Banne mig om detta inte är det snyggaste omslaget jag sett på väldigt väldigt länge!
Gör nu en insats för kulturen och beställ ett ex! Nedladdning är för wimps and posers.
Beställ via Opeth själva här
Beställ på Ginza här
Beställ på CDON här
/Niclas
tisdag 5 oktober 2010
Bokrecension
Melker Becker och Mattias Lindeblad
"Mer hårdrock - smink, läder och headbanging" 2010
Jag gillade den första boken som Becker/Lindeblad gav ut, "Hårdrock - rundgång, nitar och nackspärr". Kanske var den skriven på ett sätt som främst riktade sig mot yngre åldrar, men den hade sina ljuspunkter helt klart.
Nu är då uppföljaren här och den fortsätter i samma spår. Liknande historier förtäljs fast med andra huvudrollsinnehavare från hårdrocksvärlden och Henrik Lange har återigen bidragit med sina illustrationer, som jag nu som då, har lite svårt för. Det blir lite för mycket Kamratposten över det hela.
Språket är enkelt och visst är det kul berättelser emellanåt, men jag tycker nog att de kunde valt att berätta om sina äventyr på ett inte fullt så tonårsaktigt vis. Det tar udden av det hela för en gamling som undertecknad, men å andra sidan är den med all säkerhet inte heller skriven för min åldersgrupp.
En viss avundsjuka känner jag dock. Precis som med första boken är det här böcker som jag kunde plitat ihop själv. Jag har under de senaste 10 åren intervjuat samma band och i många fall även samma bandmedlemmar. Alla intervjuer ligger samlade i kompendium i hemmet och lär väl förbli i det formatet.
Roligast i boken är kapitlet om hur författarna "badade nakna" med Fredrik Lindström och Per Sinding-Larsen. Och ett stort plus skall ges för att kultmuskelbyggaren Thor har skrivit förordet.
"Mer hårdrock..." är en kul förströelse under några timmar, men lämnar tyvärr inga större avtryck i hjärnkontoret.
/Niclas
Melker Becker och Mattias Lindeblad
"Mer hårdrock - smink, läder och headbanging" 2010
Jag gillade den första boken som Becker/Lindeblad gav ut, "Hårdrock - rundgång, nitar och nackspärr". Kanske var den skriven på ett sätt som främst riktade sig mot yngre åldrar, men den hade sina ljuspunkter helt klart.
Nu är då uppföljaren här och den fortsätter i samma spår. Liknande historier förtäljs fast med andra huvudrollsinnehavare från hårdrocksvärlden och Henrik Lange har återigen bidragit med sina illustrationer, som jag nu som då, har lite svårt för. Det blir lite för mycket Kamratposten över det hela.
Språket är enkelt och visst är det kul berättelser emellanåt, men jag tycker nog att de kunde valt att berätta om sina äventyr på ett inte fullt så tonårsaktigt vis. Det tar udden av det hela för en gamling som undertecknad, men å andra sidan är den med all säkerhet inte heller skriven för min åldersgrupp.
En viss avundsjuka känner jag dock. Precis som med första boken är det här böcker som jag kunde plitat ihop själv. Jag har under de senaste 10 åren intervjuat samma band och i många fall även samma bandmedlemmar. Alla intervjuer ligger samlade i kompendium i hemmet och lär väl förbli i det formatet.
Roligast i boken är kapitlet om hur författarna "badade nakna" med Fredrik Lindström och Per Sinding-Larsen. Och ett stort plus skall ges för att kultmuskelbyggaren Thor har skrivit förordet.
"Mer hårdrock..." är en kul förströelse under några timmar, men lämnar tyvärr inga större avtryck i hjärnkontoret.
/Niclas
Überläcker poster!
Lee Dorrian var en av de första "större intervjuerna" jag gjorde. Det var i samband med släppet av "The VIIth coming" (2002). Har för mig att det var på Grand Hotel och Lee sörplade på té. En mycket trevlig britt.
Hittade den här limiterade postern på Rise Aboves hemsida. Där finns en hel del annat kul att inhandla.
Just denna poster är limiterad till 150 ex och kostar £15.
Rise Above här
/Niclas
Lee Dorrian var en av de första "större intervjuerna" jag gjorde. Det var i samband med släppet av "The VIIth coming" (2002). Har för mig att det var på Grand Hotel och Lee sörplade på té. En mycket trevlig britt.
Hittade den här limiterade postern på Rise Aboves hemsida. Där finns en hel del annat kul att inhandla.
Just denna poster är limiterad till 150 ex och kostar £15.
Rise Above här
/Niclas
Fuckin´ Slayer!
Chad Bowar på About.com: Heavy metal snackade nyligen med Kerry King om bl a skivspelare, sightseeing och "Vinyl Conflict"-släppet.
Kerry King här
/Niclas
Chad Bowar på About.com: Heavy metal snackade nyligen med Kerry King om bl a skivspelare, sightseeing och "Vinyl Conflict"-släppet.
