Rival Sons
Strand, Hornstull 111117
Tidigare under kvällen hade jag nöjet att sitta ner en stund med Mike och Scott i bandet. Två urtypiska LA-killar som gav ett sansat och lugnt intryck. Intervjun kommer förhoppningsvis upp inom en snar framtid.
Själva giget då? Jo, Rival Sons är bra, men låter nog faktiskt betydligt mer spännande på platta än live, konstigt nog.
De har ett fantastiskt sväng i låtarna, men live kommer detta inte riktigt fram. Jag vet inte om det beror på den i mitt tycke smått underliga publiken eller om bandet bara har en dålig dag? Vad som dock knockar denna kyliga kväll är sångaren Jay. Han har en gudabenådad pipa som för tankarna till en ung Steven Tyler. Jag står länge och försöker komma på vem han påminner om och kommer slutligen fram till just Tyler och låten "One way street" från Aerosmiths debut. Lägg därtill lite Robert Plant moves och han är klockren som frontman, förutom då att han struttar omkring lite som en kissnödig flicka. Han verkar inte riktigt ha hittat sin stil, men sjunga det kan han!
Det är knökfullt på Strand och bandet nämner i förbifarten att alla konserter så här långt har varit utsålda. Bandet är utan tvekan på gång och hypas friskt i framförallt brittisk rockpress. Själv tycker jag dock att de har en bit kvar innan de blir ett fullfjädrat och väloljat rockband, men det går inte att förneka att det låter förbenat bra i den magnifika "Burn down Los Angeles".
Det är först i slutet av showen och i och med coverlåtarna "Baby please don´t go" och den formidabla "Oh well" som det verkligen lossnar och bandet brinner på scen. I det ögonblicket märks det att de verkligen är på gång och att deras Zeppelin/Aersomith/Crowes-rock är riktigt kul.
Betyg 3/5
/Niclas
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar