Intervju med Close-Ups chefredaktör
Robban Becirovic del 1.
Förra sommaren gjorde jag en lång intervju med Sweden Rock Magazines chefredaktör Martin Carlsson. Ett mycket trevligt samtal som bjöd på intressanta och roliga händelser från ett långt liv som rockjournalist. En och annan öl hanns också med. Intervjun med Martin hittar du till höger under intervjuer.
Ganska omgående kände jag att det borde vara på sin plats att även göra en intervju med Robban på Close-Up och höra hur hans liv har sett ut genom åren som ständig chefredaktör på tidningen.
Genom förträffliga Facebook upprättades kontakt och strax innan jul slog jag mig i slang med Robban på ett litet hak vid Hornstull. Även här blev det en öl eller två och ett väldans trevligt samtal.
Nedan finner du nu del 1 av en lång intervju.
Hur kom du in på hårdrocken?
Robban: Jag vet inte faktiskt. Jag började nog lyssna på hårdrock ganska sent . Kanske var det i 7:an eller 8:an? Jag är äldst av syskonen. Jag har en syster som är yngre än jag. Många av mina kompisar blev introducerade till hårdrocken genom äldre syskon, men jag är äldst och ingen i min familj är musikintresserad så jag fick inte ens Rolling Stones och de grejerna automatiskt. Jag höll mer på med sport och vi är nog mer en sportfamilj. Jag lyssnade på all slags musik, som Bob Marley och Depeche Mode och mer åt det hållet faktiskt. Jag är uppvuxen i Lindö utanför Norrköping och det är en moderatförort, skulle man kunna säga, och där lyssnades det bara på Depeche Mode, Kraftwerk, Nitzer Ebb och de banden. Jag kommer inte exakt ihåg hur jag började lyssna på hårdrock, men jag hade en äldre kusin i Jugoslavien, som jag brukade träffa varje år och han lyssnade på Black Sabbath och Cheap Trick. Jag vete fasen om jag fick det från honom? Det skulle kanske kunna vara MTV eller något sådant. Jag såg någon video med något band, som Mötley Crüe kanske. Hårdrock var ju jättepoppis på den tiden och alla gillade Iron Maiden och Dio, men det tilltalade inte mig. Jag tyckte det var... kanske var det därför jag upptäckte hårdrocken sent och helt plötsligt fick jag sedan höra band som Metallica, Slayer, Anthrax, Overkill och Testament och hamnade ganska direkt där i den musiken. Jag hoppade över hela heavy metal-grejen och gick direkt på den tidiga thrashen. Jag är fortfarande inget speciellt stort fan av traditionell heavy metal och det har jag aldrig varit. Iron Maiden, och nu blir jag väl halshuggen, men jag förstår mig inte på det. Eller rättare sagt, jag förstår varför folk gillar det, men det är inte min grej. Jag kan inte riktigt komma på vad det var som fick in mig på hårdrock. Jag läste ju mycket OKEJ och jag fick nog upp lite där och lite där. Sedan var det någon polare på högstadiet som köpte en platta och så köpte jag någon och vi började byta och låna av varandra. Det var nog mest av en slump som jag kom in på hårdrocken och ganska sent, kanske runt 13 eller 14, men sedan blev jag nästan sjukt besatt av det direkt och i princip har jag nästan sedan dess hållit på med hårdrock på heltid.
För mig var det nog tvärtom. Jag var tidig med den traditionella hårdrocken och betydligt senare med thrash och det andra.
Robban: Ja, de flesta har ju gått den vägen. Jag hörde Iron Maiden, men det var inget som tilltalade mig faktiskt.
När du väl började köpa skivor, kom du in i tapetrading-kresten då? Det var något jag helt missade.
Robban: Tapetrading började jag med lite senare. Först köpte jag plattor och jag visste ju inte vad underground var, utan jag köpte de plattor som fanns att köpa i Norrköping. Det var Metallica, Anthrax, Testament och Overkill. Lite längre fram kom Holy Terror och jag började köpa tidningen Metal Forces, som jag tyckte var en fantastiskt bra tidning. Den är väl en förebild för Close-Up skulle jag vilja säga. Jag tyckte det var en jättebra tidning och jag har fortfarande kvar alla mina gamla exemplar, så klart. Men jag visste inte att det fanns en undergroundgrej. Jag trodde bara att det fanns det som visades på TV och i OKEJ, så undergroundgrejen kom lite senare. Kanske var det mer med death metal-vågen? Jag var inte med i tapetrading runt ´85, om man säger så. Det var nog mer runt ´86 eller ´87. Det var genom Metal Forces jag upptäckte det. Det fanns sådana här ”classified” annonser och folk ville byta och bli brevvänner. Bland annat svarade jag på en annons från en kille i Holland, Patrick Soppe. Vi bytte kassetter och jag spelade in massor av grejer till honom och den killen har jag fortfarande kontakt med. Vi snackar tiden runt 1987 och vi träffas minst tre gånger per år, antingen i Holland eller här och det är tack vare Metal Forces och tapetrading. Det är jätteroligt. Några andra som jag tapetradade med har jag blivit bekant med på facebook nu. Folk jag inte snackat med på 10-15 år, så det är lite roligt.
Själva skrivandet, är det något som fanns i din familj?
Robban: Mina föräldrar är ju akademiker, men det var väl ingen som skrev egentligen. Jag har alltid varit intresserad av att läsa och började läsa böcker när jag de andra ungarna på dagis lekte. Så cool var jag på den tiden. (skrattar) jag kommer ihåg att den första boken hetter ”Den gömda dalen”. Jag läste Kalle Anka jättetidigt och jag kommer ihåg att när alla ungar sa att de ville bli brandmän eller poliser, så ville jag bli författare. Nu blev jag aldrig författare, men något åt det hållet. Dessvärre skriver jag inte så mycket längre, men jag har alltid tyckt om att skriva och hade en femma i Svenska, men jag visste inte att jag skulle komma att skriva i en tidning. Det tänkte jag inte på då.
När började de första stegen mot att skapa någonting?
Robban: 1987 gick jag i ettan eller tvåan på gymnasiet i Norrköping och då kommer jag ihåg att min klassföreståndare sa att man kunde starta egna närradioprogram på närradion i Norrköping. Det tyckte ju jag lät jättehäftigt och man skulle få lite pengar och starta en studiecirkel. Det lät alldeles fantastiskt. Sitta och snacka strunt i radion, spela plattor man gillar och kanske även få lite plattor. Det var precis det jag gjorde med polarna på helgerna. Jag kom med nya Kreator och sa ”Lyssna på den här nya Kreator-plattan grabbar!”. Det är ju samma sak men man fick göra det på en radiostation och det var jättekul. Vi började hösten ´87 och sedan skulle jag vilja säga att jag sysslat mer eller mindre på heltid med hårdrock. Inte avlönad, men det är nästan det enda jag har gjort faktiskt. Erik Sandberg var med från början. Han är ju skribent på tidningen och min barndomspolare. Han gillade hårdrock och jag kommer ihåg att jag såg honom i plugget, han gick en klass under mig. Vi snusade båda två och hade samma lärare, så vi sågs ofta och bytte snus och skivor. Vi blev jättebra polare och det var vi som startade radioprogrammet ihop och det höll vi på med fram till ´93. Jag kommer inte ihåg om vi körde en eller två kvällar i veckan, men det var i alla fall två timmar åt gången. 1988 började vi även arrangera konserter i Norrköping. Den första var med Agony på Strömsholmen i Norrköping, som var en fruktasvärd katastrof. Jag fattade inte hur liten scenen var eller att jag var tidig. Jag hade sett videon ”Gung ho” med Anthrax, inspelad på Metal Hammer Road show på någon tysk spelning tillsammans med Agent Steel och Overkill. Videon är helt grym! Det står några hundra personer packade som sillar och headbangar till bandet och de stagedivar på varandras huvuden för att det är så trångt, det går inte att komma ner på golvet. Det är totalt kaos och så trodde jag att det skulle bli när jag arrangerade min första spelning. Jag hade varit på en spelning innan detta, med Damien, som har fått lite av ett kultintresse nu på senare tid. Deras demos och tolvtummare har återsläppts. Jag trodde det skulle vara exakt så på den här konserten med Damien, så vi gick ju dit, jag och Erik och några killar till. Det här var strax innan radioprogrammet och när vi kom dit så var det bara fem personer till där. Det var Morgan Håkansson i Marduk och hans lilla gäng. Där satt vi och käkade kolaremmar och drack hallonläsk. Det var bara 10-15 personer i publiken, men jag trodde det hade att göra med dålig marknadsföring eller något liknande. När det gällde Agony så var de svinbra och hade precis släppt sin första platta, så det var ju klart att det skulle komma folk.Vi satte upp spelningen och det gick ju åt helvete. Vi sålde nästan inte en biljettjävel och det gick inte alls bra. Vi hade 18-årsgräns också och det var ju lite dumt för de flesta var under 18 år. Vi hade inte koll på någonting. Det fanns ingen scen, ”Vad fan ska vi göra nu då?”. Det låg ett bygge bredvid Domus kom jag ihåg, så vi sprang upp dit och snodde lastpallar och körde ner dem med hjälp av kundvagnar från Domus och så byggde vi upp en liten scen. På eftermiddagen kom det en del människor från Nyköping, Finspång, Linköping och även några från Stockholm. Folk började kröka redan vid fyratiden på eftermiddagen och alla var runt 16-17, så polisen kom dit och sa att vi fick ta bort åldersgränsen för de ville inte låta folk vara kvar ute på gatan för en del var ganska tankade. Vi fick ta bort åldersgränsen och köpa loss baren och det blev väl 5000 spänn. Det låter kanske inte så saftigt, men på den tiden var det mycket och speciellt för en kille som gick på gymnasiet. Men vi tänkte ”Va fan, det kommer ju folk. Det är lugnt.”. Det kom kanske 60-80 personer så det gick ju åt helvete. Sedan skulle killarna där ha betalt också. Jag hade inga egna pengar och hade kanske 20 spänn på fickan. Det här var på en halvö mitt i centrala Norrköping, så vad ägaren gjorde var att han låste bron. Där satt vi, Agony, två förband och ingen kom ut för att han hade låst. Folk skulle med sista tåget till Nyköping och Stockholm och allt vad det var. Till slut fick jag ju ringa morsan och hon skällde ut de där killarna och sa bara ”Du ska få dina pengar imorgon.”. Det var inte så myckte pengar. Jag tror det var 2400 kr och vi var tre arrangörer, men vi hade ju inte de där pengarna. Det fanns inte på kartan. Jag vet inte hur mycket det motsvarar i dagens pengar, men... tja, vi fick låna pengar av morsan och blev utlösta dagen efter men det var lite svettigt. Två månader senare arrangerade jag nästa konsert. Jag borde ha lagt ner, men det var så jäkla roligt! Folk kanske skrattar åt det. Folk som är uppväxta med Spotify, internet och spelningar i Stockholm fem dagar i veckan, fattar inte grejen. Det här var ju årets stora händelse och det är fortfarande ett minne för livet för människorna som var där. Det kom folk från hela landet, vi drack öl, bytte skivor, sålde demokassetter och det fanns ju inga sådana mötesplatser som det finns idag. Vi körde en annan konsert och då var jag lite smartare och kontaktade ABF. De ville stödja oss och så körde vi tillsammans med dem. De stod för stålet och jag fixade allt annat. Jag vet inte hur många konserter vi körde, men vi började kalla oss för ”Thrash bash”. Jag gissar på att vi körde ett 30-tal och sedan hade vi även ”Speed metal party” i Linköping med Midas Touch bland annat. Vi gjorde någon grej i Finspång och så körde vi Disharmonic Orchestra i Linköping och det gjorde vi fram till ´93 och så lade vi ner radioprogrammet och konsertarrangemanget ungefär samtidigt. På slutet hade vi ganska bra band. Cannibal Corpse spelade i Norrköping med Dismember och Edge of Sanity och vi hade Suffocation med Marduk. Vi hade även Paradise Lost. Grejen var den att det inte kom så jäkla mycket folk då heller och det var svårt att få ihop det. Som tur var så hade vi ABF. Vi körde Carcass ´88 eller ´89 och hade 120 betalande. Det är fan ingenting!
Dessa konserter måste ju ha varit ett pikant inslag i Norrköpingskulturen?
Robban: Nja, det gick ganska obemärkt förbi. Visst, lokaltidningen skrev varje gång inför konserterna, men var man inte inne i scenen så fattade man ingenting. Vi skötte oss själva mot slutet. Vi hade fyllt 18 och fick nycklarna till lokalen och då var inte ABF där längre så då började vi ta in öl och sälja det. Vi sålde öl till 14-åringar och folk tog med sig egna dunkar med hembrännt. Det var tider det!
När ni hade ert radioprogram, var ni seriösa då och körde manusbundet eller var det bara ”free flying” och spela lite låtar?
Robban: De första tre åren körde vi riktiga manus, som skrevs på maskin. Det här var innan datorn, kids. Jag vet inte om ni vet vad en skrivmaskin är? (skrattar) Vi var jätteseriösa och läste de utländska tidningarna som Metal Forces, Kerrang och Metal Hammer. Framförallt Metal Forces för det var bibeln. Jag var inne på det lite hårdare och Erik var inne på mycket sleaze och glam. Metal Forces skrev även om det, men inte så mycket. Vi gjorde intervjuer med Bathory och det var jättelätt att få göra intervjuer för det fanns ingen hårdrocksmedia på den tiden. Vi gjorde Ozzy, Metallica, Queensryche och allt som kom till Sverige i slutet av 80-talet.
Vi måste vara nästan jämngamla och i lilla Ängelhom köpte jag också Kerrang och Metal Hammer, men just Metal Forces fanns aldrig att få tag på.
Robban: Nej, den var svårare att få tag på. De var ju mer independent och hade inte den distributionen, så den köpte jag på Heavy Sound i Stockholm. Det var där man fick tag på den och efter ett tag började jag prenumerera direkt från England. Den fanns inte i Norrköping heller, men Kerrang kunde du köpa och Rock hard eller Metal Hammer. Alla i hela världen läste ju Metal Forces fast den inte var lika lättillgänglig som Kerrang.
Efter konserter och radio ´93, vad blev steget efter det?
Robban: Steget blev faktiskt tidigare. Något år innan ´91 såg jag en kille på gymnasieskolan som gick omkring med en Carcasströja. Det fanns ju inte på den tiden. Såg man någon på gatan med en Slayertröja så gick man fram och snackade med honom. Det var så unikt. Idag betyder det ju ingenting och man kan ju inte gå och tjoa på varenda jävel. Man skulle gå och heja hela dagarna i ända. Jag vill dock poängtera att det inte är något negativt, tvärtom är det positivt, men det var verkligen speciellt då. När jag då såg den där killen (Christian ”Cricka” Carlquist) i Carcasströja så gick jag fram och snackade med honom. Han var nyinflyttad i stan och hade flyttat till samma villaförort som jag, så vi blev kompisar och började hänga med varandra. Han började göra flygblad till spelningar och hans pappa hade en reklamfirma, så han var lite bevandrad i datorer. Ingen hade ju dator på den här tiden och han var den ende i bekantskapskretsen som hade det. Vi andra hade våra skrivmaskiner. Han gjorde en tidning tillsammans med Danne Swanö i Edge of Sanity, som hette Incinerator. Ett fanzine som de kopierade upp. Alla fanzines var ju klipp och klistra på den tiden. Charmigt, men inte speciellt snyggt. Men detta var en snygg tidningslayout på en dator och han printade ut den och kopierade upp tidningen på en fyrfärgskopiator. Det kan ha varit ett omslag med en bild från filmen ”Scanners” eller något sådant. Det var ju skithäftigt tyckte jag. Jag var inte inblandad i det där, men jag tror att vi hade någon annons för radioprogrammet på baksidan. Däremot hjälpte jag till att sälja den. Jag hade min egen lilla demodistribution och det var så jag finansierade mina konserter ´86 - ´93. Jag hade en grön sverigepaketlåda och man kunde skicka upp till 10 kg eller kanske till och med 20 kg för en billig peng. Jag gick på alla spelningar och bytte till mig demos med andra grupper eller köpte deras eller sålde på komission. Jag fick 10 demos från Septic Broiler, som senare blev Dark Tranquility, sedan la jag på 10 spänn och sålde dem på spelningarna. Vi snackar kassettdemos som endast kunde köpas från bandet eller på Heavy Sound eller Dolores. Jag sålde ganska bra och sålde även lite vinyl ibland och tidningar. De blev lite pengar och så hade jag råd att åka på spelningar i Fagersta eller Stockholm. Jag stod utanför spelningarna och sålde och samtidigt hjälpte jag banden, så det var win – win för alla. På så sätt hjälpte jag till att sälja Incinerator. Jag sa att vi borde göra något sådant. Danne var inte lika dedikerad som vi för han hade fullt upp med Edge of Sanity och han hade börjat ratta ljud redan då. Det var han som rattade ljudet på alla våra spelningar. Det var pro bono, ingen fick några pengar alls. Han hade inte tid att engagera sig i den där tidningen och jag tyckte ”Shit, hålla på med hårdrock och skriva också, det är ju det ultimata!” och speciellt eftersom jag hade gjort radioprogrammet i fyra år och hade kontakter över hela världen. Vi fick ju demokassetter från New York. Alla i branschen i Sverige, även om den var liten, visste vilka vi var och det var lätt att göra intervjuer. Tanken var väl att vi skulle göra ett nummer baserat på intervjuer vi gjort i radioprogrammet, men så sket vi i det och gjorde nya istället. Vi gjorde ett nummer med helt nya intervjuer och vi gjorde tidningen i A4 och layoutade den på datorn. Nu visste vi inte hur man gjorde, så vad vi gjorde var att vi skrev i trespalt eller fyrspalt, printade ut det och sedan klippte vi och klistrade ihop bilderna i alla fall. Men nu var det inte det här klipp och klistra utan en seriös tidning. Vi hade bakgrundsramar och sådant, men det var inget vi gjorde i programmet utan det klistrade vi ihop. Bilderna klistrade vi också på själva och sedan drog vi kopior på det och vi tyckte ”Det här ser ju bra ut!” och jämfört med alla andra fanzines, så såg det helt fantastiskt ut, om jag får säga det själv. Tidningen var i A4 för det första och alla andra fanzines var i A5. Vi tänkte trycka den på min mammas jobb, vårdcentralen i Norrköping, och smita dit och trycka den där, men den såg ganska bra ut och ville trycka den på riktigt. Vi hade inga pengar, men Christian Carlquists pappa som var i reklambranschen, tipsade oss om ett tryckeri som låg i Söderköping och som lät oss trycka 1000 exemplar för 11 kronor styck. 11000 kronor och så fick vi 30 dagars faktura, men 11000 kronor... nu snackar du med killen som inte hade 800 spänn att lösa ut sina polare från Stockholm, Linköping, Finspång, som satt kvar på Strömsholmen och ville åka med sista bussen eller sista tåget hem. Nu hade vi något som kostade 11 papp, men vi trodde stenhårt på det och så fick vi 30 dagar på oss. Christian hade precis avslutat gymnasiet och jag hade precis muckat från lumpen när första numret kom ut. Hela tidningen skrev jag i lumpen. Jag gjorde lumpen på I4 i Linköping och hamnade på transportcentralen där man körde taxi, buss och lastbil, men eftersom jag var långhårig fick jag inte ta de där jobben där man skulle synas, så de satte mig på att köra brödbilen. Det förändrade mitt liv. Det är den svenska försvarsmakten vi har att tacka för att Close-Up finns. Det var då jag kom på idén, ”Fan, vi gör en egen tidning! Som Incinerator fast bättre.”. Jag åkte omkring i den där bilen 8 timmar per dag. En stor kamouflagefärgad lastbil i vilken jag hade bett de lite mer händiga killarna på transportcentralen, att koppla in en bandspelare. Jag hade köpt 15 köpkassetter i Budapest när jag var ute och tågluffade och spelade hel tiden Deicide och Malevolent Creation i min brödbil. Första dagen när jag skulle bli visad rutten av killen som skulle mucka nästföljande dag, så åkte vi runt i Linköping på tre olika regementen och sedan åkte vi till Orensberg, som ligger strax utanför Motala. När vi hade lämnat bröd där och var på väg tillbaka, så svängde killen helt plötsligt av vägen och åkte rakt in i skogen. ”Jag bara skrek ”Vad i helvete håller du på med?”