Intervju med Gene Hoglan i Testament!

Jag hade nöjet att nyligen få följa med skivbolagets representant till Västerås för intervju och gig med Testament. Det blev första besöket på Sigurdsgatan 25. En liten klubb som drivs av eldsjälar i staden och som tidigare lyckats få dit bl a både Alice Cooper och Ace Frehley.
Det blev lite häng och kallsnack med basisten Greg och en intervju med trummisen Gene, som av någon underlig anledning hade avskyvärt långa naglar. Glömde dessutom fråga av ren chock.
Samtalet kom bl a att handla om tidiga Slayer, hur man repeterar in nya låtar och risken med att blanda ihop låtar och band när man spelar med flera olika akter.

So, what´s the deal now? You´re back with the band for the album and this tour and that´s it or…?

Gene Hoglan: Well, hopefully we get to keep this going for as long as we can. I know that Testament´s gonna do a whole lot of touring and I wanna be there for all of it, but there could be some stuff in the future we´re I might not be able to make a date here or there and I´m sure they´ll be prepared for that, but I´d like to be the main dude for the whole wing ding here. That´ll be cool. I love the guys and I love playing with the band and it´s just a good time and everybody´s really cool. I like no pressure gigs. I like things that are really cool and mellow. In the States I have my other band Deathklok, which is a pretty major thing in the States. I´ve had Deathklok for a long time and we´re trying to make sure that the tours don´t overlap, but if they were to have to, hopefully Testament would be able to grab somebody cool just for a few dates here and there. Hopefully it doesn´t have to come to that, but if it does we´re prepared.

Alright. I just read yesterday that first sales in the US for the new album was 20000-25000 copies, which is really good these days.

GH: Something like that. Yeah, that is really good. Totally and we´re psyched. I think it was number 12 on Billboard, which is pretty sharp. On iTunes it was number 4 for the week or something crazy, so it´s cool.

Going back. I read that when you started out, two early influences were Peter Criss and Neil Peart. GH: They were, sure. But they´re quite different, aren´t they. Peart being more technical and Criss having more of a jazz influence?

GH: Exactly. Did you take stuff from both of them? GH: I think I´ve taken stuff from every drummer that ever lived. (laughs) I´m like a spunge. I listen to old songs and I hear a lick in there that I used to love and I used to listen to whoever it was and it´s like “Oh, so that´s where I got my lick from!”. I think drumming for the most part is, you know, 90 % thievery and maybe 10 % of your own ideas. I just tried to thieve from the good ones and I always said that I´ve learned through osmosis. I always figured when I was a kid that “I keep playing, I keep absorbing all this stuff and I´m sure somewhere I´ll come up with my own ideas and stuff.” and I have to a degree I suppose. I have people coming up to me and say “I stole all this from you!” and I say “Well, I stole all this from him!”. That´s cool!

Do you keep track of any new young drummers that you find interesting or that comes up with cool stuff?

GH: Oh yeah! There´s always a lot of them, especially these days are coming out better than ever. When we were starting thrash metal back in the day, usually thrash drummers were maybe ex punk rock drummers or something and they just weren´t any good. Usually the guitarist was ripping, the singer was killer but the drummers were always the lagging ones and that´s one reason why I though the Big 4 became the Big 4, because each one of those bands had really solid drummers back in the day. You had killer bands like Destruction, but on those first couple of records Tommy was not too technically proficient there but the songs were killer and we loved Destruction. Possessed is another one. “Seven churches” is an all time legendary record and an all time favorite, but the drumming… poor brother, poor Mike Sus. So yeah, I think a lot of the new drummers are… A lot of this Pro Tooling stuff makes it very confusing. You don´t know who´s good because everybody is equally good. I´m not sure if they´re learning from the killer drummers and then just becoming tight or if they´re sloppy too? I was 18 when we recorded “Darkness descends” and it was a really sloppy record, but you could tell the energy and “Maybe this drummer´s got some potential?”, but these days if we recorded “Darkness descends” it would sound perfect and awesome and sterile, just like everybody else does.

I guess the live performance in a way becomes more important?

GH: And that´s what you do. You check out the young band that´s got this super tight record and you can see their drummer killing it and you go “Ok, maybe a lot of that is him or maybe he´s just learned how to play the song since then?”. I mean, shit, I´m learning how to play “Dark roots of earth” because we recorded it so long ago. I´m ok with the old material of Testament, but I´m like cramming the new stuff to get it just perfect.

Does it ever happen during a gig that you get a black out?

GH: Oh, definitely! Especially when you´re going from one tour directly on to another and there´s no rehearsals and you´re just jumping right in. That´s why many times, you´ll see my eyes kinda bugged out all night like staring at everybody. It´s like if I don´t see anybody turning around going “What the fuck?”, it´s “Ok, you had a good gig.”. You know when you´re blowing it when you´ve got four members just all of a sudden turning around facing you going “Aaahrrg, shit!”. You´ll see me mouthing “Sorry!”. But each show gets better and we´re pretty tight now, but I still spend a lot of time reviewing stuff. We had two days off on this one and back in the days, two days off didn´t really do much to you, but these days people ask “How can you play with so many bands, how have you recorded so many songs? Do you ever get this band confused with that one?” and I go “No, you don´t:” and then I go “Shit, you kinda do.”. Or you get songs confused. Sometimes if a certain band´s songs have like the same tempo or certain kind of things, I´ll freak when they get stuff confused. Especially if I´m learning the old drummer´s stuff and sometimes he does the exact same lick over and over in this song and then over in this song, I´ll get those confused. There´s a couple of songs in the Testament setlist where some of Louie´s licks in this song were exactly like this other song later and I´m like “Oh shit! Get it together, you´ve got 4 seconds!”.

Recording drum parts today. When you record a song, is that usually one take or is it several takes and then you splice things together?

GH: For me, that is all dependent on the amount of rehearsal that goes into it. If we get a lot of rehearsal before the thing, usually I bash it out in a couple of takes. Do a third take just so you can get that extra take in there if you wanna pull a little piece out of that third take. Usually my first take is kinda like the warm up take, the second take is usually it and we´ll do another safety take just in case. When it comes to something like “Dark roots of earth”, I had about four days of the new songs on demo to cram and I remember I purposely drove to the Bay area from San Diego where I live, which is about a ten hour drive and that was gonna give me the time to play the demo disc and learn the songs. Eric said “Look, things are gonna change.” and Eric always says “Just go with it! I´m gonna throw every idea out there.”. I like to think I give Eric option anxiety because he´s like “Dude, sometimes you play with somebody and it´s really hard to get them to learn the one thing, but you usually pull that off really quick.” So I´ll say Ok, let´s try this and that and this and that in that same part and see what sticks. And then with modern technology you put things together, so I´ll end up doing a bunch of takes of the songs and we´ll try a bunch of different things each time. There´s a couple of songs that I don´t think got changed much from demo to recording. It´s just like “Do your thing to what we have on the demo and Gene it up a little bit!”. There are songs that when I heard the final mix I went “I don´t think we recorded it like that?”. Some part might be doubled or something. After a while I can usually tell when somebody´s been fiddling with the editing, I guess. Like if you miss a kick somewhere and they drop in a kick it´s like “I don´t remember playing that kick but it´s in there now so I guess that´s what I have to play.”. We try to do the best we can and I´ve always tried to do as close to what the album is going to be and you really don´t have to fix my stuff too much. My chops are usually pretty decent.

Do you ever play other stuff when you´re at home? Not just metal stuff. Jazz or whatever?

GH: Yeah, I definitely do more non metal stuff when I´m at home. Like if I´m just gonna sit on a kit and noodle, which isn´t very often, I always go right to the shuffle. I´m always playing a shuffle. That´s my favorite beat of all time. Any kind of shuffle. The “Purdie shuffle” or the “Lido shuffle” by Boz Scaggs or even “Roseanna” by Toto, anything with a shuffle I love, so I´m always playing shuffles. Even back in the super metal days, I´ve always tried to bring things from way outside of metal, because metal is pretty much (Gene makes the sound of classic metal drums), that´s cool and all, but if you can bring in some Steve Gadd or Terry Bozzio or Stevie Wonder and add everything to your arsenal, that that makes you a pretty colorful musician. Steal from somebody else and call it your own. (laughs)

As a musician and you´ve played in a lot of bands, do you do a lot of session work? Somebody calls you up and needs a drummer?

GH: Sure and that´s usually dependent on the amount of time that I have. These days I get pretty booked up for months in advance. Like if somebody calls me now, what are we in now, July? No, August. It´s 2012, I know that. (laughs) I´ll have to tell them I don´t have any time until 10 days before Christmas and then I have two days, if you wanna cut a few songs. That´s my next opening and after that I´m booked pretty solid leading into next year, but things change all the time.

I read about your roadie days and you did stuff for Slayer back then.

GH: That´s right, yeah.

What were those days like? The industry´s changed so much compared to then.

GH: Oh yeah and there was no real industry for what we were doing back then. I was working with them before they put out their first record. I was around when they were recording that first record and also “Haunting the chapel” and those sessions. Back in the day, Slayer was a club band playing to 30 people. They would be the closing band of the night. The headliner would have already played and played to their 200 people and then left with their 200 people and there were like 20 die hard super metal heads at the Slayer shows. When I first saw Metallica, they played to a handful of people. They weren´t accepted by Los Angeles and Slayer was not accepted by Los Angeles and that´s why I loved them. I just hated that cock rock millionaire metal or whatever that radio horse shit was and that was getting really big at the time and that´s why Slayer was my little back pocket band that nobody will ever hear of because they´re way too heavy. I went out on the road with them for a brief while when I was 16. I was doing lights for them, but I was also doing Dave´s soundchecks and playing… I remember playing a lot of Dark Angels songs at soundcheck. That´s how I learned to play a lot of Dark Angels stuff. (laughs) “Can´t we do The Antichrist or Die by the sword?”. I just thought that was cool for Dave because if you´re a drummer you never get to hear what the band sounds like and go out in the house and hear what your drums sound like. That was pretty cool. I had a pretty decent proficiency at double bass and Dave was just learning how to play double bass. I didn´t have a double bass kit or anything. I think my first double bass kit I ever played was Dave´s when he got that second double bass. I´d sit down at the drums and just start tearing it up at the double kit because I´d been air drumming double kit for seven or eight years already and Dave would go “Dude, that´s fucking awesome! How did you learn to do all that? How long have you been playing double bass, dude?” and I was seriously like “What time is it? I´ve been playing double bass for four minutes.”. He asked me a bunch of questions and stuff and I just tried to give him whatever knowledge I had. “Concentrate on your left foot because I can tell that it´s kinda lagging behind. You´re just starting to learn it, so stare at your left foot while you´re playing and make sure it´s coming down evenly with the other one.”. He got pretty good at it. (laughs)

That´s for sure. On a side note, do you know Bob Nalbandian?

GH: Absolutely! He´s my metal legend hero. He´s my hero of metal and one of the reasons I´m here.

Cool! He was in Stockholm just recently.

GH: No shit! Damn, I wish he was here now. He´s awesome!

He had a fanzine, right?

GH: He did, Headbanger. I used to write for his fanzine when I was 15. I did the very first review ever of Slayer. I reviewed “Show no mercy” and I remember I reviewed Trouble´s “Psalm 9” and gave that a 100 out of 10. I used to be a little metal writer and I´m sure that if I wasn´t playing drums now, it would probably be something I´d be doing. Love the metal!

I also read that you met Michelle Meldrum way back in the day. 1984 or something?

GH: Yeah, we met at a Slayer show. It was Exodus, Slayer, Possessed on June 23rd 1984. We met then and became buddies and started jamming a couple of months later right before I joined Dark Angel. We put a thrash band together called Wargod. Actually, I was starting to jam with these other guys and they just said “Yeah, we just got this chick guitarist.”. and I was like “Ok, what´s her name?” and they said “Michelle.” and I went “Michelle Meldrum?”, “Yeah, that´s her name!”, so she ended up joining this band and it was thrashy and kinda technical and she was a killer guitarist. That´s her right here. (Gene points to his necklace.) I played my very first gig with Meldrum in Europe here at this venue. As I walked in I was like “Hey, I remember this place.”.

Cool. You recently sat in for Charlie in Anthrax. I´m not a musician myself, but I always wonder, how much time do you need to get to know the songs or do you already know them all?

GH: With Anthrax, Charlie came to me on a Monday and we were on tour together and asked me if I could fill in for him and I learned the set and I think on Friday I was on stage with them. We got one quick little rehearsal and over the next couple of days I tried to sit in on a song or two at soundcheck. Basically how I learned his set was that I sat behind him while he played with my iPhone, so I´ve got the ultimate Charlie drumcam footage. I filmed the three shows there were in between the time before I had to start and I just picked one of them. Charlie has augmented and changed so much, it doesn´t sound like the records anymore so I wanted to do what he´s doing now. It´s what the band is used to hearing. They´re not used to hearing the old album versions or tempos and a lot of his fills are drastically different, so I just lied in my bunk for hours on end reviewing songs. That´s how I learned. Drums for me are 10 % physical and 90 % mental, so if I can play it in my head, I can play it on the kit. I don´t have to practice that much. There was pretty much no rehearsal time. With Testament for instance, I joined them in the middle of a tour. There was no rehearsal. I flew in and I finished an album on a Thursday in Indiana with the band Viking and the next morning I was on a plane to Dallas and on stage that night in Dallas. No rehearsal what so ever. That was a bit challenging. We did the album in three days. We were gonna do the Viking album in five days, but Testament needed me so I had to cram Viking songs the whole time because I was learning them as we went and I didn´t have nearly any time to prepare for the Testament thing, so I was literally preparing on the plane. That first show id unfortunately all over YouTube. (laughs) I think you see the band´s backs more than you see their fronts because they´re just like “Ok dude, here comes the next one.”. (laughs)

Alright. Are you coming back to Scandinavia for more shows?

GH: I´m sure. This is just kinda like your bonus show that you do between all the festivals, so I´m sure a proper tour is gonna happen.

Excellent! Thank you!

/Niclas

Oh Henry my Henry!



I veckans krönika är temat värme, gamla källare och en resa tillbaka i tiden.

Henry HÄR

/Niclas

Box med KISS-singlar på G?



Enligt ett inlägg på KISSFAQ.com ska Universal släppa en box bestående av 30 vinylsinglar. Om detta stämmer eller ej återstår att se. En kul grej förvisso, men jag hade hellre sett en samling med mer obskyra demos, livelåtar och outtakes. Jag gissar på att denna box består av nypressade verioner av tidigare officiellt släppta sjutummare.

Den som lever får se.

Uppdatering: Tydligen blir det 29 vinylsinglar av gamla släpp från Casablanca. Boxen släpps även som CD-singlar och digitalt.
13:e november ser ut att vara datumet just nu och pris runt ca $200.

/Niclas

Rebel yell!

I dessa tider av downloads har mitt recande av nya skivor helt uteblivit. För en stofil som mig själv är det fortfarande "riktiga" skivor som gäller. Jag skall dock försöka bättra mig.
En platta som nyligen landade i brevlådan är svenska Bonafides nya giv, "Ultimate rebel". Jag har egentligen bara en sak att säga: KÖP KÖP KÖP KÖP KÖP!
Ett förbannat härligt sväng och skapelsen "Blue skies red" har blivit mitt soundtrack till vardagslivet just nu.

/Niclas


De La Cruz redo för world domination!

De La Cruz är de unga australiensarna som gör Def Leppard bättre än Def Leppard själva och snart finns de i en skivaffär nära dig.

Från deras Facebook:

"After 4 months of studio grinds, calloused fingers, snapped strings, broken sticks, Macca D loose change runs, computer freeze's, lost picks, chilled bevos, Empz dedication and band creativity! Our Album is finished mixed and mastered .. and ready for its maiden voyage over to Italy to be released on Frontiers, and with the help of Warner and EMI, make its way to ya local CD store to corrupt ya ears and car stereos ! Thanks for all ya patients, inspiring words and good vibes! Got some sick show dates locked in, stay cool n stay tuned!"



/Niclas

Thomas Haden Church har en kul anekdot från ett gig med Van Halen och Black Sabbath 1978.



Fantastiskt bra.

/Niclas

Oh Henry dear Henry!

Allas vår Henry är ute på vägarna igen. Den här gången besöker han Wacken samt blir fullkomligt lyrisk över The Stooges på ett gig i Polen.

Henry HÄR

/Niclas

Vedder fortsätter hjälpa WM3.

Eddie Vedder slår ihop sin påse med Natalie Maines (Dixie Chicks) och ger ut en livecover på "Golden state". En mycket bra låt som släpps på iTunes och PJ´s sida idag.

Lyssna HÄR

/Niclas

Intervju med Steve Vai!

Nyligen hade jag det stora nöjet att ringa upp gitarrvirtuosen Steve Vai. Han befann sig för tillfället i Ukraina för några konserter, vilket gjorde att det här blev första samtalet till landet i öster.
Steve gjorde ju sig ett namn med geniet Frank Zappa, men breaket för den stora massan kom troligtvis när han blev gitarrist i Diamond Daves soloband i samband med hans platta "Eat ém and smile".
Just nu är herr Vai aktuell med nya plattan "The story of light", vilken vi givetvis snackade om, men det blev även lite snack om de nyss nämnda herrarna, Aimee Mann och vad som hände med den där hjärtformade gitarren.

How´s the Ukraine treating you?

Steve Vai: So far so good. We arrived yesterday and we all went out to a traditional Ukrainian restaurant and had an absolutely amazing time and right now I´m sitting outside the hotel waiting to go across the street and do a sound check.

Have you ever played there before?

SV: I´ve done a master class here or I think I´ve might have done a couple of them. I´m not sure. Something tells me I´ve been here several times. I´m usually not very good at remembering where I´ve been. (laughs)

Playing in countries like that, is there a difference audience wise that you can tell about?

SV: Usually there are different dynamics from the audience in various parts of the world. Like in Latin countries people go a little bit more berserk, but the places like France will surprise you. They scream at every little thing and also the audiences have changed through time. The first time I came to Russia was in the early 90´s and it was extremely different of an audience reaction. Back then you gotta remember that communism had virtually just come to an end and people were still not sure how ok it was to show their enthusiasm. I remember the first time I played in Russia, you could tell that people were enjoying it but they were just in a way reserved and almost in a fearful way. At one point of the show I just went up to the mic and said “Listen, whatever goes on in the outside world, it´s different than what´s going on in here right now. This is a place for you to be who you wanna be and to feel freedom and liberation from any kind of restrictions!”, I just went on like that for a while and they just completely blew the roof off the place and it was amazing. Now when you come to Russia to perform, they are similar to Latin audiences where they really get it and are just with you the whole time. A political change can change the way people respond to concerts too. Then you go to places like Japan. They´re very reserved during the show, but when it comes time to clap, they clap really loud and they scream really loud and then they close up again. The thing I´ve noticed is that all around the world, regardless of what the response is like, everybody is enjoying it probably the same.

Right. Congrats on a great sounding album! I really like it. How long did you work on this one?

SV: Well, probably about a year and in that year I had to jump occasionally to some other projects, but between a year and a year and a half. I started in January 2011.

What made you work with Aimee Mann, who´s a great singer by the way, and then this girl from the show The Voice?

SV: When I write a song I try to let the song tell me what it needs. The first thing I need when I write a song is a good, clear, excited idea about what I wanna do and something has to reach a certain excitement level for me, in order for me to start going through the motions of doing it. When it came time to… well, what I should say is, I´d heard this old blues track by Blind Willie Johnson called “John the Revelator”. I was very taken by it and I immediately heard it with all these gigantic guitars and screaming vocals along with his voice. I built the track and “John the Revelator” and “Book of the seven seals” were actually one track and I cut them in half, so when I´m referring to “John the Revelator” I´m also kinda referring to “Book of the seven seals”. Then I had this vision of this huge choir and I found this version online of a high school singing an exceptional arrangement of “John the Revelator” and I took it, rerecorded it and built the track around it and that became “Book of the seven seals”. When it came time to write the vocal line for “John the Revelator” I was gonna do it myself, but I know of my limitations and I know what I sound like and although I think my voice is appropriate for some things, it just wasn´t gonna cut it. I needed something else. It´s almost like the universe said “Ok, you just finished the track and this is what you want!”, because the next day after I finished the track, I saw Beverly McClellan perform and I was just completely blown away. I said “She´s the one!” and I´m very lucky because she was interested in doing it and it was just such a great experience. With Aimee it was very similar. I had this track, this beautiful track and there´s a miracle conceptual continuity with the story and I went to write the lyrics, but I just kept hitting this brick wall and that usually tells me I have to take a different approach. When I was in college, I went to Berklee College of Music, we went to school together and she was living in the same apartment building a couple of doors away, so I would see her all the time and my girlfriend at the time, who is now my wife, was very good friends with Aimee. Through the years I´ve always had Aimee´s music in the house and there was something very poetic about her lyrics and they felt very powerful and her voice has this really kinda like subtle fragility to it but also a confidence to it. When I was hitting the wall with the lyrics, my wife said “Why don´t you call Aimee!” and my first thought was “Wow, that´s kinda outside of my radar.”, but immediately I thought “Oh yes, this could work.”. I was fortunate because Aimee liked the track and it works very well with her style of music and style of singing, but also with my style of singing and she wrote all the lyrics and the lyrics work beautifully with the melody and also with the concept of the story, so that´s how that came about. It was a wonderful collaboration, because I don´t collaborate very often.

It´s a great song. What happened in Amsterdam then, since it´s called “No more Amsterdam”?

SV: Well, it´s really part of the story. In the story there´s this guy who confronts his guardian angel or the voice of his better judgment and he realizes his whole life, this voice was always there trying to encourage him to grow. It´s kinda the same voice that is in all of us. The thing about lyrics is that you can take it anywhere you want. You can see it as Amsterdam being the place of vice and dope and porn and all that stuff and you need to get away from that, but it wasn´t really the intention. It was more about a person who has his roots someplace and that they´re very fond of, that has offered a lot, but you gotta move on and grow and take other life challenges. That´s basically what the songs is about.

The artwork for the album then? Who did that? I saw this other picture on your website where you´re standing with some kinda flashlight against a wall and it says “The story of life”, which I thought was really cool as well. I thought that was the album cover when I first saw it.

SV: It´s very interesting that you mention that, because I toyed with the idea. I was actually torn a bit because I wanted that to be the album cover, the picture of me with the light, but because it´s part of the “Real illusions” trilogy I wanted to keep the continuity of the fantasy look. I went to the same artist that did “Real illusions”, Andrea Cobb. She´s a brilliant artist and she made that piece for me.

Your logo, which is kinda Egyptian looking, was that her as well?

SV: No that´s something I came up with with a graphic designer many years ago. I wanted something that looked like my name, but which also looked like ancient hieroglyphics and it´s very interesting because it´s a series of pyramids with an eye in it and it spells Vai.

Looking back at all your previous albums, is there any artwork that you feel is your favorite one? One that stands out that you really think came through?

SV: Yeah, “Real illusions”. That cover just absolutely moves me and I don´t know why. It´s not rock and roll and it´s not what people would think an instrumental guitar player should have. You know all that stupid shit. I´m captivated by it every time I see it.

Ok. Back to writing songs. Is it a vision that tells you that this song needs vocals and this song doesn´t? What is it that makes you add vocals to some tracks and not others?

SV: That´s a good question. I would say that probably 70 % of the time, the song tells me if it´s instrumental or if it´s a vocal track. There´s this other percent of the time where it could go either way. Sometimes I struggle with it. “No more Amsterdam” was originally slated to be an instrumental track and the “Real illusions” concept with “The story of light” being the second installment and my plan is to do a third installment with another record and eventually take all the songs and put them in the proper order and make like a four CD package that has narrative and a very easy to follow concept and a lot of the instrumental songs would then have vocals added to them. On this record alone it could be all vocal melodies. I think there are so many songs on this album where you can take the melodies and make them vocal. I´d like to do that actually with these tracks.

I think the title track and also the final track on the album “Sunshine electric raindrops” are my absolute favorites. Especially the last track.

SV: Thank you! That was a riff I just kept kicking around and I just kept going back to it, but there was something that kept me from recording it because it sounded so pop, but there was something very touching about the melody. It had that little spark that put me over the edge and I had to record it.

You being such a master of your instrument, are there any new guitarists coming out that you find interesting or that might influence you in any way?

SV: Well, there´s always people doing interesting things and they are very genre specific, you know. My oldest son who is 23 now, brings home some really intense, progressive metal music. He listens to all this heavy stuff and bands with weird names like I Wrestled A Bear Once and I can´t believe what´s going on with some of this music. I listen to Animals Are Leaders with Tosin Abasi. He´s doing some very interesting things in a contemporary metal format, but as far as somebody that has come along that has the whole package like a Hendrix or Van Halen, these guys that are really universal with the way they play, I don´t hear anything. But that´s just me, it doesn´t mean anything.

Going back to when you started playing with Frank Zappa. What did you learn from that experience working with a guy like him?

SV: I learned the importance of independence. Independence in the way you think, about your music, independence in how you protect yourself in the business, independence in creating the music you want and not allow anything to get in your way, financial independence, how to be the best band leader that I could be as Frank was a phenomenal band leader. He was just extraordinary and there´s no way to really quantify the importance of his contribution. Not only in the historical realm of music, but in the personal impact he had on me. He was a mentor.

Cool. You played with David Lee Roth, which is quite the opposite of Frank Zappa in a way and I love the “Eat ém and smile” album and the “Skyscraper” album. What was that first tour like, the “Eat ém and smile tour”? It was a huge show, huge stage in the mid 80´s when everything was crazy. What was it like?

SV: It´s another thing that is hard to describe because it´s like you were on a beach and you found a bottle with a genie in it. (laughs) “I can make any wish you want come true!”, and it was like “Oh, let me see. I would like to know what it would be like to be a big rock star in a time where you can dress however you want, you can play on a stage with the biggest light show with the most charismatic front man and I could play a guitar and be recognized as a great guitar player and just throw the guitar around and play the shit out of it and be in an environment where you could have anything you want basically!” and the little genie would say “Ok.” Poof! “Here it is! You get four years with David Lee Roth!”. It was amazing. Even going through it, I knew it was something that would be really great to experience, but I didn´t fall into it and it didn´t grab its hooks into me because I had music in my head that I was really compelled to create in the future and I knew that back then. That was my armor against the ego centric extravagance that you could be captivated with. The fame and the money and all that stuff. I always had the desire to make music. That was always number one sort of or number two. Number one was something more personal but it was the powerful armor that I needed to allow me to see all of those experiences with Whitesnake and Frank and all that stuff, as a great passing educational experience that was part of my early days.

Looking back on the 80´s and the music industry being so different today, was it easier back then or is it just the same?

SV: Well, it´s relevant. It´s according to what you´re trying to sell and how you´re trying to sell it. Back in the 80´s things were really easy for me because people were handing me bricks of gold on a silver platter. As an independent musician it was really easy for me because there were record companies and people that I worked with that I trusted and I had a great run. My solo music sold really well and having said all that, I feel that right now is probably the best time in history for an independent musician that has a strong confidence of what they wanna do. In no other time in history was it possible to make your work available to the world with a few clicks and a savvy musician today who has the goods, and there needs to be a big distinction there, because you can make a record and put it up on iTunes or any digital store around the world but it might not even sell one download… you have to create a story and you have to understand how to use the technology to create that story and then it´s much easier. Back in the 80´s it was much, much harder because you needed the support of a lot of people who had big muscles. You don´t need that as much now, but I never had it hard. It was never difficult for me.

Sweden then? Any plans at all of playing over here in Scandinavia?

SV: You bet! As a matter of fact, if you wait I´ll get my tour schedule up. These dates will be announced shortly. I´ll be in Malmö on November 24th, Stockholm on the 25th and Gothenburg on the 26th.

Excellent!

SV: With a show that´ll knock your dick in the dirt. (laughs)

Looking forward to it.

SV: Yeah, it´s gonna be a fantastic show. I have a harp player in the band and she play a strap on harp and you´ll just have to see it to believe it. I also have Beverly McClellan opening the show for me and actually coming out and singing “John the Revelator”. It´s gonna be a fantastic show!

A final thing. Any chance of bringing along that heart shaped guitar with like three necks on it?

SV: (laughs) No, I won´t have that. Originally it just started out as a novelty kinda instrument to have for a video, but when I recorded “The ultra zone” I used it to write a song where I actually utilized all the necks and that became a piece of music called “Fever dream”. It´s actually a very creative and interesting piece, but to carry that thing around is not on the radar right now. Maybe one day. I gave them away, you know. I don´t have them anymore. One of them I sold to the Hardrock Café for charity and with one I did this lottery for charity and actually a kid from Sweden won it. He has that heart shaped guitar hanging on his bedroom wall some place in Sweden. I do have one left and one of these days I´ll pull it out and I think it would be a kick for some people.

Absolutely! Thanks so much and great talking to you Steve and I hope I get to see you and sit down with you when you hit Stockholm in November.

SV: That sounds great man!

/Niclas 

Intervju med Doro Pesch!



Doro landade i Stockholm i måndags efter att ha spelat på Skogsröjet. Ett gig som verkade falla många i smaken att döma av recensionerna.
Doro är en otroligt trevlig och omtänksam kvinna. Hon är klädd i full läderregalia när jag möter henne på skivbolagets kontor. Jag är sist för dagen och mellan två andra intervjuer tittar hon över till mig och undrar om jag vill ha något att dricka och vi kallpratar lite om vart hon ska härnäst.
När det väl blir min tur är tiden pressad då hon ska ut direkt till Arlanda för flyg hem till Tyskland. Intervjun blev kort och kom främst att handla om tre män, Ronnie James Dio, Gerard Depardieu och Lemmy.

You´ve got a new album coming out and there´s a tribute to Ronnie James Dio on it. I started thinking that there is quite a similarity between you and Dio in one aspect and that is personality wise. No one said a bad word about Dio and he never said a bad word about anyone, except for Vivian Campbell.

Doro: (laughs)

Same goes for you. No one ever says anything bad about you and I´ve never heard of you saying anything bad about other bands or past members or anything. Where do you think that comes from? Is that from your upbringing, something that came from your parents? You seem like a very caring person and I know you care a lot about your fans.

Doro: Yeah, that´s my highest priority in my life, that and my mum. My dad is not alive anymore and he was a really sweet guy. I miss him every day and he died in 2000 and for me it was the biggest loss. He was really, really sensitive and sweet and my mum always says “Oh you have a lot of your dad in you.”. People ask me “Can you do that?” and I never say no. It doesn´t even occur to me. My mum says “Why did you do that? You´re so much like your dad.”. I always like to concentrate on the good stuff and the positive stuff and I only see good in people or in situations. I don´t like to see the bad stuff. I guess when you´re looking for something, you can always find something. I like the positive attitude and I must say that when I went to New York in 1986 it was so much the land of the free and you could do whatever and you could live your dreams and all the people were in the same mind frame and it was definitely different from Germany back then. I don´t know. I always try to keep it positive and I´m really thankful for all the good stuff and the fans and all the good shit.

Yeah. The times we are living in are a lot about gossip, bad reality shows where people are hurtful to each other and they say stupid stuff. It is a bit of a different society these days. I always find it admirable when people are like you and I feel I´m a bit like you and I try to see the positive stuff and I try to treat people in a kind way. One of the things I´ve thought of the last couple of years is that the main thing in life is about being a good person and to do good.

Doro: I couldn´t agree with you more. Actually, I´ve got one little story to tell you and it´s proof of that. On two occasions I did a past life regression and a year ago it was with a lady from Switzerland and you could tell that she knew that stuff. You look into her eyes and… yeah, she´s a very wise woman. I didn´t know if it would work but she said “Lay down on the couch and relax.” And I said “No, it doesn´t work with me.” And then she said “Tell me what you have on! Look at your feet!” and I looked at my feet and I started laughing. It was so funny and she said “What´s so funny?” and I said “ I have the weirdest shoes on. They are like little slippers. Where are my high heels or biker boots?”. Then she said “Well, look up!”. You have your eyes closed during this, you´re in a trance but you can still talk. I looked up and I had these weird clothes on and they were very uncomfortable and suddenly I was in this past life. I was a woman and I was in Hungary. It was pretty bad and I was hungry all the time and times were really tough. I saw myself on a horse, riding like crazy trying to warn the farmers of something and there was a war going on. Na ja. This was a TV thing and for me it was interesting but to them it was not that interesting. Then I went into another life time and I was a guy and I was huge. I almost looked like Gerard Depardieu, like a butcher. It was 1648 in Dubrovnik and I´d never been there. We never played there. I was not so good and I was out with whores and drinking beer. It was unbelievable! I was married to a beautiful woman but she was boring and had two kids. Then they called me back for another TV thing and I said “Yeah, it would be very interesting to do it again.”, so I went back and I actually saw myself dying in jail. I was sentenced to life and I was bad. I saw myself dying and then I saw something like my soul or something and it came out through my head and it formed into a light, like a little sun or a comet and then my whole conscious and all my feelings were in that thing and I looked down on my body and I was very sad and then another lifetime started. Then the lady said “Ok, now you´ve gotta come back!” and she woke me up and said “Tell me the first thought that comes to mind!” and my first thought was that “You have to do good in life.That´s the most important thing.”. It´s very simple, but it´s very important. Maybe that´s why now I´m a little girl, because I overdid it. I had too much fun and I didn´t care, so now I care. (laughs)

That´s a cool story. Ronnie James Dio then? What did he mean to you?

Doro: When I first met him I couldn´t even speak English. It was in the 80´s and it was my second tour. I think it was ´87. The first one was with Judas Priest and it was my first time in Sweden and then with Ronnie James Dio in ´87 and we had a great relationship but it was limited. We didn´t really talk much. It was in the 80´s and these big productions and there wasn´t actually much time to talk. Then I did a song for a Dio tribute album, “Egypt (The chains are on)” and then times in the 90´s were difficult when grunge was so big. Finally metal was coming back a little bit and I went to the “Magika” release party in New York. I went there and I said “Hey Ronnie, congratulations to your new album!” and he said “Oh, I´m so glad you´re here. I wanted to tell you that I love the song you did for the tribute album!”. Later on I was listening to the radio and Ronnie was on doing an interview and the DJ said “Ok, what song do you wanna hear?” and he said “Let´s hear ‘Egypt (The chains are on)’.” and it was our version. I was ready to cry and I was so touched. Then I did an interview with KNAC and my record was just being finished, “Calling the wild” and then the lady asked me “So, any touring plans for the States?” and I said “Yeah, of course we wanna go on tour. Maybe opening up for somebody or do our own headlining tour in the clubs.”. She said “How about the tour with Ronnie James Dio?” and I said “Yeah, that would be awesome!”. She then said “He´s calling in an hour. Should I suggest it?” and she did. We ended up on tour together a couple of weeks later and it was the best tour in my life. It meant so much when metal came back in the States. I gave my life insurance to go on tour for the tour bus and the crew. It costs you and the record companies didn´t do any tour support anymore. We went on tour together and it was the best tour. It meant so much. We went to Florida and I was watching the show every night and sometimes we went out to dinner, the whole crew and bands and it was so good. I remember Ronnie loved Indian food so we always went to Indian restaurants. At one of the last shows in Florida I was sitting next to the stage and suddenly Ronnie left the stage and the manager said “You know what´s coming, right?”. I said “No.” and then he said “You´re up!” and Ronnie came with a second microphone and on the last shows we did a couple of songs together. He was so inspiring and every night I watched the show. Even when he was exhausted and sick he gave it his all and he always took the time to greet every fan and write the autographs. I just thought “I can learn from the best.”. We had a good vibe going. He didn´t tell me, but he told some journalist that he was working on “Magika” 2 and 3 and that he wanted to do something together with me. I would´ve loved to do that. Who knows, maybe there is another life? (laughs)

Yeah! Final thing. Lemmy is on the album. What´s it like working with Lemmy?

Doro: Ronnie James Dio and Lemmy are icons who are loved by the whole metal world and I love Lemmy as well. He was the first musician I met like in 1983 in England. With Dio I could speak a little bit, but in ´83 nothing. He passed me a whisky and a cigarette. Back then you could smoke in all the pubs. We hung out and became big time friends. We saw each other many times at festivals. We played the Monsters of Rock festival in England, Castle Donnington, and the headliners were the Scorpions and Ozzy Osbourne. Ozzy was screwing around on stage. I walked back and I met Lemmy. He said “Where are you going?” and I said “I´m not allowed up here. I don´t have the right pass.”. Then the next guy who came walking by, Lemmy took his pass and said “Let´s go!”. I love Lemmy and doing something together is such an honor. We did his vocals in LA and he was very sick and he had a cold and he just came off tour with Megadeth. He said “Ah, I´m so sick. I don´t think I can do it.”. Then he tried and it sounded so great. Every whisper, every word. I think he was very soulful. I love “Ace of spades” and so on, but the soulful side of him is great.

Cool! Congratulations on another album and I hope we´ll get to see you here soon again.

Doro: Yeah, I´m coming back to Malmö for this rock convention (Rockmässan) and I think Udo will be there too and we might do something together. We´ll be hanging out and maybe do a session with some other musicians.

Any other plans for Sweden?

Doro: Yes. After the 70000 tons of metal at the end of January we do an American tour and then in March and April we´ll do Sweden and Scandinavia and hopefully Sweden Rock Festival. It´s not confirmed, but I hope so.

Great and thank you so much!

Doro: Thank you!

/Niclas

På metalfronten intet nytt...

Nja, kanske inte riktigt, men det är dåligt med uppdateringar.
Tillbaka på jobbet och det var en chock för kroppen som heter duga. Svårt det där med att ställa om dygnsrytmen helt plötsligt.
Nåväl, just nu sitter jag på en ansenlig hög med intervjuer. En del gamla som ligger kvar sedan Metaltown som exempelvis Joe i Gojira, Charlie i Anthrax, Peter Tägtgren i Pain och Mark i Lamb of God. Sedan kan vi lägga till två intervjuer med Testament, Eric respektive Gene. I lördags spenderade jag åtskilliga timmar med SRM´s chefredaktör och Sveriges främste hårdrockjournalist, Martin Carlsson. En intervju som lär ta extremt många dagar att skriva ut. Igår hann jag med en snabb face to face med allas vår älsklingstyska Doro och nu på fredag ser det ut som att jag sitter ned med någon i Bullet.
Som sagt, det finns en väldig massa saker att ta tag i och dessutom ska man jobba ovanpå allt detta.
Den som lever får se vad det blir av det.

/Niclas 

Intervju med Katatonia!

I början av sommaren satte jag mig ner med Anders och Jonas i Katatonia för ett samtal on kommande albumet "Dead end kings".
Det blev ett ganska långt samtal med två ganska pratglada musiker där vi bland annat fann en gemensam kärlek till David Sylvian.


Det här med att producera själva? Jag har ju pratat med en väldig massa band och det är väldigt tvådelat det där. Vissa menar att de måste ha någon som kan komma in och säga om något är dåligt eller om något ska ändras medan andra säger att de har gjort det så länge så det klarar de själva. Vad är er story?

Jonas: Det lutar åt alternativ två där, men jag skulle inte säga att vi är helt emot att någon gång plocka in en producent. Det skulle vara en spännande grej. Som det ser ut nu och att man också har en budget att rätta sig efter... producenter är rätt dyra, men som du sa, vi har gjort det länge och det känns som att det funkar och vi gör det ett tag till så får vi se. Får vi ett ryck någon gång så kanske vi plockar in någon.

Anders: Jo, men jag håller med. Det handlar inte om att vi medvetet väljer bort någon utan det är mer att vi är bekväma i den rollen och det funkar för oss. Men jag är också intresserad av att jobba med någon annan utomstående producent om det skulle visa sig att han bidrar med saker som vi inte skulle kunna komma fram till själva. Självklart är vi öppna för det, men vi har inte jagat en producent aktivt för det har funkat ändå.

Inom bandet då? Man måste ju vara väldigt ärliga mot varandra om något inte låter bra.

Jonas: Jo, men så är det ju men vi klarar det. Både att säga det och att ta det tror jag alla i bandet kan och råkar även ut för det. Att spela in en platta är ju inte felfritt för fem öre, men det gäller bara att om man ska föra fram någon kritik så ska man ha något att backa upp det med, så man förstår att det inte bara är någon personlig diss. Men vi är gamla gubbar (skrattar) så vi fixar det där. Det är nog värre för 18-åringar som ska försöka säga ”Gör om det där! Det blev inget bra.”. Då blir det nog fight.

Anders: Det är precis som du säger. Man får lära sig att inte ta det personligt heller. Man måste se det från ”the big picture”. Det handlar om plattan och inte bara en killes individuella instrument och prestation hela tiden.

Det måste väl vara lite som ett gammalt äktenskap? Man lär sig vad man kan säga och inte säga eller när man kan säga det.

Anders: Där har du det. Det är precis så det är. Man lär känna varandra och man går inte på för hårt. Man lägger fram ett förslag om en ändring lite mer som en peppning istället. Vi har inte... det har inte blivit några kriser eller att någon sticker iväg. Inga juicy scener än och det är rätt skönt. Vi har ju 20 år på nacken så det birdrar ju rätt mycket också.

När började ni jobba med senaste plattan då?

Jonas: Vi började väl skriva i slutet av förra sommaren. Vi hade lite idéer liggande så då tänkte vi att ”Nu är det dags att sätta ihop de här till låtar.”, men så dök det upp en turné och vi åkte tillbaka till USA med Opeth, så fick vi lägga det lite på is och sedan när vi kom hem tog vi yag i det direkt.

Anders: Då var det vinter.

Jonas: Ja det var det och då började vi sätta igång på allvar. Sedan körde vi... hela förproduktionen, demogrejerna har liksom blivit integrerat med själva inspelningen, så vi har kreativt hållit på sedan december, tror jag.

Anders: I slutet av december var det hundra procent fokus.

Jonas: Och i slutet av maj var vi klara.

Anders: Ja, så det är ett halvår, kan man säga, av att skriva och spela in ihop utan breaks.

När ni slutligen går in i studion, är allting klart då låtmässigt eller kommer det fram grejer i studion när man arbetar?

Anders: Det är ju det det gör. Låtarna är ju klara i princip. Vi har ju skalen till dem och demosarna låter jättebra, men vi ändrar saker fortfarande under inspelningen.

Jonas: Det är det som gör att det är roligt. Vi brukar säga att en låt är inte klar förrän skivan är mixad och det är ett ganska bra sätt att jobba på, tycker vi. Det är öppet för lite spontana grejer och du kan gå tillbaka, kanske till en grundidé och ändra den så mycket det nu går. Vi vill alltid vara så nöjda som möjligt och slippa tänka efteråt att ”Fan, vi skulle gjort sådär!”. Vi låter det hela tiden hända i processen.

Anders: Det ska kännas att när det slutligen är mixning så ska det inte behöva ändras något.

Men det måste ju ändå vara svårt?

Anders: Det är skitsvårt! Det här är svårt.

Jag pratade om det med Opeth också i och med att deras och er musik är mycket tempoväxlingar och massor med element i musiken, att det måste vara svårt att inte känna ”Vi kan pilla lite mer där och lite här.”.

Anders: Man måste lära sig någonstans vart man ska sluta att pilla, ja. Vi har mycket magkänsla i det hela och den får styra mycket. Känns det bra med magkänslan så är det ofta rätt. Har du analyserat för mycket och sådär kan det gå för långt.

Jonas: Eller tvärtom att du inte har gjort det tillräckligt bra heller. Det är någonting fint vi känner av och det har också kommit med åren. Vi har blivit bättre på det, men det är inte lätt alltså. Som tur är så finns det ingenting nu som jag känner just nu att jag vill ändra och det hade ju varit otroligt frustrerande. (skrattar) Å andra sidan så har vi varit inne i ett halvår och vi har ju suttit och pillat som fan.

Allt det som är på demosarna och i förproduktionen, kommer det med på plattan eller spelade ni in låtar som inte kom med?

Anders: Det finns självklart en hel del grejer som inte kommer med, men när vi börjar spela in trummorna då tar vi med de låtarna vi tycker ska komma på skivan, men även i demos och förproduktion kan det ligga halvfärdiga låtar. Det finns material sparat på det sättet, men det är inte ofta vi får stryka en låt vi har påbörjat på skivan. Om trummorna är lagda så brukar det inte vara någon låt där vi känner ”Nej, den här får hoppa av.”, utan de låtarna hamnar på skivan.

Jonas: Har de tagit sig så långt, då är det ok. Då kör vi vidare.

Anders: Men sedan har du ju problemet i vilken jävla ordning de ska komma. Det är skitsvårt och det är en sak jag verkligen känna att jag aldrig kommer bli bra på. Det är individuellt också. Vi tänker bara på "flowet", men sedan kan det ju komma andra åsikter från skivbolaget eller managers som säger ”Nej nej, den där låten ska vara först!”.

Jonas: Någon är kanske mer intresserad av att det ska vara jävligt explosivt i början medan vi alltid bara tänker på plattans bästa. Vi tänker inte på separata låtar som att den här ska till radio eller vad fan som helst. Det är skivan som är viktig fortfarande eftersom vi älskar konceptet. En LP eller en CD.

Anders: Där man lyssnar från början till slut.

Vilket kidsen inte gör idag.

Jonas: Nej precis. Det är också viktigt att ha ett bra flow för deras ”attention span” är så kort så då måste det kännas som att har de väl börjat lyssna på skivan så måste den vara intressant och det är sådant man egentligen inte vill tänka på.

Nej det är ju en hel vetenskap.

Jonas: Och det är ju inte egentligen vår grej, men som musikbranschen ser ut idag så har man blivit tvungen att anpassa sig efter de rådande reglerna.

Ja det är konstigt det där. Jag läste i Metro idag att CD´n skulle finnas i 5-10 år till, men just det där med att det är så mycket som man mister i och med nedladdning. Man lyssnar på en skiva från början till slut och det blir en liten resa, man tittar på omslaget, man läser tacklistan och allt det försvinner ju om det bara övergår till nedladdning. Allt blir ju en del av det stora konstverket musiken och det är en jävligt konstig utveckling.

Jonas: Man får ju panik nu. (skrattar)

Anders: Jag är jävlar i det inte redo för det. Det känns väldigt konstigt.

Jonas: jag läste också det där om CD-skivan. Jag tänkte på alla de äldre, farsan och morsan, de kommer ju fortfarande vilja köpa ett album. De kanske inte är det köpstarkaste gänget men de vill ändå plocka upp några skivor om året, så vad fan ska de göra?

Anders: Exakt. Hur fan hänvisar du en gubbe till en download? Han vet ju fan inte ens hur han ska trycka på on-knappen.

Jonas: Det är som min farsa. Han var hemma hos mig en gång och skulle gå ut på balkongen och röka och då tog han min gamla i-pod och trodde att det var en tändare. (skrattar) Det säger ju sig självt.

Anders: Det där skulle man kunna göra en jävligt bra reklamfilm av för CD. Det är det här vi vill ha.

Känner ni själva att detta blir den naturliga fortsättningen på förra plattan?

Anders: Ja absolut. Det är verkligen en sådan naturlig fortsättning som det kan bli. Inget krystat och vi har inte medvetet försökt göra några saker annorlunda för vi kände att det inte behövdes. Vi kände inte att vi hade avverkat något på den skivan så att det var dags att gå vidare och så där, utan vi ville fortsätta med vad vi gjorde på den skivan, men försöka göra ännu bättre låtar. Det är den största utmaningen vi hade.

Jonas: Elva nya låtar som måste vara bra. Då behöver man inte tänka att man ska uppfylla hjulet igen eller komma på en ny musikstil. Vi älskar förra plattan fortfarande och ville ge den en... lillebror.

Anders: Eller storebror.

Inför varje ny platta måste det ju vara en massa riff och idéer som cirkulerar omkring och som sparas här och där. Blir det att ni går tillbaka och lyssnar på gamla sprade saker som aldrig användes?

Jonas: Absolut! Det är kul att gå tillbaka och kolla i sin hårddisk och märka att det ligger grejer där som jag gjorde till förra plattan, men som jag förmodligen glömt bort och sedan plötsligt så har man en halv låt. Det är skitkul!

Jo jag pratade om det med Robb Flynn nyligen och då sa han också att de hade någon låt som byggde på ett gammalt riff de hittade och då hade det gått fem år och han menade att efter den tiden kunde man se på det där riffet i ett helt annat ljus och sedan bygga något nytt av det.

Jonas: Jo men ibland kanske man skriver musik som man inte är redo för själv.

Anders: Det kan ju också helt enkelt vara så att du helt enkelt filtrerar bort riff som inte passade just då i låten och sedan när du hör dem nu så kan det vara som en start på en låt och kanske låter hur bra som helst. Man kan ha svårt att se det under gången där, men några år senare när man bara sitter och lyssnar på riff i en mapp, då kan man ju verkligen känna ”Det här var fan bra!” eller ”Nej, det här var jävligt tråkigt. Det får ligga kvar där.”.

Hur tidigt i arbetet kom titeln på plattan då? Är det något som kommer i början eller slutet av processen?

Anders: Under gången va?

Jonas: Ja, det är lite olika. Ibland så känner man ”Jag har ingen titel ännu.” och då kan det komma i texterna för texterna kommer oftast efter musiken och då kan man känna att där finns något. Den här tror jag var någonstans under plattans gång.

Hur arbetar man i grupp kring sådant? Det måste ju komma tillfällen då tre tycker det är helt ok, men inte de andra?

Anders: Jo, men de andra är inte så... vad ska man säga?

Jonas: De är inte så inne i själva textbiten. De är mer inne på musiken och då tycker jag att det känns som att de har förtroende för att jag skriver texter och Anders skriver lite texter. Det är våran grej och då tycker jag att titeln igår där i samma paket. Titeln reflekterar ju inte bara musiken utan även själva textinnehållet.

Omslaget då? Det är ju Travis Smith igen och om man jämför med förra så är ju detta lite mer ”artsy” på något vis. Också ett omslag som skulle funka som inramat på väggen. Hur mycket av det är ert och hur mycket är hans? Får han titeln och så jobbar han efter det eller?

Anders: Nej, vi är faktiskt jävligt specifika. Vi skickade honom nästan som ett manuskript... som en film alltså. Vi förklarar otroligt ingående vad vi ser, men sedan säger vi ju inte exakt vad som ska vara på omslaget men vi säger exakt vad vi ser och det går han igång på. Han älskar ju att få de här mailen och så börjar han jobba på en gång och skickar en sketch och då kan man på en gång känna om han har förstått det eller om det är helt fel. Oftast har han helt rätt. Han förstår väldigt rätt och det är ju därför vi har jobbat med honom sedan 99. Det är en otroligt givande process. Han har ju de tekniska möjligheterna att ta med det här på ”graphics” och vi ser ju bara det i huvudet så att säga. Han är en bra länk där. Det är underbart. För den här skivan har han ju gjort 48 separata ”artworks”. Han har ju verkligen jobbat arslet av sig. Vi ska ju släppa en sådan här deluxeversion av plattan som är en 10-tumsbok och den ska innehålla vinylerna i boken och då är alla de 48 utspridda där i.

Coolt! De 48 bilderna, är det samma motiv i olika färger eller helt olika?

Anders: Det är helt olika, så jag är ganska imponerad över hur han har fått till allt det här.

Valde ni omnslaget ur de 48?

Anders: Nej omslaget hade vi tidigare så de andra bilderna är inspirerade av det omslaget. Vad fortsätter bakom omslaget? Vi har lite byggnader i bakgrunden och vad försigår i dem och så fortsätter det lite sådär.

Hur gör han omslaget?

Anders: Han drar ihop allt i datorn, men det här är intressant, allting han sätter ihop har han fotat själv. Han ger sig ut på jävligt mycket äventyr med kameran. Han hade legat i två dagar bara för att fota fåglarna. Bara lurpassat på dem och fått dem att flaxa iväg, så det ligger så jävla mycket jobb bakom det.

Jonas: han gör alltid så. Vi har ju plattan ”Last fair deal gone down” och det är en sunkig, äcklig toalett eller badrum och då var han tvungen att åka till en riktigt risig del av stan för att hitta någon rivningskåk. Han hade med sig två polare med baseballträn. Han kutade in och fotade så mycket han kunde och sedan bara kutade han tillbaka till bilen och åkte hem. Han är jävligt kreativt aktiv och det är roligt att han inte bara är någon glasögonorm som sitter och googlar.

Hur kom ni i kontakt med honom då?

Anders: Det var jag som mailade honom. Jag hade sett någon skiva han gjort 98 och jag kände bara att ”Wow, jag har inte sett något liknande förut.”. Det var innan allt det här photoshoppandet hade kommit igång på riktigt och jag tyckte att det jag såg kändes som science fiction så jag kontaktade honom och tyckte liksom ”Fan, vad duktig du är och vi skulle vara intresserade av att jobba med dig.” och då kom det tillbaka ”Jag har lyssnat på er sedan första skivan.”, så det var ömsesidigt. Sedan har vi jobbat vidare med honom på alla plattor sedan 99 och det lär vi fortsätta göra.

Ja, men det blir ju också viktigt i hela paketeringen av musiken. Står man och bläddrar bland skivor och inte känner till ett band så är det ju ganska uppenbart att man fångas av en bild. Sedan kan musiken vara skitdålig ändå, men...

Anders: Så är det ju. Man köpte ju ofta på omslaget, kollade loggan, kollade låttitlarna...

Jonas: Första intrycket är ju själva omslagsbilden. När man bläddrade bland LP´s när man var yngre så var det ju ”Åh, den här! Den ser bra ut.”, så köpte man den och ofta var det skit men lika ofta var det ju bra grejer.

Det är därför man kan fascineras över artister som väljer så fruktansvärt fula omslag. Det känns inte alls genomtänkt, men det har det ju säkert varit. Jag tänkte på det här med er musik och det dystra... ni har aldrig lyssnat på David Sylvian?

Jonas: Jo, jag älskar honom!

”Secrets of the beehive” är en av mina absoluta favoritplattor.

Jonas: Ja, det är en av världens bästa.

Anders: Det är inte ofta man hör folk säga det.

Jonas: Jag har lyssnat extremt mycket på David Sylvian. Han är en otroligt bra sångare, låtskrivare och allt är alltid i ett bra paket. Just helheten.

Ja, ”Secrets of the beehive” är det mest deprimerande jag kan lyssna på men samtidigt är den så otroligt vacker. Den kom 87 och jag upptäckte väl den runt 88.

Jonas: Ja, den är lätt en av mina topp tio och den är så tidlös. Som du sa, 87, men lyssnar man på den skulle den kunna vara inspelad igår. Det finns ingenting som är bundet till en viss tidsperiod. Det är så jävla skönt.

Den här Silje Wergeland från The Gathering som är med på plattan? En sådan grej, är det för att ni känner varandra eller?

Anders: Ja och också att hon har en jävligt bra röst. Vi har ju aldrig haft ”female vocals” någonsin men det är ju många som har provat det genom åren, speciellt i vår sväng så att säga, men vi har hållit oss borta från det. Det har inte känts som att vi behövt det. Vi har inte eftersträvat att ha det för en grej eller någonting, men så kom det ett läge där vi kände att vi skulle vilja färga just en låt. Vi hade snackat med henne om att kanske göra en låt eller någonting ihop, men när vi hörde den här refrängen så kände vi att det skulle vara skönt med en färgning, en duett, och då kom hennes namn upp igen och jag tycker att det blev otroligt bra. Skillnaden är att det är inte Katatonia featuring Silje. Hon kör inte en massa verser och ligger längst fram i mixen utan hon ligger faktiskt jäms med Jonas. Subtilt.

Jonas: Det är ingen opera som dyker upp bara för att man har chansen och det låter inte annorlunda. Det är bara att låten höjdes ett snäpp.

Anders: Det var en kompis som lyssnade på skivan och undrade vart det var. Han hade inte hört det och det är precis så vi ville ha det.

Fixar man sådant via mail idag eller möttes ni i en studio?

Anders: Man skulle ju föredra det för det hade ju varit mycket roligare, men idag funkar det inte så. Man skickar filer och får feedback och det gick väldigt smidigt.

Jonas: Hon greppade grejen snabbt, så det var inga problem. Hon fick ganska fria händer så vi kände bara att det var ”Kör på med det som känns bra för dig!”.

Hur gör man då? Skickar hon tillbaka fem tagningar och så väljer man från dem eller?

Anders: Ja vi fick lite olika ”takes” som vi drog ihop och som vi tyckte var bäst och vi tyckte att det hon hade gjort var underbart vackert. Det där är lite av magin att man får presenterat för sig något man kanske inte riktigt hade beställt och gjort själv, men ändå är det otroligt bra. Då blir man överraskad och det är bra. Tack till Silje!

Och sedan blir det turne med Devin Townsend och Paradise Lost såg jag. Hur många spelningar blir det, för det var väl USA först och främst?

Anders: Det är en månad ungefär och det är ett jävligt bra paket. Personligen gillar jag ju alla som är med där, även mitt eget. (skrattar) Det blir en bra öppningsturne och då kommer skivan att ha varit ute i tre dagar bara, så då ska vi verkligen försöka få in mycket nya låtar och se hur det går live.

Jonas: Det är lite nervöst, men det ska det vara. Det är det som är roligt.

Spelar ni på ungefär samma ställen som med Opeth?

Anders: Det blir lite annorlunda. Vi ska faktiskt ut med Opeth igen. Vi ska ta en ny USA-vända med dem efter den turnén och då ska vi ta lite andra områden, så vi är ute en månad till.

Det blir innan 2013?

Anders: Ja, det här är direkt i oktober, så i september och oktober är de här två och sedan har vi fyra dagar ledigt och sedan är det två månader i Europa efter det. Tre gig i Sverige i november i Malmö, Göteborg och Stockholm.

Coolt! Hur gick Opethturnén då?

Anders: Den gick bra alltså. Vi hade mycket att tacka Opeth för i och med att de släppte ”Heritage” där för vi märkte det på publiken. Vi hade det lättare och det var lättare för publiken att ta sig an oss. Det var nästan som att vi för första gången framstod som det hårdare bandet, men det var en väldigt bra turné för oss.

Jonas: Vi hade ju gjort en headlineturné innan det och så fick vi chans att göra denna med mer folk och andra ställen så det var ju perfekt.

Men USA måste ju vara väldigt speciellt? Man skulle ju kunna turnera bara i Kalifornien i en månad eftersom det är så stort.

Anders: Javisst och klimatet där är ju perfekt. Några av våra bästa gigs är ju där. Kommer man till LA så är alla på topphumör och det är så jäkla bra. Jag älskar att vara där och vi försöker alltid se till att vi har någon ledig dag där. Jag älskar Kalifornien!

Jonas: Men USA som marknad då märker man att det är turnera som gäller. Det är så jävla stort och det funkar inte med den här hypegrejen som det kan bli i Europa. Över natten så blir det en hype här, men i USA måste man fan ligga i. Man får passa på att försöka åka med lite större band, kanske göra en egen sväng på lite mindre ställen och sedan åka dit igen.

Anders: Ja, det handlar mycket om att komma tillbaka till samma ställen. Det är så stort så man kanske tänker ”Men vi var ju här precis.”. Det spelar ingen roll. Det är inte som Stockholm med ”Men de lirade ju här för någon månad sen.”. På det igen bara!

Sista frågan då. I och med rådande tider, kör ni Katatonia på heltid?

Anders: Nu gör vi det.

Det måste ju vara fantastiskt.

Jonas: Det är både och.

Jo men det måste ju ändå vara kul att få jobba med det man älskar.

Anders: Jo, den aspekten är ju liksom ”living the dream”, men å andra sidan har du gjort mycket uppoffringar. Det är ju existensminimumnivå. Det är inte glassigt på något sätt. Vi får göra det som vi har som vision och det räcker långt för oss.

Jonas: Vi har sagt det att kan vi dega räkningarna så är det nog. När vi är på turné så handlar man ju ändå inte, så då kan man ge pengarna till familjen hemma istället så kan de ha det lite bättre när man är borta.

Anders: jag känner mig jävligt ödmjuk inför det faktum att vi gör det här ”full time”. Det trodde man ju inte och speciellt i rådande tider. Det är ju få förunnat, så vi gör säkert någonting rätt och det är bara att fortsätta så länge det funkar.

Tackar!

/Niclas

Steve Vai till Sverige!

Jag kan exklusivt meddela att Steve Vai besöker Sverige i november. Han intar Malmö den 24:e, Stockholm den 25:e och avslutar i Göteborg den 26:e.
Nya plattan "The story of light" är inte alls dum och innehåller bl a ett samarbete med sångerskan Aimee Mann, som tidigare medverkat på soundtracket till den mästerliga filmen "Magnolia" samt bidragit med vacker sång på Rush´s "Time stand still".

/Niclas


I´m back in the saddle again...

Efter några veckor ute på de svenska vägarna med familjen är det nu dags att ta tag i skrivandet igen. Hemma i rock and roll-rummet ligger en del intervjuer på hög och väntar på att bli utskrivna.
Först ut blir Katatonia och sedan lär Gojira, Testament, Anthrax och Pain följa, om allt går som det ska. Dessutom har jag i skrivande stund precis avslutat ett samtal med mästergitarristen Steve Vai och det samtalet bör komma upp inom de närmsta veckorna.
Kanske blir det ett nytt snack med Testament då jag ämnar bege mig till Västerås nästa torsdag för deras lilla gig där och om allt stämmer snackar jag med Mark Tremonti (Alter Bridge) på fredag.
Fullt upp med andra ord.

/Niclas

Graveyard lämnade en speciell häsning till sin A&R på Nuclear Blast.

Mysigt.

/Niclas

Y&T live-CD!



Plattan är ute nu. Man borde kanske ta och tjacka ett ex?
Y&T, som är ett av mina absoluta favoritband från 80-talseran, har idag bara Dave Meniketti kvar av originalmedlemmarna.
I september kommer de till Sverige och spelar äntligen i Stockholm den 23:e. Dagarna före intar de Malmö och Göteborg.
Jag hoppas verkligen att jag ska få möjlighet att sitta ner med herr Meniketti. Hittills har det bara blivit möte och allmänt snack vid gig och även en mailintervju för många år sedan.

Pressrelease:
                                                                                        

Y&T's new Live at the Mystic CD is now available. This very special direct-to-the-fans 2-disc set was recorded at one of the most popular venues that Y&T play every year--The Mystic Theatre--and it marks the very first release with Brad. This 2-CD set includes 22 songs recorded over 2 nights in November of 2011, including many songs never before released on any other live Y&T CD. The amazing heat to the tracks showcases the power of the band as it currently sounds. This screams out to be a classic Y&T CD to have in your collection. Available direct-to-the-fans, exclusively on the Y&T web site (available on iTunes, etc, soon). "

/Niclas

Intervju med Oscar Dronjak i Hammerfall!

Jag träffade Oscar i samband med lanseringen av senaste alstret med Hammerfall. Nu blev det ett nytt snack i samband med att Hammerfall spelade på Metaltown.
Samtalet kom bl a att handla om sponsordeals, klubbturnén och boken om Hammerfall.

Hur har det gått med turnerandet?

Oscar Dronjak: Väldigt bra. Vi har ju hållit på rätt länge, eller länge... vi har hållit på i ett år drygt med den här skivan, så det är ju ett tag. Men vi gjorde ju en klubbturné i mars för första gången på 12 år eller... 1999, ja 13 år till och med.

Är en sådan turné roligare?

OD: Nja, det var väldigt avslappnat och lugnt. Vi körde ju omkring med en sådan där van, en Crafter som vi hade packat full med skit. Det var ju inte allt vi har med det räckte ju till det vi skulle göra. Det var väldigt behändigt. En gitarr-rig där och en gitarr-rig där. Det var ingen stress och inget i produktionen som kunde gå snett och det var jävligt skönt. Och vi har ju inte varit ute på den svenska landsbygden och det var jävligt roligt att spela för folk som kanske inte sett oss.

Märker man det i de orterna som kanske aldrig får besök, att de går mer igång eller?

OD: Vi gjorde ju ganska många spelningar och jag trodde nog att det skulle vara så på vissa ställen och det var det, men inte på alla. Vi är ju ändå i Sverige och låt oss säga att det är en sorts nattklubb och det öppnar tio och stänger två och vi lirar tolv till halvtvå, folk är jävligt fulla när vi börjar och de är ju inte mindre fulla när vi går av. (skrattar) Det spelar väldigt stor roll också, hur man upplever att folk reagerar.

Är det speciellt svenskt?

OD: Ja, det tror jag. Kanske inte speciellt svenskt, men nordiskt. Spelar man i Tyskland så har de ju konserter på ett helt annat sätt, hela tiden och i mindre städer och folk där är ju inte rädda för att åka ett par timmar i bil, så det blir en helt annan grej där. Alkoholkulturen i Sverige är ju som den är och det är ju inget att göra åt det.

Nej, det är inget amn ändrar på i första taget.

OD: Nej och det är inget man vill ändra på heller. Folk får göra som de vill. På vissa ställen när vi kom så såg nog folk det mer som en ursäkt för att festa än att de tänkte ”Fan, det är Hammmerfall som kommer!”. Samtidigt var det en rolig händelse för dem, så det var väldigt varierande publik. Det kan jag tänka mig.

Jag fascineras lite av det här när man är på festival, att folk betalar dyra pengar för biljetten och att ta sig dit och sedan börjar de kröka 12 på dagen, däckar vid 14 och missar fem band.

OD: Nej det är ofattbart. Alla har ju olika anledningar och många ser det mer som festivalupplevelsen och skiter i musiken eller vilka band som lirar och man festar och hänger med folk och det kan jag absolut förstå. Jag har ju varit på miljoner festivaler själv genom åren, när vi inte har spelat och jag har ganska bra disciplin när det gäller sådant. Jag vet att det och det och det vill jag se och då går jag och ser dem. Men alla har ju sin ribba för vad man tycker är viktigt.

När kommer Hammerfallvinet då? Nu släpper ju varenda band ett vin eller en öl.

OD: Ja, det är väl inte omöjligt att det kommer någon gång, men jag dricker inte rödvin så jag är inte så intresserad.

Ok. Ja, Slayers rödvin var ingen höjdare. Jag drack ett glas tidigare.

OD: Ok, nej rödvin smakar precis likadant för mig och jag tycker det är vidrigt, så du frågar fel person.

Det här med bilen och reklamkampanjen? Är det att de kontaktar er och vill köra en cool grej eller...?

OD: Jag vet inte riktigt hur det började om jag ska vara ärlig. Kan hända att det var så, men vår manager har ju arbetat fram den här dealen med dem och jag vet inte vem som tog första kontakten. Det är ju en jättestor grej och hårdrock och ett bilmärke är ju inte så vanligt, men hittills har det varit klockrent. Vi har ju en lång jävel, det finns ju olika modeller, och den kör vi runt med och sedan har de specialbyggt en som vi kan ha som en transportbuss. Vi åker ju inga långa sträckor så det är inget märkvärdigt, men det har funkat skitbra. Ett perfekt upplägg just med den klubbturnén vi gjorde. Alla kunde åka i den och de gånger det behövdes så åkte gitarrteknikern med i utrustningsbilen och så var de där lite tidigare och satte upp grejerna. Hur smidigt som helst.

Ni är ju ändå ett etablerat band. Kommer det mycket sådana grejer? Sponsorgrejer att hänga på?

OD: Nej, det tror jag inte. Jag är inte så mycket för sådant och är framåt och så, men det är nog mycket över en öl det händer, en slump så. Folk kastar ju inte grejer efter oss. De vill nog veta vad de ska satsa på och så.

Det måste ju ändå vara en balans som artist vad man tackar ja till och vad det ska ge i framtiden och cred och så?

OD: Det skiter jag i, men om det kan ge oss någonting så är det ju värt det. Om det är en produkt jag tycker är grym så är det ju också jävligt roligt annars kan jag inte ställa mig bakom det till hundra procent. Det är med Volkswagen är ju en helt annan grej och på en helt annan nivå, men låt oss säga en gitarr till exempel, jag spelar ju inte på vilken gitarr som helst bara för att de ger mig den gratis. Det gör jag ju för att jag tycker om dem.

Hur länge kör ni på med plattan nu då?

OD: Med detta (Metaltown) så är det sju eller åtta gig till och sista giget är i slutet av augusti i södra Sverige, Helgeåfestivalen. Vi ska faktiskt ta en paus på nästan två år eller ett och ett halvt i varje fall. Planen är den att det här året händer det inget mer efter augusti och sedan hela nästa år så ska vi inte göra någonting. Inga gig eller så och sedan är tanken att det ska komma en ny skiva 2014. Jag ska skriva en bok om Hammerfall och det blev klart för några dagar sedan. Vi har pratat om det ett tag. Vi firar ju 15-årsjubiléum som skivartist i år och nästa år firar vi 20-årsjubiléum som existerande band, så det finns mycket att ta av. Vi har ju gjort en jävla massa grejer som kanske är kul för folk att läsa om. Jag tänkte att jag skulle författa det ur mina ögon, så ser jag på tiden med Hammerfall.

Tar du hjälp av någon annan?

OD: Självklart... men nej, inte så. Absolut inte. Jag skriver det själv. Det skulle aldrig falla mig in att ta hjälp av någon annan eller det skulle jag väl så klart, men jag vill inte. Jag tycker det är roligt att skriva och jag är ganska bra på det också, vad gäller att formulera mig och så. Sedan får man ju se hur det är att skriva en hel bok. Jag tror att om man tycker något är jättekul och man inte är helt ute och cyklar eller är uppe i molnen... för jag kommer ju få hjälp av förlaget så klart, då tror jag att om man brinner för något så tror jag att det funkar. Det var ju så vi startade Hammerfall. Det vara bara "Vi tror stenhårt på det här, skit i allt annat!" och så blev det något av det.

Är det bara tänkt för svenska marknaden?

OD: Den ska skrivas på svenska och det är grunden, men jag har pratat med fölaget och det är också medvetna om att vi har en väldigt bred fanbas i många länder, så en översättning till engelska viil de också men det kommer ju inte ske i första steget. Först vill de väl se hur det går, men jag tror att den borde översättas till tyska också för vi har en rätt stor marknad i Tyskland och vi har pratat om det, men det är bara löst snack än så länge.

Blir det berättat i kronologisk form eller?

OD: Ja, jag är en... jag tycker att det är väldigt viktigt. Jag gillar inte att hoppa fram och tillbaka och det går inte i en biografi som täcker 15 år. Det måste vara kronologi i det hela, så det kommer att bli en... "comprehensive study" brukar man ju säga på engelska. Jag gillar statistik också och håller koll på mycket sådant. Det ska vara rätt. Biografin på vår hemsida, om den finns kvar, har ju jag skrivit och den är ju på 10 kapitel eller så. Det är fakta och står det där så stämmer det och så är det tänkt att boken ska vara.

Coolt. Jag snackade precis med Mattias Kling här ute och hans bok om Europe, men han tog ju tjänstledigt och gick därför back som bara den. Nu sa han att det var 300.000 kronor.

OD: Ja, jag läste faktiskt den boken förra veckan och det är samma förlag som ska göra boken.

Ja ja, Kalla kulor. Vi stod precis och pratade om det och att de spottar ur sig böcker nu. Alice Cooper, Toni Iommi.

OD: Ja det kommer massor men det finns ju en marknad för det. Jag har inte läst många rockbiografier än så länge, men jag har ett gäng hemma som jag ska ta mig igenom. Jag har läst Klings bok och Kee Marcellos läste jag också.

Den är också bra. Jag gillar den.

OD: Nja, den känns lite som att han är uppe och svävar. Jag tyckte inte om den av den anledningen att han försöker fylla ut några där han inte kommer ihåg vad han gjorde och det kändes helt ointressant att läsa. Han knarkade ännu mer och det hade man ju fattat att han gjorde. Nu ska jag ju inte snacka skit för den var ju intressant, men det som var tråkigt var att det var inte knarkhistorien där ”Åh, så gjorde han det här helt sjuka!”, utan det vara bara ”... och så satt vi och tog en lina till.”. Det hände ju ingenting, men jag kan tänka mig att han inte kom ihåg. Det var jäkligt intressant att läsa båda två back to back.

Jo, det gjorde jag också, så man fick båda sidorna där.

OD: Ja, jag hade ingen aning om vem Thomas Erdtman var innan jag läste Kees bok. ”Va fan är det här för en jävla snubbe?” och så var det ju massor om honom i Klings bok.

Har du under alla dessa år för någon form av dagbok eller liknande?

OD: Nej ingenting. Möjligen lite, lite grann under några år men det är ingenting som spelar någon roll. Allting kommer att komma från research och intervjuer med bandmedlemmarna får jag ju göra. Jag tänkte faktiskt presentera alla bandmedlemmarna. Framförallt de som är med nu, men även Stefan och Magnus för de var med så länge och även de som var med i början också. Famförallt Jeppe (Jesper Strömblad) för han var ju väldigt viktig i början. Det är ett jätteprojekt.

Ja, jag kan förstå att man behöver ett och ett halvt år för det.

OD: Nja, jag räknar nog inte med att det ska ta så lång tid. Jag får ju sätta igång också, men jag hoppas att det inte kommer att ta längre än några månader när man väl börjar skriva. Men det är första gången jag skriver något som är längre än några sidor.

Coolt. Jag tackar!

/Niclas