"Makeup to breakup: My life in and out of KISS"
Peter Criss med Larry "Ratso" Sloman 2012
Jag måste erkänna att jag egentligen inte förväntade mig så mycket av Criss bok. Frehleys dito var en besvikelse och Simmons kar jag inte läst, men jag tvivlar på att den på något sätt bidrar med några revolutionerande insikter i den värl som går under namnet KISS. Få människor har den otroliga kapaciteten att prata så mycket, men ändå inte säga någonting som just herr Simmons.
Nåväl, nu var det kattens bok vi skulle behandla i den här recensionen. Musikaliskt sätt har Criis inte gjort något vettigt sedan hans soloalbum 1978. En i mitt tycke bra skiva, även om den skiljer sig markant från det sound KISS hade vid den tidpunkten, men så är ju också Criss äldre an de andra medlemmarna och hade andra musikinfluenser. Mer Gene Krupa än Zeppelin, om man säger så.
Boken inleds med de tuffa livet i hans barndoms Brooklyn. Sadistiska katolkska nunnor, gatugäng och en dröm om att en dag spela i Madison Square Garden.
Med all säkerhet hade han det inte lätt och i boken nämner han flera gånger hur Simmons/Stanley hela tiden hade ett överläge tack vare sin respektive skolutbildning. De var allmänbildade och kom från andra familjeförhållanden. Criss framhäver sig gärna som en gatufighter, men ibland känns det som att storyn putsats till något under årens lopp och kanske är det bara ett sätt att ge sig själv lite mer street cred än hur det egentligen var.
De första åren i KISS fungerar bra, men han skriver också hur det från början var väldigt tydligt att Simmons/Stanley var de som styrde. Criss fick slåss för sina låtar och de flesta nekades. Detsamma gällde även för Ace.
När jag var ung och började lyssna på musik såg man alltid framför sig hur alla ens favoritband bodde tillsammans i ett stort hus, skrev låtar, festade och åkte sedan up på vägarna. Den stående en för alla, alla för en-mentaliteten. En tanke som givetvis försvann ju äldre man blev och slutligen insåg att det nog kan fungera så i början av ett bands historia, men sedan blir det ett arbete som alla andra, även om arbetet skiljer så markant på många plan. Just så här är det i Criss bok. Det börjar bra, men sedan kommer pengarna, egona växer och medlemmarnas respektive dåliga sidor förfular allt.
Jag har länge tyckt att den gamle katten mest framstår som en bitter föredetting, vilket även i mina ögon stämmer ibland, men samtidigt kan man förstå honom. han var en master of the universe när det begav sig, försvann ut i tomma intet efter avhoppet 1980 och sedan fick han möjlighet att casha in igen i samband med återföreningen ´96, men blev åter överkörd av Simmons/Stanley.
Det är ingen vacker bild han målar upp av de andra originalmedlemmarna. Stanley kalls för hon/han och har mängder med issues. Simmons är ett kontrollfreak som dessutom aldrig tvättar sig. Ace är mest full och får sig en rejäl känga eftersom han tydligen tjänade mer pengar än Criss de sista åren av återföreningen.
Visst får man som sagt en viss sympati för trummisen, men han framstår också många gånger som en idiot som behandlar människor ganska illa. Vid hans cancerbesked börjar han exempelvis klandra sin fru Gigi för cancern. Ett hemskt sjukdomsbesked, men han tar det lite för långt. Dock ska han ha en eloge för att genom hela boken villigt erkänner sina brister och fel. Han skriver vid flera tilfällen att han absolut inte varit någon ängel och det lyfter boken en del.
Intressantast är nog ändå hur jäkla bittert det varit, eller är, mellan de olika medlemmarna. Det låter från och till som en gigantisk sandlåda och nytt för mig är att Criss och Frehley ska ha erbjudits närapå 900.000 dollar för att inte spela på den genomusla "Psycho circus".
Han berättar också hur KISS med management lyckades begrava hans "första" soloplatta "Out of control" och även om den stora besvikelsen över att han senaste soloplatta "One for all" floppade totalt. För övrigt är omslaget till just detta album något av det fulaste som någonsin tryckts.
Criss verkar ändå någorlunda lycklig idag och och han tjänade helt klart enorma summor pengar på återföreningen, även om det givetvis var en bråkdel av vad Simmons/Stanley gjorde.
Absolut minst intressant i boken är det avslutande kapitlet om hans gudstro. Det blir bara patetiskt och jag personligen, som avskyr allt med religion, begriper inte meningen med det. Han pratar med gud och jag kan omöjligen ta det på allvar.
Förutom detta är det faktiskt en ganska bra bok som ger ännu en liten pusselbit till det stora pusslet om KISS och dess historia som band.
/Niclas
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar