söndag 3 februari 2013

Intervju med Olof Wikstrand i Enforcer!
















Värmlandspojkarna i Enforcer har ett nytt album ute och självklart tackade jag ja till en intervju när de hade releaseparty i Gamla stan.
När jag dyker upp i källaren har bandet ännu inte haft sitt soundcheck eller stoppat i sig mat. Olof frågar snällt om vi kan ta intervjun efteråt. Säg vad man vill om soundcheck, men speciellt kul att lyssna på är de sällan. Efter en och en halvtimme är det då dags och jag och Olof slår oss ner i en annan del av källaren på The Liffey och påbörjar snacket.
Olof är en ung man, men är ytterst seriös i sin syn på musik. Vi kom bl a att samtala om nya plattan, äkta vs oäkta metal, Arvika och kommande turnéer. Han vill dessutom inte se sitt band som ett 80-talsplagiat, även om jag personligen hör otroligt mycket av den brittiska 80-talseran i deras musik.
Efter intervjun fick jag nöjet att via kortdragning utse vem i bandet som skulle hålla sig nykter och köra hem. Den något otacksamma uppgiften föll på trummisen och tillika Olofs bror, Jonas.

Hur hamnade ni på Nuclear Blast?

Olof W: Vi har ju varit i kontakt med dem sedan vi släppte vår första skiva, så det var inte konstigare än så. Jag tror att de flesta banden gör någonting först... vår första var ju på ett ganska litet bolag, men kommer man ut så får man kontakt och vi fick genast kontakt med skitmånga bolag. Vi hade skrivit på för två plattor så det är väl först innan den här som vi har riktigt kunnat välja vad vi ville ha och det kändes väl som ett naturligt steg att gå.

Jag har pratat med flera band som signat med dem och de är alla nöjda och tycker att de jobbar bra.

Olof W: Det är en ny generation av hårdrocksband framförallt, som kommer upp nu och som är i 20-25-års åldern som vi är och som verkligen... jag tycker att det har varit ett ganska stort glapp mellan äldre hårdrocksband och kanske banden i vår generation, men det är väl först nu som vår generation börjar komma upp och det känns jävligt roligt. Det är en helt annan attityd, tror jag, till musik som vi har gentemot ganska många mycket tidigare band.

Er musik måste ju verkligen gå hem i ett land som Tyskland?

Olof W: Tja, det går väl hem där lika bra som någon annanstans. Man ska inte säga att det skiljer sig så mycket från andra, det är mer att det är så mycket folk. Är det någonstans där vi går hem så är det Sydeuropa och rent sydligare breddgrader. I Sydamerika är det jävligt mycket. Vi ska dit och spela nu i april.

Just det, men ni åker inte själva, eller?

Olof W: Jodå. Det är stora ställen bokade faktiskt och det verkar som om det har varit en liten hårdrocksexplosion där.

Jo, men de har alltid varit svältfödda där nere.

Olof W: Jo och jag tror det har blivit lättare att ta dit utländska band nu också.

Absolut. Hur många konserter gör ni där då?

Olof W: 22 eller 23 stycken, så vi är där i fem veckor.

Lite semester samtidigt kanske?

Olof W: Ja det är ju lite udda länder.

Och innan dess ska ni ut med Grand Magus och Angel Witch.

Olof W: Ja, vi drar väl på onsdag, tror jag.

När man är ute så där och ni som är så unga, det måste ju nästan vara lite klassresestuk över det?

Olof W: Nej, det tror jag inte. Vi har fått ganska bra vanor på det och vid det här laget vetefan hur många vi varit ute på? Vi har väl gjort 200 spelningar på bara tre år, så det har blivit en del.

Kul hela tiden, eller?

Olof W: Ja, men vi turnerar ju inte för att det ska vara kul, utan för att vi ska sprida det vi gör.

Nya plattan då? Ni har gjort allt själva?

Olof W: Ja, till 99%.

Varför gör man det?

