Något annat hade varit en skandal. Randy är en lite lätt underlig karaktär, men han ska ha enormt med kudos för att han reste tillbaka till Prag för rättegången.
/Niclas
tisdag 5 mars 2013
Filmen om Jason Becker på SVT Dox!
Tisdag 12 mars kl. 22.00 visar SVT Dox filmen om Jason Becker. Återigen visar Dox vilken oerhört god smak de har när det gäller att leta fram intressanta dokumentärer.
Det lustiga är att jag på hemvägen från jobbet idag diskuterade just den här filmen med en kollega och även "Mission to Lars", som jag hoppas snart också dyker upp.
/Niclas
Tisdag 12 mars kl. 22.00 visar SVT Dox filmen om Jason Becker. Återigen visar Dox vilken oerhört god smak de har när det gäller att leta fram intressanta dokumentärer.
Det lustiga är att jag på hemvägen från jobbet idag diskuterade just den här filmen med en kollega och även "Mission to Lars", som jag hoppas snart också dyker upp.
/Niclas
Whitesnake till Gröna lund i juni!
Den 5:e juni står den vita ormen på Gröna lunds scen. Tommy Aldridge är tillbaka som trummis efter Tichys avhopp. Frågan är om Covvans röst håller? Han har ju dragits med en del problem de senaste åren.
Det har även meddelats att Testament spelar på Getaway och Masters of Reality intar Sweden Rock Festival.
/Niclas
Den 5:e juni står den vita ormen på Gröna lunds scen. Tommy Aldridge är tillbaka som trummis efter Tichys avhopp. Frågan är om Covvans röst håller? Han har ju dragits med en del problem de senaste åren.
Det har även meddelats att Testament spelar på Getaway och Masters of Reality intar Sweden Rock Festival.
/Niclas
måndag 4 mars 2013
Ny bok om Scorpions.
Martin Popoff does it again. Få producerar så många böcker som kanadicken Popoff och dessutom är de alltid väldigt välskrivna och mycket intressanta.
"Martin Popoff here, with the book you’ve been asking me to write the MOSTEST... Scorpions: Top Of The Bill (Sorry, my designer Eduardo was getting fancy – it’s not a hardcover, but otherwise, that’s what she looks like!) Below is the back cover blurb, but yeah, this is the book you guys have been asking for the most from me! Quite bizarre, but this is the only book on the band, other than Herman’s memoir and this strange German-language non-biog from Rudolf. So yeah, pretty massive book here, and like the Nugent, designed by my buddy Eduardo so it looks nice and is stuffed with a couple hundred pictures as well. And you’ll like the price of it, I hope. Even though I’ve reduced only a bit from past practice, it’s actually down quite a lot because the damn postage has just gone up again. Orders will be signed from me to you, so please specify if it’s a present for someone else. Blackout At The Zoo!
No question that Scorpions, Germany’s loudest and proudest rock band ever, have done much for heavy metal over the years, and it’s high time a book on them hit the shelves. Well, the wait is over with the arrival of Scorpions: Top Of The Bill, which looks at every song on every album the Teutonic tone-masters ever crafted, beginning with Lonesome Crow back in ‘72 through to the band’s triumphant "retirement" album Sting In The Tail (and beyond into Comeblack - long story!). Speedy’s Coming, Dark Lady, Catch Your Train, Virgin Killer, Another Piece Of Meat, Animal Magnetism, Lovedrive, Holiday, The Zoo, Blackout, No One Like You, Rock You Like A Hurricane, Still Loving You, Wind Of Change... these are hits and deep album tracks built into the very fabric of heavy metal, and the stories of their making are all here. Come join Martin as he embarks on conversation and analysis with all of the principals and beyond, including Klaus Meine, Uli Jon Roth, Herman Rarebell, Rudolf Schenker and Matthias Jabs, along with the likes of David Krebs, Ralph Rieckermann, Francis Buchholz and legendary manager David Krebs.
Price including shipping: US orders: $33.00 US funds Int’l orders (all books go air): $44.00 Cdn. funds Canadian orders: $36.00 Cdn. funds PayPal happily accepted.
Ask me if you’d like a PayPal invoice (please indicate what country you are in), or just do yer usual and direct funds to martinp@inforamp.net Sweet postage savings to be had for multiple orders (or two of pretty much anything – long story, ask me!). Two is definitely the magic number for Europe. Or mail payment (personal check in US funds, cash, or INTERNATIONAL money order), to: Martin Popoff P.O. Box 65208, 358 Danforth Ave. Toronto, Ontario, Canada M4K 2Z2"
/Niclas
Martin Popoff does it again. Få producerar så många böcker som kanadicken Popoff och dessutom är de alltid väldigt välskrivna och mycket intressanta.
"Martin Popoff here, with the book you’ve been asking me to write the MOSTEST... Scorpions: Top Of The Bill (Sorry, my designer Eduardo was getting fancy – it’s not a hardcover, but otherwise, that’s what she looks like!) Below is the back cover blurb, but yeah, this is the book you guys have been asking for the most from me! Quite bizarre, but this is the only book on the band, other than Herman’s memoir and this strange German-language non-biog from Rudolf. So yeah, pretty massive book here, and like the Nugent, designed by my buddy Eduardo so it looks nice and is stuffed with a couple hundred pictures as well. And you’ll like the price of it, I hope. Even though I’ve reduced only a bit from past practice, it’s actually down quite a lot because the damn postage has just gone up again. Orders will be signed from me to you, so please specify if it’s a present for someone else. Blackout At The Zoo!
No question that Scorpions, Germany’s loudest and proudest rock band ever, have done much for heavy metal over the years, and it’s high time a book on them hit the shelves. Well, the wait is over with the arrival of Scorpions: Top Of The Bill, which looks at every song on every album the Teutonic tone-masters ever crafted, beginning with Lonesome Crow back in ‘72 through to the band’s triumphant "retirement" album Sting In The Tail (and beyond into Comeblack - long story!). Speedy’s Coming, Dark Lady, Catch Your Train, Virgin Killer, Another Piece Of Meat, Animal Magnetism, Lovedrive, Holiday, The Zoo, Blackout, No One Like You, Rock You Like A Hurricane, Still Loving You, Wind Of Change... these are hits and deep album tracks built into the very fabric of heavy metal, and the stories of their making are all here. Come join Martin as he embarks on conversation and analysis with all of the principals and beyond, including Klaus Meine, Uli Jon Roth, Herman Rarebell, Rudolf Schenker and Matthias Jabs, along with the likes of David Krebs, Ralph Rieckermann, Francis Buchholz and legendary manager David Krebs.
Price including shipping: US orders: $33.00 US funds Int’l orders (all books go air): $44.00 Cdn. funds Canadian orders: $36.00 Cdn. funds PayPal happily accepted.
Ask me if you’d like a PayPal invoice (please indicate what country you are in), or just do yer usual and direct funds to martinp@inforamp.net Sweet postage savings to be had for multiple orders (or two of pretty much anything – long story, ask me!). Two is definitely the magic number for Europe. Or mail payment (personal check in US funds, cash, or INTERNATIONAL money order), to: Martin Popoff P.O. Box 65208, 358 Danforth Ave. Toronto, Ontario, Canada M4K 2Z2"
/Niclas
Jerry Cantrell talar!
Nu blir jag bara ännu mer sugen på "The devil put dinosaurs here".
"We made a unique record that's completely different from anything we ever did," he tells Rolling Stone. "It encapsulates a period of time, like all records do. You see growth and that the band is moving ahead in new territory that we haven't been to before, but we haven't lost our identity."
Intervju i Rolling Stone HÄR
/Niclas
Nu blir jag bara ännu mer sugen på "The devil put dinosaurs here".
"We made a unique record that's completely different from anything we ever did," he tells Rolling Stone. "It encapsulates a period of time, like all records do. You see growth and that the band is moving ahead in new territory that we haven't been to before, but we haven't lost our identity."
Intervju i Rolling Stone HÄR
/Niclas
Konsertrecension
Biffy Clyro
Berns, Stockholm 130303
När jag står uppe på balkongen och blickar ner över ett utsålt Berns, ser jag människor i åldern 25-30 år med coola t-shirts, hippa skor och en så där lagom nonchalant uppsyn. Med andra ord är de flesta i publiken vad man skulle kunna kalla för hipsters.
Märk min förvåning då skottarna äntrar scenen och ett öronbedövande jubel uppstår. Sällan har jag upplevt en publik så högjudd som den på Berns denna kyliga stockholmskväll. Inte bara det, varenda en av dessa hipsters kan alla låtar utantill och skrålar med så högt att det mer känns som att Berns fyllts med tonårstjejer än skäggiga killar.
Biffy Clyro är betydligt tyngre live än på skiva och det finns en del passager som för tankarna till exempelvis Mastodon. De tre musikerna, Simon, Ben och James, är enbart iförda byxor och det tar inte många minuter innan de dryper av svett. Två medmusiker finns med på keyboards och gitarr, men det är själva trion som är den stora motorn som drar fram som om morgondagen inte fanns.
Simon är mest rörlig denna kväll och står inte still många sekunder.
Inledningen med "Different people", första spår på nya dubbelalbumet "Opposites" fungerar väldigt bra som öppningslåt, även om en del nyanser försvinner.
Sedan följer hela 22 låtar, där publiken som sagt, skrålar med högt i varje ord och stavelse. Väldigt imponerande. Längst fram vid scen försöker även ett killgäng få igång någon form av moshpit och från och till måste jag erkänna att det nästan känns som att vara på valfri hårdrockskonsert.
Trots publikens vilda jubel och skrålande, syns inga större känsloyttringar på scen. Några få tack från sångaren Simon är allt. Kanske säger han mer, men ljudnivån på skrålet samt hans skotska dialekt, gör det svårt att avgöra vad han egentligen säger.
När det hela är över och den formidabla "Mountains" ringt ut, är jag mer omtumlad av publikens reaktion än bandets prestation. Biffy Clyro är bra, men skulle bli ännu bättre om de visade mer på scen. Det blir lite av en osynlig mur mellan dem och publiken, trots att Berns publik verkligen ger allt för att visa sin tillgivenhet till bandet. Lite imponerade måste ju ändå Simon, Ben och James ha blivit, eller?
Betyg: 3/5
Setlist:
Different People
That Golden Rule
Sounds Like Balloons
God & Satan
Living Is a Problem Because Everything Dies
Black Chandelier
Modern Magic Formula
Booooom, Blast & Ruin
Biblical
Victory Over the Sun
Bubbles
Spanish Radio
Pocket
There's No Such Thing as a Jaggy Snake
Machines
Opposite
Who's Got a Match?
The Joke's on Us
Many of Horror
The Captain
Skylight
Stingin' Belle
Mountains
/Niclas
Biffy Clyro
Berns, Stockholm 130303
När jag står uppe på balkongen och blickar ner över ett utsålt Berns, ser jag människor i åldern 25-30 år med coola t-shirts, hippa skor och en så där lagom nonchalant uppsyn. Med andra ord är de flesta i publiken vad man skulle kunna kalla för hipsters.
Märk min förvåning då skottarna äntrar scenen och ett öronbedövande jubel uppstår. Sällan har jag upplevt en publik så högjudd som den på Berns denna kyliga stockholmskväll. Inte bara det, varenda en av dessa hipsters kan alla låtar utantill och skrålar med så högt att det mer känns som att Berns fyllts med tonårstjejer än skäggiga killar.
Biffy Clyro är betydligt tyngre live än på skiva och det finns en del passager som för tankarna till exempelvis Mastodon. De tre musikerna, Simon, Ben och James, är enbart iförda byxor och det tar inte många minuter innan de dryper av svett. Två medmusiker finns med på keyboards och gitarr, men det är själva trion som är den stora motorn som drar fram som om morgondagen inte fanns.
Simon är mest rörlig denna kväll och står inte still många sekunder.
Inledningen med "Different people", första spår på nya dubbelalbumet "Opposites" fungerar väldigt bra som öppningslåt, även om en del nyanser försvinner.
Sedan följer hela 22 låtar, där publiken som sagt, skrålar med högt i varje ord och stavelse. Väldigt imponerande. Längst fram vid scen försöker även ett killgäng få igång någon form av moshpit och från och till måste jag erkänna att det nästan känns som att vara på valfri hårdrockskonsert.
Trots publikens vilda jubel och skrålande, syns inga större känsloyttringar på scen. Några få tack från sångaren Simon är allt. Kanske säger han mer, men ljudnivån på skrålet samt hans skotska dialekt, gör det svårt att avgöra vad han egentligen säger.
När det hela är över och den formidabla "Mountains" ringt ut, är jag mer omtumlad av publikens reaktion än bandets prestation. Biffy Clyro är bra, men skulle bli ännu bättre om de visade mer på scen. Det blir lite av en osynlig mur mellan dem och publiken, trots att Berns publik verkligen ger allt för att visa sin tillgivenhet till bandet. Lite imponerade måste ju ändå Simon, Ben och James ha blivit, eller?
Betyg: 3/5
Setlist:
Different People
That Golden Rule
Sounds Like Balloons
God & Satan
Living Is a Problem Because Everything Dies
Black Chandelier
Modern Magic Formula
Booooom, Blast & Ruin
Biblical
Victory Over the Sun
Bubbles
Spanish Radio
There's No Such Thing as a Jaggy Snake
Machines
Opposite
Who's Got a Match?