Kerry King här
/Niclas
måndag 4 oktober 2010
"Without you motherfuckin’ people I would be nobody."
En lång och läsvärd intervju med Phil Anselmo från halvporriga siten Rock Confidential. Snack om bl a soloplatta, nyutgåvan av "Cowboys from hell" och den kommande självbiografin.
Intervjun hittas här
/Niclas
En lång och läsvärd intervju med Phil Anselmo från halvporriga siten Rock Confidential. Snack om bl a soloplatta, nyutgåvan av "Cowboys from hell" och den kommande självbiografin.
Intervjun hittas här
/Niclas
Skivrecension
Violent Divine "Release the hounds" 2010
Nu skall jag lista det bästa med Violent Divines tredje album: på bandbilden har en av medlemmarna en Motörheadtröja. That’s it. De andra medlemmarna ser lost ut och av bilden att döma skulle jag gissa att de ägnat lite för lång tid på att sminka sig och lite för lite för att lyssna på brutal musik.
Likt förra skivan jag recenserade (Greed - Burn it down) ligger ”Release the Hounds” på Swedmetal Records och det betyder tydligen att det är lallig musik med noll intresse för denna recensent. Här kan man sjunga med och kanske blir det rentav lite Allsång på Skansen för dessa killar. Eller är de kanske lite för extrema? Nej då. Kanske om man tittar på texten till låten ”Burn” där de klipskt nog ändrat ordet ’come’ till ’cum’ så att det genast blir barnförbjudet och texten får en heeelt annan innebörd: ”can you tell me wrong from right, cum stay with me tonight” t ex.
Helt översatt alltså, med Violent Divines egna slang, blir den sista textraden: ”Sperma stanna med mig ikväll.” Det blir ännu roligare då man tar en senare rad: ”cum play with me tonight”!
Och de fortsätter med denna slang igenom andra låtar också!
Ni lyckades i alla fall få mig att skratta. Hoppas att någon ger er en ordbok i julklapp.
Betyg: 1/5
/Sara
Violent Divine "Release the hounds" 2010
Nu skall jag lista det bästa med Violent Divines tredje album: på bandbilden har en av medlemmarna en Motörheadtröja. That’s it. De andra medlemmarna ser lost ut och av bilden att döma skulle jag gissa att de ägnat lite för lång tid på att sminka sig och lite för lite för att lyssna på brutal musik.
Likt förra skivan jag recenserade (Greed - Burn it down) ligger ”Release the Hounds” på Swedmetal Records och det betyder tydligen att det är lallig musik med noll intresse för denna recensent. Här kan man sjunga med och kanske blir det rentav lite Allsång på Skansen för dessa killar. Eller är de kanske lite för extrema? Nej då. Kanske om man tittar på texten till låten ”Burn” där de klipskt nog ändrat ordet ’come’ till ’cum’ så att det genast blir barnförbjudet och texten får en heeelt annan innebörd: ”can you tell me wrong from right, cum stay with me tonight” t ex.
Helt översatt alltså, med Violent Divines egna slang, blir den sista textraden: ”Sperma stanna med mig ikväll.” Det blir ännu roligare då man tar en senare rad: ”cum play with me tonight”!
Och de fortsätter med denna slang igenom andra låtar också!
Ni lyckades i alla fall få mig att skratta. Hoppas att någon ger er en ordbok i julklapp.
Betyg: 1/5
/Sara
Skivrecension
Lautstürmer "Depopulator" 2010
Här kommer det kängpunk blandat med lite thrashig metal! Och fort går det då samtliga 12 låtar är endast runt 2 minuter vardera.
Lautstürmer kommer från Skåne och medlemmarna Christ, Adam och Selle har bandet Driller Killer gemensamt. Nog blir det musik som liknar den som Driller Killer manglar, då ”Depopulator” levererar argt och snabbt rens. Ljudet är ganska skitigt och inte är det jättepolerat eller välproducerat, vilket helt klart inte är en miss utan meningen med denna första fullängdaren.
Det är ganska skön musik, men ingen låt sticker ut och det blir ett tokmangel som man inte säger nej till, men heller inte fäster sig vid. Overall känns den ganska anonym och kommer nog knappast bli ihågkommen som ett guldkorn i genren metalinfluerad råpunk.
Därför blir det medelmåttigt betyg.
Betyg: 2/5
/Sara
Lautstürmer "Depopulator" 2010
Här kommer det kängpunk blandat med lite thrashig metal! Och fort går det då samtliga 12 låtar är endast runt 2 minuter vardera.
Lautstürmer kommer från Skåne och medlemmarna Christ, Adam och Selle har bandet Driller Killer gemensamt. Nog blir det musik som liknar den som Driller Killer manglar, då ”Depopulator” levererar argt och snabbt rens. Ljudet är ganska skitigt och inte är det jättepolerat eller välproducerat, vilket helt klart inte är en miss utan meningen med denna första fullängdaren.
