförallt är de duktiga, vilket alla våra skribenter är, men de är ofta tillgängliga. Vissa jobbar ju och kan inte göra intervjuer klockan två på dagen till exempel. Martinsson och Noaksson är fantastiska skribenter och de levererar i tid och gör ett jävligt bra jobb, samt att de tar på sig allt. Man är i skiten och jag kan säga ”Jag behöver den här intervjun nu! Kan du göra den på två dagar?” och de tackar ja. När de ställer upp och skriver är det klart att jag vill ställa upp och ge dem mer jobb nästa gång och jag vet ju att de här killarna försöker livnära sig på att jobba med oss och det är klart att man ska supporta. Det är inte så att jag sätter mig ned den förste i varje månad och säger ”Nu ska vi planera nästa nummer!” utan det är mer i stil med ”Ok, Deftones släpper en ny platta. Sätt det på Noaksson! Fyra sidor.”.

Hur funkar planeringen? Ett nummer kommer ut, övergår då planeringen direkt till nästa.

Robban: Ja, jag vet redan saker vi ska göra fem månader framåt. Inte mycket, men en del grejer. Vi jobbar hela tiden. Ibland gör vi en intervju och sedan får vi se i vilket nummer den kommer med. Vi kör på bara, men vissa gerjer måste in i nya numre för att de är färska. Det är fortfarande förvånansvärt ostyrt efter 21 år, med andra ord.

Du saknar inte själva intervjuandet och skrivandet?

Robban: Jag har ju blivit en sådan enstöring genom åren, har jag märkt. Jag tycker det är kul att göra intervjuer och det är kul att sitta och diskutera en platta, men det jag saknar mest är nog att skriva. Själva skrivprocessen är det jag tycker är roligt. Visst är det segt att transkibrera och allt det där, men när intervjun är klar, den känslan är den bästa. Jag tycker det är kul att vara redaktör. Inte att jag tycker det är kul att bestämma,men jag tycker det är kul att... jo,men det är klart att det är kul att bestämma. (skrattar) Nu låter jag som en diktator. Jag försöker ha en mix av sådant som folk vill ha, men även sådant som jag tycker folk borde vilja ha. Jag ser mig själv som en slags... folkbildare... jag vet inte. Det var ju därför vi började med radion. Det var inte bara för att få de där gratisskivorna, utan det var ju kul att spela skivorna så folk kunde få höra och det är samma sak med tidningen. Det finns även andra aspekter av tidningen som är kul. Jag tycker det är skitkul att korrekturläsa andras texter och jag ser verkligen fram emot att göra det.

Hur ser du på tidningsdöden? Kanske gäller det mer de stora nyhetstidningarna, men man får känslan av att det är ganska kärvt överallt.

Robban: Vad vi har känt av mest är annonsbiten. I och med att skivbolagen har försvunnit,är det inte så många som annonserar hos oss längre och det är ju tyvärr där pengarna ligger. Det kvittar hur många tidningar du säljer för det är så liten avans på att göra en tidning. Det kostar ganska mycket att göra en tidning. Det som gäller är prenumeranter och annonser. Visst har vi känt av att vi får mindre lösnummer sålda, men vi får fler prenumeranter. På så sätt är det bra och hårdrockare är ju trogna. Jag vet att alla tidningar har problem, men jag tror vi är så pass nischade och vi hårdrockare är såpass hängivna och entusiastiska, men om jag kommer klara mig till pensionsåldern, det vetefan? Just nu ser jag inga problem på den fronten, men vem vet? SLITZ har ju lagt ner nu, så folk har problem. En vännina, som jobbar på en damtidning, sa att upplagan dök när apparna kom. iPhone förstörde tidningarna. Nu sitter folk på tågen med sina appar och kollar korta nyheter istället för att köpa en tidning. För nischade tidningar är det en annan sak. Det är värre för nyhetstidningarna. Nyheter får du gratis på nätet och det är likadant med vår tidning. Vill du ha nyheter om hårdrock, ska du inte köpa vår tidning utan hos oss får du de långa intervjuerna, lite analyser och någon som sätter saker i ett perspektiv skrivet av folk som lyssnar på musik på heltid och har hyfsad koll.

Ser du i framtiden att Close-Up skulle kunna övergå helt till att bli en nättidning eller skulle du lägga ner då?

Robban: Nej. Jag är ingen tidningstaliban, eller det är jag väl, men skulle jag välja mellan att köra digitalt eller lägga ned, så skulle jag ju köra digitalt. Vi säljer ju en del digitalt, men jag trodde det skulle blivit mer. Det som hänt är att papperstidningen ligger kvar och digitalt går lite upp. Båda kurvorna gårupp, men jag trodde mer att de skulle jämnas ut eller ena ned och andra upp. Vad jag är mest glad över är att den yngre versionen faktiskt köper tidningen.