The Joke's on Us
Many of Horror
The Captain
Skylight
Stingin' Belle
Mountains
/Niclas
lördag 2 mars 2013
Har Stanleys röst återhämtat sig?
Herr Stanley har länge dragits med stora röstbesvär live. I en del klipp som cirkulerat det senaste året har det låtit mindre bra och väldigt ansträngt. När nu KISS avverkat första giget på sin Australienturné, tillsammans med Mötley Crüe, verkar det som att rösten hittat tillbaka något.
Jag ska själv se dem på Friends Arena 1 juni och hoppas att det blir bra. Sist var i Globen ´99 och då var det överjävligt dåligt.
/Niclas
Herr Stanley har länge dragits med stora röstbesvär live. I en del klipp som cirkulerat det senaste året har det låtit mindre bra och väldigt ansträngt. När nu KISS avverkat första giget på sin Australienturné, tillsammans med Mötley Crüe, verkar det som att rösten hittat tillbaka något.
Jag ska själv se dem på Friends Arena 1 juni och hoppas att det blir bra. Sist var i Globen ´99 och då var det överjävligt dåligt.
/Niclas
Film om Journey.
Journey kommer aldrig bli samma band igen som de var med Steve Perry. Nu var ju inte Perry originalsångaren, men med honom blev de gigantiska och spelade in en hel radda numera klassiska album.
Efter trubbel med Augeri som mimade live, vilket jag själv bevittnade på SRF, och sedan strulet med Jeff Scott Soto, hittade Neal Schon sin Perrykopia i Manila. Utan tvekan en askungesaga och nu har det hela blivit en film. Min gissning är att vi ser den direkt på DVD här.
Med Arnel Pineda har dock bandet återfötts och släppt två riktigt starka album. Från och till låter Pineda kusligt lik Perry och låten nedan skulle lika gärna kunnat ha skrivits under bandets storhetstid med Perry.
/Niclas
Journey kommer aldrig bli samma band igen som de var med Steve Perry. Nu var ju inte Perry originalsångaren, men med honom blev de gigantiska och spelade in en hel radda numera klassiska album.
Efter trubbel med Augeri som mimade live, vilket jag själv bevittnade på SRF, och sedan strulet med Jeff Scott Soto, hittade Neal Schon sin Perrykopia i Manila. Utan tvekan en askungesaga och nu har det hela blivit en film. Min gissning är att vi ser den direkt på DVD här.
Med Arnel Pineda har dock bandet återfötts och släppt två riktigt starka album. Från och till låter Pineda kusligt lik Perry och låten nedan skulle lika gärna kunnat ha skrivits under bandets storhetstid med Perry.
/Niclas
Intervju med Morgan Zocek i Sideburn.
Sideburn är ett stockholmsband som spelat tillsammans i åtskilliga år och som just nu är aktuella med sitt senaste släpp, den lysande "IV Monument".
För en tid sedan ringde jag upp gitarristen och bandets grundare Morgan och fick en liten pratstund om ditten och datten. Vi diskuterade bland annat nya plattan, kanske ett samarbete med Brian Slagel och även hur det ligger till med hårdrockssträngar. Är det något man kan köpa?
Du nämnde Brian Slager på en av dina facebookuppdateringar. Vad är det som händer där?
Morgan: Just det. Det vet vi inte så mycket om. Jag mailade honom i flera omgångar via Facebook och skickade någon låt då och då, men man tror väl inte riktigt att man ska få svar. Han får väl tusentals sådana. Men så fick jag svar och hans personliga mail och skulle skicka över mer saker dit, så det är på den vägen det är. Mer än så har det inte hänt.
Vad är tanken från ert håll? Är det att han ska släppa Sideburn på sin label?
Morgan: Grejen är den att vi letade efter en licensdeal för man kan ju ha olika i olika länder. Transsubstans, som vi har, är ju bra i Europa men USA-marknaden täcker man väl inte riktigt upp. Jag har kollat runt och det är många band som gör så, så det är väl tanken att släppa den här plattan ordentligt i USA.
Har ni varit över och lirat något i USA?
Morgan: Nej, det har vi inte gjort. Det är först nu som det börjar hända riktigt bra grejer. Det har gått lite på tomgång och det har inte hänt så mycket. Med förra plattan började det väl hända mycket grejer och just efter den här (IV Monument) har vi fått jäkligt mycket respons och vi har fått en bokare i Tyskland och i Spanien och fått ett management. Det är hur mycket som helst. Nu ska vi ut och lira ordentligt.
Har ni varit ute mycket i Europa tidigare eller har det mest varit Sverige?
Morgan: nej, det har varit några festivaler i Tyskland. Det var med förra plattan vi började spela ordentligt ute i landet här. Innan dess har det varit ganska soft. Det är först nu det börjar lossna, känns det som.
Senaste plattan då? Hur ser ni själva på den jämfört med era tidigare släpp? Är det den naturliga utvecklingen?
Morgan: Ja det är det ju. Förra plattan var jag jäkligt nöjd med också, men produktionen tycker jag vi har tagit upp flera snäpp nu. Det låter både lite modernt, men även lite av det där gamla soundet. Jag älskar ju band som Symphony X och speciellt deras trumsound. Lite modernare och en baskagge som låter som en smocka på käften. Förut har vi försökt låta 70-tal, men nu vill jag ha någon sorts blandning i själva soundet och det ska låta up to date, men ändå med grunden i det gamla. Vi har ju lika mycket 80-tal måste jag ju säga, som tidiga Europe och Michael Schenker och även som Sabbath under 80-talet med både Dio och Tony Martin. Vi jobbade med Jonas Edler och spelade in i hans studio (B.A.S. Studio) här i Stockholm. Han hade mycket att göra med att soundet blev som det blev. Han fungerade som en femte medlem och speciellt han och jag satt och jobbade med smådetaljer i mixen, tills vi "hittade fram" till det rätta soundet och nivåerna i mixarna. En grymt duktig och inspirerande kille, som verkligen fick det bästa ur oss.
Ni har ju funnits ett bra tag. Nu när allting är gratis, hur ser man på det som band vad det gäller att släppa skivor?
Morgan: ja, man får nästan vara glad för att man får göra det, höll jag på att säga. Men det känns ändå som att det kommer tillbaka lite. När man är ute och giggar, det är då det mest känns som att man säljer plattor. Man träffar folk och får personlig kontakt. Man kanske signerar en skiva och snackar lite, men visst, man vill ju fortfarande göra skivor. Vi hoppas vi får göra den på vinyl också. Vi får se.
Blir det någon bonusgrej då?
Morgan: Ja, jag vet inte. Vi funderar på att spela in en cover som vi kört i många år, ”Keep on rocking in the free world” med Neil Young, fast i ”Children of the grave” version. Den är ascool! Vi tänkte spela in den redan när vi höll på med plattan men vi hade inte tid.
Vad är de närmsta planerna? Kommer ni vara ute något i sommar?
Morgan: Ja, det är någon festival i Tyskland som är klar och sedan Westbay heaven and Hell här i Sverige. Sedan har vi ett managemnet här i Sverige som också är helt nytt och som ska jobba som fan med festivaler. Vi hoppas ju på en del festivaler. I April blir det Tyskland, så i samband med den där festivalen så lägger vi en liten tysklandsturné och tillsommaren är det tänkt att det ska bli Spanien en vecka eller två.
Ja, Bonafide körde ju en hel vecka i Spanien nyligen.
Morgan:Ja precis- Det funkar bra där nu. Italien är också på gång, så jag vet inte hur vi ska få tiden att räcka. (skrattar) Du kände Jani va?
Nej, vi träffades bara på en fest som hölls av en gemensam vän. Vi stod där med varsin öl i handen och snackade om att höras vid, men det rann ut i sanden.
Morgan: Ok. Det är ju lite olika. Han har tre ungar, men jag har inga och det är klart att han kan ju inte åka hur mycket som helst. Allting ska ju stämma. Man kommer i en viss ålder och vi är i olika stadier, men det går väl att lösa.
Att åka ut och gigga i Tyskland och Spanien, är det bara en enda stor kostnad eller kan man ha tur att gå plus minus noll?
Morgan: Nej, vi måste ju gå plus minus noll och det har vi sagt till bokaren. Det gäller ju att göra en massa marknadsföring innan. Plattan har ju fått en jäkligt mycket respons nu och det kommer recensioner från överallt. Jag jobbar bara halvtid och sitter hela dagarna och mejlar och kollar var andra band får recensioner ifrån och så skickar jag en länk till plattan. Vi har väl 40 recensioner hittills och det är kanske 40 till på gång från hela världen. Man får marknadsföra det som fan här i början för att sedan åka ut och inte gå back. Boka en massa intervjuer och så.
Ja, det var ju annorlunda förr. Sverige då?
Morgan: Vi har en del grejer ute i landet, men alla de där vanliga, små ställena har vi redan spelat på så mycket. Vi försöker ju via vårt managemnet får något bra förbandsgig eller så. Vi har haft lite kontakt med Spiritual Beggars. De och vi känner jag skulle funka jäkligt bra ihop. De är lite åt vårt håll om man nu ska jämföra oss med något. Vi får se vad det blir. Jag har varit i kontakt med Mike Amott. Han lyssnade på våra låtar och tyckte det var jäkligt bra och att vi skulle höras. Man får ju jobba mycket för att skapa nya kontakter.
De sociala medierna idag måste ju göra sådant så mycket lättare om man jämför hur det var innan internet, mail och Facebook?
Morgan: Ja, det är fantastiskt men det gäller ju alla band. Konkurrensen blir som förr men på ett annat sätt. Nu kan vilket band som helst sitta och skicka iväg saker på en sekund. Det gäller bara att man kommer fram i mängden och att de lyssnar. Välja den av 1000 andra som skickat saker. Vi har ju haft tur på den fronten nu för vi har fått många bra kontakter vad gäller bokare och så. Det känns spännande.
Omslaget till senaste plattan, vem har gjort det?
Morgan: Det är samma snubbe som gjort alla omslag, Johan Sparris Skylling. Han är grym!
Ja, just det här senaste omslaget är jäkligt snyggt.
Morgan: Det är ju han och jag som brukar sitta. Jag är ”art coordinator”, eller vad man ska säga? Jag kommer med ett upplägg och sedan så förverkligar han det och så har det varit hela tiden. Det blev grymt. Du känner till Mastodon så klart?
Visst.
Morgan: De har ju gjort en liveplatta (Live at the Aragon) och det är inspirerat av den. ”Något åt det här hållet” och så började vi därifrån.
När började du spela?
Morgan: Överhuvudtaget eller i band?
Överhuvudtaget.
Morgan: När kan det ha varit då? Jag tror jag var 14 när jag började spela trummor i något skolband och så var man ju så jäkla dålig och när det kom en kille som var två år äldre fick han spela trummor och till mig sa de ”Du får börja spela gitarr.”. (skrattar) En kompis i det bandet lärde mig de första ackorden och sedan höll man på med det rätt länge. Jag vet sedan att jag satt och tittade på många sådana här instruktionsvideos, som Yngwie och Vinnie Moore och alla de där shredkillarna. Annars är jag självlärd. Jag kommer ihåg när jag fick första gitarren ochb det är en sådan dä rolig anekdot. Den var från Hobbex så klart och det året fick jag också Ozzys ”Diary of a madman” och Twisted Sisters ”Stay hungry” i julklkapp. Jag började lira som tusan och tyckte det var jättekul och ett halvår senare kom en bekant till min farsa och berättade att man måste stämma gitarren. (skrattar) jag trodde ju det var klart. Jag hade inte koll på någonting och hade bara suttit där och kört på. Det var jäkligt roligt. En annan grej var att jag trodde man kunde köpa hårdrockssträngar. Jag fick ju inte till det där Judas Priest-soundet och så gick jag och frågade efter hårdrockssträngar.
You live and you learn, som man säger.
Morgan: Ja, precis.
När började du lyssna på musik då? Fanns det influenser från föräldrarna? Vad väckte musikintresset?
Morgan: Det var min kusin. Hon hade en POSTER-samling med KISS och jag fick helt enkelt ta över den samlingen när hon hade tröttnat och upptäckt david Bowie. Jag fick alla hennes POSTER och så fick jag låna skivorna, kommer jag ihåg. Vi hade ingen stereo med kassettdäck så man fick kopiera genom att ställa en bandspelare framför grammofonen och så fick alla vara tysta och gå ut ur rummet. (skrattar) KISS var det första och sedan var det bara KISS i något år innan jag började lyssna på annat. Det var liksom ett band i taget och sedan var det Iron Maiden och sedan Judas Priest, Scorpions och alla de vanliga.
Det var likadant för mig vad gäller KISS och de andra banden i början på 80-talet. Köper du fortfarande skivor idag?
Morgan: Nej, inte längre tyvärr. Nu köper jag bara med de absoluta favoritbanden, så jag köper kanske fem plattor om året. Jag älskar ju Spotify och själva idén med det. Men jag har aldrig varit en sådan där riktig nörd som letar efter obskyra grejer.
Inte som Leif Edling och Black Sabbath då?
Morgan: Nej. De flesta band som är riktigt obskyra är ju inte riktigt bra och det är därför de är obskyra. Jag gick ju inte och grävde på Mellotronen förut.
Varifrån kommer inspirationen till att skriva nya låtar då? Från annan musik eller att man bara sitter och riffar fram något?
Morgan: Det är både och. Det är mycket annan musik så klart. Jag lyssnar ju för fan på musik dygnet runt. Även när jag sover så står det på hela natten. Jag lyssnar på mycket hårdare grejer nu och proggressivt och så tänker man ”Det där ska jag sno och göra om lite!”. Man förvaltar och snor snyggt. Mycket sådant är det ju och så inspiration.
Jag kan tänka mig det ja. Ok, jag tackar och bugar för snacket, Morgan!
Morgan: Tack själv!
/Niclas
Sideburn är ett stockholmsband som spelat tillsammans i åtskilliga år och som just nu är aktuella med sitt senaste släpp, den lysande "IV Monument".
För en tid sedan ringde jag upp gitarristen och bandets grundare Morgan och fick en liten pratstund om ditten och datten. Vi diskuterade bland annat nya plattan, kanske ett samarbete med Brian Slagel och även hur det ligger till med hårdrockssträngar. Är det något man kan köpa?
Du nämnde Brian Slager på en av dina facebookuppdateringar. Vad är det som händer där?
Morgan: Just det. Det vet vi inte så mycket om. Jag mailade honom i flera omgångar via Facebook och skickade någon låt då och då, men man tror väl inte riktigt att man ska få svar. Han får väl tusentals sådana. Men så fick jag svar och hans personliga mail och skulle skicka över mer saker dit, så det är på den vägen det är. Mer än så har det inte hänt.
Vad är tanken från ert håll? Är det att han ska släppa Sideburn på sin label?
Morgan: Grejen är den att vi letade efter en licensdeal för man kan ju ha olika i olika länder. Transsubstans, som vi har, är ju bra i Europa men USA-marknaden täcker man väl inte riktigt upp. Jag har kollat runt och det är många band som gör så, så det är väl tanken att släppa den här plattan ordentligt i USA.
Har ni varit över och lirat något i USA?
Morgan: Nej, det har vi inte gjort. Det är först nu som det börjar hända riktigt bra grejer. Det har gått lite på tomgång och det har inte hänt så mycket. Med förra plattan började det väl hända mycket grejer och just efter den här (IV Monument) har vi fått jäkligt mycket respons och vi har fått en bokare i Tyskland och i Spanien och fått ett management. Det är hur mycket som helst. Nu ska vi ut och lira ordentligt.
Har ni varit ute mycket i Europa tidigare eller har det mest varit Sverige?
Morgan: nej, det har varit några festivaler i Tyskland. Det var med förra plattan vi började spela ordentligt ute i landet här. Innan dess har det varit ganska soft. Det är först nu det börjar lossna, känns det som.
Senaste plattan då? Hur ser ni själva på den jämfört med era tidigare släpp? Är det den naturliga utvecklingen?
Morgan: Ja det är det ju. Förra plattan var jag jäkligt nöjd med också, men produktionen tycker jag vi har tagit upp flera snäpp nu. Det låter både lite modernt, men även lite av det där gamla soundet. Jag älskar ju band som Symphony X och speciellt deras trumsound. Lite modernare och en baskagge som låter som en smocka på käften. Förut har vi försökt låta 70-tal, men nu vill jag ha någon sorts blandning i själva soundet och det ska låta up to date, men ändå med grunden i det gamla. Vi har ju lika mycket 80-tal måste jag ju säga, som tidiga Europe och Michael Schenker och även som Sabbath under 80-talet med både Dio och Tony Martin. Vi jobbade med Jonas Edler och spelade in i hans studio (B.A.S. Studio) här i Stockholm. Han hade mycket att göra med att soundet blev som det blev. Han fungerade som en femte medlem och speciellt han och jag satt och jobbade med smådetaljer i mixen, tills vi "hittade fram" till det rätta soundet och nivåerna i mixarna. En grymt duktig och inspirerande kille, som verkligen fick det bästa ur oss.
Ni har ju funnits ett bra tag. Nu när allting är gratis, hur ser man på det som band vad det gäller att släppa skivor?
Morgan: ja, man får nästan vara glad för att man får göra det, höll jag på att säga. Men det känns ändå som att det kommer tillbaka lite. När man är ute och giggar, det är då det mest känns som att man säljer plattor. Man träffar folk och får personlig kontakt. Man kanske signerar en skiva och snackar lite, men visst, man vill ju fortfarande göra skivor. Vi hoppas vi får göra den på vinyl också. Vi får se.
Blir det någon bonusgrej då?
Morgan: Ja, jag vet inte. Vi funderar på att spela in en cover som vi kört i många år, ”Keep on rocking in the free world” med Neil Young, fast i ”Children of the grave” version. Den är ascool! Vi tänkte spela in den redan när vi höll på med plattan men vi hade inte tid.
Vad är de närmsta planerna? Kommer ni vara ute något i sommar?
Morgan: Ja, det är någon festival i Tyskland som är klar och sedan Westbay heaven and Hell här i Sverige. Sedan har vi ett managemnet här i Sverige som också är helt nytt och som ska jobba som fan med festivaler. Vi hoppas ju på en del festivaler. I April blir det Tyskland, så i samband med den där festivalen så lägger vi en liten tysklandsturné och tillsommaren är det tänkt att det ska bli Spanien en vecka eller två.
Ja, Bonafide körde ju en hel vecka i Spanien nyligen.
Morgan:Ja precis- Det funkar bra där nu. Italien är också på gång, så jag vet inte hur vi ska få tiden att räcka. (skrattar) Du kände Jani va?
Nej, vi träffades bara på en fest som hölls av en gemensam vän. Vi stod där med varsin öl i handen och snackade om att höras vid, men det rann ut i sanden.
Morgan: Ok. Det är ju lite olika. Han har tre ungar, men jag har inga och det är klart att han kan ju inte åka hur mycket som helst. Allting ska ju stämma. Man kommer i en viss ålder och vi är i olika stadier, men det går väl att lösa.
Att åka ut och gigga i Tyskland och Spanien, är det bara en enda stor kostnad eller kan man ha tur att gå plus minus noll?
Morgan: Nej, vi måste ju gå plus minus noll och det har vi sagt till bokaren. Det gäller ju att göra en massa marknadsföring innan. Plattan har ju fått en jäkligt mycket respons nu och det kommer recensioner från överallt. Jag jobbar bara halvtid och sitter hela dagarna och mejlar och kollar var andra band får recensioner ifrån och så skickar jag en länk till plattan. Vi har väl 40 recensioner hittills och det är kanske 40 till på gång från hela världen. Man får marknadsföra det som fan här i början för att sedan åka ut och inte gå back. Boka en massa intervjuer och så.
Ja, det var ju annorlunda förr. Sverige då?
Morgan: Vi har en del grejer ute i landet, men alla de där vanliga, små ställena har vi redan spelat på så mycket. Vi försöker ju via vårt managemnet får något bra förbandsgig eller så. Vi har haft lite kontakt med Spiritual Beggars. De och vi känner jag skulle funka jäkligt bra ihop. De är lite åt vårt håll om man nu ska jämföra oss med något. Vi får se vad det blir. Jag har varit i kontakt med Mike Amott. Han lyssnade på våra låtar och tyckte det var jäkligt bra och att vi skulle höras. Man får ju jobba mycket för att skapa nya kontakter.
De sociala medierna idag måste ju göra sådant så mycket lättare om man jämför hur det var innan internet, mail och Facebook?
Morgan: Ja, det är fantastiskt men det gäller ju alla band. Konkurrensen blir som förr men på ett annat sätt. Nu kan vilket band som helst sitta och skicka iväg saker på en sekund. Det gäller bara att man kommer fram i mängden och att de lyssnar. Välja den av 1000 andra som skickat saker. Vi har ju haft tur på den fronten nu för vi har fått många bra kontakter vad gäller bokare och så. Det känns spännande.
Omslaget till senaste plattan, vem har gjort det?
Morgan: Det är samma snubbe som gjort alla omslag, Johan Sparris Skylling. Han är grym!
Ja, just det här senaste omslaget är jäkligt snyggt.
Morgan: Det är ju han och jag som brukar sitta. Jag är ”art coordinator”, eller vad man ska säga? Jag kommer med ett upplägg och sedan så förverkligar han det och så har det varit hela tiden. Det blev grymt. Du känner till Mastodon så klart?
Visst.
Morgan: De har ju gjort en liveplatta (Live at the Aragon) och det är inspirerat av den. ”Något åt det här hållet” och så började vi därifrån.
När började du spela?
Morgan: Överhuvudtaget eller i band?
Överhuvudtaget.
Morgan: När kan det ha varit då? Jag tror jag var 14 när jag började spela trummor i något skolband och så var man ju så jäkla dålig och när det kom en kille som var två år äldre fick han spela trummor och till mig sa de ”Du får börja spela gitarr.”. (skrattar) En kompis i det bandet lärde mig de första ackorden och sedan höll man på med det rätt länge. Jag vet sedan att jag satt och tittade på många sådana här instruktionsvideos, som Yngwie och Vinnie Moore och alla de där shredkillarna. Annars är jag självlärd. Jag kommer ihåg när jag fick första gitarren ochb det är en sådan dä rolig anekdot. Den var från Hobbex så klart och det året fick jag också Ozzys ”Diary of a madman” och Twisted Sisters ”Stay hungry” i julklkapp. Jag började lira som tusan och tyckte det var jättekul och ett halvår senare kom en bekant till min farsa och berättade att man måste stämma gitarren. (skrattar) jag trodde ju det var klart. Jag hade inte koll på någonting och hade bara suttit där och kört på. Det var jäkligt roligt. En annan grej var att jag trodde man kunde köpa hårdrockssträngar. Jag fick ju inte till det där Judas Priest-soundet och så gick jag och frågade efter hårdrockssträngar.
You live and you learn, som man säger.
Morgan: Ja, precis.
När började du lyssna på musik då? Fanns det influenser från föräldrarna? Vad väckte musikintresset?
Morgan: Det var min kusin. Hon hade en POSTER-samling med KISS och jag fick helt enkelt ta över den samlingen när hon hade tröttnat och upptäckt david Bowie. Jag fick alla hennes POSTER och så fick jag låna skivorna, kommer jag ihåg. Vi hade ingen stereo med kassettdäck så man fick kopiera genom att ställa en bandspelare framför grammofonen och så fick alla vara tysta och gå ut ur rummet. (skrattar) KISS var det första och sedan var det bara KISS i något år innan jag började lyssna på annat. Det var liksom ett band i taget och sedan var det Iron Maiden och sedan Judas Priest, Scorpions och alla de vanliga.
Det var likadant för mig vad gäller KISS och de andra banden i början på 80-talet. Köper du fortfarande skivor idag?
Morgan: Nej, inte längre tyvärr. Nu köper jag bara med de absoluta favoritbanden, så jag köper kanske fem plattor om året. Jag älskar ju Spotify och själva idén med det. Men jag har aldrig varit en sådan där riktig nörd som letar efter obskyra grejer.
Inte som Leif Edling och Black Sabbath då?
Morgan: Nej. De flesta band som är riktigt obskyra är ju inte riktigt bra och det är därför de är obskyra. Jag gick ju inte och grävde på Mellotronen förut.
Varifrån kommer inspirationen till att skriva nya låtar då? Från annan musik eller att man bara sitter och riffar fram något?
Morgan: Det är både och. Det är mycket annan musik så klart. Jag lyssnar ju för fan på musik dygnet runt. Även när jag sover så står det på hela natten. Jag lyssnar på mycket hårdare grejer nu och proggressivt och så tänker man ”Det där ska jag sno och göra om lite!”. Man förvaltar och snor snyggt. Mycket sådant är det ju och så inspiration.
Jag kan tänka mig det ja. Ok, jag tackar och bugar för snacket, Morgan!
Morgan: Tack själv!
/Niclas
fredag 1 mars 2013
Intervju med Lizzy Hale och Joe Hottinger i Halestorm.
Halestorm vann nyligen en Grammy hemma i USA och på Bandit Rock Awards fick de pris för "International breakthrough of the year".
Någon timme innan de äntrade scenen för att köra ett kortare akustiskt set, slog jag mig ner med Lizzy och Joe för att höra hur läget var. Det blev bl a snack om Grammyvinsten, Lizzys samarbete med David Draiman och besök i 5150-studion.
Well, I gotta ask you about the Grammy?
Lizzy: (laughs) The craziest thing ever to happen. (laughs)
When you were up there and then went backstage, did you go “Ah, I should´ve said that!”?
Lizzy: Oh, of course. We left out people. We didn´t think we were gonna win at all. We didn´t prepare anything because we just didn´t think we had a shot. Not because we´re not confident, it´s just… Look who we´re up against! Iron Maiden and freaking Lamb of God and Megadeth and Marilyn Manson and Anthrax. We were thinking “They´re either gonna give respect to the classic guys or they´re gonna give it to Lamb of God because A, they got a shitload of press this year and they´re freaking awesome! We were just like “We´re happy to be here!”. (laughs) When they called our name it was like “What?”.
Joe: It was complete chaos. It was great.
Lizzy: Yeah, it was chaos.
A thing like this, will it help you career wise in any way?
Lizzy: Definitely. It´s already opened a lot of doors. Us rock people are such hypocrites, like “We don´t even pay attention to the Grammys.” and we didn´t even pay attention so when we got nominated that was a complete surprise too, but then once you´re nominated it´s like “Wooohooo!”.
Joe: It´s a great press moment and we got tons of press and that´s always good and that alone is worth it. I don´t really know what happens in the long run because of it, but we´ll always get that attached to our name I guess, which is cool.