Olof W: Vi har ju ändå haft möjligheten att kunna välja något stort producentnamn och gå in i någon känd studio, men samtidigt känner jag att vi har lärt oss att det går aldrig att släppa på kontrollen. Vi vill ha kontroll på allting som vi gör till 100%, inte till 99%. Det är egentligen den största anledningen och sedan också att vi ska kunna ta oss den tiden som vi verkligen behöver istället för att gå in i studion och köra i 20 dagar bara för att bli av med det, så har vi kunnat spela in, gå tillbaka och lyssna och också hinna få distans till det vi gjort. Det har varit jävligt givande för då har vi faktiskt kunnat göra en platta som vi är helt nöjda med till 100%. Det har ju tagit nästan 9-10 månader allt som allt med mix och allting som vi gjort själva, så det känns jävligt bra. Det känns som att vi har en platta nu som vi alla kan stå för till 100%, varenda liten ljudvåg och det känns jävligt gött. Annars är det alltid någonting som man stör sig på i efterhand, men det finns inte nu.

Men just det här att ha någon utifrån att bolla med...?

Olof W: Jag tror att vi har haft en mycket starkare idé den här gången också, om vad vi skulle göra. En mycket starkare vision så vi har hela tiden haft ett tydligt mål att jobba mot och det var det första vi gjorde. Vi satte verkligen upp målet för vad vi skulle göra och har man väl det är det ju bara att arbeta mot det tills man har det. Svårare än så är det inte.

Hur mycket spelade ni in då? Finns det saker som inte kom med?

Olof W: Det blir alltid så att man spelar in saker som inte kommer med. Någonting tar man bort och något lägger man till och så är det ju alltid.

Nu är det ju så mycket med olika albumformat och bonusspår. Får man direktiv om sånt?

Olof W: Nej, det får vi inte. Personligen så gillar jag inte bonusspår. Den här skivan är skriven som en skiva, som ett album med ett flöde från början till slut, så jag tycker bara att det förstör hela albumets flöde att lägga på bonusspår. Man kan släppa det som b-sidor eller vad som helst annars, men det här ju skrivet som en idé, som en hel skiva. Jag ser ingen anledning till att förstöra det flödet.

Att skriva på engelska då? Faller det sig naturligt eller sitter man och slår i ordlistor så att det inte blir för mycket fire, higher, desire?

Olof W: Det är en avvägning mellan vad som är kliché och vad som är nyskapande hela tiden. Det är en väldigt tunn linje att gå på, men nej. Jag har skrivit texter på engelska sedan jag lärde mig mina första engelska ord så det är mycket mer naturligt att skriva texter på engelska än på svenska, tycker jag.

Jag är alltid fascinerad av arbetet kring titlar, omslag och allt det där. Hur mycket tid läggs på det?

Olof W: Det är ju en enorm del av det. En estetik kring ett band säger ju lika mycket om bandet som musiken oftast. Det gäller ju allt från omslag, texter, bilder, hur man ser ut, attityd till musiken, vilken bild man er av si själv utåt, tycker jag i alla fall när jag själv lyssnar på musik. Det är viktigt för oss att förstärka de vi är i och med estetiken, men absolut inte att försöka framstå som några andra. Det är väl det som är skillnaden mellan, vad jag tycker, är ett äkta hårdrocksband och sådana som är, om man får uttrycka sig i sådana termer, falska hårdrocksband. Vi väljer att förstärka det vi själva är istället för att försöka vara någonting annat. Vi klär inte ut oss på scen och det ser man ju hur många band som helst som gör hela tiden. De försöker leva upp till någonting de själva inte är.

Det har ju kommit mer och mer de senaste åren, det här om äkta och true metal.

Olof W: En sådan diskussion har ju alltid funnits, men för oss, jag vill ju egentligen inte ta de orden i min mun för det är så självklart för mig vad som är äkta eller inte, så man behöver aldrig ens prata om det. Det gäller ju inte bara hårdrock, det gäller ju all typ av konst överhuvudtaget. Är man sig själv och ärlig med det man gör och har en egen idé och inte plagierar andra, då är det äkta helt enkelt. Vad det än är.

Hur mycket är idéer från er eller lämnar man över det till någon annan? Är ni hela tiden och petar i det, vad gäller omslag och så?

Olof W: När det kommer till det där så har vi alltid valt att jobba med sådana som vi känner, som vi litar på. Till exempel är alla våra t-shirtmotiv gjorda av vår tidigare gitarrist och han har fortsatt att göra tröjor och layout till oss. Man måste ju ha någon man litar på. Omslaget är gjort av en barndomspolare till os alla, så vi har kunnat jobba tillsammans på ett annat sätt. Vi gjorde en video nu tillsammans med en annan barndomspolare som regisserade. Man har ju lärt sig det där att man kan aldrig förmedla sin egen vison till 100% till någon annan. Man måste skapa visionen tillsammans med det man lämnar ifrån sig och det är väldigt svårt att göra det med folk som kanske är mer rutinerade och jobbar mer på rutin än på någon slags gruppkänsla eller att man får med någon i en idé. Det är ju det enda som gäller när man tar hjälp utifrån, annars är det bara att köra själv så mycket det går.

Det här med videos? När jag växte upp fanns det MTV och andra kanaler, men nu finns ingenting. Det är ju bara YouTube.

Olof W: Det har varit en gradvis förändring. När vi släppte första videon, då försökte vi ändå fortfarande skicka ut till de få musikkanaler som fanns kvar 2008, men nu har ju nästan allting lagts ner de senaste 4-5 åren och det är ju jävligt tråkigt. Musik är ju fortfarande musik. Inte bara med videos utan skivor också. Det blir ett sådant slit och släng-förhållande som så många har till musik, tycker jag. Man lyssnar på låtar och sedan byter man till nästa. Folk lyssnar ju ofta inte ens igenom en hel låt. För mig, som det alltid har varit, så lyssnar man på en skiva från första sekund till sista tonen på skivan. Jag har inte ens musik som bakgrund. Jag kan sitta och lyssna på en skiva som jag tittar på en film. För mig är det samma sak. Jag tror att väldigt många tappar den storheten i musiken. Allt som jag känner i musik, går förlorat i det slit och slängförhållandet som många har till musik, just för att det har blivit så lättillgängligt.

Ja, nu senast var det ju att den digitala musiken gått om den fysiska skivan i Sverige. Snart blir det att allt det där med omslag och texter blir helt sekundärt för du lyssnar bara på låtar och bara digitalt, vilket också är intressant.

Olof W: Det är det, men samtidigt... min syrra, som är åtta år yngre, har ju aldrig ens ägt en skiva och förstår inte riktigt vitsen med det heller. Det går ju aldrig att övertyga en hel generation om att man ska köpa musik, när de är uppvuxna med att musik är något som är gratis.

Namnet Enforcer då, är det från Clintanfilmen eller låten ”En force” med Queensryche?

Olof W: Det finns ju hur många låtar som helst där de sjunger så, men det är väl egentligen ett plagiat på Avengerlåten från ”Blood sports” (1984). Det är väl därifrån det egentligen kommer från början, eller idén till det. Jag tycker det (namnet) säger jävligt mycket och det är väldigt direkt. Det är direkt och inga krusiduller och det säger väldigt mycket om vår musik också.

Ja, det passar bra till musiken för det är ju ändå 80-talsfåran ni spelar i.

Olof W: Nja, det är ingenting som vi vill... det är lite svårt att säga att vi inte vill bli förknippade med det, det är ju lätt att man blir ett retroband i andras ögon, men det fanns ju samtidigt så många fler band som brydde sig mer om helhet på samma sätt som vi gör. På 90-talet ville ju alla band gå upp i vanliga kläder och allt var väldigt avskalat och det har ju hållit i sig ända fram tills nu. Vi vill göra världens största scenshow och vi vill förstärka allt som vi själva är med det vi gör. Jag tycker snarare att det är det vi gör än att vi försöker efterapa något slags 80-talsideal, för det är ju inte det vi gör. Vi vill bara göra det största och grandiosaste som finns och sikta framåt. Vi ser ju oss själva som världens modernaste band. Bara för att vi inte har några moderna källor för inspiration så betyder det inte att vi är något bakåtsträvande band.

Efter Sydamerika då, vad är tankarna då? Finns USA med i bilden?

Olof W: Ja, det finns det. Det finns lite lösa idéer om det. Det finns inget som är skrivet i sten ännu. Vi har ju varit i USA och spelat och i Asien och vi vill ju tillbaka dit, för det har varit jävligt bra på båda sidor av planeten. Vi har aldrig slagit någonstans, men det finns alltid en liten trogen skara fans och det är jävligt roligt för de är oftast jävligt dedikerade. Det finns lösa planer på att göra någonting där i slutet av sommaren och sedan blir det nog en europasväng i höst och själva sommaren blir väl förhoppningsvis så mycket festivaler som vi bara kan klämma in. Vi får se. Det är lite öppet fortfarande. Vi har bokat fram till juni ungefär, så det blir ett gediget år.

Lever ni på det?

Olof W: Nej, det gör vi inte. Det ska nog inte bara ett eller två snäpp till för att vi ska kunna leva på det. Det är otroligt många snäpp till man ska upp innan man kan ge sig själv en skälig lön för det man gör, men det är absolut inte det som är centralt. Vi gör ju det varken för några pengars skull eller någon slags framgångs skull, utan det är för oss själva. Ett utlopp för vår egen kreativitet så det är helt sekundärt. Självklart hade det underlättat om man kunde dra runt lite på det, framförallt så skulle man kunna ge det lite mer tid än vad man faktiskt kan. Vi ger det så mycket vi bara kan.

Även om du säger det är sekundärt, så är det väl ändå så, att om ni fortsätter att harva och lägga ner mycket jobb på det och så stagnerar det ändå...

Oskar W: Jag tror säkert att intresset skulle kanske svalna om man kände att man inte fick någonting tillbaka, men vi har ju konstant känt att vi får mer och mer tillbaka och förhoppningsvis har vi inte sett den kulmen än.

Jag gillar plattan och jag har kollat runt lite och den får ju höga betyg överallt.

Olof W: Ja, det är jävligt roligt, men det kände vi nog själva när vi var klara med den. Det är lite svårt att ens tänka på vad andra tycker innan man själv har en distans till någonting man gjort. Vi har ju valt att överdriva vår egen själ och det som gör oss unikt så att det verkligen blir en mer unik skiva, istället för att titta på vad alla andra gör. Jag tror det är det man måste göra. Man måste bli mer sig själv och det känner jag att vi hra blivit med den här skivan och med den produktionen och den tiden vi lagt ner, så tycker jag att det känns skitbra. Framförallt har ju kritiken varit överväldigande hittills. Det finns recensenter som gett den 10/10. Inte bara en eller två, utan 10-15 stycken och det betyder ju... jag skulle aldrig själv satt 10/10 på en skiva. Det skulle varit en enda skiva i hela världshistorien, men då betyder ju det att det är världens bästa skiva i deras ögon och det ger ju absolut en liten kick till självförtroendet.

Om man tänker tillbaka till när ni var precis klara, kunde ni känna då att det skulle troligtvis bli bra recensioner?

Olof W: Nej och det är verkligen sekundärt tills man har en ganska stor distans till det man gjort, men vi kände nog ganska snabbt att vi själva var jävligt nöjda med det vi gjort och det är ju det enda som räknas. Vi kan ju inte bestämma vad folk ska tycka, men vi är nöjda. Vi är 100% nöjda och vi känner att vi skulle inte kunnat ha gjort någonting bättre och så mpste det vara. Om vi till exempel skulle känt att det vi gjort innan var lite bättre, då skulle det ha varit helt onödigt att göra en ny skiva.

Det ligger ju en del i det. Avslutningsvis. Säg något bra om Arvika! Jag har aldrig varit där och jag tänker bara på Arvikafestivalen när jag hör namnet. Bor ni kvar fortfarande?

Olof W: Nej, vi bor i Stockholm sedan många år. Det finns skitmycket bra med Arvika. Speciellt när man fått lite distans till det, man blir ju mer och mer värmlandspatriot för varje dag man spenderar här. Inte för att jag tror att någon av oss sugen på att flytta tillbaka, men man får en annan relation till hemstaden. Det är en trygghet, ett lugn.

Visst är det så. Jag tackar.

/Niclas

Inga kommentarer: