Intervju med Janne i Grand Magus.
Ett av Sveriges ständigt mest intressanta band är på gång med ett nytt album. "Triumph and power" följer i spåren av deras tidigare alster och osar av tunga riff, svärd, blod och ond bråd död.
Jag har flera gånger tidigare haft nöjet att språka med bandets frontfigur och obestridlige ledare Janne och även denna gång blev det ett givande och långt samtal. En hel del om nya given, men även om scouter, Sverigedemokraterna och den nordiska mytologin.
Får du samma känslor inför varje nytt släpp eller ändras det från gång till gång?
Janne: Det ändras absolut. Den här gången känns allt mycket, mycket bra och det är nog första gången som jag känner mig väldigt nöjd. Många gånger tidigare har man kanske varit mer, inte förvirrad, men chockskadad på något vis. Man har ingen aning om det är bra eller skitbra eller skitdåligt. Den här gången känner jag en stark trygghet och glädje.
Vad är det som gjort att du känner så nu och inte gjort det tidigare?
Janne: Det har säkert att göra med hela processen med födelsen av det som blir skivan. Om man tycker materialet är bra, om hur inspelningen gått, om det varit extremt kämpigt på fel sätt och så vidare? Det sitter nog väldigt mycket i huvudet. Vissa gånger faller allt på plats och andra gånger får man kämpa för att få det i den riktning man tänkt sig.
Vilket av era tidigare album kan lättast jämföras med det nya?
Janne: Det är en bra fråga? Någonstans tycker jag väl att alla våra plattor hänger ihop på något sätt. Det är nog inga jättesteg åt olika håll, utan en ganska proggressiv utveckling åt där vi är idag. Det finns helt klart element på nya plattan som återfinns på tidigare plattor, men jag tycker nog att det finns en viss ”Iron will”-feeling på den här skivan och kanske mer än någon annan.
Bara rent omslagsmässigt hör ju den här skivan ihop mer med tidigare alster, än vad föregående ”The hunt” gör.
Janne: Jo, det kan man väl säga. Omslaget är ju extremt viktigt och jag tycker det på ”The hunt” är kanon, men jag håller med om att det har en annan känsla än flera av våra andra omslag.
Med tanke på dagens utveckling, känns det bara som en tidsfråga innan omslaget blir helt sekundärt eller behövs inte alls, i och med att folk bara laddar ned musik och inte bryr sig om själva omslaget till skivan.
Janne: Jag håller ju med dig om det du säger, men samtidigt så omges ju fortfarande musiken av väldigt mycket bilder, även om LP och CD är på väg bort. Det gäller ju även den digitala musiken. Jag tror bilderna fortfarande är ganska viktiga för att visa vad det är. Jag tror ändå att det i fortsättningen kommer att finnas ett behov av någon form av visuell koppling till musiken. Första gången jag hörde någonting fanns det inga bilder till för det var ju på radion. Jag lyssnade på Rockbox och hörde... vad ska jag dra till med...?
Railway med ”Heavy metal fever”.
Janne: (skrattar) Till exempel ja. Man hörde den och sedan fick man se omslaget och då var det mer av ”Ok, var det så här!”. Jag tror ändå det visuella kommer att fortsätta, men sedan blir det kanske inte i den formen som det är idag.
Det nya omslaget fick mig omgående att tänka på någon typ av nordisk väggbonad som hänger på Nordiska muséet.
Janne: Jag håller med. Det finns något stiliserat och statiskt och levande i den, lite som en väggbonad eller gobeläng. Det passar så jäkla bra med känslan i musiken.
Det finns även lite drag av ”Sagan om ringen” i bilden.
Janne: Ja, det finns andra som sagt det också, men jag gjorde inte den kopplingen. Han som har gjort omslaget kan säkert ha influerats av det och det är ju inte fel heller. I mina ögon är den världen byggd på nordisk mytologi och idéerna om hur saker och ting hänger ihop. Jag skulle väl säga att den nordiska mytologin är en förlaga till ”Sagan om ringen” och inte tvärtom.
Ni har hela tiden haft det nordiska och skandinaviska omkring er. I dessa tider är ju det en fin balansgång.
Janne: Ja, det kan det ju vara, men det beror ju helt på hur man gör det. Jag tror inte att någon skulle misstolka det för något negativt i vårt fall. Samtidigt kan man inte låta saker bli någonting annat än vad de egentligen är, bara för att någon bestämmer sig för det.
Jag tänkte mer på att det skulle kunna dra till sig vissa element, som bara ser det här med vikingar och liknande? Det är ingeting ni märkt av? Ett uppbåd av sverigedemokrater?
Janne: (skrattar) Nej. Sedan kan man tänka i en annan riktning och säga att vi spelar dödsmetal och alla våra låtar handlar om hur man lemlästar lik. Då är det ingen som höjer på ögonbrynen eller tror att det kommer drivor av seriemördare eller nekrofiler. Det blir lite lustigt på något sätt.
Ja och idag är det underligt hur den svenska flaggan har kommit att representera något negativt. Man borde flagga som aldrig förr bara för att ta tillbaka vår flagga.
Janne: Det där är ju en något speciell situation just för Sverige. Det är inga konstigheter att hissa en engelsk flagga eller en amerikansk. Det är en märklig utveckling.
Om vi går till själva inspelningen. Nico Elgstrand, er producent, kallar du för ”The torturer”. Vad är det han gör för att betinga detta namn?
Janne: Man kan väl säga att han ser rakt igenom om man inte har gjort något till hundra procent. Om man kommer med någonting och säger ”Det blir nog bra det här.”, så säger han ”Nej, det håller inte!”. Det kan både ha att göra med hur man spelar och sjunger eller hur låten är gjord och arrangemang. Det är skitbra, men också en ganska tuff press. Han ser potentialen om man lägger manken till, så det är ingen semester att spela in med honom. Han är engagerad och vill att det ska bli så bra som möjligt och det är därför vi jobbar med honom.
Skulle det kunna gå så långt att ni harvar med en låt och han säger att det inte funkar och att ni måste stryka den helt och hållet?
Janne: Ja, det skulle det nog kunna göra, men det skulle snarare bli att vi inte strök den utan snarare ”Nej, inte stryka den utan göra den bättre.”. Det är en hög arbetsmoral.
Var någon låt svårare att få rätt på än de andra?
Janne: Ja, så är det ju alltid. Vissa låtar är ”Jaha, det var det!” och andra får man hålla på och fibbla med betydligt mer. På den här plattan är det ganska mycket på gång med stämmor och körer och det tar ju tid. Det räcker inte med att sjunga in sju olika stämmor, de måste även sitta i timingen och i pitch och allt annat. Det tar lång tid att göra klart.
Med tidpress och allt annat, kan det någonsin gå så långt att man ger upp en låt?
Janne: Jo absolut och det är ju aldrig fel att göra det. Särskilt om man inte tror på den. Det är sådant man ibland märker när man spelat in den, ”Det här håller fan inte!”, och då får man steka den. Det kommer att finnas en bonuslåt, ”Black moon”, och den hör inte till skivan utan det är en låt som inte platsade helt enkelt. Men det är ändå en låt och ingen dålig låt, men det är verkligen en bonuslåt, vilket för mig är viktigt att poängtera. En liten extra kolabit i påsen, så att säga.
Vad är det som gör att en sådan låt skiljer sig från de andra? Är det musiken, texten eller bara en känsla?
Janne: Det är ju allt det där, men kan även bara var en sak av de du nämner. I det här fallet handlar det om att vi inte fick till den på ett sätt som kändes att den hängde ihop med de andra. Efter ett tag var det ganska tydligt att det var de här tio låtarna det handlade om.
Finns det ett övergripande koncept i de andra låtarna som gör att de hänger ihop?
Janne: Ja, det gör det ju. Det är ”Triumph and power”. Nästan alla våra skivor har haft ett övergripnade koncept om än inte i form av en konceptskiva, så har det funnits ett emotionellt koncept, en känslomässig samhörighet mellan låtarna på skivorna vi gjort och det är väl mer på det planet. Ingen av våra plattor har handlat om att vi skulle göra ett tema om exempelvis sjöfart. (skrattar).
Om vi går tillbaka till det nordiska, vad är det i det som tilltalar dig?
Janne: Grejen är den att historierna om Oden, Tor och alla de andra, är sådana som min farsa berättade för mig när jag var jätteliten. Han berättade dem bland annat som godnattsagor. Jag fastnade för det extremt tidigt och det har alltid varit en naturlig del av mig på något vis. Min fantasivärld har alltid haft starka kopplingar till det där. Ju äldre jag blev, desto större blev intresset för djur och natur. Det är extremt påtagligt. En livsåskådning som är intimt sammankopplad med naturen och naturens kraft. ”Triumph and power” handlar om de där känslorna när man står på ett berg i en granskog och blickar ut och känner vilken kraft som finns i skogen. Man kan bli uppfylld av den kraften på ett fantastiskt sätt.
Var du med i Skogsmulle eller Scouterna som liten?
Janne: Nej, verkligen inte. Jag har alltid gått min väg bort från organiserat föreningsliv. Aldrig Mulle eller Scout och jag var inte med i någon ornitologförening, utan jag körde mitt eget race.
Ni har ju ofta svenska inslag på era skivor. Det har aldrig funnits en tanke på att göra en hel skiva på svenska?
Janne: Nej, de tankarna har faktiskt aldrig funnits. För oss stannar det nog vid att ha titlar på svenska för att förmedla en känsla, även för de som inte har en aning om vad det betyder. Bokstavskombinationen ska ge en känsla och dessutom finns det till exempel inget engelskt ord för ”Holmgång”. De få gånger jag gett mig på att sjunga på svenska tycker jag bara att det låtit fjantigt. Det blev någon märklig dialekt som jag inte alls känner igen. (skrattar) Skulle vi släppa en platta på svenska så skulle ju 90% av vår fanskara undra ”Vad är det här?”.
Under alla dessa år, var har ni märkt att er musik funkar bäst? Kan ni se att ni går hem bättre i något land mer än något annat?
Janne: Jo, så är det ju. Jag skulle vilja säga att de två största för oss är Storbritannien och Tyskland. Så är det bara, men det finns ju folk överallt. Grekland är alltid bra och även i Frankrike, men Tyskland och Storbritannien är också de länder vi spelat i mest.
Som musiker och låtskrivare måste det vara en härlig känsla att folk runt om i världen sitter och lyssnar på den musik man skrivit?
Janne: Jo, det är ju en overklig känsla, men samtidigt är det lite svårt att ta åt sig. Jag har väl inte ägnat så mycket tanke åt det, men det är ju bisarrt. Och kul.
I mars 2014 spelar ni i England, Tyskland och Nererländerna. Sist vi pratades vid sa du att det var väldigt svårt att spela i Sverige. Är det likadant fortfarande?
Janne: Jo, så ser det ju ut. När vi började hamnade vi i England direkt i och med att vi låg på ett engelskt skivbolag och så var det i flera år och det blev några enstaka gig i Sverige. Det har aldrig blivit att vi turnerat i Sverige och gör man inte det så blir det ingenting heller. Samtidigt är det lite märkligt för nu har vi ju ändå nått en viss status och då undrar man lite om vad som är problemet? Jag har inget svar på frågan. Vi har ju spelat betydligt mer i Norge än vad vi gjort i Sverige, vilket också är märkligt.
Ni borde ju åtminstone kunna göra Stockholm, Göteborg och Malmö?
Janne: Ja, sist vi gjorde det var med At the Gates för ganska länge sedan. Det var skitkul, men jag vet faktiskt inte.
Jag hoppas dock att jag får se er live någonstans i Sverige nästa år?
Janne: Ja, det hoppas jag också.
Du sjöng ju nyligen i rollen som ”The Teacher” på Ayreons ”The theory of everything”. Var det en självklar grej?
Janne: Nej, verkligen inte. Jag kan ju ingenting om den där scenen och kände inte till Ayreon. Däremot visste jag vem Arjen (Lucassen) var och det var genom ett band vid namn Bodine, som han var med i på 80-talet. Ett sådant där band som jag hörde på Rockbox första gången och köpte skivan. På skivan finns en låt som heter ”Black star rising”, som är en av de bästa och viktigaste heavy metal-låtarna från 80-talet. Som en blixt från en klar himmel, hörde Arjen av sig till vår manager när vi höll på med ”Hammer of the north”, för han hade hört mig på Spiritual Beggars ”Demons”. Då skulle han göra en Star One-skiva, men det då fanns det ingen tid. Nu när han skulle göra nytt med Ayeron hörde han av sig igen och jag började väl förstå vilken grej det där var. Jag sa ja, men visste inte alls vad han var ute efter, men han hade verkligen lyssnat och var på det klara med vad han ville ha. Han ville ju åt en mörkare röst och de partier han hade gjort var som skräddarsydda för mig. Jag åkte ner dit och var där i två dagar och hade jäkligt kul och det blev väldigt uppskattat. Det var verkligen som att simma ut... utan badbrallor. (skrattar) Nu känns det kanon, för det verkar som sagt ha blivit väldigt uppskattat. Det är ju ett oerhört ambitiöst musikprojekt så det är en ära att få vara med.
Kan detta öppna upp en lust att prova på andra saker inom hårdrock?
Janne: Nja, det här var mer av en hederssak och att det var på en sådan hög nivå, där jag kände att ”Jag är en idiot om jag inte gör det.”. För egen del är jag så fokuserad på vår musik, så jag går inte och tänker på att jag vill göra en soloplatta med loungejazz eller så. (skrattar) Det finns inte på kartan. Ärligt talat, när man håller på med det här och det blir så intensivt i perioder och man lägger 100% av sin själ i det, då är man rätt så mätt på musik. När vi har spelat in en platta är det inte att jag säger ”Åh, gud vad det vore kul att spela in en platta till!” utan då går jag ut i skogen och håller käften. (skrattar)
Sju album är ganska maffigt. Det är inte många band som tar sig igenom så många nuförtiden.
Janne: Nej, det första kom ut 2001 och vissa har ju hållit på i 30 år och inte kommit så långt. Det är ju inget jag tänker på utan det blir ju först när man läser det överallt. Nu har vi en helt ny skiva att spela och jag vetefan vilka låtar vi ska ta bort från setlisten? Det blir svårt.
Ett härligt i-landsproblem?
Janne: Ja, men det kan vara nog så knepigt. (skrattar)
En helt oväsentlig fråga. Vad var det som ledde till att du klippte av din långa hårman?
Janne: (skrattar) Ja, det var väl för att den då och även nu, fläckvis inte är så jäkla mäktig längre. Sedan efter att ha varit skallig i X antal år, kände jag att ”Fuck it”, så nu är det tilbaka, fläckvis. (skrattar)
Det kan ju inte ha varit helt lätt att klippa av det?
Janne: Nej, men jag tillhör ju den generationen som har gjort lumpen och då var det bara att kapa av det, så jag visste sedan tidigare att jag inte var vanskapt i alla fall. (skrattar) Det var inte en så stor omställning som om jag aldrig skulle ha gjort det tidigare.
/Niclas
