Jag minns hur jag och polaren läste ett av de första reportagen i OKEJ om Mötley Crüe och kort konstaterade med stora ögon att det var det coolaste vi sett. Några månader senare dök "Shout at the devil" upp och spelades framlänges och baklänges till öronen blödde.
Mötley Crüe blev vårt KISS. Bandet man hängde med i från början. 1985 kom "Theater of pain" och än idag minns jag spänningen i att sitta framför Hitatchibandaren och lyssna på Rockbox när Pär Fontander premiärspelade "Keep your eye on the money".
Sent i februari 86 såg jag bandet live för första gången på Olympens lilla scen. Jag kände mig precis som en "bad boy from Hollywood" och stoltserade nästa dag med den inköpta turnétröjan som långt senare kom att försvinna i någon flytt.
"Girls girls girls" inhandlades på Waidele i Göteborg och till denna dag retar jag mig på den lilla prislappen som inte gick att ta av utan att riva sönder omslaget.
Plattan efter, "Dr Feelgood" tror jag köptes i Helsingborg, men minnet sviker. Såg dem live för andra gången, då på Scandinavium, och minns hur ofantligt mycket bättre och kaxigare Skid Row var. Minns också att Mick Mars genomförde det absolut tråkigaste gitarrsolot i världshistorien.
Vad vill jag säga med allt detta? Absolut ingenting! Jag hittade den här boken på Tradera och slog till. Snygga bilder, roliga stories och en del dråpliga citat.
/Niclas