Det är ganska skön musik, men ingen låt sticker ut och det blir ett tokmangel som man inte säger nej till, men heller inte fäster sig vid. Overall känns den ganska anonym och kommer nog knappast bli ihågkommen som ett guldkorn i genren metalinfluerad råpunk.
Därför blir det medelmåttigt betyg.
Betyg: 2/5
/Sara
Skivrecension
Greed "Burn it down" 2010
Inte ännu ett halvglammigt band som flörtar med mjuk metal och Backyard Babies!
Jag är så trött på medryckande och intetsägande musik och svenska Greed passar tyvärr in på den beskrivningen alldeles för väl. Nog ser jag att ett gäng småberusade ”rockbrudar” kan skaka på det blonda håret till det här i barer runt om i Sverige och om det räcker för pojkarna i Greed så säger jag grattis!
Jag undrar seriöst om de försöker starta någon slags tråkig genre för bilmusik då jag ser det ack så lama omslaget som pryds av en machobil (med Coca Cola-reklam!) och bandbilden där de poserar vid en sportbil med den fyndiga nummerplåten ”EVIL”. I’m shaking in my boots!
Hur tänker skivbolaget Swedmetal Records?
Jag antar att musiken stundtals inte är så jättedålig ändå. Men jag kan inte hjälpa det, jag blir sjuk av detta.
Betyg: 1/5
/Sara
Greed "Burn it down" 2010
Inte ännu ett halvglammigt band som flörtar med mjuk metal och Backyard Babies!
Jag är så trött på medryckande och intetsägande musik och svenska Greed passar tyvärr in på den beskrivningen alldeles för väl. Nog ser jag att ett gäng småberusade ”rockbrudar” kan skaka på det blonda håret till det här i barer runt om i Sverige och om det räcker för pojkarna i Greed så säger jag grattis!
Jag undrar seriöst om de försöker starta någon slags tråkig genre för bilmusik då jag ser det ack så lama omslaget som pryds av en machobil (med Coca Cola-reklam!) och bandbilden där de poserar vid en sportbil med den fyndiga nummerplåten ”EVIL”. I’m shaking in my boots!
Hur tänker skivbolaget Swedmetal Records?
Jag antar att musiken stundtals inte är så jättedålig ändå. Men jag kan inte hjälpa det, jag blir sjuk av detta.
Betyg: 1/5
/Sara
För er som söker The Sweet!
En trevlig site som säljer allt från gamla livebilder till flertalet inspelningar från det ljuva 70-talet. Ni kan bl a hitta The Sweet live på Göta Lejon 780215, vilket blev det sista Sverigegiget med den klassiska sättningen.
The Sweet Memorabilia Online här
/Niclas
En trevlig site som säljer allt från gamla livebilder till flertalet inspelningar från det ljuva 70-talet. Ni kan bl a hitta The Sweet live på Göta Lejon 780215, vilket blev det sista Sverigegiget med den klassiska sättningen.
The Sweet Memorabilia Online här
/Niclas
Dagens Ebayköp!
Den här tidningen såg jag skymten av för första gången under mitten av 80-talet. Nu, åtskilliga år senare när mitt intresse för bandets 70-tal uppstått igen, söker jag fynd på Ebay och upplever en tid jag aldrig riktigt var med om.
1978 var jag sju år gammal och hade aldrig hört talas om KISS. Det var inte förrän i början av 80-talet, runt släppet av "Creatures of the night", som jag fastnade för bandet.
Under 90-talet började flera videobootleg dyka upp. Flera såldes till och med via Melody Line i Göteborg. På så sätt lyckades jag komma över många av de mest populära och välcirkulerade bootlegen där ute i stora vida världen.
Numera är mitt intresse för bandet fokuserat på 70-talet och det blir att jag köper prylar som jag aldrig kom över när jag var som mest insyltad i bandet.
Just den här tidningen har jag sökt länge. Nu hittade jag den för en överkomlig summa och i väldigt bra skick. Trevligt.
/Niclas
Den här tidningen såg jag skymten av för första gången under mitten av 80-talet. Nu, åtskilliga år senare när mitt intresse för bandets 70-tal uppstått igen, söker jag fynd på Ebay och upplever en tid jag aldrig riktigt var med om.
1978 var jag sju år gammal och hade aldrig hört talas om KISS. Det var inte förrän i början av 80-talet, runt släppet av "Creatures of the night", som jag fastnade för bandet.
Under 90-talet började flera videobootleg dyka upp. Flera såldes till och med via Melody Line i Göteborg. På så sätt lyckades jag komma över många av de mest populära och välcirkulerade bootlegen där ute i stora vida världen.
Numera är mitt intresse för bandet fokuserat på 70-talet och det blir att jag köper prylar som jag aldrig kom över när jag var som mest insyltad i bandet.
Just den här tidningen har jag sökt länge. Nu hittade jag den för en överkomlig summa och i väldigt bra skick. Trevligt.
/Niclas
söndag 3 oktober 2010
Ronnie James Dios hus till salu.
Mäklarens beskrivning:
"Full of Grace and Old World charm this 5 BD/5BA 5,000 plus sqft English mansion was built w/custom original pieces taken from Europe. Features include 200 year old wood flrs from France, pub bar from the Kings Arms in Chiqwell Essex, England c. 1820 & custom stained antique windows from the 18th & 19th centuries. Spacious cooks kitchen w/all Viking & Meile products. Master BD w/ antique cathedral windows imported from England c. 1790, hand-painted Griffin wall paper as seen in Greystone Manor, 2 walk-in closets, hardwood flrs & master BA. Downstairs level includes a custom built music studio."
Har du runt 25 miljoner kronor undanstoppade i madrassen kan det vara läge att slå till nu. Ett litet "home away from home", som man säger.
Mängder med bilder på huset här
/Niclas
Mäklarens beskrivning:
"Full of Grace and Old World charm this 5 BD/5BA 5,000 plus sqft English mansion was built w/custom original pieces taken from Europe. Features include 200 year old wood flrs from France, pub bar from the Kings Arms in Chiqwell Essex, England c. 1820 & custom stained antique windows from the 18th & 19th centuries. Spacious cooks kitchen w/all Viking & Meile products. Master BD w/ antique cathedral windows imported from England c. 1790, hand-painted Griffin wall paper as seen in Greystone Manor, 2 walk-in closets, hardwood flrs & master BA. Downstairs level includes a custom built music studio."
Har du runt 25 miljoner kronor undanstoppade i madrassen kan det vara läge att slå till nu. Ett litet "home away from home", som man säger.
Mängder med bilder på huset här
/Niclas
Ett litet tips från MySpace!
Både till utseende och låtmaterial är det 1983 som gäller. Tänk er härlig gammal fin metal av tyskt eller brittiskt snitt! En tid då jeansjackan med ryggmärke var obligatorisk och fritidsgården spelade "Balls to the wall" på fredagarna, samtidigt som alla kids spelade rundpingis. Ja, ni förstår!
Vinylsingel, vad annars, finns ute på tyska, vad annars, High Roller Records. Sagda vinylsingel fick dessutom überpositiv recension av grekiska siten Metal Temple.
Slingblade här
Grekisk rec här
/Niclas
Både till utseende och låtmaterial är det 1983 som gäller. Tänk er härlig gammal fin metal av tyskt eller brittiskt snitt! En tid då jeansjackan med ryggmärke var obligatorisk och fritidsgården spelade "Balls to the wall" på fredagarna, samtidigt som alla kids spelade rundpingis. Ja, ni förstår!
Vinylsingel, vad annars, finns ute på tyska, vad annars, High Roller Records. Sagda vinylsingel fick dessutom überpositiv recension av grekiska siten Metal Temple.
Slingblade här
Grekisk rec här
/Niclas
Bokrecension
Brian Manly
"The man who sang Blockbuster" 2009
Jag upptäckte The Sweet någon gång under mitten av 80-talet genom en kompis’ kusin som tyckte att vi borde lyssna på “Sweet Fanny Adams”. Det blev ett kärleksfullt möte med denna brittiska glamgrupp, som så många gånger förkastats av recensenter och den hippa kultureliten.
Bandet upplevde en väldigt stor succé under några år på 1970-talet och hade även en stor publik här i Sverige. Att svenska ungdomar föll för bandet kan man säkert tacka tidningen POSTER för, som prånglade ut den ena actionpostern efter den andra av detta rockande gäng.
Brian Manly berättar i boken The man who sang Blockbuster om frontmannen Brian Connollys uppgång och senare hårda fall. Connolly föds i Skottland och adopteras bort. Han drömmer om framgång som sångare och hamnar, efter diverse mindre band, i The Sweet tillsammans med Mick Tucker, Steve Priest och Andy Scott.
Med hjälp av låtskrivarduon Nicky Chinn och Mike Chapman slår sig bandet in på de engelska listorna med sockersöta bagateller som "Funny, funny" och "Co-co". Senare bryter de sig loss och börjar skriva sina egna låtar och även spela instrumenten själva, vilket de inte gjorde i början av karriären – något som var ganska vanligt vid den här tiden.
The Sweet härjar under några år på topplistorna i Europa, men missbruk sätter stopp för Connolly och 1978 lämnar han bandet för att på klassiskt manér satsa på en solokarriär. Den karriären visar sig utmynna i absolut ingenting, och istället fortsätter sångaren att hälla i sig sprit.
Boken är intressant och berättar hela historien från Connollys födsel strax efter andra världskriget fram till hans tragiska död 1997. En berättelse om stor framgång i The Sweet till bortglömdhet under 80-talet och sedan vägen tillbaka till ett ganska välmående liv, mycket tack vare att Def Leppard spelade in en cover på bandets gamla hit "Action" och royaltypengar hamnade på Connollys bankkonto. Tyvärr är boken taffligt skriven med mängder av stavfel, konstiga särskrivningar och ett ganska intetsägande upplägg, vilket drar ner betyget rejält.
