Sagan om flunsan, rödvinet och Peer Günt!

Vad händer tänker förmodligen ni kära läsare! Är det månne dags för det första fylleinlägget här på Metal Shrine-bloggen? Både jag och nej skulle jag vilja säga men låt oss ta det från början. Jag har varit däckad i flunsan till och från denna veckan och det verkade som det hade sin kulmen i natten som gick med en sömlös men hostig och febrig natt. Men för att ta det ett steg bakåt i tiden så fick jag i går kväll ett samtal från en gammal god vän som sa att han minsan har en av dom hett eftertraktade biljetterna till At the Gates konsert i Göteborg ikväll till mig. Vad kan man säga? Mannen är gud! Men vad händer? Jo jag får en feberattack av oanade mått, hostattacker som får dubbelsidig lunginflammation att framstå som rena rethostan och jag kan omöjligen sova. Jag lyckas kravla mig till jobbet för att slippa en karensdag men är lika slut som en urkramad tändkrämstub när jag kommer hem och en konsert senare på kvällen vore rena självmordsförsöket. Jag får således tacka nej till denna ytterst grymma konsert. Men vad händer? Jo framåt kvällen så piggnar jag till och lagom till att det är för sent att bege sig till götet så mår jag rätt okay. Vad göra för nu mår jag jävligt dåligt psykiskt att jag missar At the Gates och måste göra något åt detta. Jag kanske borde ta och partajja till det? Enda alkoholen som finns hemma är en flaska rödtjut som införskaffades på senaste Spanien-trippen, den fick duga.

Jag surfar in på Youtube och kollar in lite ATG-klipp men mår ta mig fan bara sämre för att jag missar konserten. Vad göra? Då kommer jag på att jag har ju faktiskt nyligen införskaffat mina första skivor med Peer Günt var backkatalog äntligen fått release i Sverige! - Dom har kanske funnits en längre tid men det är först nu jag uppfattat att det går att köpa dom så att säga. - Jag hivar in dom i CD-växlaren och blir på überpartyhumör! Deras dieseldoftande rock'n'roll är precis rätt medicin för mig just nu och satan vilket ös det blev i lägenheten!
För er som inte vet vilka dessa kungar är så skall jag berätta för er att dom är inte mindre än tre finnar som, i vad som känns som evigheter, lirat dieseldoftande rock'n'roll helt i klass med kungar som Motörhead. Det blir liksom inte bättre än så här när man kommer till stenhård rock'n'roll.

Helt plötsligt finner jag mig själv i ett rätt så sansat rus (det krävs mer än en flaska rött för att sätta mig ut balans måste jag säga er utan att verka för kaxig) och livet som kändes helt hopplöst för ett tag sen nu känns väldigt enkelt att leva. Jag njuter av klassiska album som "Backseat" och "Peer Günt" men även förra årets "Guts & Glory" är grym bra! Bandet har helt enkelt inte gjort ett dåligt album.

Nåväl, nu har jag nog svamlat tillräckligt och tagit upp en massa internetutrymme utan att egentligen säga ett enda vettig ord - eller? Är det egentligen inte det en blogg går ut på? Att snacka en massa skit som egentligen ingen är i behov av att läsa? Eller kanske inte? Många frågor men så få svar. Jag kanske har svaren imorgon, vem vet? Det får vi se då. Men tills dess kära läsare: rocka hårt, lev väl och akta era nackar när ni headbangar för annars kommer ni se ut som... ja faen vet vad, akta er i alla fall. Skål!

Hmm, undrar om jag har någon whiskey hemma...måste kolla...

/Ulf Classon