Lizzy: It´s an honor because we´ve been a band for 16 years now and it´s crazy to have all that hard work be recognized. I think a lot of people now know who we are because of it too.
Joe: For some people it makes us legitimate in their eyes, for whatever reason and for others it makes us chumps, whatever. (laughs)
Does it in any way put any pressure on you? I´m thinking about your bext album and so on.
Joe: No. We didn´t write this record aiming for that and I think as long as we follow what gets us excited musically, then whatever happens happen.
Lizzy: It´s almost like if we start thinking about that, then that´s gonna be the problem. Then we´re gonna be thinking way too much in the studio and that´s never good. You gotta take your brain out of it.
You said you were the “new kids on the block”. Is that the way you look at it, even though you´ve been doing it for 16 years?
Lizzy: Well, it´s like you´ve been doing it for so long…
Joe: NKOTB.
Great band! (laughs)
Lizzy: One of my influences. (laughs)
“The right stuff”.
Lizzy: (laughs) That´s awesome! You have to think of it like you went from graduating high school to being a freshman in college.
Joe: I think it´s more like graduating college at that point.
Lizzy: And now you´re in the new world? (laughs)
Joe: Well, there´s a light put on us and now we´re out there on our own. It feels like a new start and maybe a few more people are watching because of it.
What are your plans for the next six months or so?
Lizzy: Lots of touring.
Joe: We just finished a cover EP and we literally went to the Grammys in the middle of recording it. It´s just a bunch of cool cover songs. Then we come back here to Europe in March and then the States in April and May and I don´t know after that. We´ve got some festivals booked this summer.
Lizzy: As far as the eye can see… (laughs)
What songs are on the EP?
Joe: We haven´t really told anyone yet.
Ok. A lot of 80´s metal?
Joe: There is some of that, yeah.
Is it stuff you listened to growing up?
Lizzy: Yeah. I had a bit of a dated catalog in my player, thanks to my parents. That´s always fun for me and then there´s a few unexpected ones. A few things that I didn´t think we´d pull off, but I think we did. We´ll find out. It´s not mixed yet.
How many songs are there?
Lizzy: We recorded seven.
Joe: There will be at least six on there and one might be for another record.
When is it coming out?
Lizzy: The next couple of months. Probably summer.
Are you staying true to the originals or giving them the Halestorm vibe?
Lizzy: We´re definitely building each one in our own way. Sometimes that´s hard, but we learned a lot as musicians by doing that. You can take the “Oh, is this a good song?” thing out of it because it´s already a proven song, so you just have fun and experiment.
Joe: A lot of it we didn´t really rehearse or work out before we went into the studio, so we´re kinda just winging it in there and just with Lizzy singing it, it kinda gets the Halestorm vibe anyway. It´s been fun.
Lizzy: On top of that we didn´t change the lyrics and I´m singing about a girl. (laughs)
Any Van Halen songs?
Lizzy: We wanted to so bad, but we didn´t have enough time. Next one.
Joe: We could get Wolfie (Van Halen) in.
That would be awesome.
Lizzy: Yeah, that´s a good idea. Thank you for that idea! (laughs)
Yeah, because last time we talked you mentioned that you´d been to 5150 studios with Wolfgang. What was it like?
Lizzy: It was like a Van Halen museum.
Joe: We were in there for half an hour.
Lizzy: Yeah, because daddy (Eddie Van Halen) was away. I don´t think Wolfie was allowed to show us.
Joe: No, it was fine.
Lizzy: It kinda felt that way.
Is it a big place?
Lizzy: No, it´s very small.
Joe: It´s super tight. It´s more like a barn. Half of it is like a guitar work shop with tools and guitar parts everywhere. Then there´s a control room and a huge rehearsal room and then there´s like a sealed off area with all the tapes. Like “1984”.
Lizzy: Yeah, all the original tapes with like “Jump” and it´s written on there, like “1984”. It´s really cool. “Don´t touch anything!”. (laughs)
Cool. You recently worked with David Draiman. Was that just for one song?
Lizzy: Yeah, it was just for a song for his new Device record. We did “Close your eyes forever”, the Ozzy and Lita Ford cover. It was a duet and it´s very cool. Mr Draiman, he´s so nice and he´s the best dude ever. Very organized and very meticulous and he knows exactly what he wants. We had talked about it a year or two before that when we were on tour together. I thought he was just joking and then I got the call, “Yeah, it´s done. I know you´re on tour, but get your ass here! I´ve got the studio booked and I have all your parts ready.”. It was awesome.
Do you know there´s an old 80´s band called Device?
Lizzy: No, I did not know that.
Holly Knight was in it.
Lizzy: Oh my God! (laughs)
Joe: We just saw her the other day. She was one of the first people we ever co-wrote with, or she was the first person, right?
Lizzy: Yeah, she was the first one. We didn´t know what we were doing. We just kinda sat at the piano and hummed a bunch of weird stuff and it was like “Ok, what are we doing here?”.
Joe: She was a sweetheart.
Lizzy: Yeah, she was cool. We´d write better together now than back then. (laughs)
You should check it out. It´s on You Tube. Just look for Device and their hit “Hanging on a heart attack” from ´86! It´s a great album.
Lizzy: Definitely gonna check that out now.
Joe: I wonder if David worked something out with them or something?
Lizzy: Maybe he doesn´t know?
Joe: He´s gotta know. He´s so meticulous.
Lizzy: Yeah, he´s David Draiman. Of course he knows. (laughs)
Have you started thinking about your next album?
Lizzy: Yeah, we´ve begun writing. What for, who knows and when we´ll do it, I don´t know. We´re gonna squeeze the life out of this record. We´re on our third single and we´ve got a few more.
Joe: We´re like collecting right now. Collecting riffs and song titles. It´s hard to finish songs when you´re on the road. Some of it will work out on the next tour. I´ve ordered some gear to make a little portable writing station. Once the tour is over it´s just like “Bam!”, you start writing your ass off and that´s when you take everything you´ve collected over the last few months and finish it off. There´s no aim in the writing, like the third record is gonna be like “this”.
Ok. Thank you guys!
Lizzy: Anytime.
/Niclas
Halestorm vann nyligen en Grammy hemma i USA och på Bandit Rock Awards fick de pris för "International breakthrough of the year".
Någon timme innan de äntrade scenen för att köra ett kortare akustiskt set, slog jag mig ner med Lizzy och Joe för att höra hur läget var. Det blev bl a snack om Grammyvinsten, Lizzys samarbete med David Draiman och besök i 5150-studion.
Well, I gotta ask you about the Grammy?
Lizzy: (laughs) The craziest thing ever to happen. (laughs)
When you were up there and then went backstage, did you go “Ah, I should´ve said that!”?
Lizzy: Oh, of course. We left out people. We didn´t think we were gonna win at all. We didn´t prepare anything because we just didn´t think we had a shot. Not because we´re not confident, it´s just… Look who we´re up against! Iron Maiden and freaking Lamb of God and Megadeth and Marilyn Manson and Anthrax. We were thinking “They´re either gonna give respect to the classic guys or they´re gonna give it to Lamb of God because A, they got a shitload of press this year and they´re freaking awesome! We were just like “We´re happy to be here!”. (laughs) When they called our name it was like “What?”.
Joe: It was complete chaos. It was great.
Lizzy: Yeah, it was chaos.
A thing like this, will it help you career wise in any way?
Lizzy: Definitely. It´s already opened a lot of doors. Us rock people are such hypocrites, like “We don´t even pay attention to the Grammys.” and we didn´t even pay attention so when we got nominated that was a complete surprise too, but then once you´re nominated it´s like “Wooohooo!”.
Joe: It´s a great press moment and we got tons of press and that´s always good and that alone is worth it. I don´t really know what happens in the long run because of it, but we´ll always get that attached to our name I guess, which is cool.
Lizzy: It´s an honor because we´ve been a band for 16 years now and it´s crazy to have all that hard work be recognized. I think a lot of people now know who we are because of it too.
Joe: For some people it makes us legitimate in their eyes, for whatever reason and for others it makes us chumps, whatever. (laughs)
Does it in any way put any pressure on you? I´m thinking about your bext album and so on.
Joe: No. We didn´t write this record aiming for that and I think as long as we follow what gets us excited musically, then whatever happens happen.
Lizzy: It´s almost like if we start thinking about that, then that´s gonna be the problem. Then we´re gonna be thinking way too much in the studio and that´s never good. You gotta take your brain out of it.
You said you were the “new kids on the block”. Is that the way you look at it, even though you´ve been doing it for 16 years?
Lizzy: Well, it´s like you´ve been doing it for so long…
Joe: NKOTB.
Great band! (laughs)
Lizzy: One of my influences. (laughs)
“The right stuff”.
Lizzy: (laughs) That´s awesome! You have to think of it like you went from graduating high school to being a freshman in college.
Joe: I think it´s more like graduating college at that point.
Lizzy: And now you´re in the new world? (laughs)
Joe: Well, there´s a light put on us and now we´re out there on our own. It feels like a new start and maybe a few more people are watching because of it.
What are your plans for the next six months or so?
Lizzy: Lots of touring.
Joe: We just finished a cover EP and we literally went to the Grammys in the middle of recording it. It´s just a bunch of cool cover songs. Then we come back here to Europe in March and then the States in April and May and I don´t know after that. We´ve got some festivals booked this summer.
Lizzy: As far as the eye can see… (laughs)
What songs are on the EP?
Joe: We haven´t really told anyone yet.
Ok. A lot of 80´s metal?
Joe: There is some of that, yeah.
Is it stuff you listened to growing up?
Lizzy: Yeah. I had a bit of a dated catalog in my player, thanks to my parents. That´s always fun for me and then there´s a few unexpected ones. A few things that I didn´t think we´d pull off, but I think we did. We´ll find out. It´s not mixed yet.
How many songs are there?
Lizzy: We recorded seven.
Joe: There will be at least six on there and one might be for another record.
When is it coming out?
Lizzy: The next couple of months. Probably summer.
Are you staying true to the originals or giving them the Halestorm vibe?
Lizzy: We´re definitely building each one in our own way. Sometimes that´s hard, but we learned a lot as musicians by doing that. You can take the “Oh, is this a good song?” thing out of it because it´s already a proven song, so you just have fun and experiment.
Joe: A lot of it we didn´t really rehearse or work out before we went into the studio, so we´re kinda just winging it in there and just with Lizzy singing it, it kinda gets the Halestorm vibe anyway. It´s been fun.
Lizzy: On top of that we didn´t change the lyrics and I´m singing about a girl. (laughs)
Any Van Halen songs?
Lizzy: We wanted to so bad, but we didn´t have enough time. Next one.
Joe: We could get Wolfie (Van Halen) in.
That would be awesome.
Lizzy: Yeah, that´s a good idea. Thank you for that idea! (laughs)
Yeah, because last time we talked you mentioned that you´d been to 5150 studios with Wolfgang. What was it like?
Lizzy: It was like a Van Halen museum.
Joe: We were in there for half an hour.
Lizzy: Yeah, because daddy (Eddie Van Halen) was away. I don´t think Wolfie was allowed to show us.
Joe: No, it was fine.
Lizzy: It kinda felt that way.
Is it a big place?
Lizzy: No, it´s very small.
Joe: It´s super tight. It´s more like a barn. Half of it is like a guitar work shop with tools and guitar parts everywhere. Then there´s a control room and a huge rehearsal room and then there´s like a sealed off area with all the tapes. Like “1984”.
Lizzy: Yeah, all the original tapes with like “Jump” and it´s written on there, like “1984”. It´s really cool. “Don´t touch anything!”. (laughs)
Cool. You recently worked with David Draiman. Was that just for one song?
Lizzy: Yeah, it was just for a song for his new Device record. We did “Close your eyes forever”, the Ozzy and Lita Ford cover. It was a duet and it´s very cool. Mr Draiman, he´s so nice and he´s the best dude ever. Very organized and very meticulous and he knows exactly what he wants. We had talked about it a year or two before that when we were on tour together. I thought he was just joking and then I got the call, “Yeah, it´s done. I know you´re on tour, but get your ass here! I´ve got the studio booked and I have all your parts ready.”. It was awesome.
Do you know there´s an old 80´s band called Device?
Lizzy: No, I did not know that.
Holly Knight was in it.
Lizzy: Oh my God! (laughs)
Joe: We just saw her the other day. She was one of the first people we ever co-wrote with, or she was the first person, right?
Lizzy: Yeah, she was the first one. We didn´t know what we were doing. We just kinda sat at the piano and hummed a bunch of weird stuff and it was like “Ok, what are we doing here?”.
Joe: She was a sweetheart.
Lizzy: Yeah, she was cool. We´d write better together now than back then. (laughs)
You should check it out. It´s on You Tube. Just look for Device and their hit “Hanging on a heart attack” from ´86! It´s a great album.
Lizzy: Definitely gonna check that out now.
Joe: I wonder if David worked something out with them or something?
Lizzy: Maybe he doesn´t know?
Joe: He´s gotta know. He´s so meticulous.
Lizzy: Yeah, he´s David Draiman. Of course he knows. (laughs)
Have you started thinking about your next album?
Lizzy: Yeah, we´ve begun writing. What for, who knows and when we´ll do it, I don´t know. We´re gonna squeeze the life out of this record. We´re on our third single and we´ve got a few more.
Joe: We´re like collecting right now. Collecting riffs and song titles. It´s hard to finish songs when you´re on the road. Some of it will work out on the next tour. I´ve ordered some gear to make a little portable writing station. Once the tour is over it´s just like “Bam!”, you start writing your ass off and that´s when you take everything you´ve collected over the last few months and finish it off. There´s no aim in the writing, like the third record is gonna be like “this”.