Manly har en väldigt god tanke med boken, men den framstår som väldigt amatörmässig och detta gör att läsglädjen faller platt vid många tillfällen genom berättelsen.
/Niclas
Brian Manly
"The man who sang Blockbuster" 2009
Jag upptäckte The Sweet någon gång under mitten av 80-talet genom en kompis’ kusin som tyckte att vi borde lyssna på “Sweet Fanny Adams”. Det blev ett kärleksfullt möte med denna brittiska glamgrupp, som så många gånger förkastats av recensenter och den hippa kultureliten.
Bandet upplevde en väldigt stor succé under några år på 1970-talet och hade även en stor publik här i Sverige. Att svenska ungdomar föll för bandet kan man säkert tacka tidningen POSTER för, som prånglade ut den ena actionpostern efter den andra av detta rockande gäng.
Brian Manly berättar i boken The man who sang Blockbuster om frontmannen Brian Connollys uppgång och senare hårda fall. Connolly föds i Skottland och adopteras bort. Han drömmer om framgång som sångare och hamnar, efter diverse mindre band, i The Sweet tillsammans med Mick Tucker, Steve Priest och Andy Scott.
Med hjälp av låtskrivarduon Nicky Chinn och Mike Chapman slår sig bandet in på de engelska listorna med sockersöta bagateller som "Funny, funny" och "Co-co". Senare bryter de sig loss och börjar skriva sina egna låtar och även spela instrumenten själva, vilket de inte gjorde i början av karriären – något som var ganska vanligt vid den här tiden.
The Sweet härjar under några år på topplistorna i Europa, men missbruk sätter stopp för Connolly och 1978 lämnar han bandet för att på klassiskt manér satsa på en solokarriär. Den karriären visar sig utmynna i absolut ingenting, och istället fortsätter sångaren att hälla i sig sprit.
Boken är intressant och berättar hela historien från Connollys födsel strax efter andra världskriget fram till hans tragiska död 1997. En berättelse om stor framgång i The Sweet till bortglömdhet under 80-talet och sedan vägen tillbaka till ett ganska välmående liv, mycket tack vare att Def Leppard spelade in en cover på bandets gamla hit "Action" och royaltypengar hamnade på Connollys bankkonto. Tyvärr är boken taffligt skriven med mängder av stavfel, konstiga särskrivningar och ett ganska intetsägande upplägg, vilket drar ner betyget rejält.
Manly har en väldigt god tanke med boken, men den framstår som väldigt amatörmässig och detta gör att läsglädjen faller platt vid många tillfällen genom berättelsen.
/Niclas
Ny liveinspelning med KISS från 1983!
Nyligen dök ett klipp av en ocirkulerad liveinspelning upp på nätet. Konserten är från Madrid 1983 under "Lick it up"-turnén. Killen som hittade tapen (Betamaxinspelning) i en låda, hade helt glömt bort den. Tydligen är konserten inspelad av spansk tv. Det roliga är att han nu vet vad han sitter på och har därför bara filmat videoupptagningen när den rullar på hans egen tv. En del av en låt, "Gimme more", har hittat till YouTube.
/Niclas
lördag 2 oktober 2010
"På sitt verste føles det som å bli tvangsfôret marsipankake med karamellsaus."
Det snackas om "sellout" och "mainstream" numera när Dimmu Borgir kommer på tal. Hur som haver är det svårt att inte skratta när man läser den här recensionen av senaste alstret "Abrahadabra" i norska Aftenposten.
Det überroliga citatet ovan är från nämnda recension, skriven av Harald Fossberg. Norsk black metal är inte så ond längre.
Recensionen hittas här
/Niclas
Det snackas om "sellout" och "mainstream" numera när Dimmu Borgir kommer på tal. Hur som haver är det svårt att inte skratta när man läser den här recensionen av senaste alstret "Abrahadabra" i norska Aftenposten.
Det überroliga citatet ovan är från nämnda recension, skriven av Harald Fossberg. Norsk black metal är inte så ond längre.
Recensionen hittas här
/Niclas
Volbeat spås en lysande ekonomisk framtid!
Det går tydligen bra för danskarna. En insider i dansk musikindustri menar att bandet kan tjäna 20-30 miljoner danska kronor de kommande månaderna.
Artikel i Ekstra Bladet här
/Niclas
Det går tydligen bra för danskarna. En insider i dansk musikindustri menar att bandet kan tjäna 20-30 miljoner danska kronor de kommande månaderna.
Artikel i Ekstra Bladet här
/Niclas
Snygga livebilder från Metallicas gig i Australien.
"The Death Magnetic Tour" rullade nyligen genom Australien och Nya Zealand. På länken nedan hittas finfina livebilder från Sidney och Melbourne.
Bilderna tagna av Lee Besford och Paul Rovere.
Metallica i Australien
/Niclas
"The Death Magnetic Tour" rullade nyligen genom Australien och Nya Zealand. På länken nedan hittas finfina livebilder från Sidney och Melbourne.
Bilderna tagna av Lee Besford och Paul Rovere.
Metallica i Australien
/Niclas
Nya böcker på gång!
Den ständigt produktive författaren Joel McIver har nytt på gång. Biografier om Randy Rhoads respektive Motörhead. Skall bli kul att se om han kan komma med någon ny info om dessa två artister som inte redan ältats om och om igen.
Joel McIvers hemsida
Intervju i NY Times med McIver om Iron Maiden
/Niclas
Den ständigt produktive författaren Joel McIver har nytt på gång. Biografier om Randy Rhoads respektive Motörhead. Skall bli kul att se om han kan komma med någon ny info om dessa två artister som inte redan ältats om och om igen.
Joel McIvers hemsida
Intervju i NY Times med McIver om Iron Maiden
/Niclas
Ny bok om 70-talets glamkungar!
Dave Thompson har skrivit en biografi om The Sweet på drygt 400 sidor. Är förhoppningsvis läsvärd. Skickade själv iväg en beställning igår. 173 kr på Adlibris. Återkommer längre fram med recension.
Beställ på Adlibris här
/Niclas
Dave Thompson har skrivit en biografi om The Sweet på drygt 400 sidor. Är förhoppningsvis läsvärd. Skickade själv iväg en beställning igår. 173 kr på Adlibris. Återkommer längre fram med recension.
Beställ på Adlibris här
/Niclas
fredag 1 oktober 2010
Senaste blogginlägget från Rollins!
Världens mest resande rockikon befinner sig i Hanoi, Vietnam och bevittnar bl a en kremering.
Rollins i LA Weekly här
/Niclas
Världens mest resande rockikon befinner sig i Hanoi, Vietnam och bevittnar bl a en kremering.
Rollins i LA Weekly här
/Niclas
Glenn Danzig, Danzigtröja och kattsand!
Hysteriskt kul bild i LA Weekly på den ondskefulle kortisen. Jag bara måste hålla med skribenten om att det är katter, kultkändiskap och narcissism fångat i en enda bild.
Glenn i LA Weekly
/Niclas
Hysteriskt kul bild i LA Weekly på den ondskefulle kortisen. Jag bara måste hålla med skribenten om att det är katter, kultkändiskap och narcissism fångat i en enda bild.
Glenn i LA Weekly
/Niclas
Skivrecension
Despite "Clenched" 2010
Och i Göteborg manglas det på som om inget hänt! Västkustbaserade Despite prånglar ut rå metal som hamnar någonstans mellan exempelvis In Flames och danska Hatesphere.
Den growlande och sågtandade sången bidrar effektfullt och coola break som i hysteriska "God of flies" gör att intresset bibehålles genom i stort sett hela plattan.
Andreas Kleerup har varit med på ett hörn med lite strängarrangemang och omslaget är gjort av samme man, Derek Hess, som ligger bakom In Flames "Come clarity".
Nog svänger det alltid och även om mitt intresse för denna genre inte är allt för stort, rycks jag med i flera låtar och kan bara konstatera att det fortfarande pyr i Götet.
Betyg: 3/5
/Niclas
Despite "Clenched" 2010
Och i Göteborg manglas det på som om inget hänt! Västkustbaserade Despite prånglar ut rå metal som hamnar någonstans mellan exempelvis In Flames och danska Hatesphere.
Den growlande och sågtandade sången bidrar effektfullt och coola break som i hysteriska "God of flies" gör att intresset bibehålles genom i stort sett hela plattan.
Andreas Kleerup har varit med på ett hörn med lite strängarrangemang och omslaget är gjort av samme man, Derek Hess, som ligger bakom In Flames "Come clarity".
Nog svänger det alltid och även om mitt intresse för denna genre inte är allt för stort, rycks jag med i flera låtar och kan bara konstatera att det fortfarande pyr i Götet.
Betyg: 3/5
/Niclas
Skivrecension
Deathbound "Non compos mentis" 2010
Det fjärde albumet av svenska Deathbound är en brutal blandning av death metal och grindcore. Dvs en jäklans go (och blodig) röra av influenser från band som
t ex: Napalm Death, Nasum, Carcass och kanske även svenska Dismember.
Skivan inleds med ”I Hate Them Still” och här håller ingen av medlemmarna tillbaka med några aggressioner direkt!
Sångaren Kai spottar och fräser som en nybadad katt och jag kan inte annat än spinna till detta dundrande lok.
Det enda jag kan klaga på är att promoskivan jag fick var sönder och därför inte ville låta mig höra alla låtarna, annars finns inget att beklaga sig över.
Köp detta!
Betyg: 4/5
/Sara Andersson
Deathbound "Non compos mentis" 2010
Det fjärde albumet av svenska Deathbound är en brutal blandning av death metal och grindcore. Dvs en jäklans go (och blodig) röra av influenser från band som
t ex: Napalm Death, Nasum, Carcass och kanske även svenska Dismember.
Skivan inleds med ”I Hate Them Still” och här håller ingen av medlemmarna tillbaka med några aggressioner direkt!
Sångaren Kai spottar och fräser som en nybadad katt och jag kan inte annat än spinna till detta dundrande lok.
Det enda jag kan klaga på är att promoskivan jag fick var sönder och därför inte ville låta mig höra alla låtarna, annars finns inget att beklaga sig över.
Köp detta!
Betyg: 4/5
/Sara Andersson
Skivrecension
Clonecircle "Behind the wire" 2010
Håll i er Deathstars och The Kovenant, för här kommer danska Clonecircle!
Ja, detta band har många likheter med nämnda sminkade pojkar, Clonecircle spelar en blandning av electro, industri och (goth) metal.
Det som skiljer sig Clonecircle från de andra banden är dock den lite snällare sången, Martin Hellgren låter som valfri finsk metalsångare med en knorr av Mike Patton (Faith No More), snarare än som en ond gothrobot från framtiden.
Låtarna blir faktiskt nästan som värsta allsången med denna typ av sångstil. Men jag får väl medge att ”Behind The Wire” är duktigt skapad och en del melodier sätter sig. Många människor kommer nog skaka livligt på lilla synthluggen till denna skiva.
Betyg: 3/5
/Sara Andersson
Clonecircle "Behind the wire" 2010
Håll i er Deathstars och The Kovenant, för här kommer danska Clonecircle!
Ja, detta band har många likheter med nämnda sminkade pojkar, Clonecircle spelar en blandning av electro, industri och (goth) metal.
Det som skiljer sig Clonecircle från de andra banden är dock den lite snällare sången, Martin Hellgren låter som valfri finsk metalsångare med en knorr av Mike Patton (Faith No More), snarare än som en ond gothrobot från framtiden.
Låtarna blir faktiskt nästan som värsta allsången med denna typ av sångstil. Men jag får väl medge att ”Behind The Wire” är duktigt skapad och en del melodier sätter sig. Många människor kommer nog skaka livligt på lilla synthluggen till denna skiva.
Betyg: 3/5
/Sara Andersson
Skivrecension
Anoxia "Lapdance for the devil" 2010
Detta är debutalbumet från danska Anoxia.
Bolaget Target Distribution skryter med att Anoxias omslag skulle kunna platsa bland Iron Maiden och Metallica och jag undrar för mig själv hur de tänker då…?
Skulle denna storbröstade silikonkvinna, som Djävulen själver är på väg att bestiga, vara av lika hög rang som ”Master Of Puppets” eller ”Number Of The Beast”? Icke för mig!
Och musiken är heller inte lika professionell eller bra. Det svänger förvisso stundtals, men detta är ändå ett medelmåttigt släpp.
För att inte tala om titeln… Skoj, men knappast något som tävlar mot Maiden!
Denna heavy metal blandad med hårdrock klarar jag mig utan.
Betyg: 2/5
Sara Andersson
Anoxia "Lapdance for the devil" 2010
Detta är debutalbumet från danska Anoxia.
Bolaget Target Distribution skryter med att Anoxias omslag skulle kunna platsa bland Iron Maiden och Metallica och jag undrar för mig själv hur de tänker då…?
Skulle denna storbröstade silikonkvinna, som Djävulen själver är på väg att bestiga, vara av lika hög rang som ”Master Of Puppets” eller ”Number Of The Beast”? Icke för mig!
Och musiken är heller inte lika professionell eller bra. Det svänger förvisso stundtals, men detta är ändå ett medelmåttigt släpp.
För att inte tala om titeln… Skoj, men knappast något som tävlar mot Maiden!
Denna heavy metal blandad med hårdrock klarar jag mig utan.
Betyg: 2/5
Sara Andersson
Skivrecension
Hydrogyn "Judgement" 2010
Vad Pepsi och producenten Michael Wagener ser i detta band har jag väldigt svårt att förstå. De förstnämnda sponsrade bandet tidigt och såg bl a till att de fick spela inför en gigantisk publik under NASCAR 2005 och gamle 80-talsproducenten Wagener (Alice Cooper, Skid Row mfl) producerade detta nyutkomna album och menar att de är "the next big thing".
Hydrogyns stora och enda tillgång är sångerskan Julie Westlake, som har en helt ok röst och ett tilltalande utseende, dock kan man säkert komma långt på bara röst och bröst, har jag hört.
Nej, "Judgement" haltar rejält och verkar inte riktigt veta var i hårdrockslägret man ska slå ner pinnarna. Ena sekunden lite halvhjärtat Panteraflås för att sedan simma ut i enkelspårig och intetsägande rock.
Och varför snickra ihop en så fullkomligt tandlös version av Fleetwood Macs "Gold dust woman"? Till och med mentala härdsmältan Courtney Love lyckades bättre med det. Mitt tips är att fröken Westlake bryter sig loss och kör solo. Hon skulle säkert kunna utföra betydligt intressantare dåd på egen hand.
Betyg 1/5
/Niclas
Hydrogyn "Judgement" 2010
Vad Pepsi och producenten Michael Wagener ser i detta band har jag väldigt svårt att förstå. De förstnämnda sponsrade bandet tidigt och såg bl a till att de fick spela inför en gigantisk publik under NASCAR 2005 och gamle 80-talsproducenten Wagener (Alice Cooper, Skid Row mfl) producerade detta nyutkomna album och menar att de är "the next big thing".
Hydrogyns stora och enda tillgång är sångerskan Julie Westlake, som har en helt ok röst och ett tilltalande utseende, dock kan man säkert komma långt på bara röst och bröst, har jag hört.
Nej, "Judgement" haltar rejält och verkar inte riktigt veta var i hårdrockslägret man ska slå ner pinnarna. Ena sekunden lite halvhjärtat Panteraflås för att sedan simma ut i enkelspårig och intetsägande rock.
Och varför snickra ihop en så fullkomligt tandlös version av Fleetwood Macs "Gold dust woman"? Till och med mentala härdsmältan Courtney Love lyckades bättre med det. Mitt tips är att fröken Westlake bryter sig loss och kör solo. Hon skulle säkert kunna utföra betydligt intressantare dåd på egen hand.
Betyg 1/5
/Niclas
Skivrecension
Kamelot "Poetry for the poisoned" 2010
För en gammal 80-talshårdrockare som mig själv, är Kamelot ungefär lika intressant som Kikki Danielssons alkoholproblem. För länge sedan såg jag dem live på SRF. Jag satt i gröngräset och undrade vad det var jag tittade och lyssnade på.
Nu, åtskilliga år senare, har min hjärna lika svårt att greppa bandet och dess musik. Visst är det välspelat och självfallet kan man knappast klaga på Roy Kahns röstresurser, men det blir aldrig upphetsande. Mest är det sterilt och innehållslöst och personligen liknar jag dem med de "goa gubbarna" i Hammerfall. Lika småteatraliskt och den ständiga balansgången mellan seriositet och Spinal Tap-överslag är påtaglig. Det går liksom inte att ta det riktigt på allvar.
Bäst blir det i andra spåret "If tomorrow came". En bra låt med någorlunda hyfsad melodi och substans.
Betyg 2/5
/Niclas
Kamelot "Poetry for the poisoned" 2010
För en gammal 80-talshårdrockare som mig själv, är Kamelot ungefär lika intressant som Kikki Danielssons alkoholproblem. För länge sedan såg jag dem live på SRF. Jag satt i gröngräset och undrade vad det var jag tittade och lyssnade på.
Nu, åtskilliga år senare, har min hjärna lika svårt att greppa bandet och dess musik. Visst är det välspelat och självfallet kan man knappast klaga på Roy Kahns röstresurser, men det blir aldrig upphetsande. Mest är det sterilt och innehållslöst och personligen liknar jag dem med de "goa gubbarna" i Hammerfall. Lika småteatraliskt och den ständiga balansgången mellan seriositet och Spinal Tap-överslag är påtaglig. Det går liksom inte att ta det riktigt på allvar.
Bäst blir det i andra spåret "If tomorrow came". En bra låt med någorlunda hyfsad melodi och substans.
Betyg 2/5
/Niclas
Rockbox!
Kul sida med en hel del fakta om alla program som sändes under 80-talet. För många var detta höjdpunkten på veckan. Utan tvekan bästa sättet att höra den senaste hårdrocken som gällde då det begav sig på det ljuva 80-talet.
Rockbox här
/Niclas
Kul sida med en hel del fakta om alla program som sändes under 80-talet. För många var detta höjdpunkten på veckan. Utan tvekan bästa sättet att höra den senaste hårdrocken som gällde då det begav sig på det ljuva 80-talet.
Rockbox här
/Niclas
Mick Wall om Led Zeppelin III.
En lång och givande artikel i ansedda Goldmine om Led Zeppelins tredje album. Mick Wall har tidigare bl a skrivit den mycket läsvärda "When giants walked the earth" om just Plant, Page, Bonham och Jones.
Läs i Goldmine här
/Niclas
En lång och givande artikel i ansedda Goldmine om Led Zeppelins tredje album. Mick Wall har tidigare bl a skrivit den mycket läsvärda "When giants walked the earth" om just Plant, Page, Bonham och Jones.
Läs i Goldmine här
/Niclas
Henry Rollins i Vanity Fair!
Gamle gode Henry dyker upp överallt. Hur denne eminente man hinner med allt är och förblir en gåta.
Senaste utbrottet om USA´s krig i Irak/Afghanistan läser du nedan. Inget om musik, men som alltid när det gäller herr Rollins, intressant.
Rollins i VF här
/Niclas
Gamle gode Henry dyker upp överallt. Hur denne eminente man hinner med allt är och förblir en gåta.
Senaste utbrottet om USA´s krig i Irak/Afghanistan läser du nedan. Inget om musik, men som alltid när det gäller herr Rollins, intressant.
Rollins i VF här
/Niclas
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)