(Yngwie på SRF 2005)
Jag minns att jag verkligen hade sett fram emot att få snacka med denne gitarrfantom under lång tid och blev överlycklig när jag via ett amerikanskt management fick en intervju.
Varför jag sedan aldrig skrev ut intervjun förblir ett mysterium. Eller, mysterium är nog fel ord. Vid tillfället hade jag mycket att göra och mådde inte helt hundra. Tiden gick och till slut kändes snacket inaktuellt.
När nu Tengner kom ut med sin bok så tänkte jag att det kunde vara läge att krafsa ner den. Bara tre år försent, men ändå.
Yngwie var hur trevlig som helst och han skrattade mycket. Mest åt sig själv förvisso, men han var väldigt tillmötesgående. Vid denna tidpunkt, jag tror det var sent på året, så var Tim "Ripper" Owens sångare och allt verkade vara frid och fröjd i Miami.
Var sitter du någonstans nu?
Yngwie: Jag är i Miami.
Åh fy fasen vad trevligt!
Yngwie: (skrattar)
Då missar du det regniga, skitiga och blöta stockholmsvädret.
Yngwie: Jaaa, det missar jag. (skrattar)
Hur var giget på NAMM?
Yngwie: Det var coolt. Man fick ju dra upp volymen lite och sådär, men det var coolt.
Hur mycket industri och tekniksnack blir det på en sådan mässa?
Yngwie: Det beror på vad man hänger ut med. Hänger jag med Marshall så snackar jag ju om det. Det kan vara mickkompanier och allt sådant där. Jag håller ju på mycket med produktion, så jag snackar ju mycket med bolagen som gör bästa mickarna och sådant där.
Hur tidigt insåg du att du var riktigt jäkla skicklig på gitarr?
Yngwie: Jag vet inte riktigt... Jag tror faktiskt att jag alltid har varit jävligt självkritisk. När man började lira exakt som dom som man viller lira som, då förstod man ju att det var bra, liksom. När man går in i musikaffären och drar upp volymen och börjar lira ”Lazy” från ”Made in Japan” och folk tittade lite på en som att snorvalpen drar igång... Jag började ju så jävla tidigt, jag var ju liten som fan och jag körde ju jävligt hårt. Jag tror att när jag blev verkligen mer och mer seriös så blev musiken mer komplicerad och den blev ju inte så jävla prisad om man säger så. Jag vet inte varför jag höll på med det? Det var ju sådan mörk, neoklassisk metal och det var ju inte någon som höll på med det på 70-talet eller sent 70-tal. Men folk snackade ju och man undrade väl om man skulle få ett break någon dag. Det var mer så. Man hoppades på det bästa liksom. När jag kom till USA och spelade med en mer neoklassisk influens, så fattade de ju inte ens vad det var, speciellt i LA. Det är ju bara ”Yo, dude!”. Det finns ju inte en jävla Bach-skiva på mils avstånd. (skrattar) De trodde ju att jag var från en annan planet. Full patte på Marshallen och arpeggion och kanaltoner och de fattade ju inte alls vad jag höll på med. Man kunde ju bara lira som Eddie Van Halen liksom. Det var ju kul, tycker jag.
Finns det någon gitarrhjälte som du ser upp till som du fick någon smickrande komplimang ifrån när det verkligen drog igång på allvar?
Yngwie: När jag var lite så var det ju Blackmore som gällde, men sedan efter det så var mina största hjältar Paganini och Tsjaikovski och de har ju dött för länge sedan. Men när jag gjorde mycket klassiska grejer med symfoniorkestrar och när de tittar på en lite suspekt först och får höra stycket först och hur det är komponerat och sedan förstår det att det är jag som komponerat det och att jag är solist, då vet man att de tänker ”Oj oj oj, det var ju inte som vi trodde det skulle vara.”. Då är man ju stolt att man kan visa för dem.
När du skriver sådana klassiska stycken, skriver du med noter då?
Yngwie: Ja ja, jag orkestrerar allting. Det är inga improviserade cellobitar där inte, men så gör jag med mina rockskivor också. Jag skriver ut allting. De som sjunger och spelar med mig får ju... det är inte ”Kan jag göra så här?” utan ”Nej, så här är det.”. (skrattar)
Kan du sitta utan instrument och bara skriva ner på papper?
Yngwie: Ja det kan jag göra. Jag komponerar ju mycket i huvudet, det gör jag.
Coolt. Om man tänker på dagens gitarrklimat och alla unga talanger som kommer fram, finns det någon nuvarande gitarrist som du är imponerad av eller tycker att personen kan bli någonting?
Yngwie: Jag fick exakt samma fråga i intervjun innan dig och jag kan inte svara på det. Jag håller inte koll alltså. Jag svär, jag har inte tid. Jag har fan inte tid alltså. Men jag måste göra det snart. Hela grejen, speciellt här i USA, har ju vänt sig så totalt. Det är en sådan jävla skillnad nu. Nu är det rock and roll, nu är det gitarr som gäller. För 10-15 år sedan... nämnde du gitarrsolo då så var det ”Vad fan är det för något?”. Det var ju dött, så jävla dött som det kan bli i USA, men jag tror det är de här videospelen som ändrat det. Jag gillar det som fan!
Vad är det Tim ”Ripper” Owens har som lockade, så att säga?
Yngwie: En jävla pipa! Fan vad bra han är! Han har precis de kvaliteterna som jag letar efter. Power och ett extremt register och bra vibrato. Det är jävligt viktigt med vibrato. (Yngwie wailar lite). Jag hatar vibrato som låter som ett jävla får liksom. Det går bort! Jävla getvibrato och det gäller för gitarren också. Jag håller ju på att spy. Jag klarar inte av det. (skrattar)
Hur inblandad kommer han bli i framtida kompositioner eller blir det att du kommer med idéerna och han sjunger dem?
Yngwie: Alltså, som jag har gjort nu de sista åren är att jag skriver musiken och så skriver jag alla texterna och sångmelodierna och arrangerar allting. Det är bara så som jag jobbar. Jag har försökt att göra det annorlunda med andra sångare och låta dem sjunga vad de vill och jag har aldrig varit nöjd efteråt. Det funkar inte för mig. Det är som en kompositör, jag måste ha de instrumenten som jag letar efter. När jag började skriva låtarna till den här skivan till exempel, ”Perpetual flame”, då hade jag en annan sångare och när jag började höra låtarna hur de ska bli, ”Live to fight (Another day), ”Death dealer” och allt det där, då skrev jag ju klart allting och sedan kom jag ju på att det nog inte skulle funka så låtarna var helt klara när vi kom in. Som jag ser det så ser jag det så här. Om man skriver ett ”script” för en film så ser man att den här rollen måste det vara Robert DeNiro som spelar. Man kan inte ha någon som inte är av den kalibern och det är precis så jag tänker när jag hyr in en trummis eller vem det nu kan vara. Putte (Patrick Johansson) han har ju varit trummis i åtta år nu eller vad det är och det är ju bara för att han är så jävla bra. Han lirar exakt det som jag hör.
Blir det mycket konfliker med andra eftersom du har hand om så mycket och de känner att de vill bidra med någonting?
Yngwie: Så skulle det ju vara om det vore ett band, men det är ju inte det. Jag har ju försökt den här bandgrejen och upptäckt att det funkar ju inte. Det funkade inte för mig när jag bodde i Sverige och det funkar inte för mig nu. Alcatrazz var ju ett band och jag var 19 bast då, men jag skrev alla låtarna då med. (skratt) Om du lyssnar på den Alcatrazz-skivan som Steve Vai spelar på, så är det ju två olika band. Du hör ju vem som skriver låtarna, eller hur? (skratt) Det här är inte en egogrej utan jag är en konstnär, som en målare eller författare. Jag ser hela bilden, hajar du? Jag är inte bara en gitarrist. Jag ser hela bilden och det är därför jag skriver för symfoniorkestrar. Det är därför jag kan göra det där, för jag ser hela bilden. Jag är inte bara ”Kolla riffet jag har här! Vad vill du sjunga på det här?”. Jag har försökt, jag har försökt, men det har aldrig funkat. (skratt)
Jag förstår. Var kom titeln ifrån på senaste plattan "Perpetual flame"?
Yngwie: Den kom ifrån att jag skulle snacka med dig nu, mer än 30 år senare och det är helt fantastiskt om man tänker efter. Jag kommer ju ifrån en ganska konstig bakgrund på så vis att på 70-talet i Sverige så var det ju inte att man blev upp muntrad som ”Ja du, ska du upp och spela 18 timmar om dagen så kommer du bli jätte ”successful”!”. Det var ju inte direkt någon som sa det. Hela grejen är jävligt underlig. Ibland är det att jag har undrat vad det är som har drivit på att jag har gjort det jag har gjort? Ofta har jag ju fått mer kritik än viseversa och speciellt i Sverige när jag var liten. ”Vad fan håller du på med? Du måste jobba nu.”. Det var ju inte att jag sa ”Jag vet att jag kommer att bli jävligt känd.”. Det var inte så alls. Det var ingen morot jag hade framför mig. Det var ingenting sådant. Senare har ju Sverige blivit en av de bästa marknaderna man kan ha, liksom. Nu är det hur jävla bra som helst, men inte då inte. Det och att jag skickade en jävla tape till Guitar Player och jag trodde ju inte ens att de skulle ringa eller någonting. Det var bergis en miljon taper och bara tre som kom med. Jag trodde ju inte att det skulle bli någonting av det, men det blev det ju. Hela feelingen... Jag sitter med en Strata bredvid mig här nu och tar jag upp den nu så kommer det att kännas som att det är ”exciting”. Det är sjukt. Det tar aldrig slut.
Sverige har väl alltid lidit av den klassiska jantelagen, att ingen ska vara bättre än någon annan. Det är ju en skillnad mot USA där man mer kan pusha och slå sig för bröstet och säga ”Fan vad bra jag är!”.
Yngwie: En jävligt lustig grej om du tittar på det här ”American Idol”, är ju att folk kommer in där och är övertygade om att de är hur bra som helst, men det kan ju inte sjunga alls. ”Jag ska vara med i American Idol, hör du inte hur bra jag är?”. (skrattar) Det är ju bra med uppmuntring, men det är ju två extremer. (skratt)
Sitter du inne med en massa gamla demos och outgivna saker med en tanke om att ge ut dem någon gång eller förblir de liggandes i ett valv någonstans?
Yngwie: Nej, nej! De kommer alla att komma ut. Absolut. Det har varit så jävla mycket bootlegs! Jag har hur mycket bra livegrejer som helst. Det är sjukt hur mycket bra det är! 24-kanalsinspelningar och hur jävla bra som helst, från hela världen. Jag har också mycket videoprylar. Det är ju inte superbra kvalitet på allt det, utan det är bara coolt. Men det finns mycket låtar som man ”demat” från alla åren, så det finns.
Så vi kan vänta oss en "Yngwie – Mother of all boxes", eller?
Yngwie: Ja, det kan det också bli. Varför inte? Det är ju det som är ”exciting”, att man kan göra det.
Fans gillar ju sådana saker, men artister säger många gånger att det finns skäl till att de inte släpptes. Å andra sidan kvittar det om det är dåliga låtar eller dålig kvalitet, fans vill ju höra det ändå.
Yngwie: Javisst! Fan, jag kommer ihåg att om jag hade fått tag på någon outtake från ”Rainbow rising” när jag var liten, så hade jag ju gjort vad som helst för det. Jag fattar precis, jo fan. Sådant där har jag i drivor. Det är hur mycket som helst. Visst, det kommer att komma.
Coolt! Vad var det som gjorde att du i tidig ålder fastnade just för Fender Stratocaster? Var det Richie Blackmore?
Yngwie: Jag tror faktiskt att det var att man fick den uppfattningen när man var en liten unge att en Strata, det var en elgitarr. Les Paul var mer som en halvakustisk och såg inte lika cool ut. När jag var liten så hade jag kopior, billiga för 200-300 spänn med svaj och så. Man blev ju så jävla van vid att lira på en gura som har den kroppsformen och den halsen och så vidare. Jag målade ju morsans kåk en sommar och så fick jag pengar till att köpa en riktig Fender och jag var je helt begeistrad och sov med den. Nu har jag ju den med mitt eget namn på och det är ju inte klokt när man tänker på det. De gjorde ju 100 stycken av den där gitarren jag hade med mig från Sverige. Exakta kopior med samma ”marks” och så. Helt jävla sjukt alltså! Men det är klart, Blackmore hade väl något med det att göra också, men man kunde ju inte se det på bilderna. När man tittade på Purpleskivorna så var där ju inegn direkt bild där man såg Stratan. Inte som idag när man kan få reda på vad som helst. Magin var ju där och den har försvunnit lite grand.
Är du en aktiv samlare av gitarrer? Jag minns en bild från när du slagit igenom och så var det något hemma hos reportage i OKEJ där du satt i ett rum och så var det en jäkla massa fenders överallt. Byter du ut gitarrer eller samlar du allt i ett stort lagerhus?
Yngwie: Jag har kvar hur jävla mycket som helst. Jag har bergis 100 Marshallförstärkare och mer än 200 gitarrer.
Vad gör man med dem? Spelar man på alla?
Yngwie: Nej, för fan! Jag ska räkna dem jag har i rummet jag sitter i nu. Nu ska vi se... Det är ungefär 20 här inne, men det är bara här nere i vardagsrummet. Jag har några stycken som jag gillar. Den sista Malmsteenmodellen är jag extremt nöjd med. Den gillar jag. Jag har alltså gitarrer överallt. Jag samlar inte på dem ”per se”. Jag brukade göra det, men jag gör inte det längre. Jag kanske till och med kan göra mig av med några stycken. Just nu gillar jag att samla på Ferrari. Det är favorithobbyn.
Ja, man ska ju samla på någonting.
Yngwie: Ja, det måste man göra.
Hur många bilar har du då?
Yngwie: Nu ska vi se... sju bilar har jag, men jag har bara tre Ferrari. Jag måste öka ut. (skratt)
Sanslöst. Jag är själv totalt omusikalisk och spelade bara blockflöjt när jag var liten, men från en Fender till en annan, kan det vara en gigantisk skillnad i soundet eller så?
Yngwie: Ja gud! Det är inte en som är likadan som den andra. Det är ju gjort av trä ju. Det är levande och inte som en platbit. Det är ju trä. De låter annorlunda och känns annorlunda. Sedan har jag en snubbe här som är så extremt jävla bra på att banda om och sådant där. Han är ruggigt bra. Jag kallar honom för varulven för han ser ut som en jävla varulv. Han är så där ruggigt extremt jävla bra på att banda om och så. Jag har ju ett visst sätt så jag vet att gitarrerna ska vara uppsatta på så de nästan är likadana, men det är inte samma. Även om det är lönnhals så är lönnhalsen lite tjockare eller lite smalare än en annan. Jag lirar ju tennis mycket nuförtiden också och även sådana där massproducerade tennisrack med samma vikt, handtag och strängar är inte heller samma. Förstärkarna också. Varenda Marshall är ju handlödda gamla burkar med rör och skit. De är ju gjorda på 60- och 70-talet och så där. Det finns ingen som låter likadant.
Avslutningsvis. Miami, är det hemmet för all framtid?
Yngwie: Ja, det har det varit i många år nu.
Du har inget ställe i Sverige?
Yngwie: Jag har, men inte riktigt. När jag kommer till Sverige har jag det. Jag har ju familj och allting där. Min son är ju född här och han blir ju elva nu i mars. (skratt)
Är du någonsin i Sverige när du inte spelar?
Yngwie: Jag har ju varit det ”in the past”, men just nu de sista åren har det varit så jävla hektiskt. Jag har ju inte gjort sådana traditionella skivor, utan de har varit att man har börjat på en och så åker man på turné och är i Ryssland eller Istanbul och så är man tillbaks och sedan åker man till London för en vecka. Aldrig på ett ställe för länge. Jag har varit i Sverige nu i somras och det var jävligt kul.
När kommer du tillbaka och spelar här då?
Yngwie: Det ska väl förhoppningsvis vara den här sommaren också.
Sweden Rock eller?
Yngwie: Jag hoppas det. Jag får titta.
Ok. Du ska ha stort tack Yngwie! Kul att snackas vid.
Yngwie: Tack så mycket! Det var jättekul.
/Niclas
1 kommentar:
Skön intervju!! Tummen upp!!
Skicka en kommentar