Ok. Thank you guys!
Lizzy: Anytime.
/Niclas
torsdag 28 februari 2013
EPK för kommande deluxeutgåvan av Mad Season.
Ett av de mest givna köpen det här året.
"CD 1 features the original album + an unreleased acoustic instrumental titled "Interlude," 3 new songs from the band's unfinished second album with newly recorded vocals and lyrics by Mark Lanegan and a remixed version of the band's John Lennon cover "I Don't Wanna Be A Soldier."
CD 2 features the full audio set from the bands historical performance at the Moore Theater in Seattle on April 29, 1995, remastered in stereo sound.
The DVD features the first official DVD release of Live at The Moore - Mad Season's last show ever performed. Not only has Live at The Moore been remixed and remastered, but newly edited by director Duncan Sharp for a beautiful new documentary-like presentation, giving the show an updated look as if the viewer were in room that night. Also included are four performances that have never been seen, including the fan-favorite "Wake Up." Also featured is a full concert of the bands performance from New Years Eve 1995 at RKCNDY in Seattle (which was shot by the band's crew for an up close and intimate look at the band) and both performances from Self-Pollution Radio, one newly edited.
Disc 3 (DVD) 1. Lifeless Dead (Live at The Moore) 2. River Of Deceit (Live at The Moore) 3. Long Gone Day (Live at The Moore) 4. I Don't Know Anything (Live at The Moore) 5. X-Ray Mind (Live at The Moore) 6. All Alone (Live at The Moore) 7. November Hotel (Live at The Moore) 8. Wake Up (Unseen Footage from The Moore) 9. Artificial Red (Unseen Footage from The Moore) 10. I Don't Wanna Be A Soldier (Unseen Footage from The Moore) 11. I'm Above (Unseen Footage from The Moore) 12. Wake Up (Live at The RCKNDY -NYE Show 1995) 13. Lifeless Dead (Live at The RCKNDY -NYE Show 1995) 14. River Of Deceit (Live at The RCKNDY -NYE Show 1995) 15. I Don't Know Anything (Live at The RCKNDY -NYE Show 1995) 16. I'm Above (Live at The RCKNDY -NYE Show 1995) 17. Artificial Red (Live at The RCKNDY -NYE Show 1995) 18. I Don't Wanna Be A Soldier (Live at The RCKNDY -NYE Show 1995) 19. All Alone (Live at The RCKNDY -NYE Show 1995) 20. November Hotel (Live at The RCKNDY -NYE Show 1995) 21. Lifeless Dead (Self Pollution Radio Broadcast) 22. I Don't Know Anything (Self Pollution Radio Broadcast (new edit)) 23. River Of Deceit (Music Video)"
/Niclas
Ett av de mest givna köpen det här året.
"CD 1 features the original album + an unreleased acoustic instrumental titled "Interlude," 3 new songs from the band's unfinished second album with newly recorded vocals and lyrics by Mark Lanegan and a remixed version of the band's John Lennon cover "I Don't Wanna Be A Soldier."
CD 2 features the full audio set from the bands historical performance at the Moore Theater in Seattle on April 29, 1995, remastered in stereo sound.
The DVD features the first official DVD release of Live at The Moore - Mad Season's last show ever performed. Not only has Live at The Moore been remixed and remastered, but newly edited by director Duncan Sharp for a beautiful new documentary-like presentation, giving the show an updated look as if the viewer were in room that night. Also included are four performances that have never been seen, including the fan-favorite "Wake Up." Also featured is a full concert of the bands performance from New Years Eve 1995 at RKCNDY in Seattle (which was shot by the band's crew for an up close and intimate look at the band) and both performances from Self-Pollution Radio, one newly edited.
Disc 3 (DVD) 1. Lifeless Dead (Live at The Moore) 2. River Of Deceit (Live at The Moore) 3. Long Gone Day (Live at The Moore) 4. I Don't Know Anything (Live at The Moore) 5. X-Ray Mind (Live at The Moore) 6. All Alone (Live at The Moore) 7. November Hotel (Live at The Moore) 8. Wake Up (Unseen Footage from The Moore) 9. Artificial Red (Unseen Footage from The Moore) 10. I Don't Wanna Be A Soldier (Unseen Footage from The Moore) 11. I'm Above (Unseen Footage from The Moore) 12. Wake Up (Live at The RCKNDY -NYE Show 1995) 13. Lifeless Dead (Live at The RCKNDY -NYE Show 1995) 14. River Of Deceit (Live at The RCKNDY -NYE Show 1995) 15. I Don't Know Anything (Live at The RCKNDY -NYE Show 1995) 16. I'm Above (Live at The RCKNDY -NYE Show 1995) 17. Artificial Red (Live at The RCKNDY -NYE Show 1995) 18. I Don't Wanna Be A Soldier (Live at The RCKNDY -NYE Show 1995) 19. All Alone (Live at The RCKNDY -NYE Show 1995) 20. November Hotel (Live at The RCKNDY -NYE Show 1995) 21. Lifeless Dead (Self Pollution Radio Broadcast) 22. I Don't Know Anything (Self Pollution Radio Broadcast (new edit)) 23. River Of Deceit (Music Video)"
/Niclas
Är LA Guns på väg att försonas?
LA Guns har under flera år existerat i två versioner. Phil Lewis har stått i ena ringhörnan och Tracii Guns i den andra. Nu kanske det börjar luta åt en försoning, om man ska tro på Guns twitter, och det dröjer nog inte länge förrän de slår ihop sina påsar igen.
(Story från Metal Sludge)
/Niclas
LA Guns har under flera år existerat i två versioner. Phil Lewis har stått i ena ringhörnan och Tracii Guns i den andra. Nu kanske det börjar luta åt en försoning, om man ska tro på Guns twitter, och det dröjer nog inte länge förrän de slår ihop sina påsar igen.
(Story från Metal Sludge)
/Niclas
En liten försmak på Cavaleras bok.
Joel McIver jobbar just nu tillsammans med Max Cavalera för att färdigställa hans självbiografi. I länken nedan berättar Max´s fru Gloria några anekdoter från Nailbombs härjningar i Europa ´95.
Enligt Joel är detta lite av vad som kommer att berättas i boken.
Gloria berättar HÄR
/Niclas
Joel McIver jobbar just nu tillsammans med Max Cavalera för att färdigställa hans självbiografi. I länken nedan berättar Max´s fru Gloria några anekdoter från Nailbombs härjningar i Europa ´95.
Enligt Joel är detta lite av vad som kommer att berättas i boken.
Gloria berättar HÄR
/Niclas
onsdag 27 februari 2013
Snygga Graveyardposters till salu.
Posters från senaste vändan i USA. De flesta går för ca 20 dollar.
Titta och köp HÄR
/Niclas
Styx stämmer A&M.
Amerikanska Styx, som när det begav sig på 70-talet var gigantiska, stämmer sitt skivbolag A&M på uteblivna royalties.
Bandet menar att skivbolaget medvetet lurat dem på pengar de senaste åren och hävdar att en ersättning på 1 dollar istället borde varit 2-5 dollar.
Min första platta med bandet var "Exuinox", som inhandlades på en skivmässa i slutet av
80-talet. Jag knockades och köpte snabbt upp det mesta från deras katalog.
Jag kan även tipsa om boken "The grand delusion" av Sterling Whitaker. Klart läsvärd.
Story på TMZ HÄR
Boken HÄR
/Niclas
Amerikanska Styx, som när det begav sig på 70-talet var gigantiska, stämmer sitt skivbolag A&M på uteblivna royalties.
Bandet menar att skivbolaget medvetet lurat dem på pengar de senaste åren och hävdar att en ersättning på 1 dollar istället borde varit 2-5 dollar.
Min första platta med bandet var "Exuinox", som inhandlades på en skivmässa i slutet av
80-talet. Jag knockades och köpte snabbt upp det mesta från deras katalog.
Jag kan även tipsa om boken "The grand delusion" av Sterling Whitaker. Klart läsvärd.
Story på TMZ HÄR
Boken HÄR
/Niclas
Nytt med Spiritual Beggars!
Helt ok, men jag är inte lika imponerad som jag blivit många gånger tidigare. Håller fortfarande "On fire" med JB från Grand Magus högst. En platta som för övrigt såldes för 10 spänn på skivmässan i Solna förra helgen. En köpate hade säkert 10 ex liggande och den förtjänar ett betydligt högre pris. Hoppas någon lycklig själ köpte ett ex och blev golvad hemma vid cd-spelaren.
/Niclas
Helt ok, men jag är inte lika imponerad som jag blivit många gånger tidigare. Håller fortfarande "On fire" med JB från Grand Magus högst. En platta som för övrigt såldes för 10 spänn på skivmässan i Solna förra helgen. En köpate hade säkert 10 ex liggande och den förtjänar ett betydligt högre pris. Hoppas någon lycklig själ köpte ett ex och blev golvad hemma vid cd-spelaren.
/Niclas
Nya KISS-boots från Godfather.
KISS THE SUMMER OF SATAN: THE DEVILS RIDE OUT
ROOSEVELT STADIUM JERSEY CITY, NJ JULY 10, 1976
01-Intro
02-Detroit rock city
03-King of the night time world
04-Let me go, rock ‘n roll
05-Cold gin
06-Ace solo
07-Shout it out loud
08-Strutter
09-Nothin’ to lose
10-Do you love me?
11-Watchin’ you
12-Peter solo
13-Gene solo
14-God of thunder
15-Flaming youth
16-Deuce
17-Firehouse
18-Black diamond
19-Rock and roll all nite
Source: soundboard
1 CD Trifold - Cardboard Sleeve
SOUNDBOARD RECORDING. COMPLETE SHOW FOR THE 1ST TIME ON CD.
Dessutom går det rykten om att en dubbel-cd med Rio 83 FM Broadcast ska se dagens ljus i april.
/Niclas
KISS THE SUMMER OF SATAN: THE DEVILS RIDE OUT
ROOSEVELT STADIUM JERSEY CITY, NJ JULY 10, 1976
01-Intro
02-Detroit rock city
03-King of the night time world
04-Let me go, rock ‘n roll
05-Cold gin
06-Ace solo
07-Shout it out loud
08-Strutter
09-Nothin’ to lose
10-Do you love me?
11-Watchin’ you
12-Peter solo
13-Gene solo
14-God of thunder
15-Flaming youth
16-Deuce
17-Firehouse
18-Black diamond
19-Rock and roll all nite
Source: soundboard
1 CD Trifold - Cardboard Sleeve
SOUNDBOARD RECORDING. COMPLETE SHOW FOR THE 1ST TIME ON CD.
Dessutom går det rykten om att en dubbel-cd med Rio 83 FM Broadcast ska se dagens ljus i april.
/Niclas
tisdag 26 februari 2013
Andreas Carlsson hänger med KISS.
(Foto av AC)
Den gamle Idoldomaren är tydligen så bundis med bandet att han får hänga med på deras rep.
Han bjuder även på en hyfsad cover av "Room service" tillsammans med Tommy Denander.
Läs mer och lyssna HÄR
/Niclas
(Foto av AC)
Den gamle Idoldomaren är tydligen så bundis med bandet att han får hänga med på deras rep.
Han bjuder även på en hyfsad cover av "Room service" tillsammans med Tommy Denander.
Läs mer och lyssna HÄR
/Niclas
måndag 25 februari 2013
Intervju med Spike och Griff i The Quireboys.
Ringer bandets manager Paul och bestämmer tid för en kort intervju. När jag anländer till Akkurat strax efter sju, är bandet ännu inte på plats. Det blir lite barhäng och en öl i väntan på Spike och herrarna. När jag väl leds in i den trånga logen, möts jag av en högst förvånad Spike som inte verkar veta något om vår bokade pratstund. Det är dock inga problem utan Spike kränger på sig bootsen och ber mig sitta ner.
Bordet är belamrat med glas och flaskor och det luktar gammal fylla om både bandet och det lilla rummet. Att The Quireboys gillar att ta sig ett glas eller två, är nog ett understatement. Nåväl, det blir några snabba frågor som besvaras glatt med många skratt.
I know you´re working on a new album. I found some titles like “Troublemaker”, “Gotta get a message to you” and “Some kind of outlaw”, are these songs that will be on the album?
Spike: We´ve been working on them and we´ve demoed seven so far. You should speak to Griff because he´s the best one at this. (laughs) I´ve been very busy over the past few months. Had a bit of an accident. Do you wanna tell him Griff?
Griff: There´s about 20 songs to pick from and we´ve got a song called “Crying out loud” and there´s a song called “Beautiful curse” and “Mother Mary”, which we´re gonna play tonight and “Too much of a good thing”, which we´re playing as well. It´s about 20 songs and we´re hoping for the next month or so.
When do you reckon it will be done?
Spike: We´re looking at having it released in May, aren´t we?
Griff: Yeah at the beginning of May. We´ve got a release party in Ibiza.
Spike: Are you coming?
Absolutely! (laughs) If I had the time and the money I´d be there in a heartbeat.
Spike: I´m sure we can fly you in there. (laughs)
Why has it taken five years since the last album?
Spike: Basically, we´ve been touring all the time.