. Vi åkte rakt in bland träden och då hamnade vi i en skogsdunge som var stor nog att svälja den här lastbilen. Tydligen hade det här gått i arv från brödbilsförare till brödbilsförare i kanske 25 år, att klockan 13 så är vi klara, men befälen tror att vi kör till 17. Han sa ”Här har du fyra timmar där du bara kan ligga och softa i skogen.”. Det var helt fantastiskt! Den första tiden låg jag bara och softade och läste lite böcker, men sedan insåg jag att jag skulle ligga där i 10 månader till, fyra timmar om dagen och det var då jag kom på att vi kanske skulle göra något vettigt av Incinerator. ”Kanske skulle jag och Christian starta en helt ny tidning med hjälp av radioprogrammet?” och det var där som tidningen föddes. Jag gjorde radioprogrammet på torsdagar och efteråt ringde jag Morbid Angel, Bad Religion, Bolt Thrower, Edge of Sanity och tog sedan med mig kassetterna till brödbilen och satt där med spiralblock och skrev för hand av dem. När helgen kom så kom jag med mina spiralblock och vi samlade ihop Erik, våra flickvänner, några polare till och fick låna reklambyrån hela helgen. Alla satte sig vid varsin dator, tog ett spiralblock och knappade in artiklarna. Det var så vi körde, vilket var mycket, mycket old school, men vi körde på Mac redan från början. (skrattar)
Då hade du ändå en tid i lumpen som du kunde göra något kreativt av. Det var mer än en annan kunde göra.
Robban: Ja, det var helt fantastiskt, men det var inte bara det. Jag kunde åka lite fritt som jag ville så det varbra drag med brudarna också. Det var brudar och tidningen. Skulle jag träffa någon tjej, så tog hon bara ledigt från skolan och så åkte jag hem till henne med brödbilen när föräldrarna inte var hemma.
Första numret då?
Robban: Vi tryckte som sagt det i 1000 exemplar. Sedan började jag arrangera lite bussresor till Fagersta, som var thrash, hardcore och death metal-meckat på den tiden. Det var där Peter ”Babs” Ahlqvist var ordförande i en förening som hette Tid i musik och de satte upp alla de där spelningarna med Sacred Reich, Forbidden, DRI med Corrosion of Conformity, Kreator och svenska band också naturligtvis. Han startade sedan Burning Heart Records och har nu Panic & Action. Han startade ju även Bergslagsrocken, som han drev i några år och vi arrangerade bussresor till de flesta av de här spelningarna och det var också ett sätt att finasiera sitt musikberoende. Alla pengar gick tillbaka till scenen och så är det fortfarande. (skrattar) Jag köper fortfarande skivor för det lilla jag har. På den tiden sålde jag till alla på bussen och vi åkte vart det en var en spelning. Vi var överallt och sålde för 20 spänn eller bytte till någon annan tidning eller demo till min lilla gröna låda. Det gick kanonbra och vi sålde slut. Vi sålde inte slut direkt, men vi fick ihop våra 11000 kronor ganska snabbt, så vi kunde betala. Tanken var att bara göra ett enda nummer för det fanns ingen plan. Det kanske inte låter roligt, men det är roligt att sitta en lördagskväll till tre på natten och skriva texter, lyssna på hårdock och äta grillchips. Det var en fantastisk tid och jag tycker fortfarande det är lika roligt att sitta klockan tre på natten. Även om det är jobbigt, så är det fortfarande jäkligt, jäkligt roligt. Men som sagt, vi beslutade oss för att göra ett nummer till och då tryckte vi det i 2000 exemplar. Vi hade ingen distributör, men vi lämnade in några exemplar till Heavy Sound, House of Kicks, Chickenbrain, Hard and Heavy, Megarock på Söder. Vi hade varit på festival i Berlin på sommaren, Rock together-festivalen med Bad Religion, Morbid Angel och Entombed, så vi kom hem med en massa intervjuer. The Ramones hade spelat i Stockholm och vi fick loss en intervju med dem. Sedan beslutade vi oss för nummer tre och det var det första med fyrfärg. Jag kommer inte ihåg om vi tryckte det i 2000 eller 3000 exemplar. Vi gav ut tre nummer på ett år. Nu finns det en plan på hur många som ges ut per år, men då var det bara ”Vi kör ett till!”.
Del 2 kommer att publiceras inom den närmsta veckan.
/Niclas
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar