Intervju med Johan Hegg och Ted Lundström i Amon Amarth.

Amon Amarth är aktuella med ett nytt album, "Deciever of the gods", och jag fick möjlighet att sitta ned med Johan och Ted och snacka lite om allt möjligt.
Av någon underlig anledning skedde själva intervjun i lobbyn hos MTG, ett hus med fler säkerhetsåtgärder än Fort Knox. Det blev bland annat snack om arbetet med Andy Sneap, studiebesök på Birka samt religiösa busschaufförer.

När ni skriver låtar, samlar ni då en bank av riff och plockar sedan ut godsakerna?

Johan: Nej, det har vi aldrig gjort. Nu får jag svara för Olli och Johan,men jag tror att de alltid har jobbat med att de kommer på ett riff och sedan bygger de låten efter det. När de känner att de kommit tillräckligt långt med en idé, tar de med den till replokalen och så jobbar vi tillsammans med den. Jag vet att många spottar ur sig riffidéer och plockar ur kakan, men så har vi aldrig gjort.

Ted: Vi har aldrig skrivit en extralåt. Det som är på plattan är det som vi har skrivit. Vissa band skriver 20 låtar och väljer ut 10, men vi jobbar bara med de låtarna vi tror på och de hamnar sedan på skivan.

Johan: Det har alltid varit så för oss. Jag vet inte om det är för att vi är slöa med att skriva låtar eller vad? (skrattar)

Ted: Det har väl lite att göra med att vi inte spottar us oss låtar, men istället jobbar vi hårdare med de vi har. Johan: Jag tror det också handlar mycket om att om man känner att det inte blir bra, så vill man inte ödsla energi på det. Man får helt enkelt välja vad man tycker är värt att satsa på och köra på det.

Hur funkar ni som band när ni skriver. Bestämmer ni er för en tid då ni sitter och skriver eller sker skrivandet lite då och då?

Johan: Jag vet att många av idéerna som Olli har haft, har han haft under en ganska lång tid och nött på hemma, innan han tagit dem till replokalen. I praktiken kan man säga så här, vi bestämmer att datum dåvi går in i replokalen och börjar skriva och sedan har vi en deadline när vi ska vara klara.

Ted: Där emellan har vi kanske en vecka eller två då vi kör i replokalen och känner sedan att nu kommer vi inte längre och då åker alla hem till sig i några veckor och känner på det vi har. Sedan möts vi upp igen för att fortsätta där vi slutade för det är ingen idé och bara stå och dunka huvudet i väggen om man inte kommer någon vart i replokalen.

Johan: Precis. Man måste lära sig att känna av när det är dags att ta en break för att hämta nya krafter och få ny inspiration.

Det här med de mytologiska texterna, tröttnar ni inte? Vill man inte någon gång bara skriva en partylåt om brudar, bilar och stränder?

Johan: (skrattar) Jo, det är klart att man kanske gör det. Jag fick väl lite utlopp för det på den här skivan när vi gjorde vår bonus-EP. Vi skrev fyra originallåtar som är specifikt skrivna för att låta som andra band och då är texterna också skrivna för att vara anpassade till de banden. Vi har en Judas Priest-låt, en Motörhead-låt, en AC/DC-låt och en Black Sabbath-låt. De är helt olika allihop och ingen har med vikingar att göra. (skrattar)

Ted: Det är lite kul för då kan man verkligen ta ut svängarna. Det vågar man inte göra med sin egen musik. Här kunde vi verkligen leka med ljud och texter och verkligen bara gå ”all in” och ha kul.

Johan: Samtidigt känner jag så här, visst, några låtar som vi haft med på skivan har med ett nödrop kunnat sägas vara länkade till vikingar och vissa låtar har jag bara skrivit rent metaforiskt. Använt vikingahistoria och mytologi som en metafor för vad jag egentligen pratar om. Vad som alltid varit viktigast och som definitivt varit viktigast på den här plattan, är att texterna ska funka med musiken. Kopplingen ska vara självklar mellan texten och musiken. Jag tänkte mycket mer filmiskt i många av låtarna. ”Om den här musiken var musiken till en film, vad skulle filmen handla om och vilka skulle karaktärerna vara?”. Det var mer tänk i det perspektivet. Jag har lämnat allt det pretentiösa metafortramset, vilket inte är trams naturligtvis, men det kan vara väldigt svårt ibland att få texterna att funka ordentligt. Plötsligt tar musiken en vändning som inte funkar med texten och då kan det bli krystat, men om man bara fokuserar på att få en schysst berättelse som går bra med musiken, då kan man få ihop en jävligt bra text.

Läser du på inför nya låttexter?

Johan: Mycket av de här grejerna har man sedan tidigare. Jag har ju läst mycket genom åren och läst de här gamla sagorna, legenderna och själva mytologin. Men naturligtvis, om jag får en idé till en text, kan jag gå tillbaka och faktakolla, även om jag lite medvetet försöker strunta i att hålla mig till fakta. Så visst, jag kan gå tillbka och kolla fakta och då blir det ofta att man kommer på nya idéer och man får nya vinklar och tankar. Det kommer uppslag hela tiden.

Inga studiebesök ute på Birka?

Johan: Nej, men jag har varit där några gånger. (skrattar) Jag måste faktiskt säga att det är en av de aboslut mest intressanta dagar jag haft där och jag trodde att det skulle bli helt värdelöst. Jag bodde i Haninge i en bostadsrättsförening som hete Runstenen. De firade 40 år och då beställde de en runsten från Kalle Runristare och han håller till på en ö i närheten. När han höll på att jobba med den där stenen på sommaren, så åkte vi dit med föreningen och det var jag, min dåvarande sambo och ett gäng pensionärer. Vi åkte buss och jag tänkte ”Shit, det här kommer bli så jävla värdelöst.”, men han tog med oss ut till Birka för det var bara en liten båtresa dit och jävlar vad han Kalle kunde mycket! Han berättade som superintressanta grejer och folk som var ute på Birka började helt plötsligt följa med oss och han fick ursäkta och säga att det var en privat grej och att de fick gå vidare. (skrattar) Det var superintressant.

Vad bidrog Andy Sneap med då? Han dyker upp överallt numera.

Johan: Han är ju en förbannat bra producent och framförallt tycker jag också att han har en förmåga att göra ganska varierade produktioner och produktioner som passar de namnen han ser upp till, som exempelvis Kreator och Accept.

Ted: Ja, han har verkligen fått igång Accept igen och jag tror han verkligen hjälpte till mycket. Det är någonting med honom. Det är kanske inget specifikt han gör, men han får verkligen ut det där ur banden. Jag hade lite önskemål om hur vi ville jobba när vi gick in i studion och han tyckte det var skitkul. Det bara flöt och han är så jäkla rutinerad också!

Johan. Han är en duktig musiker själv också och har varit med i en mängd band och han vet vad man som musiker förväntar sig eller önskar sig av en studio. Allt kändes jävligt bekvämt och man kände sig verkligen hemma från första stund och det var ju skitbra bara av den anledningen. Sedan kunde vi på ett bra sätt förklara vad vi önskade oss av produktionen och det kändes som att han förstod det. Vi var på samma våglängd och det var jäkligt kul.

Är det ett måste att använda sig av en producent eller skulle ni kunna fixa allting själva?

Johan: Vi kan säga så här, vi har försökt fixa allting själva med varierande resultat. Rent generellt för oss, är en producent viktig för att vi försöker ju ha bandet som en demokrati, men problemet är när vi går in i en inspelningssituation. Då är det jäkligt meckigt att ha fem killar som ska få säga till om allting. Då är det bättre att ha en som bestämmer över själva produktionen och så har man fem musiker som ägnar sig åt att spela.

En demokrati med diktator?

Johan: Jo, men det är lite så.

Ted: Tidigare var det mycket snack om ljudbilden och att trummorna ska låta så här eller gitarren så där. Det går inte utan en måste ju ha fokus och få allt samspelt. Ibland kan ju även producenten komma med lite idéer och tips och få ut det bästa ur folk, vilket är en bonus.

Johan: Ofta när man jobbar med en låt, textmässigt eller musikaliskt, kör man fast i ett tankesätt. Då kommer producenten och säger ”Men ska du inte ta och köra den här fraseringen istället?” och så testar man det.

Ted: Det är ju en fördel att ha en engelsman som kan ge förslag på ord man kan använda istället.

Johan: Exakt. En av mina favoritgrejer på hela plattan är i låten ”Deciever of the gods”. Jag hade en frasering som han faktiskt gillade och tyckte var bra, men sedan kom vi till fjärde versen och då sa han ”Ska vi inte ta och ändra om lite här så det blir en twist? Så det händer någonting och inte bara blir en upprepning?”, men jag var lite tveksam. Jag försökte, men tyckte inte det funkade. Andy sa ”Jo, men det funkar.” och han är ju så jäkla envis, så till sist så fick jag till det och det var ju skitbra. (skrattar) Hade man bara kört den fraseringen från början hade det inte varit lika bra, men när twisten kom blev det bra.

Ted: Det är oftast små detaljer en producent kommer med. Vi kommer in med låtarna vi jobbat hårt med och det är svårt att kliva ur och se allt utifrån. En producent kan hjälpa till med sådant och göra stor skillnad.

När plattan är klar, händer det att man lyssnar tillbaka och känner att man skulle gjort något på ett annat sätt?

Ted: Nu vet jag inte om vi kommit så långt med den här skivan, men jag vet att det har hänt många gånger förut. Framförallt Olli kan gå och grubbla på saker under lång tid efteråt; ”Fan, jag borde stått på mig! Jag skulle spelat så här istället. Första tanken var ändå bäst.”

Johan: Men det är ingenting att gråta över. När det är klart får man tänka ”Ok, det där blev kanske inte riktigt som jag tänkt mig, men jag får tänka på det nästa gång istället.”. De som hör plattan har ju aldrig hör det. Det går inte att grotta ner sig i sådant för då kommer man aldrig någon vart.

Det är 15 år sedan första fullängdaren kom ut nu i år. Inga planer på en deluxepaketering?

Johan: Nej, vi gjorde ju en specialutgåva av de första fyra skivorna härom året och då gjorde vi ju även fyra specialspelningar för dem, där vi körde alla låtarna live.

Ted: Skivbolagen vill ju alltid släppa remastrade utgåvor för att tjäna pengar, men som band känns det där sunkigt. Jag menar, remastrad? Man höjer nivåerna lite och trycker ihop skiten så det ska bli ännu högre. Det är sällan de gör något vettigt åt det hela. Vi var ganska anti det där länge och hade diskussioner med skivbolaget om varför vi skulle göra det? Till slut kom vi fram till den gyllene medelvägen att om vi skulle släppa något så ska det fan vara speciellt. Då släppte vi varje skiva remastrad och en livevariant och då kändes det ändå som att man fick en bonus.

Johan: Själva poängen var ju att liveskivan skulle vara med utan kostnad, så vi tog inget extra betalt för den. Ett gammalt fan kunde då få sin favoritskiva remastrad, men istället för att punga ut med pengar för att köpa en ny skiva så fick man liveskivan till. Det är jävligt knepigt det där, att ta betalt för gammalt skräp, eller hur? Något jag också tycker är lite tveksamt, är de här banden som säljer VIP-biljetter. Någonstans kan jag kanske förstå att KISS och Ozzy gör en sådan grej, men när det börjar krypa ner till band i vår storlek, så känns det lite...

Ted: I USA är det fullt godkänt och hela samhället funkar så där. Man pröjsar och får lite extra. Nu börjar det komma över till Europa.

Johan: De ville ju att vi skulle göra det där i USA för några år sedan, men vi ville inte göra det.Vi sa så här istället; ”Innan varje gig från det att dörrarna är öppna till en kvart innan bandet går på, så har vi meet and greet för alla som vill komma.”.

Ted: Det var också ett sätt att få dit publiken tidigt och så gjorde vi det gratis. Det här har ju kommit mer och mer beroende på att branschen ser ut som den gör nu.

Johan: Naturligtvis. Jag ska inte säga något egentligen. Personligen skulle jag inte vilja att vi sysslade med något sådant, men vem vet? Kanske blir det att vi också gör det längre fram. Det känns tråkigt att det ska behöva vara så. Fansen lägger ju redan ut hur mycket pengar som helst, i varje fall våra fans. De köper skivor, tröjor och går på konserter.

Å andra sidan har du som fan ett val. Du behöver ju inte köpa den där VIP-biljetten.

Johan: Nej, visst. Säg att världens största fan redan lägger mycket pengar på oss, men har inte råd att köpa den där VIP-biljetten. Ska han då inte få en autograf?

Ted: I USA blir det lite konstigt. Man köper en sådan där lyxbiljett på en heldagsfestival och får stå längst fram, men problemet är att de som köpt den biljetten inte går på de första banden. När de första banden spelar är det en tom gräsplätt och 100 meter bort står de med de billiga biljetterna, så du spelar för tre killar längst fram och resten är långt där bak.

Johan: En jävligt märklig situation, men det där är så jävla typiskt amerikanskt på något vis, men det börjar ju komma här också nu.

Då blir det inga dyra VIP-biljetter på Rockstar Mayhemturnén (Rob Zombie, Five Finger Death Punch, Mastodon mfl) nu då i sommar? Ni är väl ute hela sommaren?

Johan: Nej, men vi kör ju våra meet and greets varje dag ändå vid vårt merchbord. Vi är ute i princip hela juni, förutom några dagar och sedan hela juli och halva augusti. Det är en jättebra möjlighet att få spela på något riktigt stort i USA. Vi är första bandet på main stage, vilket gör enormt mycket.

Vad blir det efter USA då?

Johan: Det blir väl lite time off och sedan blir det Europa och sedan USA igen efter nyår, som headliner. Vi kommer att försöka beta av så mycket som möjligt. Det mesta är fortfarande i planeringsstadiet.

Har ni något härligt Spinal Tap-minne? Har ni tappat bort er på väg till scen eller liknande?

Ted: Det var nästan så vi tappade bort oss på den engelska landsbygden på väg till studion.

Johan: Jag har ett minne från Sweden Rock Festival när jag började prata engelska med publiken. Jag vet inte vad jag sysslade med?

Men det måste ju bli svårt till slut och att du vaknar upp utan att veta var du är?

Johan: Det är jättesvårt för mig med mellansnacket. Mitt normala scenspråk är ju engelska för det pratar jag mest. Att snacka svenska i mellansnacket är skitsvårt.

Ted: Man säger fel stad på sen och liknande. Man krökar varje dag och är bakis och sedan händer det så mycket runt omkring hela tiden. Man blir helt vimsig ibland.

Johan: Jag kommer att tänka på en del andra saker. Vi hade ju en busschaufför på ”Sounds of the underground” i USA, som var superkristen. Vi delade buss med Darkest Hour och vi skulle över gränsen till Kanada och det var väl lite nervigt där. Busschauffören bara sa ”Det här fixar jag, grabbar! Jag har tumme med han där uppe.” och han bara körde igång; ”Oh lord, please make sure that these fine gentlemen make it safely across the border into Canada!”. Vi åkte iväg och på bron över så gick bussen sönder. (skrattar)

Ted: Bussen bara brakade och vi var tvungna att ta våra grejer och hoppa på Chimairas buss och de låg och sov, för det var på morgonen.

Johan: De vaknade sedan; ”Vad fan gör ni här?”. (skrattar)

/Niclas

Många lär sig nordiska språk tack vare hårdrock.

Har för mig att jag såg ett inslag på 60 Minutes för något år sedan, om italienare som studerade svenska för att förstå texterna i svensk black metal.
Wall Street Journal skriver om denna nya "trend!.

Läs HÄR

/Niclas

Konsertrecension

Whitesnake

Gröna Lund, Stockholm 130605

Solen sken och Stockholm visade sig från sin bästa sidan när Whitesnake rev av några låtar på Gröna Lunds stora scen.
Tyvärr kom jag lite sent och fick dessutom spendera tid i kö för att komma in, vilket gjorde att jag missade det två första låtarna. Konserten fick jag uppleva från sidan då Grönan denna kväll var packad till närapå bristningsgränsen. Kul med mycket folk och det märktes även på herr Coverdale som strålade ikapp med solen.
60-plusaren ser fortfarande oförskämt bra ut och verkar inte bära på ett uns fett. De problem han haft med rösten de senaste åren, märktes det faktiskt inte så mycket av den här ljumma kvällen. Det var först i avslutande "Here I go again" och "Still of the night" som han började kraxa lite och stämbanden lät något ansträngda. Dessförinnan sjöng han riktigt bra och kvällens höjdpunkt blev den fantastiska "Forevermore". En ytterst finstämd låt som levererades med stor pondus.
Coverdale juckar fortfarande med mikrofonstativet som ingen annan, men det känns på något vis helt naturligt och inte fullt så patetiskt, som det kanske borde göra. En man i sina bästa år helt klart.
"The gambler" dedikerades till de fallna hjältarna Galley, Powell och Lord och verkligen sjöd av energi.
Att kvällen även bestod av en gitarrduell mellan Aldrich och Beach, samt ihärdigt trumsolo av Tommy Aldridge, får man ha överseende med. Coverdale behöver pauser under konserten, som vilken annan veteran som helst. Han är charmant som få och spatserar runt med ett konstant leende på läpparna, till publikens stora jubel.
Whitesnake lyckades med det som KISS inte gjorde i lördags, bjuda på en högenergisk show utan krusiduller och som dessutom aldrig blev tröttsam. Den vita ormen kan fortfarande sin sak, vilket imponerar djupt.

Betyg: 4/5

/Niclas


Missa nu inte Whitesnake ikväll!

Ikväll intar Covvan och hans närmsta män stora scenen på Gröna Lund.
HÄR hittar ni intervjun jag gjorde med Coverdale för någon månad sedan.

/Niclas


Ny bok om The Runaways.

Helt klart en bok som måste läsas. Beräknad att släppas i juli 2013.

/Niclas

Hela KISS Sthlmsgig!



Hela giget från i lördags. Burkigt ljud dock. De första minuterna av filmen innehåller Simmons besök på Hard Rock Café.

/Niclas

Konsertrecension

KISS
Hardcore Superstar

Friends Arena, Stockholm 130601

Dagen började med en liten rundvandring på stan och besök av diverse vattenhål. Sista anhalt blev Bistro Oljebaren på Torsgatan. Ett ställe som varmt kan rekommenderas, men nu var det inte ölhävning det skulle skrivas om.
Sist jag bevittnade bandet gav de en urusel föreställning på turnén för Psycho Circus i Globen och jag svor att aldrig mer betala för att se KISS igen. När sedan en av minna lillebröder undrade om jag skulle hänga på till Friends Arena kände jag att det kanske kunde vara kul.
Sagt och gjort. Vi traskade in i detta skrytbygge strax innan Hardcore Superstar gick på och de första vibbarna som infann sig var av en högst trist och intetsägande arena. Stor, absolut, men när vi gick genom betonggaraget för att komma in kändes det hela högst besynnerligt. Ska det vara så här eller är det bara tillfälligt innan allt är klart?
I stort sett halva arenan var avskärmad och även läktaren allra högst upp. Lite av ett antiklimax får jag säga, även om jag vet att det inte fanns en chans att de skulle sälja ut. Jag fick senare veta att man hyr antingen hela eller halva arenan. Detta gör att en fullsatt halv arena räknas som utsåld och KISS visste från början att de inte drar lika mycket folk som exempelvis Maiden eller Springsteen.
HC bjöd på en habil uppvisning och de nya låtarna fungerade bra. Dock kom bandet betydligt mer till sin rätt när jag såg dem på ett knökfull Tyrol för några månader sedan. En del teknikproblem gjorde också sitt till, men överlag lät det helt ok och Jocke Berg fortsatte att imponera med en sjuhelsikes röst.
Strax innan KISS intog scenen snackade jag som snabbast med HC´s basist Martin, som var mindre nöjd med teknikstrulet, men som tyckte att giget ändå gått bra. Han berättade även att KISS repat sedan lunchtid under dagen och haft en hel del problem med "spindeln". Den kom ner snett och de höll på att ramla av, med mera. Det bådade ju inte gott, får man väl säga.
När KISS så drog igång var det en hyfsat imponerande öppning där de stod samlade på "spindeln" som sakta sänktes ner från taket. Däremot var valet av öppningslåt, "Psycho circus", fullständigt åt helvete. Förvisso bästa spåret från det albumet, men nog hade de kunnat välja något betydligt mer imponerande?
Scenshowen då? Jo, visst såg det snyggt ut, men den där "spindeln" gjorde inte så mycket utan var mest upphissad i taket som en del av ljusriggen. Faktum är att på alla de bilder jag tittat på under dagen, så ser bygget betydligt mer maffigt ut än det var live. Jag stod i den sk "golden circle" och kanske hade det hela varit betydligt vassare om man sett det från längre bak i arenan? För övrigt stod Andreas Carlsson, Jonas Åkerlund och Amir precis bakom mig i den lilla fållan vid mixerbordet. De såg ut att gilla vad de såg, även om de inte direkt sjöng med och klappade händerna. Nick Simmons syntes även där och stod tillsammans med skådespelerskan Malin Åkermans syrra. Inte ens han såg alltför exalterad ut.
Hur som haver, ganska tidigt in i konserten stod det klart att Pauls röstproblem kvarstår. På sina ställen lät det förbannat illa och hur han ska orka ta sig igenom resterande spelningar är en gåta.
Setlisten var inte den roligaste och jag kan inte förstå varför de envisas med att slänga in "War machine", "Lick it up" eller "Heaven´s on fire"? Visst, två av dem var stora hits i Svedala, men ändå? Och vad gjorde låten "Say yeah" i setlisten? Det tog mig lite tid innan jag kom på vilken låt som spelades och det lät långt ifrån bra.
Tommy sjöng första delen av "Shock me", vilken fortfarande inte låter speciellt bra och gick sedan över i hans egen "Outta this world". En bra låt på plattan, men mindre kul live.
Hans och Singers solo var dessutom fullkomligt meningslöst.
Räddaren under kvällen var utan tvekan Simmons, som fortfarande har en stark röst. Även Singer skötte sig med bravur i avslutande "Black diamond". Det är lite lustigt hur bandets alla tre trummisar har röster som påminner så mycket om varandra.
Under "Love gun" flög Paul ut till den lilla scenen precis där tidigare nämnda Carlsson, Åkerlund och Amir stod. Han vickade lite på rumpan och kraxade sig igenom låten, som tidigare varit lite av hans "finest moment" på konserter, men som nu föll ganska platt.
Nej, KISS 2013 imponerade tyvärr inte. En helt ok show och visst blixtrade det till ibland, men det märks nu, mer tydligt än tidigare, att de faktiskt börjar närma sig karriärens slut. De är lite trötta, vilket är fullt förståeligt, men snacket om att de inte vill lämna partyt för sent och gå ut med flaggan i topp, ja den tidpunkten har nog redan passerat.
Igår tänkte jag ge konserten en trea, men ju mer jag tänkt på det och även insett att jag gäspade ganska mycket och önskade att allt skulle vara överstökat, beslutade jag mig för att sänka betyget ett snäpp.

Betyg: 2/5

/Niclas


Intervju med Close-Ups chefredaktör
Robban Becirovic del 2.

Här serveras nu del 2 och den avslutande portionen av den långa intervjun jag gjorde med Robban.
Del 1 hittas HÄR. I den här delen fortsätter snacket om bl a själva arbetet med tidningen, hur branschen förändrats, hur framtiden ser ut och Martin Carlssons avhopp.

Robban: Tidningen har funnits i 21 år och jag har aldrig gjort en enda budget. Jag driver ett företag med fem anställda och jag har aldrig gjort en budget i hela mitt liv. Jag hatar de där siffrorna och att tänka och planera. Jag vill bara göra en tidning och lyssna på hårdrock, för det är det som är det roliga. Den passionen som jag hade då, har jag fortfarande kvar och det är bara roligare nu.

De där 2-3 första numren av tidningen, hade du något annat arbete under tiden?

Robban: Jag sommarjobbade som timanställd inom hemtjänsten från 16-års ålder, så de ringde in mig ganska ofta. Jag kunde anpassa min tid, men tidningen gav absolut inga pengar. Senare fick jag en praktikplats via arbetsförmedlingen runt 92. Det var dåliga tider i Sverige och de försökte få ut ungdomarna på lite olika saker. Jag och en annan bekant sökte och hamnade på Norrköpings Tidningar och det är nog fan det bästa som hänt mig för det var där jag lärde mig skriva, kan jag säga. Visst jag kunde lite innan, men där fick jag sitta åtta timmar om dagen och bara skriva. Det gjorde jag inte innan för jag jobbade i hemtjänsten och satt med hårdrocken på kvällarna. Det var runt Close-Up nummer 8 med Lemmy på omslaget. Då började jag på Norrköpings Tidningar och där var jag två terminer plus en sommar. Efter det fick jag jobb på City Nytt och det är det enda ”riktiga” jobbet jag haft i hela mitt liv. Jag fick en fast anställning och det var Jan Stenbeck som dragit igång en motsvarighet till Nöjesguiden. Han ville konkurrera ut Nöjesguiden och den fanns väl i alla större städer och jag var redaktör för Norrköpings upplagan. Hälften av materialet var väl riks och hälften fick man hitta på själv. Det var också mycket roligt, kreativt och varierat. Man fick träffa allt från en präst till en hårdrockare och allt var nöjesrelaterat, så det var jätteroligt. I samband med Close-Up nummer 13, insåg jag ”Nej, skit i det här nu!”. Då hade jag jobbat nio månader där och samlat ihop till A-kassa, så jag hoppade av. Jag och Cricka hade brutit också. Vi gjorde nummer 12 ihop och sedan förvann han och jag tog över hela tidningen själv och blev partner med John L Byström på Sound Affects, som var en poptidning. Byström och hans kollega Terry Ericsson, som fortfarande är en känd profil i indiekretsar här i Stockholm, tillsammans med Andres Lokko och Pietro Maglio, blev erbjudna att slå ihop Sound Affects med Now and Then, som höll till nere i Malmö eller Lund. Det blev tidningen Pop. Jag fick min nästa praktikplats på Sound Affects och jag var med om att starta upp Pop nummer 1 där jag recenserade Marduk och Therapy. Pop skickade mig till Detroit för att intervjua Alice in Chains och det var på den tiden då skibvolagen hade pengar. Jag bodde på ett superlyxhotell och jag kunde ta vad jag ville i minibaren och käka bra. När jag frågade hur jag skulle ta mig till spelningen, svarade de bara ”Vi fixar skjuts.”. Det kom en kille i hatt och lång rock och skulle köra mig. Jag tyckte han var lite konstigt klädd, men det visade sig vara värsta limousinen och där kom jag från Norrköping med mina dreadlocks och skinnpaj med Exodus på ryggen. Det var jättehäftigt. Den artikeln hamnade aldrig i Pop utan i Close-Up istället. John (L Byström) var inte nöjd med att det blev så stockholmscentrerat, så han behöll Sound Affects och Terry flyttade upp till Stockholm. Jag hade brutit upp med min partner (Cricka) och då sa vi ”Vi slår ihop oss. Vi borde tjäna på det genom att dela lokal, skrivar, telefonräkningar och framförallt är det bra att ha muskler inför tryckeriet.”. Jag gick in i Johns företag, men rent tekniskt var det hans företag på papperet, men det gjorde att jag kunde få en till praktikplats på min egen tidning. Jag tror det är preskriberat nu. (skrattar) Vi körde med det och i samband med nummer 14 tog jag ut min första lön.

Alice in Chains, när var det?

Robban: 93, tror jag. Eller var det 96? Jag är så dålig på årtal. Jag vet att det är nummer 6, men jag vet inte vilket år det är. Lite skadad är jag. Screaming Trees intervjuade jag också, men den gjorde jag aldrig något med. De var förband minns jag. Jag tyckte inte den passade i Close-Up på den tiden.

Var det Mark Lanegan?

Robban: Ja det var det. De var fantastiskt bra på den tiden, men jag tyckte som sagt inte att det passade i tidningen. Vi hade Bathory på omslaget. Alice in Chains var ganska off som det var. Offspring var också med i det numret och det var långt innan de slog igenom.

Det här kontoret då? Var det bara du eller hur många var ni som skrev där då?

Robban. Det var jag och Cricka och Erik (Sandberg) var ju med hela tiden. I nummer 6 så skrev jag nog 90% av artiklarna och även i början skrev jag det mesta och på den tiden signerade inte jag och Cricka med våra namn för att det skulle vara rättvist på något sätt och det skulle inte framstå som att någon gjorde mer än den andre. Sörling hoppade på vid nummer 3. Vi hade ett gäng skribenter och var kanske en åtta-tio stycken. Jag kommer inte ihåg faktiskt.

Sedan har det bara rullat på då?

Robban: Rullat och rullat vet jag inte. (skrattar) Det är en konstant uppförsbacke med många stenbumlingar på vägen. Man lär sig något nytt hela tiden. Att jobba med John var jäkligt lärorikt. Han hade gjort sin tidning några år före mig och kände till det här med posttidning, att man kunde skicka tidningen billigare. Jag visste ingenting om det och det var massor av sådana ”bakom kulliserna” grejer. Han hade drivit ett företag i många år och kände till allt. Jag hade ju ingen aning om sådana saker och var inte speciellt intresserad av det heller, fast jag hade gått treårig ekonomisk linje. Jag och min bästa kompis i gymnasiet, Roberto Mazarella, vi är de enda i den klassen som har företag idag. Jag kommer ihåg att läraren sa, efter att vi hade tjafsat lite för mycket, ”Er två, jag är så jävla trött på er två! Det kommer aldrig bli någonting av er två!”. Vi var de enda som startade egna företag, så det var lite roligt och det garvar vi åt än idag. Från den där första lönen du plockade ut, kunde du sedan fortsätta ta ut lön? Robban: Ja, då hade jag ju sex månader eller ett år via Arbetsförmedlingen och efter det var vi uppe runt nummer 18, så då fortsatte vi. Det är ju symboliska summor.

Det är dock få förunnat att arbeta med...

Robban: Exakt det ordvalet brukar jag ha. Jag brukar säga att jag skiter i pengarna. Det är få förunnat att ha sin hobby som livsstil och jag är oerhört tacksam över det. Jag jobbar många, många timmar och har jobbat i många, många år. Jag brukar skoja och säga att jag kan gå i pension nu, för jag har gjort mina timmar, men det är värt det för jag kan anpassa tiden och de här sista 10 åren har jag även kunnat resa mycket. Tidigare har jag varit låst och inte kunnat åka någonstans. Jag är egen företagare och vi är underbemannade så klart och jag var alltid låst, men tack vare WiFi funkar det. Förra året var vi ute och reste i ett halvår. Vi hyrde ut lägenheten och reste runt i Australien och Thailand. Året före det, innan vi fått barn, tågluffade vi i Europa. Det är helt fantastiskt att kunna göra så.

De där tidiga numrena, fick ni alltid de intervjuer ni ville ha?

Robban: Den enda gången vi fick nej var med Iron Maiden och då var vi ändå uppe i 21 nummer, så folk visste vilka vi var. Alla majorbolag annonserade i tidningen och visste vilka vi var. Vi fick in majorbolagen i nummer 5 i samband med Monster Magnet och deras ”Dopes to infinity”. Men när det gällde Iron Maiden så sa den där tjejen, någon jäkla hoppa som var där i ett halvår eller så, ”Nej, det går inte, men ni kan ju alltid skriva av vad de skiver i de andra tidningarna.”. Vi har nog fått allt, tycker jag. Det kan ha varit någon artist och så har vi inte fått just den musikern vi ville ha. Vi fick basisten istället för gitarristen. När Metallica kom fick vi Jason Newsted istället för James Hetfield. Det har hänt naturligtvis, men vi kände folk i branschen redan innan. Redan i nummer ett hade Soundpollution en annons och de visste ju att jag hade huvudet på skaft och att det borde vara en bra tidning. På den tiden, 1988, var det inte svårt. Det fanns inga andra och inte så många andra efter det heller. SRM kom långt, långt senare och Expressen eller Aftonbladet gjorde inga hårdrocksbilagor på den tiden och ingen på SVT gjorde 24-timmars hårdrocksmaraton.

Var det lättare att få intervjuer då?

Robban: Ja, idag är det svårare. Artisterna är ju bedrövliga. Nu är artisterna så stora och speciellt de där hollywoodmänniskorna. Jag ska inte säga att det är lika illa som att intervjua filmstjärnor, för det är katastrof. Man får dela en filmstjärna med 12 andra journalister runt ett bord och man har fem minuter på sig. Dessutom får man en stor jävla lista på frågor man inte får ställa. Riktigt så är det inte här, men det kan vara jättesvårt att få loss en intervju. Värsta exemplet är väl Deftones. Vi har intervjuat dem sedan första plattan och alltid haft dem i tidningen och de var på omslaget förra gången, men det gick inte att få loss en intervju. Vi höll på att jobba med det i två månader och fick till sist loss en intervju två dagar innan deadline. Just nu är skivbolagskulturen värre än någonsin i USA. Det är jättesvårt att jobba speciellt med USA. Artisterna är större än de någonsin har varit, så det är klart det är fler som trycker på dem. Sedan kanske de inte säljer så många skivor, men det är ändå större tryck på artisterna. De spelar på stora festivaler... kolla på Metaltown, det kommer 21000 personer och 35000 på Sweden Rock. Det kom 108 stycken när jag anordnande Carcass och nu kollar 20000 personer och kollar carcass på SRF. Det är andra tider så jag förstår att det är tryck på artisterna och allt det där. USA skrattar för fan åt Sverige. De säljer lika mycket skivor som i Kazakstan. Här säljer man inga skivor. Att jobba med tyskarna är det bästa som finns. Nuclear Blast och Century Media. Det är så uppstyrt. Det finns bilder, musik att lyssna på, skivomslag, man får intervjua banden när man vill och hur länge man vill. Så fort det gäller USA och de stora bolagen är det mer ”Här har ni en bild!”, ”Men, den är ju lågupplöst?”. En lågupplöst bild på Deftones är allt som finns? Jag ska inte sitta här och klaga för det har alltid varit strul. Folk läser ”Åh, intervju med Deftones! Kul.”, men de fattar inte att det kan ligga en jäkla massa jobb bakom för att få loss den där intervjun.

Det är fascinerande med tanke på att ni är en av två stora tidningar och att det ändå kan vara så mycket strul.

Robban: Nu sker det ju inte dagligen, men jag tror att DN har samma problem också. Sverige är ingenting för de där människorna! Vi är en superliten marknad och många av de där människorna vet knappt var landet ligger. Ingen säljer ju skivor här längre.

Ändå är vi ett land på kartan vad gäller just hårdrock.

Robban: Jo, det är vi, men vi är också ett land på kartan vad gäller internetuppkoppling med gratis nedladning och allt vad det innebär. Vi är mycket mer uppkopplade än vad de är i USA. Det hjälper inte att ha funnits i 21 år för de där problemen har vi fortfarande och det går inte att komma ifrån. Det har inget att göra med artisterna, utan det är någon liten hoppa på skivbolaget. När man pratar med artisterna är de hur coola som helst.

Hur många är det som arbetar med Close-Up idag?

Robban: Kan det vara ett 20-tal? Sedan har det blivit att vissa nästan skriver hela tidningen, som Jeppson, Noaksson. De skriver nog 60% av tidningen, minst. Sebastian Zweiniger skriver ganska mycket och likaså Lars Martinsson, i perioder, och sedan bidrar 15 personer till. Staffan Snitting har också skrivit mycket grejer på sistone, men Jeppson och Noaksson skriver jäkligt mycket. På kontoret sitter jag, Peter Andersson, Giorgia Carteri som layoutar, Max Majbäck jobbar som annonsförsäljare och så har vi Johan Jacobsson som har hand om prenumerantsregistret, beställningar och lite faktureringssaker. Jeppson skriver för Sydsvenskan och Close-Up, vilket gör att han kan leva på det. Noaksson lever nog bara på oss och lite frilans. Sebastian pluggar och Martinsson är lärare. De flesta gör detta som en liten hobbygrej.

Om ni nu ska göra nästa nummer av tidningen, hur portionerar ni ut jobben?

Robban: Det har blivit lite att de killarna (Jeppson, Noaksson) har blivit våra hovkillar av olika anledningar. Framförallt är de duktiga, vilket alla våra skribenter är, men de är ofta tillgängliga. Vissa jobbar ju och kan inte göra intervjuer klockan två på dagen till exempel. Martinsson och Noaksson är fantastiska skribenter och de levererar i tid och gör ett jävligt bra jobb, samt att de tar på sig allt. Man är i skiten och jag kan säga ”Jag behöver den här intervjun nu! Kan du göra den på två dagar?” och de tackar ja. När de ställer upp och skriver är det klart att jag vill ställa upp och ge dem mer jobb nästa gång och jag vet ju att de här killarna försöker livnära sig på att jobba med oss och det är klart att man ska supporta. Det är inte så att jag sätter mig ned den förste i varje månad och säger ”Nu ska vi planera nästa nummer!” utan det är mer i stil med ”Ok, Deftones släpper en ny platta. Sätt det på Noaksson! Fyra sidor.”.

Hur funkar planeringen? Ett nummer kommer ut, övergår då planeringen direkt till nästa.

Robban: Ja, jag vet redan saker vi ska göra fem månader framåt. Inte mycket, men en del grejer. Vi jobbar hela tiden. Ibland gör vi en intervju och sedan får vi se i vilket nummer den kommer med. Vi kör på bara, men vissa gerjer måste in i nya numre för att de är färska. Det är fortfarande förvånansvärt ostyrt efter 21 år, med andra ord.

Du saknar inte själva intervjuandet och skrivandet?

Robban: Jag har ju blivit en sådan enstöring genom åren, har jag märkt. Jag tycker det är kul att göra intervjuer och det är kul att sitta och diskutera en platta, men det jag saknar mest är nog att skriva. Själva skrivprocessen är det jag tycker är roligt. Visst är det segt att transkibrera och allt det där, men när intervjun är klar, den känslan är den bästa. Jag tycker det är kul att vara redaktör. Inte att jag tycker det är kul att bestämma,men jag tycker det är kul att... jo,men det är klart att det är kul att bestämma. (skrattar) Nu låter jag som en diktator. Jag försöker ha en mix av sådant som folk vill ha, men även sådant som jag tycker folk borde vilja ha. Jag ser mig själv som en slags... folkbildare... jag vet inte. Det var ju därför vi började med radion. Det var inte bara för att få de där gratisskivorna, utan det var ju kul att spela skivorna så folk kunde få höra och det är samma sak med tidningen. Det finns även andra aspekter av tidningen som är kul. Jag tycker det är skitkul att korrekturläsa andras texter och jag ser verkligen fram emot att göra det.

Hur ser du på tidningsdöden? Kanske gäller det mer de stora nyhetstidningarna, men man får känslan av att det är ganska kärvt överallt.

Robban: Vad vi har känt av mest är annonsbiten. I och med att skivbolagen har försvunnit,är det inte så många som annonserar hos oss längre och det är ju tyvärr där pengarna ligger. Det kvittar hur många tidningar du säljer för det är så liten avans på att göra en tidning. Det kostar ganska mycket att göra en tidning. Det som gäller är prenumeranter och annonser. Visst har vi känt av att vi får mindre lösnummer sålda, men vi får fler prenumeranter. På så sätt är det bra och hårdrockare är ju trogna. Jag vet att alla tidningar har problem, men jag tror vi är så pass nischade och vi hårdrockare är såpass hängivna och entusiastiska, men om jag kommer klara mig till pensionsåldern, det vetefan? Just nu ser jag inga problem på den fronten, men vem vet? SLITZ har ju lagt ner nu, så folk har problem. En vännina, som jobbar på en damtidning, sa att upplagan dök när apparna kom. iPhone förstörde tidningarna. Nu sitter folk på tågen med sina appar och kollar korta nyheter istället för att köpa en tidning. För nischade tidningar är det en annan sak. Det är värre för nyhetstidningarna. Nyheter får du gratis på nätet och det är likadant med vår tidning. Vill du ha nyheter om hårdrock, ska du inte köpa vår tidning utan hos oss får du de långa intervjuerna, lite analyser och någon som sätter saker i ett perspektiv skrivet av folk som lyssnar på musik på heltid och har hyfsad koll.

Ser du i framtiden att Close-Up skulle kunna övergå helt till att bli en nättidning eller skulle du lägga ner då?

Robban: Nej. Jag är ingen tidningstaliban, eller det är jag väl, men skulle jag välja mellan att köra digitalt eller lägga ned, så skulle jag ju köra digitalt. Vi säljer ju en del digitalt, men jag trodde det skulle blivit mer. Det som hänt är att papperstidningen ligger kvar och digitalt går lite upp. Båda kurvorna gårupp, men jag trodde mer att de skulle jämnas ut eller ena ned och andra upp. Vad jag är mest glad över är att den yngre versionen faktiskt köper tidningen.

Jag gjorde ju en lång intervju med Martin Carlsson och jag förstår att det var en bitter skilsmässa?

Robban: Det var bittert då, men nu tycker jag mest att det känns ganska bra. Att det var bittert tycker inte jag var konstigt. Jag har känt Martin sedan ´87 eller ´88. Vi träffades på pressträffen i samband med att Exodus och Nuclear Assault spelade i Stockholm tillsammans med Acid Reign. Vi träffades till och från på spelningar i en massa år och vi flyttade båda till Stockholm och han började jobba på tidningen. Han var verkligen en av mina bästa vänner och hans kall i livet var Close-Up. Visst, han hade Expressen, men han kunde ringa mig nio påmorgonen eller mitt i natten och snacka Close-Up. Det var vår livsluft, vi mot världen. Helt plötsligt ringer han mig en kväll, han kommer inte hem till mig eller tar det på kontoret, utan han ringer mig och säger att han ska gå till SRM. Jag trodde han skojade med mig för det fanns ju inte på kartan. Jag blev så oerhört ledsen och besviken att han som jag trodde var min bästa vän... och inte bara det, jag trodde vi delade samma vision. Tidningen är nummer ett för mig och jag trodde Martin var åt det hållet också och vi hade den här visionen ihop och helt plötsligt sticker han. Om han sticker och vill göra något annat, som att gå till Live Nation, det kan jag förstå, men jag blev så ledsen. Det är obeskrivligt. Jag kan inte ens jämföradet med något gammalt förhållande som tagit slut. Jag blev besviken på honom för jag trodde han och jag delade samma livsåskådning och att det var musiken som var nummer ett, men det var det inte heller, det var karriären. Jag frågade om han ville bli redaktör eller ha mer pengar, men då hade han redan gått dit. Utöver det så tillkommer det att det är en jäkla massa kunskap som han har fått tack vare mig. Jag fick många lärdomar av John L Byström, saker jag inte visste fanns eller att man kunde göra. Allt det jag har gjort i 15 år tillsammans med Martin, provat olika saker, allt det där har han ju tagit med sig till den största konkurrenten och det är nästan värst. Han tar med all den där kunskapen om mitt företag som jag har byggt upp. Hade han gått till Live Nation hade jag inte sagt samma sak. Nu vet de allt om hur jag tycker och tänker. Hade det varit high business som exempelvis Apple, kan du inte bara gå över till Microsoft. Du sitter i karantän i två fucking jävla år! Det var ok i början och han lovade att inte sno mina skribenter, men sedan gjorde han ändå det. Han snodde ju Marcus Grahn efter några månader och det blev jag också sur på. Då tyckte jag att det hade gått för långt. Så här i backspegeln är det det bästa som hänt mig i mitt liv Close-Up-mässigt, att Martin Carlsson försvann ur mitt liv. Det är skönt att slippa hans ursäkter varje gång det var deadline. Han har aldrig under 15 år kunnat leverera något i tid. Jag har ställt upp som vän, arbetsgivare och på alla sätt och vis och inte fått någonting tillbaka. Det kan jag leva med, men det var därför jag blev så sur när han stack. Jag är inte bitter och att han gick är det bästa som hänt den här tidningen. Jag var besviken länge och ledsen och sårad, men privat mår jag så mycket bättre nu. Det känns bra. Jag har fantastiska medarbetare och vi är verkligen ett team, ett lag. Jag har en fantastisk fru och barn och livet är bra. Jag var jättebesviken, men fuck it! Sedan slipper jag ha Foo Fighters och liknande i tidningen. Det var sådant jag hade med för Martins skull, så att säga, och även i ett fåfängt försök att bli lite bredare. Men det hjälper inte. Du kan inte ha en intervju med Foo Fighters och sedan ha 80% death metal. Vi gjorde många experiment med Martin som jag ångrar att vi gjorde. Vi gick åt det hållet ganska länge, vilket jag ångrar. Han vet ju att det inte funkade och all den vetskapen har han tagit med till SRM och det var det jag var sur på i första hand. Jag har inga hemligheter som så, men det är klart att vad vi gör på vår arbetsplats vill vi ha för oss själva. Sedan fattade jag inte varför han skulle gå till SRM? Han var ju tvungen att sitta där nere (Skåne) först.

Du har aldrig funderat på att skriva något i bokform längre fram?

Robban: Om allt som hänt på kontoret? (skrattar) Det skulle kunna göras en såpa om allt som hänt på kontoret. Det är hur mycket konstigheter som helst som hänt. En skribent tog livet av sig, en medarbetare åkte in akut till psyket, en till har dött, en har stämt mig i domstol för olaga uppsägning men vi vann. Det är en massa grejer.

/Niclas

Aftonbladet går all in på hårdrock, igen.

Kul initiativ som håller i sig, även om de tidigare utgåvorna inte varit alltför upphetsande.
I en Pressbyrå nära dig nu på lördag.

/Niclas


Gene Simmons till HRC i Stockholm

The Demon besöker HRC samma dag som giget på Friends Arena. Vad han ska göra där är inte helt klart. Kanske snack, kanske signering, kanske fototillfälle...

/Niclas

Intervju med Carl Linnaeus.

I vanliga fall skriver Carl uttömmande artiklar för Sweden Rock Magazine, men kan numera även titulera sig författare. Hans bok "KISS - Den osminkade sanningen", är en välskriven biografi om ett band som nu är inne på sitt 40:e år och som drabbar Sverige den 1:e juni då de intar Friends Arena i huvudstaden.
Boken bör tilltala både nya och gamla fans, som fanatiker och de som bara slänger på en KISS-skiva i samband med en nostalgisk förfest. Här finns verkligen läsvärda anekdoter för alla.
Jag ringde nyligen upp Carl för att höra lite om jobbet kring hans debutbok.


När började din journalistiska karriär?

Carl: Det var relativt sent, får jag säga. Jag var 28 år 2005, när jag kände att jag behövde göra något med mitt liv. Jag hade spelat i band själv och jobbat i skivaffär och sedan började jag köra taxi i väntan på att jag skulle komma på vad jag skulle göra med mitt liv. Det gjorde jag väl i två år och sedan tänkte jag att jag skulle bli grafisk designer. Jag gick estetiskt program i gymnasiet och tänkte att jag skulle gå en sådan där påbyggnadsutbildning. Den bestod av en del grafisk design, en del textproduktion och en del fotografisk bild. Sedan visade det sig att min lärare tidigare hade jobbat på Göteborgs-Posten som kulturredaktör och var en väldigt inspirerande kille. Han uppmuntrade mig att fokusera på textproduktion och han fick ett tack i boken också. Han var väldigt peppande och tack vare honom tog jag fram den där skrivarådran som legat latent sedan gymnasiet. Jag lämnade in mitt examensjobb om kvartersbiografkulturen och biografmaskinistyrket, till Göteborgs hemlösas tidning Faktum. Det var där jag fick min första text publicerad och i samband med det fick jag in en fot på Agonyzone, en gratistidning om hårdrock, och i samma veva även Close-Up. Jag hade min första recension i Close-Up i novembernumret 2006. Sedan skrev jag då för Close-Up och jag var så naiv att jag trodde jag kunde skriva för både Close-Up och Sweden Rock Magazine. Det var Erik Thompson som var chefredaktör då och han hade inga problem med det och sedan tog Tomas Vänäänen över och han hade heller inga problem med det, men när Close-Up fick reda på det var det inte så populärt. Jag fick välja och SRM ligger musikaliskt närmre om hjärtat, så det var ett ganska lätt val. Min första text i SRM var i nummer 43 april 2007 och sedan har det bara rullat på.

SRM är alltså numera din huvudsyssla?

Carl: Ja, men har man taxileg gäller det för alltid och när jag inte har haft några skrivjobb har jag kunnat köra lite taxi, men nu är det över ett halvår sedan jag körde taxi senast i och med boken. Ska man överleva inom kulturjournalistiken måste man jobba på en redaktion annars är det jävligt svårt. Det går väl, men då måste man arbeta för flera olika tidningar som inte konkurrerar mot varandra. Vi får hoppas den här boken går bra så kan jag skriva en till och bli författare istället.

Jag har förstått att omslagsartiklarna om KISS för SRM var startskottet för boken, men fanns det tankar tidigare än så på att kanske skriva något i bokform?

Carl: Inte direkt. Jag har alltid samlat på rockbiografier, till min frus stora förtret. Jag har en bokhylla i sovrummet med dignande hyllor, som bär upp 140 olika rockbiografier. Jag har alltid känt att det hade varit coolt att skriva en bok själv, men det blev inte något konkret förrän jag lämnade in den där omslagsartikeln om Gene Simmons. Martin Carlsson (chefredaktör) sa ”Du har skrivit jävligt mycket om KISS. Försök hålla det lite kortare!”. Jag skrev ju om Genes spelkulor och hans pappa och hur han var en underdog. Jag kände att det kunde man spinna vidare på hur mycket som helst, så då sa jag ”Jag ska fan skriva en bok!”. Jag tänkte efter och det har inte skrivits en svensk bok sedan ”Still on fire”, vilket var en evighet sedan. Boken är exklusiv i och med att det är den första svenska biografin på 25 år. Nu när jag fått lite mer distans till den och vet med mig att jag har gjort en jävligt bra bok, känner jag nog att det är den mest ultimata KISS-boken som någonsin gjorts, eftersom den täcker alla år och inte hoppar över 80-talet och jag är inte rädd för att gå på djupet med saker som Gene och Paul själva inte har gjort. Själv uppskattar jag mycket mer en inofficiell biografi om den är väl genomarbetad, som exempelvis Mick Walls bok om Metallica. Jag kan inte tänka mig att Lars och James skulle göra en bok som är bättre än den.

När du beslutade dig för att skriva boken, gick du då tillbaka och läste andra biografier för att få inspiration om hur man kan lägga upp en bok?

Carl: Ja, absolut. Jag hade väl ett hum ganska tidigt om att jag ville göra en så målande beskrivning som möjligt och att varje kapitel skulle vara lite fristående och ha en tydlig början och ett tydligt slut. Det är svårt att säga något annat än att Mick Wall har varit en stor inspiration, men samtidigt har jag kollat på Mattias Klings bok om Europe (Only young twice). Jag tror att Erik Thompson i sin recension skrev att den var ”en sidvändare av rang” och jag ville skriva på ett sådant sätt att berättelsen drivs framåt och är spännande hela tiden. Det tycker jag att Kling lyckades bra med och sedan  även Anders Tengners bok om Yngwie Malmsteen (Så som i himmelen, så ock på jorden), som jag läste ut på två kvällar. Den gick inte att lägga ifrån sig och är också en spännande berättelse. Även Håkom Moslets bok om Turbonegro (Turbonegro: Droger, deathpunk & denim) har varit en inspiration. Den boken är nog den bästa vad det gäller att måla upp miljöer och att det känns som om man är där. Jag har ju inte hittat på en massa saker (skratt), utan allt bygger på research och framförallt i prologen är det många som frågat ”Hur fan kan du veta vad de hade på sig?”, men det bygger på att jag pumpat Steven Coronel så in i helvete. Han har ett makalöst sinne för detaljer och vi har snackat både via telefon och mail. Det var frågor som vilken färg det var på golvet, exakta adresser och lägenhetsnummer? Han bara skrattade och gav mig allt. Jag frågade ”Vad hade de på sig?” och han svarade ”Gene hade alltid på sig en vinröd, ribbad polotröja a´la Everly Brothers och Paul minns jag hade en mariblå skepparjacka på sig.”. Det är nästan det som har varit roligast med boken, att kunna ge sådana detaljer.

Gene och Paul själva blandar ju ofta ihop saker och ting.

Carl: Jo, men det förstår man. Det är ändå 40 år det rör sig om. Jag har fått ta den källan som känns mest trovärdig. Det blossade upp en diskussion på ett forum om vem som gör nyhetsrösten i början på ”Detroit rock city” (Många har genom åren trott att Gene gör rösten, men det slås i boken fast att det är Bob Ezrin.). Jag tänkte ”Var fan fick jag det ifrån?”, så jag fick kolla efter och då var det Corky Stasiak som sa att det var Bob Ezrin. Han var ljudtekniker och tog inte lika mycket koks som Ezrin. Det värsta som kan hända är att man gör något faktafel, men jag har även omgivit mig med personer som har koll och själv är jag också KISS-expert. Alex Bergdahl har varit till stor hjälp och vi har känt varandra sedan 1989 och jag visste redan när jag började skriva att det skulle vara kul att koppla in honom på något sätt. Det har varit smågrejer, men inte jättemycket. I ett kapitel skrev jag att KISS satte in två annonser i Village Voice efter en ny gitarrist. Alex sa ”Är du säker på det? Jag har kollat igenom alla nummer av Village Voice och bara hittat en annons.”. Då skrev jag att det var en annons, så får jag tro på det. Det har varit smågrejer som sagt, men vi har bollat mycket fram och tillbaka.

Hur gick du tillväga med intervjuerna? Skrev du en lång lista med tänkta kandidater?

Carl: Jo, det gjorde jag väl. Först gjorde jag en lista med alla jag själv pratat med och haft kontakt med, som Ken Kelly och Dennis Woloch angående omslag. Genom artikeln om Eric Carr fick jag kontakt med både Bruce Kulick och Loretta Caravello och det var kul att Bruce ställde upp igen. Danny Goldberg (legendarisk musikveteran) blev jag lite överraskad av. Han har ju ändå mycket att göra, så det var jag väldigt glad för. Sedan har det varit många som inte har svarat, många som har varit på gång, men sedan har det runnit ut i sanden. Ron Nevison (producent) kontaktade jag väldigt tidigt och skickade mail till i början av oktober och sedan i november och december, men fick inget svar. Strax innan boken var klar fick jag svar och då hade det gått fyra månader och då fick jag peta in det han mindes av ”Crazy nights”. Lydia Criss pratade jag ju med igen och hon frågade om jag ville han kontakt med en del andra personer, som JR Smalling och Mick Campise. Jag fick även mailadressen till Peters bror, som var med när de provspelade för Don Ellis, men han svarade inte. Man kan inte ha för många personer heller för då blir det alltför rörigt, men när man väl börjar snacka så rullar det bara på. Jag hade även kontakt med Moose, Peter Criss´trumtekniker, men kände att han inte behövdes när jag ändå hade Smalling och Campise. De har ju försökt skriva sin egen bok, ”Out in the streets”, och de har varit måna om att den ska vara officiell och att KISS ska godkänna den, men jag förstår inte riktigt varför. När de började skriva så ville Gene och Paul korrigera en massa saker och de (Campise, Smalling) ville inte censurera någonting, så de sa bara ”Fuck it!” och så fick jag de där historierna istället, vilket jag är väldigt tacksam över. Bl a det där om att de lånade pengar från suspekta håll och fick repressalier.

Vem var roligast att få tag på?

Carl: Coronel satte ju ribban, men det är nog Danny Goldberg. Jag trodde verkligen inte att han skulle ställa upp på en sådan här liten skitsak. Roligast var tveklöst Dennis Woloch. Han är väldigt avspänd och räds inte för att säga vad han tycker om saker och ting. Vi satt i flera timmar och snackade.

Jag antar att Simmons och Stanley är medvetna om boken?

Carl: Förlaget sa ”Vi kan väl kontakta KISS-folket så de vet om att boken är på gång?”. Jag drog iväg ett mail till Doc McGhee och la samtidigt in en intervjuförfrågan, men fick inget svar. I januari träffade jag Niklas Olsson (KISS Army Sweden) och då sa jag ”Vi får väl se vad Gene säger när han får reda på det här.”, men Niklas sa att Gene garanterat redan visste om det för han vet allt som görs om KISS. Jag läste i en gammal intervju i boken ”Black Diamond” av Dale Sherman och då sa Gene; ”Folk får skriva vad de vill, så länge de är öppna med det och låter oss få veta det först.”.

Skrev du rent kronologiskt hela tiden?

Carl: Ja, det gjorde jag. När jag hade skrivit till 1973, så hade jag skrivit 110 000 tecken och tanken från början var att boken skulle vara på 500 000 tecken och då kände jag; ”De har inte släppt första plattan och jag har redan skrivit en femtedel av boken! Hur fan ska det här gå?”. Men förlaget sa att det bara var att köra på och det inte gjorde något om det blir några extra sidor.

Satt du och skrev mellan specifika klockslag för att hålla någon form av disciplin?

Carl: Ja, jag brukar alltid hålla kontorstider. Jag är gift och vill ändå ha ett liv. Jag gick upp klockan åtta, satte på datorn, skrev och sedan stängde jag av datorn klockan sex. Jag har gjort lite jobb för SRM, men har fått tacka nej till mycket. En grej jag inte kunde tacka nej till var den här 70 000 tons of metal, men det var bara att ta med sig datorn dit och där skrev jag om ”Animalize” och ”Asylum” i en hytt någonstans i Västindien. Min fru jobbar som lärare, så hon hade sportlov vecka åtta och då hyrde vi ett torp i Dalsland och där skrev jag om ”Crazy nights”.

Hur resonerade du kring bokförlagen? Slängde du ut förfrågningar hej vilt eller hade du ringat in några stycken?

Carl: Det var väl sex eller sju svenska förlag som hade släppt biografier tidigare och jag drog iväg ett mail till dem och hälften nappade faktiskt. Jag dealade lite med de som var mest hugade och sedan kom Bokfabriken in ganska sent i matchen. Det är ju egentligen ett ljudboksförlag, men jag träffade Anders Tengner på bokmässan och de hade ju hypat upp hans bok om Yngwie och de visade sig vara på rejält. Det gick snabbt och de undrade om jag kunde få ut boken innan KISS kommer? De hade en stor plan, samtidigt som det är två rocksnubbar som är nya i branschen. Slynglarna så att säga, vilket är jäkligt kul.

Var det något kapitel som var kämpigare att skriva än något annat?

Carl: Nej. Det lustiga var att när jag började skriva om ”Unmasked” så märkte jag att de aldrig har sagt något om den plattan. Alla intervjuer från den tiden handlar om den nya trummisen eller om KISS playboylivsstil, så det var ganska svårt att hitta citat från den tiden där de pratar om inspelningen och inriktningen på skivan. De klumpar ofta ihop ”Unmasked” med ”Dynasty” och vad gäller ”Asylum” så hör man bara snack om hur fult omslaget är och väldigt lite om själva inspelningen. I de två fallen fick jag rota lite djupare och lysnna på några gamla radiointervjuer som jag hade liggandes. Allting flöt på jättebra tills jag kom till kapitel 24 och 25. Då kändes det lite motigt, men det beror nog på att det är den perioden då jag själv började tappa intresset lite, efter återföreningen och så. Det var då man själv började växa upp och fick lite andra intressen i livet, men det var bara att kavla upp armarna. Något jag lärt mig av KISS är att det bara är att köra på. När jag sedan tittar tillbaka på det, är jag nog mest nöjd med sista kapitlet och det kapitlet som sträcker sig från ”Revenge” till återföreningen.

Jag såg att du har en intervju med Peter Criss i nästa nummer av SRM. Är det inte lite bittert att du gjorde den efter att boken var klar?

Carl: (skrattar) Jo, men det kommer väl en pocketutgåva någon gång.

Vad gäller bildmaterialet förstår jag att du ville hitta bilder som inte florerat så mycket tidigare. Hur gick du tillväga där? Tittar man på KISSFAQ.com dyker det upp nya bilder varje dag som man aldrig sett tidigare.

Carl: Precis. Jag hade gärna valt och vrakat, men de måste vara högupplösta och man måste ha fotografens namn och godkännande. Det var väldigt viktigt redan från början. Det finns KISS-bilder som man sett tusentals gånger och även om de är snygga så hade folk känt att det inte var något speciellt med den här boken. Det första man kollar i en bok är ju bildsidorna. Jag tänkte från början att jag hellre använder de kontakter jag har och hellre att bilderna är lite suddiga och korniga, men actionspäckade, än bilder som folk har sett tidigare. De jag kontaktade visade sig sitta på många skarpa bilder och de är inte sämre än några andra. Jag ville hellre ha bilder från Johan Falk, Rickard Göransson och Niklas Olsson och sedan när vi satte oss ned med alla bilder så hade vi ganska mycket att välja på. Det var också viktigt att det var bilder som inte varit med i exempelvis ”Still on fire” eller något fanzine. Jag har ju själv nästan sett varenda KISS-bild och om inte jag har sett de här bilderna tidigare, så har nog inte så många andra heller gjort det. Vi hade en liten bildbudget och gav oss på bildbyråerna. Där hittade vi bl a den där bilden från Dynastyturnén. Den är lite kornig och halvsuddig, men det är sådan jäkla action i den och den ser nästan ”staged” ut. Det är nästan bara livebilder i boken för jag ville visa vilket jäkla ösigt liveband KISS är och att det inte bara är smink, bomber och scenshow, utan även svett och passion. Bilden från Montreal på Love gunturnén är från en bildbyrå som förlaget hade koll på. Jag kontaktade fotografen och han hade ju flera bilder från den turnén och jag kände att jag ville visa Love gunscenen framförallt och där ser man trapporna bakom Paul, samtidigt som han bara står och dominerar. Man ser att det är ”I stole your love” på ackordet och att han har kavajen på sig. (skrattar) Bilderna har varit viktiga. Den där skissen (Destroyer) från Ken Kelly var ett misstag faktiskt. Jag pratade med Kelly för den stora Dio-specialen (SRM) angående omslaget till ”Rainbow rising” och då nämnde han att hans barnbarn hittade skissen till den skivan i ett nattygsbord och han sa att han kunde maila över den om jag ville ha den. Han skickade över den, men då var det KISS-bilden. Jag sa till honom ”Den här bilden är cool, men det är inte Rainbow rising.”. Han skickade då över den och sedan satt jag på den här KISS-bilden i ett år. Jag mailade honom senare och frågade om det var ok att använda den till boken och det var det. Han skrev då också att det var den första skissen han gjorde på deras ansikten, så det är egentligen ett misstag att jag fick den bilden. (skrattar)

Har du som jag, samlat på dig en massa gamla tidningar från 70-talet, som du sedan bläddrat i?

Carl: Ja och när jag pitchade den här idén till förlagen, sa jag att förutom alla de intervjuer jag själv gjort och kontakten jag har med många runtom KISS, så sitter jag på ett rejält bibliotek med gamla tidningar och jag har hela garderoben full med tv-intervjuer från när jag tradade på 90-talet och jag har även alla gamla fanzines. Nu kände jag att jag kunde få användning av allt det där, innan de hamnar på vinden. Jag visste att jag hade en massa citat som inte gemene man hört tidigare. Det bästa var dock när Anders Tengner hörde av sig. När jag träffade honom på bokmässan sa jag att jag skulle skriva en bok och undrade om han hade bilder från ´76 och ´80 eller några andra stories som han inte själv dragit?. Det hade han och sedan när jag träffade honom igen sa han att han hade kvar alla gamla intervjukassetter. Han sa också att han aldrig skulle komma att skriva en egen bok om KISS och det skulle bara vara bra om de kommer till användning. Jag undrade om det fanns saker som han inte själv tog med i sin bok ”All access” eller i OKEJ och det var det. Jag fick en hel låda med gamla dammiga kassetter och han sa ”Om de här går sönder eller du har bort dem, skär jag pungen av dig!”. (skrattar) Det var en upplevelse och det var som att sitta i en tidsmaskin när man hörde Paul Stanley berätta om hur han och Gene var och såg filmen ”Flugan” 1986. Det är inte bara gammal skåpmat utan även citat från KISS när det begav sig, som ingen tidigare har läst.

Den klassiska Daisyinspelningen då? Jag trodde det var oraklet Alex Bergdahl som satt på den, men du skriver att du flög i två timmar?

Carl: Ja, det får förbli en hemlighet var den orten ligger. Det var därför jag var lite luddig. Man kan ju hamna i Tyskland eller Finland eller England. Jag skriver ju det, att det är som en maffialiknande hierarki i bootlegbranschen och det här är den heliga graalen. Jag kan inte säga mer än så. (skrattar) Jag höll själv på med det på 90-talet, men tappade intresset. Dock har jag alltid haft en fot kvar i tradingvärlden, vilket jag är väldigt tacksam för nu när det kom till Daisyspelningen. Det var en jäkla upplevelse att lyssna på den. Jag satt och var nästan svettig i händerna och det var verkligen helt annorlunda. De spelade in demotapen med Eddie Kramer i mars 1973 och den är briljant. Sedan i juni finns det inte en tillstymmelse till briljans kvar. Låtarna är inte alls så rättfram och direkta som de är på första demon, utan det är verkligen konstiga arrangemang och ett konstigt tankesätt rakt igenom. Jag tar ju upp att Kenny Kerner och Richie Wise inte riktigt fått den respekt som de förtjänar. Visst är soundet ganska kasst, men de ska verkligen ha mer respekt än de fått, för att de skar bort allt onödigt fett från låtarna och gjorde KISS till den direkta kött och potatis-maskin som de blev.

När du nu suttit ned med Simmons och Stanley, hur upplever du dem som människor?

Carl: Det kändes som att Gene nästan blev glad för att jag var mer intresserad av att prata om hans riktiga jag och att han inte bara fick skrävla loss. Han är väldigt tillmötesgående och snäll, samtidigt som han kan ta upp ett helt rum. (skrattar) Det är ju svårt att undvika att han befinner sig på samma hotell. Man sitter och väntar på honom och ser honom hela tiden i periferin. Jag bad honom att ta av sig solglasögonen, så att han inte skulle ha den där rockstarattityden och det tror jag också att han uppskattade. Gene är som han är, men jag tycker faktiskt att han får oförtjänt mycket skit. Mycket är en fasad, men han känns mer gemytlig än vad Paul Stanley gör. Paul var omöjlig att prata med. Eller kanske inte omöjlig, men väldigt distanserad. Det visste jag genom andra intervjuer och därför ville jag göra en mer personlig intervju med honom, men det är svårt på en halvtimme. Dessutom blev det ännu kortare när en skivbolagssnubbe avbröt intervjun när jag började ställa frågor om botox och liknande. Paul är så jäkla proffsig och skulle aldrig bli upprörd över det där, så han var lugn ända fram till att skivbolagssnubben dök in. Paul är betydligt svårare och därför ska det bli jäkligt intressant när hans memoarer kommer ut och kanske får man veta mer om varför han är så distanserad. Och Ace är bara ett skämt och även om han inte missbrukar längre så sitter det i, samtidigt som han kan vara lite tjurig. När jag intervjuade honom på telefon första gången så drog han samma stories två gånger om. Han är den ende som gjort det faktiskt. (skrattar)

Jag antar att en engelsk version av boken kommer?

Carl: Absolut! Jag vet att Japan är intresserade och även Tyskland och Spanien, vilket är coolt. En engelsk version är det mest vettiga, men samtidigt är det svårt att sälja in en svensk bok om ett amerikanskt band till amerikanarna, om man inte verkligen har något riktigt att komma med. Jag tycker ju att det är den ultimata KISS-biografin, men först måste man översätta den och om man inte gör det själv kostar det pengar. Planen är att översätta den, men om den inte kommer i en fysisk bok på engelska, så lär den i varje fall komma översatt som en e-bok. Förlaget tar ett steg i taget, så det är lite för tidigt att säga än.

Den här boken måste ha väckt skrivlusten? Finns det redan tankar på nästa projekt?

Carl: Ja, den börjar komma krypandes nu. När jag skickade iväg sista kapitlet på deadline 15:e mars, tog jag en whisky, satte på ”God gave rock and roll to you II” och kände mig nöjd. Då kände jag att jag inte kunde skriva något till, men jag har planer på något som är relaterat till musikbranschen, om det inte blir en annan regelrätt biografi. Vi får se. Det hade varit kul att vara någon annans författare. Jag vet att Dregen jobbar på sina memoarer med en annan författare (Tore S Börjesson). Något sådant hade jag kunnat tänka mig att göra. Om Nicke Andersson eller Joey Tempest hör av sig hade det varit klockrent.

/Niclas

Pray For The King debuterar första låten!



Västkustens PFTK, som bl a består av Emil Agrell och Alexander Buhaj (fd Demise of an Era) la idag upp första smakprovet från vad som komma skall.
Jag drog iväg tre snabba frågor till basisten Emil.

Vilka är Pray For The King?

Emil: När jag och sångaren Alexander Buhaj lämnade Demise Of An Era, tyckte vi att vi kunde starta ett nytt band och spela hårdare musik där man får ut all aggressivitet. Vi letade medlemmar och snart så kom vår gode vän Robin Andersson med på gitarr, men med vår musik så funkar det inte med enstämmig gitarr så strax så kom även Gabriel Karlsson med på gitarr! Just nu letar vi fortfarande efter en trummis. Vi själva kallar oss för ett deathcoreband, men genresätta är något lyssnaren får göra själv.

Hur skulle ni beskriva låten "Temptress"?

Emil: Jag och Alexander brukar vanligtvis skriva låtar ihop, men detta är förmodligen den enda låten som kommer vara med på EPn, som endast är skriven utav Alex (textmässigt). Alex säger att låten handlar om ett förhållande som går snett, hur dåligt man kan bli behandlad utan att man märker det och när man väl märker det så är man längst ner på botten.

Vad är nästa steg för bandet?

Emil: Nästa steg skulle jag säga är att hitta en trummis för att sedan kunna ta oss utanför studion! Vi kommer att åka ut och spela så fort vi har hittat en trummis som passar för bandet.

/Niclas

Lyssna på 90 s-klipp av varje låt på "The devil put dinosaurs here".

Du måste ha iTunes.
In och lyssna HÄR

/Niclas

Grohl och The Stones visar var skåpet ska stå.



Från Anaheim igår 130518.

/Niclas

Boken om Hammerfall.

Förlaget Kalla kulor skriver följande om den kommande boken, "Legenden om Hammerfall":

"Hammerfall grundades av gitarristen Oscar Dronjak i Göteborg 1993. Gruppsammansättningen har ändrats flera gånger sedan dess, men Oscar och sångaren Joakim Cans har alltid varit bestående. I Legenden om Hammerfall beskriver Oscar bandets resa, från deras amatörmässiga medverkan i Rockslaget i tidernas begynnelse, till genombrottet med Renegade och resan från Mölndal till världens största rockscener.
Oscar Dronjak låter oss ta del av fantastiska framgångar och katastrofala motgångar. Han berättar ärligt, ironiskt och utan omsvep om de turbulenta åren i början av 2000-talet, skivinspelningen på Teneriffa där deras monsterhit Hearts on fire kom till (albumet sålde mer än 300000 exemplar över hela världen!), liksom hur Joacim blev nedslagen och nästan förlorade synen en vecka innan en stor videoinspelning.
han avslöjar också hur deras turnémanager stack med pengarna efter en lång USA-turné och inte minst hur han själv råkade ut för en allvarlig motorcykelolycka dagen före hemkomstkonserten i Sverige.
I Legenden om Hammerfall får musiken och hårdrocken ta all den plats den förtjänar. Vi får läsa om samarbetena, albumens uppkomst och vi bjuds ständigt på intressanta, roliga och uppseendeväckande anekdoter ur bandets historia."

Utgivning är satt till den 24:e oktober 2013 och boken är på ca. 300 sidor.

/Niclas


Timberlake spelar Neil Bogart.

Justin Timberlake, som tidigare visat talang som skådis i bl a The social network, spelar legendariske Neil Bogart (1943-82) i kommande filmen "Spinning gold".
Neil Bogart startade och drev Casablanca records and filmworks med KISS i spetsen.
Filmen kan säkert bli intressant med tanke på galenskapen inom skivbranschen på 70-talet.
Jag kan för övrigt rekommendera Larry Harris´ bok om livet på Casablanca, "And party every day".

/Niclas



Dregen ger ut självbiogarfi.

Släpps i september. Bogerius bok om Backyard babies är lysande. Frågan är om Dregens bok blir lika intressant? Dock är Tore S Börjesson en bra skribent så vem vet?

"En biografi över Dregen är en självklarhet. Han är en rockstjärna i ordets rätta bemärkelse en celebritet, en stilikon, en self-made-man som gav upp alla tankar på ett vanligt liv redan i mellanstadiet.
Dregen har aldrig haft en Plan B. Som originalmedlem i The Hellacopters gjorde han hård och kompromisslös rock hipp igen. Att Hellacopters vann en Grammis med sitt debutalbum Supershitty to the Max (1996) säger en del, att det spelades in på tjugosex timmar säger ännu mer. Två år senare gjorde Dregen om bedriften att vinna en Grammis; denna gång med sitt andra stora band, Backyard Babies, för albumet Total 13.
Dregens liv har allt det man vill ha av en biografi, de tre mytologiska benen sex, droger och rock'n'roll. Men även ett livslångt personligt drama som började när han vid 11 års ålder blev ögonvittne till att hans pappa hängde sig, och 2004 hamnade han och hans fru, artisten Pernilla Andersson Dregen, mitt i tsunamin.
Frälsningsarmén, Säpo, Hells Angels, kronprinsessan Victoria, tampongsvingande punkbrudar från Los Angeles, Guns N' Roses, AC/DC och många fler med dem. Dregen har hängt med dem alla och spelat med och för de flesta. Berättelsen om Dregens liv är ett bevis för att sanningen överträffar dikten."

/Niclas

Lyssna på Orchids nya och köp sedan!

Orchids nya släpptes idag. Lyssna nedan och köp sedan ett fysiskt ex av plattan!
Downloading is for pussies.

Lyssna HÄR

/Niclas

Ny låt med A Pale Horse Named Death!

Lyssna på "The needle in you" via Metalsucks.net nedan.

APHND HÄR

/Niclas

Tre nya låtar med QOTSA!

Tre låtar, "Keep your eyes peeled", "I sat by the ocean" och "If I had a tail" framförda live på en belgisk radiostation. Första låten är fenomenalt tung.

Lyssna HÄR

/Niclas

"Phantom limb" med Alice in Chains!

Sedan tidigare finns "Hollow" och "Stone" ute officiellt. Nu har även "Phantom limb" hittat ut, via Soundcloud. Lyssna och njut!

"Phantom limb" HÄR

/Niclas

KISS ska ha en spindel på scen!

Enligt en snubbe på KISSFAQ, som tydligen besökte KISS Indy Expo i helgen, ska KISS´nya scenshow bl a inkludera en stor robotspindel som ska hasa runt på scen. Allt enligt mr Simmons, som även ska ha visat en bild på sin iPhone för samma snubbe. Om detta är sant eller ej tvista de lärde om.

Saxat från KISSFAQ´s forum:

"The new Kiss stage show will involve a giant robotic spider that will move across the stage and all four members will be lifted into the air. Also, the spider will shoot pyro from it's legs and its eyes will glow. Gene told us that it would be 100 percent new and not a rehashed stage where the amps and stairs are simply moved around and then called a new stage. This will be unique to Kiss and Kiss will give us a 100 percent new stage show."

/Niclas

Citat från Coverdaleintervjun i nya CR.

Ingen källhänvisning, but it´s mine, all mine. Lite kul måste jag säga.

/Niclas

Har "Black dog" låtit coolare?



Tveksamt.

/Niclas

Intervju med Udo Dirkschneider.

För en tid sedan besökte Udo huvudstaden för lite promotion av senaste given "Steelhammer". Jag gjorde en kortare telefonare med den lille tysken och samtalade bl a om nya plattan, Spanien och om hur musik kan påverka människor positivt.

There are two new members in the band. Not only do they have to be great musicians, but there´s also the personal chemistry. Does it take long to kinda gel as a band?

Udo: No, not really. In a way I was lucky and I think I have a way of picking the right ones. (laughs) Stefan´s health problems were getting a little bit too much now and he needed to stop touring. We nearly got 300 demo tapes and in the end I had four guys, one from Norway, Germany, Finland and Russia. We picked up Andrey first and the plan was then to continue with him and Igor. I told Igor that I wanted to change things and I wanted all the members in the studio and work with everybody face to face. I told him he had to be in the studio for four to five weeks, but he said it was too much. “Maybe I can come in for two days.” he said, but I said it was not possible. Andrey came for the audition and it lasted for four weeks, which was very long, but he played very well and is a nice person so I feel very comfortable with him. Then we talked with Igor at the beginning of the year when the album was done and asked him what he wanted to do? He said “Well, maybe it was wrong of me not to do the album.”, but then we got an e-mail that said he was out of the band. I asked him “Igor, are you sure you wanna throw away 15 years?” and he said “Yeah, I think it´s better for me.”. I had Kasperi in mind, so we called him and wondered if he was still available and within an hour we had a new guitar player. Our first show was a festival in Ecuador and it just feels like we´ve been together for a long time. It´s crazy, but it´s fresh blood. They´re young, Andrey´s 29 and Kasperi´s 31, so they´re from a different generation. At the moment I´m really happy.

With Andrey and Kasperi in the band, your band is starting to look like the UN.

Udo: Yeah, in a way. (laughs) We have Russia, Finland, Italy and a guy from Germany living in Spain. (laughs)

There´s a song on the new album “Steelhammer” called “Basta Ya”, and you sing in Spanish. What´s the story there? I googled it and found out that it kinda means enough is enough, but it´s also an organization working against terrorism.

Udo: It wasn´t planned to be done in Spanish. It´s about the financial crisis that´s been happening. I was having breakfast one morning, watching the news and there were so many demonstrations going on in Spain and there were signs saying “Basta Ya”. Fitty came up with the idea. We did some demos in Spanish and it sounded great. Then we called up our friend Victor Garcia from Warcry and asked him if he could translate the lyrics from English to Spanish. He did that. It took three days and he sang it so we got everything right. I thought it sounded great and said “Let´s do a duet!” and that´s the story of “Basta Ya”.

Did you know much Spanish before this?

Udo: Yeah, I´ve lived in Spain for five years now and I understand a lot and I can speak the language. Not fluent, but enough to live there.

What made you move to Spain?

Udo: Private reasons, but I have no problem talking about it and there are three songs on this album about my wife, or ex wife. She left me after 25 years and was falling in love with somebody else and that was the reason I moved. I moved to place where I´ve always liked to be and that was Spain.

Spain´s not doing too good these days, as aren´t a lot of other European countries. Is it difficult living there now?

Udo: No, not for me. I have nothing to do with all that. It´s different for me. A lot of people are losing their jobs and I think something like 45% of the young people don´t have a job. The economy is going down and I think it´s good to do a song like this one, because it´s not only Spain, it´s also Greece, Italy and so on. There´s also a lot of things going on in South America.

Are you in any way politically involved? It seems like your keeping track of what´s going on?

Udo: I´m interested, yes, but I´m not involved in anything. There are so many things going on everywhere and when you´re watching the news, you get tons of ideas for lyrics. The song “A cry of the nation” is about the rich getting richer and the poor getting poorer. There´s no middleclass anymore. I always try to write lyrics about what´s happening in the world and the song “Metal machine” is about how robots are taking over more and more. They do the work and people are losing their jobs and it´s also everything with the internet and computers. For me, it´s getting to be a little too much.

You travel a lot and you get to see a lot of countries and I guess you also see where there´s trouble and such?

Udo: Yeah. A very interesting country was Ecuador, where we played a festival. It´s a beautiful country but you see how people live there. It´s poor and you don´t think people can live like that, but they´rereally happy and of course they don´t know anything else. It´s hard to see how they live, but it gives you ideas to maybe write something.

You also get to see what music can do for people and how it can lift someone´s spirits and give a positive vibe to people. It has to be pretty cool to see that your music can help people forget their troubles, at least for an hour or two hours?

Udo: Oh yeah, definitely. It´s important to give people a good time. They come, have a party and go home with a smile. They forget that they have a job they´re not happy with or other problems they have. When I o to a concert or to the cinema, I wanna forget problems too. That´s why we are doing this.

With the new album, you stay true to your sound. Do you ever feel that you would like to try something completely different or is that too risky?

Udo: Of course you can do something else. I think we already changed a bit with the new album. When Stefan was producing and nothing bad against Stefan, but it was a little bit cold and with this new album, I said I didn´t want as much computers. I wanted real guitars with real cabinets, real amplifiers and real drums. I think the sound is more alive than the “Rev-Raptor” and “Dominator” albums. That´s the only change I made in a way, but of course we have a different guitar player, but basically it will always be the same.

It seems like there are a lot of bands that wanna go back to that live feeling where you have the entire band playing in the studio.

Udo: Yeah, and I think you get a better feeling and when you have the guitar player sitting next to you, you really can talk and communicate. I think it´s the right thing to do. We´re building up a proper studio in Spain and we´re already thinking about the next album.

One last thing. I read on your website, that when you were in school, you brought along your portable record player? That´s pretty hardcore.

Udo: It is hardcore, yeah. (laughs) Once I was playing this Beatles song really loud and they threw me out of the class. (laughs) I was around 13 or 14 years old.

More kids should do that today, bring their portable record players.

Udo: But there are no record players. (laughs)

I know, I know. It´s too bad.

/Niclas

Soundgarden tillbaka till Skandinavien!

Sept 4 - Helsinki, Finland @ Hartwall Arena
Sept 6 - Stockholm, Sweden @ Hovet
Sept 7 - Oslo, Norway @ Spektrum
Sept 9 - Copenhagen, Denmark @ Forum

(Datum från bandets Facebook)

/Niclas

Långt ifrån hårdrock, men Percy Plant är ju med på ett hörn!



Otroligt vacker skapelse med Plants "flickvän" Patty Griffin. Låten kommer från Griffins "American kid", som släpps imorgon 7:e maj.

/Niclas

Ny halv låt från QOTSA!



Låter helt ok. Tydligen är låtens längd listad som sex minuter på skivomslaget, enligt Grungreport.

/Niclas

Tiny toys for big boys.

En vild gissning säger mig att den är fake, men kul ändå.

/Niclas