Griff: Since “Homewreckers and heartbreakers” (2009), we´ve had a live album and “Halfpenny dancer”, which were some new songs but mainly acoustic versions of songs. This will be the first studio album I suppose, with all new material. We´ve just been on the road so much but things are gonna change from now on. When we´ve done this record, hopefully we´ll be back in the studio before the end of the year to do another one. No one can really afford to not put albums out regularly now. I think you really need to do one album a year at least.
Spike: This album would´ve been finished, but my girlfriend broke her neck so everything got put on hold for a while. A very traumatic time.
Sorry to hear. Is she ok?
Spike: Not nearly but she´s getting there. Plus we´ve just gotten back from Brazil and Argentina and we´ve been playing nonstop all over the place, but of course everything stopped when that happened.
Terrible to hear. These two shows in Sweden so far, all good?
Spike: Yeah, brilliant! They´ve been really good.
You´re playing everywhere. It´s nine dates all together. It´s like the good old days, isn´t it?
Spike: (laughs) Yeah yeah! We´ll be fine. We just thought we´d get out there and over the next few days we´re gonna be playing some more new material.
Ok. Do you have plans for anymore solo albums or stuff like that?
Spike: Well, I think the guys have been doing another Down ´N´Outz thing with Joe Elliott. I just finished off an album with Frankie Miller songs and it should be out this year some time. It´s with Simon Kirk, Andy Fraser, Ronnie Wood and Ian Hunter and I´m doing a duet with Bonnie Tyler and the guys are playing on it as well.
Nice. How´s Bonnie Tyler doing?
Spike: Oh, the song sounds great. She´s brilliant!
An old thing. When your first album came out, while recording it, did you have a feeling that it might get some attention? Did you feel you had the songs?
Spike: The thing is, I started the band like in 1984 and doing the transit van for years and then luckily in ´88 or ´89 we got our record deal. It was just being in the right place at the right time, but it was a lot of hard work to get there, you know. We got to go to LA and Phil Mogg was looking out for us and we got the gig with Guns N´Roses. We were just about to split up at that point, because we did five or six years before that. Then we sold out every venue in England and it just shows you the difference and how things have changed.
You lived in LA for a while, didn´t you?
Spike: yeah, when we stopped playing. We stopped playing for a few years. Griff moved there, Nigel (Mogg) moved to New York and we just had a rest from touring.
Any crazy Hollywood parties?
Spike: Many. (laughs) Too many to mention. I used to live with CC Deville for god´s sake! The house of horrors! (laughs) I might as well have lived there since I was there every day. We had some good times, yeah. (laughs)
Figures. You started out as The Queerboys and I read that there was some controversy surrounding that name. Was it really that? Was it in England?
Spike: Yeah. We were banned from every university.
Just because of the name?
Spike: Yeah. Originally it was gonna be The Choirboys and then someone said “Oh, you should be called the fucking Queerboys!” and we said “Great!”, but the funny thing was that when we got banned, we really didn´t get all the attention till after we were signed and then it all came out. Just one of them things, you know. It´s funny, because there´s an Australian band called The Quireboys and I remember meeting one of them… at the time Sharon Osbourne was managing us and she offered them… it´s a generic name and you can´t copyright it and they had an album in the Billboard chart before us in America and we actually offered them 50 grand and they refused. Years later I see the guy and he says “Fuck man! I wish I took the money because we got dropped two weeks later.”. (laughs)
Great story! Before a show like this none tonight, do you get nervous?
Spike: I always get nervous. Like five minutes before. You gotta get the blood rushing, you know what I mean? We´re doing two sets tonight and we haven´t done that before. We´re gonna do one for 40 minutes and then come off and then go back on. We´ll see what happens. We haven´t done that since we´ve been in New York. A matinee show and an evening show.
Ok. Well, thank you!
Spike: Thank you!
/Niclas
Ringer bandets manager Paul och bestämmer tid för en kort intervju. När jag anländer till Akkurat strax efter sju, är bandet ännu inte på plats. Det blir lite barhäng och en öl i väntan på Spike och herrarna. När jag väl leds in i den trånga logen, möts jag av en högst förvånad Spike som inte verkar veta något om vår bokade pratstund. Det är dock inga problem utan Spike kränger på sig bootsen och ber mig sitta ner.
Bordet är belamrat med glas och flaskor och det luktar gammal fylla om både bandet och det lilla rummet. Att The Quireboys gillar att ta sig ett glas eller två, är nog ett understatement. Nåväl, det blir några snabba frågor som besvaras glatt med många skratt.
I know you´re working on a new album. I found some titles like “Troublemaker”, “Gotta get a message to you” and “Some kind of outlaw”, are these songs that will be on the album?
Spike: We´ve been working on them and we´ve demoed seven so far. You should speak to Griff because he´s the best one at this. (laughs) I´ve been very busy over the past few months. Had a bit of an accident. Do you wanna tell him Griff?
Griff: There´s about 20 songs to pick from and we´ve got a song called “Crying out loud” and there´s a song called “Beautiful curse” and “Mother Mary”, which we´re gonna play tonight and “Too much of a good thing”, which we´re playing as well. It´s about 20 songs and we´re hoping for the next month or so.
When do you reckon it will be done?
Spike: We´re looking at having it released in May, aren´t we?
Griff: Yeah at the beginning of May. We´ve got a release party in Ibiza.
Spike: Are you coming?
Absolutely! (laughs) If I had the time and the money I´d be there in a heartbeat.
Spike: I´m sure we can fly you in there. (laughs)
Why has it taken five years since the last album?
Spike: Basically, we´ve been touring all the time.
Griff: Since “Homewreckers and heartbreakers” (2009), we´ve had a live album and “Halfpenny dancer”, which were some new songs but mainly acoustic versions of songs. This will be the first studio album I suppose, with all new material. We´ve just been on the road so much but things are gonna change from now on. When we´ve done this record, hopefully we´ll be back in the studio before the end of the year to do another one. No one can really afford to not put albums out regularly now. I think you really need to do one album a year at least.
Spike: This album would´ve been finished, but my girlfriend broke her neck so everything got put on hold for a while. A very traumatic time.
Sorry to hear. Is she ok?
Spike: Not nearly but she´s getting there. Plus we´ve just gotten back from Brazil and Argentina and we´ve been playing nonstop all over the place, but of course everything stopped when that happened.
Terrible to hear. These two shows in Sweden so far, all good?
Spike: Yeah, brilliant! They´ve been really good.
You´re playing everywhere. It´s nine dates all together. It´s like the good old days, isn´t it?
Spike: (laughs) Yeah yeah! We´ll be fine. We just thought we´d get out there and over the next few days we´re gonna be playing some more new material.
Ok. Do you have plans for anymore solo albums or stuff like that?
Spike: Well, I think the guys have been doing another Down ´N´Outz thing with Joe Elliott. I just finished off an album with Frankie Miller songs and it should be out this year some time. It´s with Simon Kirk, Andy Fraser, Ronnie Wood and Ian Hunter and I´m doing a duet with Bonnie Tyler and the guys are playing on it as well.
Nice. How´s Bonnie Tyler doing?
Spike: Oh, the song sounds great. She´s brilliant!
An old thing. When your first album came out, while recording it, did you have a feeling that it might get some attention? Did you feel you had the songs?
Spike: The thing is, I started the band like in 1984 and doing the transit van for years and then luckily in ´88 or ´89 we got our record deal. It was just being in the right place at the right time, but it was a lot of hard work to get there, you know. We got to go to LA and Phil Mogg was looking out for us and we got the gig with Guns N´Roses. We were just about to split up at that point, because we did five or six years before that. Then we sold out every venue in England and it just shows you the difference and how things have changed.
You lived in LA for a while, didn´t you?
Spike: yeah, when we stopped playing. We stopped playing for a few years. Griff moved there, Nigel (Mogg) moved to New York and we just had a rest from touring.
Any crazy Hollywood parties?
Spike: Many. (laughs) Too many to mention. I used to live with CC Deville for god´s sake! The house of horrors! (laughs) I might as well have lived there since I was there every day. We had some good times, yeah. (laughs)
Figures. You started out as The Queerboys and I read that there was some controversy surrounding that name. Was it really that? Was it in England?
Spike: Yeah. We were banned from every university.
Just because of the name?
Spike: Yeah. Originally it was gonna be The Choirboys and then someone said “Oh, you should be called the fucking Queerboys!” and we said “Great!”, but the funny thing was that when we got banned, we really didn´t get all the attention till after we were signed and then it all came out. Just one of them things, you know. It´s funny, because there´s an Australian band called The Quireboys and I remember meeting one of them… at the time Sharon Osbourne was managing us and she offered them… it´s a generic name and you can´t copyright it and they had an album in the Billboard chart before us in America and we actually offered them 50 grand and they refused. Years later I see the guy and he says “Fuck man! I wish I took the money because we got dropped two weeks later.”. (laughs)
Great story! Before a show like this none tonight, do you get nervous?
Spike: I always get nervous. Like five minutes before. You gotta get the blood rushing, you know what I mean? We´re doing two sets tonight and we haven´t done that before. We´re gonna do one for 40 minutes and then come off and then go back on. We´ll see what happens. We haven´t done that since we´ve been in New York. A matinee show and an evening show.
Ok. Well, thank you!
Spike: Thank you!
/Niclas
söndag 24 februari 2013
Konsertrecension
The Quireboys
Akkurat, Stockholm 130224
The Quireboys, med Spike i spetsen, är ute på en liten Sverigeturné och stannar till i nio olika städer utan tillstymmelse till vila. Stockholm är tredje stoppet och jag måste säga att bandet ser lite slitna ut när jag träffar Griff och Spike för en kort intervju. Odören av gammal fylla är påtaglig.
Just den här kvällen har bandet blivit ombedda att framföra två set. Spike tror att det främst handlar om att sälja öl i pausen, men de är ju här för att spela så det gör ingenting.
Det svänger bra om de gamla britterna och Akkurat är knökfullt med en mycket blandad publik. Bredvid sitter en kvinna i 75-årsåldern och hinkar öl och bakom mig står ett gäng äldre herrar i övre 60-årsåldern. En av herrarna frågar en annan om han hört bandet tidigare. Svaret är klockrent; "Bara på Spotify.". Jodå serru. Men här finns också sleazekillar som tagna direkt från 80-talets Sunset Strip och ensamma och hårt tauerade mammor från Kungsängen. En eklektisk blandning av folk med andra ord.
Strax innan klockan åtta äntrar då The Quireboys den lilla scenen till stort jubel. "This is rock and roll" basunerar Spike ut och så drar de igång med "Tramps and thieves" och "There she goes again". Det låter bra och det är onekligen svårt att inte stampa takten till britternas skitiga Facesrock.
Som fjärde låt slänger de in en ny skapelse som lär dyka upp på nya plattan, som ska se dagens ljus i maj om allt går som man tänkt. "Too much of a good thing" är en förbannat bra låt och tillhör en av kvällens bästa. Om resten av de nya alsterna ligger på samma nivå, så har bandet en riktig fullträff på gång.
Efter cirka 45 minuter går de av scenen och är borta nästan lika länge. Väl tillbaka är det pang på rödbetan igen. Spike dricker Guiness och verkar trivas som fisken i vattnet. Den blå scarfen runt huvudet är utbytt mot en röd och han svänger runt på scen med liknande moves som den numer ngt tyngre Axl Rose.
The Quireboys 2013 är en hyfsat tight orkester som kan sin rock and roll på sina fem fingrar. Musiken är stöpt i samma form som Mott the Hoople och The Faces och passar utmärkt på ett ställe som just Akkurat. Det blir aldrig dåligt, men kanske lyfter det inte heller till några högre toppar under kvällen. Det har dock mindre betydelse. Spike och hans mannar bjuder på ett beprövat recept och publiken njter av varenda ton.
Betyg: 3/5
/Niclas
The Quireboys
Akkurat, Stockholm 130224
The Quireboys, med Spike i spetsen, är ute på en liten Sverigeturné och stannar till i nio olika städer utan tillstymmelse till vila. Stockholm är tredje stoppet och jag måste säga att bandet ser lite slitna ut när jag träffar Griff och Spike för en kort intervju. Odören av gammal fylla är påtaglig.
Just den här kvällen har bandet blivit ombedda att framföra två set. Spike tror att det främst handlar om att sälja öl i pausen, men de är ju här för att spela så det gör ingenting.
Det svänger bra om de gamla britterna och Akkurat är knökfullt med en mycket blandad publik. Bredvid sitter en kvinna i 75-årsåldern och hinkar öl och bakom mig står ett gäng äldre herrar i övre 60-årsåldern. En av herrarna frågar en annan om han hört bandet tidigare. Svaret är klockrent; "Bara på Spotify.". Jodå serru. Men här finns också sleazekillar som tagna direkt från 80-talets Sunset Strip och ensamma och hårt tauerade mammor från Kungsängen. En eklektisk blandning av folk med andra ord.
Strax innan klockan åtta äntrar då The Quireboys den lilla scenen till stort jubel. "This is rock and roll" basunerar Spike ut och så drar de igång med "Tramps and thieves" och "There she goes again". Det låter bra och det är onekligen svårt att inte stampa takten till britternas skitiga Facesrock.
Som fjärde låt slänger de in en ny skapelse som lär dyka upp på nya plattan, som ska se dagens ljus i maj om allt går som man tänkt. "Too much of a good thing" är en förbannat bra låt och tillhör en av kvällens bästa. Om resten av de nya alsterna ligger på samma nivå, så har bandet en riktig fullträff på gång.
Efter cirka 45 minuter går de av scenen och är borta nästan lika länge. Väl tillbaka är det pang på rödbetan igen. Spike dricker Guiness och verkar trivas som fisken i vattnet. Den blå scarfen runt huvudet är utbytt mot en röd och han svänger runt på scen med liknande moves som den numer ngt tyngre Axl Rose.
The Quireboys 2013 är en hyfsat tight orkester som kan sin rock and roll på sina fem fingrar. Musiken är stöpt i samma form som Mott the Hoople och The Faces och passar utmärkt på ett ställe som just Akkurat. Det blir aldrig dåligt, men kanske lyfter det inte heller till några högre toppar under kvällen. Det har dock mindre betydelse. Spike och hans mannar bjuder på ett beprövat recept och publiken njter av varenda ton.
Betyg: 3/5
/Niclas
Intervju med Josh Todd i Buckcherry.
Jag har gjort väldigt många intervjuer, men har nog aldrig varit med om att de skett på exakt utsatt tid. Klockan slår 8 på kvällen och på sekunden ringer en kvinna från skivbolaget upp och berättar att Josh är redo för intervjun.
Ett mindre minus är att det är nästan omöjligt att höra vad Josh säger. Vi skriver 2013, men fortfarande kan man få uppleva telefonsamtal som om det vore 1983. Det låter som om Josh befinner sig i ett litet ljudisolerat rum långt under mark i New Orleans, dit den pågående turnén med Kid Rock fört honom för dagen. Att inte höra vad den andre personen säger gör alltid en intervju väldigt svår att genomföra.
Josh berättar bland annat om nya albumet "Confessions", en kommande kortfilm och hur dotterns födelse förändrade hans liv.
Hey Josh, how are you?
Josh Todd: Great. How´s it going?
Pretty good. How´s the tour been going?
Josh Todd: Good. We´re in New Orleans and we´ve got a show tonight. It´s a really great package with Kid Rock.
Touring with Kid Rock, do you have a similar audience?
Josh Todd: Yeah, we do have a similar audience. He came out around the same time as we did and we´ve known each other for a while. He´s doing a great job of mixing all these different genres like rap, rock and country. It´s a really good show and he´s got a really big band and they don´t run tracks, they´re a real live band. It´s cool.
About your new album (Confessions), what are your confessions?
Josh Todd? My confessions are so many, but one is that I have a very good time with moderation.
So it´s not as it says in the song "Gluttony", “I drink too much and I fuck too much”?
Josh Todd: Well yeah, I did all of that too much. I´ve had alcohol addiction, drug addiction, sex addiction, sugar and everything.
Ok. What made you write about the seven deadly sins?
Josh Todd: Because it´s timeless and like I said, I´ve struggled with moderation my whole life along with other things. I think everybody have things and I think everybody struggles with addiction at some point in their lives and they have to moderate. It´s difficult because if something feels good, you just wanna keep doing it.
Being in the business that you are, it must be much more difficult doing things in moderation since you come across a lot of this all the time?
Josh Todd: Yeah, but when you´re on the other side of it… I´ve been sober for 18 years and when you see people doing stuff, it´s not attractive, you know. You see things from a different perspective and it´s not very attractive, so it´s not that hard.
How long did you work on the album and then all these bonus tracks, are those tracks that the record company pushes you to come up with so they have bonus stuff for the different releases?
Josh Todd: Well yeah, there´s always the bonus tracks and that´s kind of a given for every band. We always write more than enough songs for a record. We always have songs laying around that didn´t make the cut and they are used as bonus tracks.
Do you ever go back and use old stuff or is it always completely new stuff for a new record?
Josh Todd: No, sometimes we go back and use stuff that weren´t a part of the writing cycle. Like for “15”, “Crazy bitch” had been written a couple of years before that.
All the so called controversy surrounding that song and the video, didn´t that just turn out to be great publicity for the band in a way?
Josh Todd: The controversy wasn´t that big, but yeah… bad press is good press.
Looking back on the first album back in ´99, how would you compare the band today to the band back then? Besides being older and wiser and so on.
Josh Todd: Well, it´s been a different line up but this line up is the one we always wanted. We´ve been together now for eight years and we´ve done over a thousand shows and we still get along really great. It was just a different band for those first two records.
Being on the road and you spend a lot of time together, is it hard staying good friends or does it just come easy? You see each other all the time. Is there a lot of friction?
Josh Todd: Nah, there´s no friction. I mean, you do get tired being around each other and that´s just normal. The key is that when something is bother us, we just talk it out and that´s what we do. We get right to the point when it happens. If you have problems and they itch for too long, they become bigger than they originally were when they started and that´s when you start not getting along. We just address things when they come up and we have a good time.
Cool. The video for “Gluttony”, whose idea was it to do it in a church environment and all that?
Josh Todd: That was us. This band comes from all of that and it´s a contradiction that we thought would be great. We´ve got our own Jesus there and our whole band in there, so it was a fun shoot.
You´ve done a lot of videos. Is it still fun and is there a need for videos these days?
Josh Todd: Yeah, it´s another marketing tool, but it´s not like it used to be of course. There´s not a forum for it, but you can´t control the market anymore because there´s the world wide web. There´s no MTV and you don´t have to wait for a record, you just get on the internet and get it. They have access to their artist from their rooms. It´s just a much different world than it used to be so you just have to roll with that and deal with it accordingly. We always concentrate on making records.
When you sit down to write songs for an album, is there ever the thought of writing a song that could make it onto radio or don´t you think about that at all?
Josh Todd: Well yeah, we wanna write songs that are unforgettable and I think a hit song is unforgettable and that´s why it becomes a hit. Everybody likes it and it resonates with them and they remember it and wanna hear it again. When you hear a Buckcherry record, we always have big hooks and that´s something we´re always into, so if it doesn´t move us it doesn´t go on the record.
How do you look at a song like “Lit up” today?
Josh Todd: I love that song and we wrote it so fast so long ago. I think we wrote that song in like an hour, but it´s a good one and we play it every night and it´s awesome.
That´s gotta be a pretty cool feeling, to write something in an hour and a few months later people are singing along to it on tour?
Josh Todd: Yeah that´s a big pay off. You´re right. You spend all this time creating songs in a dark rehearsal room and then you´re over in Europe or Japan and people know your songs and that´s when it all comes together.
Did the rock and roll lifestyle turn out to be the way you expected it to be?
Josh Todd: No. What people don´t know is that it´s a lot of work. There´s a lot of sacrifice, a lot of travelling and it´s very isolating actually.
You became a father when you were 23. Did that in any way stand in your way of doing what you were doing? Did you sacrifice family in any way?
Josh Todd: I sacrificed a lot. It motivated me, because at that time in my life (when he became a father) I was in a bad place. I had a massive alcohol and drug problem at the time. I had no money, so my first child, my daughter, was a turning point for me in getting my life together. I didn´t want her to see me fucked up, like I experienced when I was a kid so that was a big motivating factor. All it did was make me get better as an artist. I always tell her that, that she was the turning point.
Cool. Last couple of questions. The stuff you recorded or demoed with what would later become Velvet Revolver, did any of that end up on the Velvet Revolver records?
Josh Todd: No, never recorded them for real and they never ended up anywhere.
So that stuff is just sitting in a vault somewhere?
Josh Todd: I don´t even have those. Maybe Keith (Nelson) does? He was part of all that too. I have to talk to him. I don´t even remember what songs they were. They weren´t fully developed. They were just recording ideas and stuff, but there´s some stuff there.
The way it ended, was that something that really pissed you off?
Josh Todd: We worked together for about a month and taking management meetings and it was starting to become more and more of something and then Slash abruptly pulled the plug and that was it. I wasn´t mad, but I felt like it was wasting my time and I didn´t like that. I understand if you don´t wanna go forward with somebody because of whatever reason, that´s fine, but don´t beat around the bush. Say what you´re doing and move on, no big deal. There´s no hard feelings and I´ve talked to him since then and it was a long, long time ago and a short period of time.
You´ve lived an interesting life and you´ve obviously had your ups and downs. Everybody´s writing books these days, has that ever crossed your mind?
Josh Todd: Yeah, I was writing a screen play on my life when we started doing “Confessions” and I condensed it into a short movie and we´re trying to get it funded right now. But yeah, at some point I´d like to write a book. I had an interesting upbringing and there´s a lot of cool stories. A lot of stuff that people don´t know about. I wanna do an honest book.
That movie will be based on your life then?
Josh Todd: It´s loosely based on a period in my life.
And it will be out when?
Josh Todd: We gotta get it funded but we already have a director and a cast and location. We have no idea how much money it will cost, but it´s a lot. I´m actually working on it right now. Hopefully we´re gonna couple it with a great live performance DVD and they´ll get the movie as well. It´ll be great for the band and we´ll put it out later on this year. That´s what we´re working on.
Nice. What´s the plan after the Kid Rock tour? Anything planned for Europe?
Josh Todd: Yes there are. We´re working on that right now. We just did a few shows in the UK last November. We´re coming back and we´re already on Download and we´ll do a tour around that with a particular artist and hopefully it will come through and we can announce it.
Good. I saw you here when you played with Disturbed a few years back.
Josh Todd: Yeah, that was fun.
Well, have a great night in New Orleans!
Josh Todd: Thanks man, appreciate it.
/Niclas
Jag har gjort väldigt många intervjuer, men har nog aldrig varit med om att de skett på exakt utsatt tid. Klockan slår 8 på kvällen och på sekunden ringer en kvinna från skivbolaget upp och berättar att Josh är redo för intervjun.
Ett mindre minus är att det är nästan omöjligt att höra vad Josh säger. Vi skriver 2013, men fortfarande kan man få uppleva telefonsamtal som om det vore 1983. Det låter som om Josh befinner sig i ett litet ljudisolerat rum långt under mark i New Orleans, dit den pågående turnén med Kid Rock fört honom för dagen. Att inte höra vad den andre personen säger gör alltid en intervju väldigt svår att genomföra.
Josh berättar bland annat om nya albumet "Confessions", en kommande kortfilm och hur dotterns födelse förändrade hans liv.
Hey Josh, how are you?
Josh Todd: Great. How´s it going?
Pretty good. How´s the tour been going?
Josh Todd: Good. We´re in New Orleans and we´ve got a show tonight. It´s a really great package with Kid Rock.
Touring with Kid Rock, do you have a similar audience?
Josh Todd: Yeah, we do have a similar audience. He came out around the same time as we did and we´ve known each other for a while. He´s doing a great job of mixing all these different genres like rap, rock and country. It´s a really good show and he´s got a really big band and they don´t run tracks, they´re a real live band. It´s cool.
About your new album (Confessions), what are your confessions?
Josh Todd? My confessions are so many, but one is that I have a very good time with moderation.
So it´s not as it says in the song "Gluttony", “I drink too much and I fuck too much”?
Josh Todd: Well yeah, I did all of that too much. I´ve had alcohol addiction, drug addiction, sex addiction, sugar and everything.
Ok. What made you write about the seven deadly sins?
Josh Todd: Because it´s timeless and like I said, I´ve struggled with moderation my whole life along with other things. I think everybody have things and I think everybody struggles with addiction at some point in their lives and they have to moderate. It´s difficult because if something feels good, you just wanna keep doing it.
Being in the business that you are, it must be much more difficult doing things in moderation since you come across a lot of this all the time?
Josh Todd: Yeah, but when you´re on the other side of it… I´ve been sober for 18 years and when you see people doing stuff, it´s not attractive, you know. You see things from a different perspective and it´s not very attractive, so it´s not that hard.
How long did you work on the album and then all these bonus tracks, are those tracks that the record company pushes you to come up with so they have bonus stuff for the different releases?
Josh Todd: Well yeah, there´s always the bonus tracks and that´s kind of a given for every band. We always write more than enough songs for a record. We always have songs laying around that didn´t make the cut and they are used as bonus tracks.
Do you ever go back and use old stuff or is it always completely new stuff for a new record?
Josh Todd: No, sometimes we go back and use stuff that weren´t a part of the writing cycle. Like for “15”, “Crazy bitch” had been written a couple of years before that.
All the so called controversy surrounding that song and the video, didn´t that just turn out to be great publicity for the band in a way?
Josh Todd: The controversy wasn´t that big, but yeah… bad press is good press.
Looking back on the first album back in ´99, how would you compare the band today to the band back then? Besides being older and wiser and so on.
Josh Todd: Well, it´s been a different line up but this line up is the one we always wanted. We´ve been together now for eight years and we´ve done over a thousand shows and we still get along really great. It was just a different band for those first two records.
Being on the road and you spend a lot of time together, is it hard staying good friends or does it just come easy? You see each other all the time. Is there a lot of friction?
Josh Todd: Nah, there´s no friction. I mean, you do get tired being around each other and that´s just normal. The key is that when something is bother us, we just talk it out and that´s what we do. We get right to the point when it happens. If you have problems and they itch for too long, they become bigger than they originally were when they started and that´s when you start not getting along. We just address things when they come up and we have a good time.
Cool. The video for “Gluttony”, whose idea was it to do it in a church environment and all that?
Josh Todd: That was us. This band comes from all of that and it´s a contradiction that we thought would be great. We´ve got our own Jesus there and our whole band in there, so it was a fun shoot.
You´ve done a lot of videos. Is it still fun and is there a need for videos these days?
Josh Todd: Yeah, it´s another marketing tool, but it´s not like it used to be of course. There´s not a forum for it, but you can´t control the market anymore because there´s the world wide web. There´s no MTV and you don´t have to wait for a record, you just get on the internet and get it. They have access to their artist from their rooms. It´s just a much different world than it used to be so you just have to roll with that and deal with it accordingly. We always concentrate on making records.
When you sit down to write songs for an album, is there ever the thought of writing a song that could make it onto radio or don´t you think about that at all?
Josh Todd: Well yeah, we wanna write songs that are unforgettable and I think a hit song is unforgettable and that´s why it becomes a hit. Everybody likes it and it resonates with them and they remember it and wanna hear it again. When you hear a Buckcherry record, we always have big hooks and that´s something we´re always into, so if it doesn´t move us it doesn´t go on the record.
How do you look at a song like “Lit up” today?
Josh Todd: I love that song and we wrote it so fast so long ago. I think we wrote that song in like an hour, but it´s a good one and we play it every night and it´s awesome.
That´s gotta be a pretty cool feeling, to write something in an hour and a few months later people are singing along to it on tour?
Josh Todd: Yeah that´s a big pay off. You´re right. You spend all this time creating songs in a dark rehearsal room and then you´re over in Europe or Japan and people know your songs and that´s when it all comes together.
Did the rock and roll lifestyle turn out to be the way you expected it to be?
Josh Todd: No. What people don´t know is that it´s a lot of work. There´s a lot of sacrifice, a lot of travelling and it´s very isolating actually.
You became a father when you were 23. Did that in any way stand in your way of doing what you were doing? Did you sacrifice family in any way?
Josh Todd: I sacrificed a lot. It motivated me, because at that time in my life (when he became a father) I was in a bad place. I had a massive alcohol and drug problem at the time. I had no money, so my first child, my daughter, was a turning point for me in getting my life together. I didn´t want her to see me fucked up, like I experienced when I was a kid so that was a big motivating factor. All it did was make me get better as an artist. I always tell her that, that she was the turning point.
Cool. Last couple of questions. The stuff you recorded or demoed with what would later become Velvet Revolver, did any of that end up on the Velvet Revolver records?
Josh Todd: No, never recorded them for real and they never ended up anywhere.
So that stuff is just sitting in a vault somewhere?
Josh Todd: I don´t even have those. Maybe Keith (Nelson) does? He was part of all that too. I have to talk to him. I don´t even remember what songs they were. They weren´t fully developed. They were just recording ideas and stuff, but there´s some stuff there.
The way it ended, was that something that really pissed you off?
Josh Todd: We worked together for about a month and taking management meetings and it was starting to become more and more of something and then Slash abruptly pulled the plug and that was it. I wasn´t mad, but I felt like it was wasting my time and I didn´t like that. I understand if you don´t wanna go forward with somebody because of whatever reason, that´s fine, but don´t beat around the bush. Say what you´re doing and move on, no big deal. There´s no hard feelings and I´ve talked to him since then and it was a long, long time ago and a short period of time.
You´ve lived an interesting life and you´ve obviously had your ups and downs. Everybody´s writing books these days, has that ever crossed your mind?
Josh Todd: Yeah, I was writing a screen play on my life when we started doing “Confessions” and I condensed it into a short movie and we´re trying to get it funded right now. But yeah, at some point I´d like to write a book. I had an interesting upbringing and there´s a lot of cool stories. A lot of stuff that people don´t know about. I wanna do an honest book.
That movie will be based on your life then?
Josh Todd: It´s loosely based on a period in my life.
And it will be out when?
Josh Todd: We gotta get it funded but we already have a director and a cast and location. We have no idea how much money it will cost, but it´s a lot. I´m actually working on it right now. Hopefully we´re gonna couple it with a great live performance DVD and they´ll get the movie as well. It´ll be great for the band and we´ll put it out later on this year. That´s what we´re working on.
Nice. What´s the plan after the Kid Rock tour? Anything planned for Europe?
Josh Todd: Yes there are. We´re working on that right now. We just did a few shows in the UK last November. We´re coming back and we´re already on Download and we´ll do a tour around that with a particular artist and hopefully it will come through and we can announce it.
Good. I saw you here when you played with Disturbed a few years back.
Josh Todd: Yeah, that was fun.
Well, have a great night in New Orleans!
Josh Todd: Thanks man, appreciate it.
/Niclas
lördag 23 februari 2013
Casablanca på gång med nytt.
Bandet som bl a innehåller Ryan Roxie och Sahara-Josephine är mitt uppe i inspelningen av sitt andra album. På dagens skivmässa i Solnahallen utbytte jag några ord med sångaren Anders Ljung och han berättade att sju låtar är inspelade så här långt. Sammanlagt blir det 10 alster och en första singel ska se dagens ljus under april - maj. Release för albumet är satt till någon gång i augusti och kommer att släppas av Gain, som mer och mer gjort sig ett namn som främsta svenska hårdrockslabel.
Enligt Anders spelade Ryan bättre gitarr än någonsin, vilket han tyckte var riktigt kul.
/Niclas
Bandet som bl a innehåller Ryan Roxie och Sahara-Josephine är mitt uppe i inspelningen av sitt andra album. På dagens skivmässa i Solnahallen utbytte jag några ord med sångaren Anders Ljung och han berättade att sju låtar är inspelade så här långt. Sammanlagt blir det 10 alster och en första singel ska se dagens ljus under april - maj. Release för albumet är satt till någon gång i augusti och kommer att släppas av Gain, som mer och mer gjort sig ett namn som främsta svenska hårdrockslabel.
Enligt Anders spelade Ryan bättre gitarr än någonsin, vilket han tyckte var riktigt kul.
/Niclas
Konsertrecension
Slash
Bandit Rock Awards, Stockholm
Tidigare under kvällen har Sabaton hämtat hem en massa priser och återigen står det klart att väldigt många svenskar har horribelt dålig smak eller så är kusingifte vanligare än man tror. Sabaton sjunger dessutom på svenska denna kväll och det är skrattretande dåligt.
Nej, tacka vet jag Slash med Myles Kennedy vid mikrofonen. Det är riktigt tight och bandet sitter numera på en riktig liten låtskatt. Redan som låt nummer två slänger de in min absoluta favorit så här långt, "Standing in the sun" och det låter ypperligt. Att herr Kennedy har en bra röst visste jag sedan tidigare, men han besitter verkligen en oanad kraft i den där något taniga kroppen. Det är snudd på att taket lyfter när han tar i från tårna, även om han ser relativt oberörd ut när han verkligen klämmer i.
De låtar som bjuds från det där bandet Slash var med i för många år sedan, blir av publikreaktionen att döma, kvällens höjdpunkter. Händerna åker i luften och folk skrålar med bäst de kan i bl a "Nightrain" och "Mr Brownstone" och visst svänger det, men Slashs egna låtar finner jag personligen störst behållning av. "Doctor Alibi" med Todd Kerns som vokalist är alldeles formidabel och även Kerns visar sig ha en riktigt stark röst, vilket ger låten en bra dynamik. Faktum är att både Kerns och Kennedy når de där höga tonerna som Axl Rose inte varit i närheten sedan ´92.
Slash har hittat ett riktigt bra band och känns så ofantligt mycket intressantare än det där covertramset hans forne sångare ägnar sig åt numera.
Fortsätter Slash och Myles att prångla ur sig låtar i stil med senaste albumet kommer de bara att fortsätta gå från klarhet till klarhet.
Jag måste även nämna Halestorms Lizzy Hales insats på "Out ta get me". Utan tvekan har hon en av de bästa rösterna just nu och jävlar i min låda vad hon gav järnet i den gamla Gunsklassikern! Jag intervjuade henne några timmar innan giget och hon är en särdeles trevlig kvinna med fötterna på jorden.
Hur som haver, jag lämnar Annexet när "Sweet child o mine" tonar ut och åker hem med ett leende på läpparna. Slash, står det klart, har mycket kvar att ge. Enda minuset för kvällen delas ut för de otaliga solon han bjuder på. I "Rocket queen" flyter han ut i säkert 20 minuter. Inte dåligt, men inte heller allt för upphetsande.
Betyg: 4/5
/Niclas
Slash
Bandit Rock Awards, Stockholm
Tidigare under kvällen har Sabaton hämtat hem en massa priser och återigen står det klart att väldigt många svenskar har horribelt dålig smak eller så är kusingifte vanligare än man tror. Sabaton sjunger dessutom på svenska denna kväll och det är skrattretande dåligt.
Nej, tacka vet jag Slash med Myles Kennedy vid mikrofonen. Det är riktigt tight och bandet sitter numera på en riktig liten låtskatt. Redan som låt nummer två slänger de in min absoluta favorit så här långt, "Standing in the sun" och det låter ypperligt. Att herr Kennedy har en bra röst visste jag sedan tidigare, men han besitter verkligen en oanad kraft i den där något taniga kroppen. Det är snudd på att taket lyfter när han tar i från tårna, även om han ser relativt oberörd ut när han verkligen klämmer i.
De låtar som bjuds från det där bandet Slash var med i för många år sedan, blir av publikreaktionen att döma, kvällens höjdpunkter. Händerna åker i luften och folk skrålar med bäst de kan i bl a "Nightrain" och "Mr Brownstone" och visst svänger det, men Slashs egna låtar finner jag personligen störst behållning av. "Doctor Alibi" med Todd Kerns som vokalist är alldeles formidabel och även Kerns visar sig ha en riktigt stark röst, vilket ger låten en bra dynamik. Faktum är att både Kerns och Kennedy når de där höga tonerna som Axl Rose inte varit i närheten sedan ´92.
Slash har hittat ett riktigt bra band och känns så ofantligt mycket intressantare än det där covertramset hans forne sångare ägnar sig åt numera.
Fortsätter Slash och Myles att prångla ur sig låtar i stil med senaste albumet kommer de bara att fortsätta gå från klarhet till klarhet.
Jag måste även nämna Halestorms Lizzy Hales insats på "Out ta get me". Utan tvekan har hon en av de bästa rösterna just nu och jävlar i min låda vad hon gav järnet i den gamla Gunsklassikern! Jag intervjuade henne några timmar innan giget och hon är en särdeles trevlig kvinna med fötterna på jorden.
Hur som haver, jag lämnar Annexet när "Sweet child o mine" tonar ut och åker hem med ett leende på läpparna. Slash, står det klart, har mycket kvar att ge. Enda minuset för kvällen delas ut för de otaliga solon han bjuder på. I "Rocket queen" flyter han ut i säkert 20 minuter. Inte dåligt, men inte heller allt för upphetsande.
Betyg: 4/5
/Niclas
torsdag 21 februari 2013
Device eller Device?
David Draiman från insomnade, pausade, avslutade Disturbed, har bildat ett nytt band vid namn Device. Jag vill dock göra en push för det gamla Device. Bandet kunde väl knappast klandras för att spela hårdrock när det begav sig och så vitt jag vet blev det bara ett album, men jag spelade skiten ur deras debut och gör det fortfarande från och till.
Med i bandet var Holly Knight, som senare kom att skriva bland annat "Hide your heart" - KISS, "Rag doll" - Aerosmith och "Better be good to me" - Tina Turner, för att nämna några.
Utan att ha hört en låt av Draimans projekt, kan jag ändå säga att gamla Device piskar skiten ur det.
/Niclas
David Draiman från insomnade, pausade, avslutade Disturbed, har bildat ett nytt band vid namn Device. Jag vill dock göra en push för det gamla Device. Bandet kunde väl knappast klandras för att spela hårdrock när det begav sig och så vitt jag vet blev det bara ett album, men jag spelade skiten ur deras debut och gör det fortfarande från och till.
Med i bandet var Holly Knight, som senare kom att skriva bland annat "Hide your heart" - KISS, "Rag doll" - Aerosmith och "Better be good to me" - Tina Turner, för att nämna några.
Utan att ha hört en låt av Draimans projekt, kan jag ändå säga att gamla Device piskar skiten ur det.
/Niclas
onsdag 20 februari 2013
Fantastiskt rolig recension av ett gig med Dizzy Reed.
Var har jag hört det namnet förut, frågar du dig? Jo, det är den där snubben som hänger med Axl Rose och plikar piano i Spinal Tap-versionen av bandet som en gång i tiden var något av det skitigaste och mest intressanta som fötts ur Los Angeles, Guns N´Roses.
Via Metal Sludge läser jag en kort, men underhållande recension av ett litet gig han nyligen gjorde. Det är tveksamt om det kan bli mer anti rock and roll än så här. 1983 drog övriga bandmedlemmar bakom scenen under ett solo för att halsa Jack, snorta koks eller fraternisera med en lättklädd groupie. 2013 går man tydligen till sidan av scenen under ett solo och kollar meddelanden på sin iPad.
Stor humor.
Rec med kuliga bilder HÄR
/Niclas
Var har jag hört det namnet förut, frågar du dig? Jo, det är den där snubben som hänger med Axl Rose och plikar piano i Spinal Tap-versionen av bandet som en gång i tiden var något av det skitigaste och mest intressanta som fötts ur Los Angeles, Guns N´Roses.
Via Metal Sludge läser jag en kort, men underhållande recension av ett litet gig han nyligen gjorde. Det är tveksamt om det kan bli mer anti rock and roll än så här. 1983 drog övriga bandmedlemmar bakom scenen under ett solo för att halsa Jack, snorta koks eller fraternisera med en lättklädd groupie. 2013 går man tydligen till sidan av scenen under ett solo och kollar meddelanden på sin iPad.
Stor humor.
Rec med kuliga bilder HÄR
/Niclas
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)