Jag gjorde ju en lång intervju med Martin Carlsson och jag förstår att det var en bitter skilsmässa?

Robban: Det var bittert då, men nu tycker jag mest att det känns ganska bra. Att det var bittert tycker inte jag var konstigt. Jag har känt Martin sedan ´87 eller ´88. Vi träffades på pressträffen i samband med att Exodus och Nuclear Assault spelade i Stockholm tillsammans med Acid Reign. Vi träffades till och från på spelningar i en massa år och vi flyttade båda till Stockholm och han började jobba på tidningen. Han var verkligen en av mina bästa vänner och hans kall i livet var Close-Up. Visst, han hade Expressen, men han kunde ringa mig nio påmorgonen eller mitt i natten och snacka Close-Up. Det var vår livsluft, vi mot världen. Helt plötsligt ringer han mig en kväll, han kommer inte hem till mig eller tar det på kontoret, utan han ringer mig och säger att han ska gå till SRM. Jag trodde han skojade med mig för det fanns ju inte på kartan. Jag blev så oerhört ledsen och besviken att han som jag trodde var min bästa vän... och inte bara det, jag trodde vi delade samma vision. Tidningen är nummer ett för mig och jag trodde Martin var åt det hållet också och vi hade den här visionen ihop och helt plötsligt sticker han. Om han sticker och vill göra något annat, som att gå till Live Nation, det kan jag förstå, men jag blev så ledsen. Det är obeskrivligt. Jag kan inte ens jämföradet med något gammalt förhållande som tagit slut. Jag blev besviken på honom för jag trodde han och jag delade samma livsåskådning och att det var musiken som var nummer ett, men det var det inte heller, det var karriären. Jag frågade om han ville bli redaktör eller ha mer pengar, men då hade han redan gått dit. Utöver det så tillkommer det att det är en jäkla massa kunskap som han har fått tack vare mig. Jag fick många lärdomar av John L Byström, saker jag inte visste fanns eller att man kunde göra. Allt det jag har gjort i 15 år tillsammans med Martin, provat olika saker, allt det där har han ju tagit med sig till den största konkurrenten och det är nästan värst. Han tar med all den där kunskapen om mitt företag som jag har byggt upp. Hade han gått till Live Nation hade jag inte sagt samma sak. Nu vet de allt om hur jag tycker och tänker. Hade det varit high business som exempelvis Apple, kan du inte bara gå över till Microsoft. Du sitter i karantän i två fucking jävla år! Det var ok i början och han lovade att inte sno mina skribenter, men sedan gjorde han ändå det. Han snodde ju Marcus Grahn efter några månader och det blev jag också sur på. Då tyckte jag att det hade gått för långt. Så här i backspegeln är det det bästa som hänt mig i mitt liv Close-Up-mässigt, att Martin Carlsson försvann ur mitt liv. Det är skönt att slippa hans ursäkter varje gång det var deadline. Han har aldrig under 15 år kunnat leverera något i tid. Jag har ställt upp som vän, arbetsgivare och på alla sätt och vis och inte fått någonting tillbaka. Det kan jag leva med, men det var därför jag blev så sur när han stack. Jag är inte bitter och att han gick är det bästa som hänt den här tidningen. Jag var besviken länge och ledsen och sårad, men privat mår jag så mycket bättre nu. Det känns bra. Jag har fantastiska medarbetare och vi är verkligen ett team, ett lag. Jag har en fantastisk fru och barn och livet är bra. Jag var jättebesviken, men fuck it! Sedan slipper jag ha Foo Fighters och liknande i tidningen. Det var sådant jag hade med för Martins skull, så att säga, och även i ett fåfängt försök att bli lite bredare. Men det hjälper inte. Du kan inte ha en intervju med Foo Fighters och sedan ha 80% death metal. Vi gjorde många experiment med Martin som jag ångrar att vi gjorde. Vi gick åt det hållet ganska länge, vilket jag ångrar. Han vet ju att det inte funkade och all den vetskapen har han tagit med till SRM och det var det jag var sur på i första hand. Jag har inga hemligheter som så, men det är klart att vad vi gör på vår arbetsplats vill vi ha för oss själva. Sedan fattade jag inte varför han skulle gå till SRM? Han var ju tvungen att sitta där nere (Skåne) först.

Du har aldrig funderat på att skriva något i bokform längre fram?

Robban: Om allt som hänt på kontoret? (skrattar) Det skulle kunna göras en såpa om allt som hänt på kontoret. Det är hur mycket konstigheter som helst som hänt. En skribent tog livet av sig, en medarbetare åkte in akut till psyket, en till har dött, en har stämt mig i domstol för olaga uppsägning men vi vann. Det är en massa grejer.

/Niclas