Intervju med Joel O´Keeffe i Airbourne.

Joel ser lite trött ut när han tar emot backstage på Tyrol. Det hårda turnélivet innebär en del festande och inte alltid en hel natts sömn, men han älskar det oavsett.
Över en skål chips snackade vi om poolparty i Hollywood, drömproducenter, hans svenska favoriter Bonafide och om att inte vara nöjd förrän de spelat för hela jordens befolkning.

How´s the tour been going so far? 

Joel: This is a busy tour. Every day off is a travel day. It´s the most grueling and intense one so far, but we´re loving every minute of it.

Do you feel that your latest album “Black dog barking”, has taken you to another level? Moved you up a bit? 

Joel: I think so. Like the first song, “Ready to rock”… in the past when we played a venue, there´d be a line at the front and that was it. Now, they´re all singing the “Ohh ohh ohh” from the song and in the show they sing it so fucking loud. It´s the loudest they sing all night. They sing all the songs, but when they sing that part, it gives you chills. Especially after you´ve been to the soundcheck or done an interview and you sneak out to the bus with your hoodie on, sneak past the line and they´re all singing. It makes you happy.


If it turns out that this is as good as it gets, would you still be satisfied? 

Joel: Yeah, we just never stop. I don´t think it ever could be as good as it gets. Even if you´re the Rolling Stones, because why are they still touring? They´re still obviously having fun and they´re chasing something. You don´t just do it because it makes you feel good. I don´t think any band goes out there and go “Ah, it makes me feel good!”. I´m sure there´s something to it, but there´s always something like “We haven´t done this yet.”. There´s this rumor of Metallica playing Antarctica. No one´s done that, so there´s always that. For us, there´s still a lot of fucking places we haven´t played yet and there´s a lot of people we haven´t played to yet. It gets as good as it gets, when you´ve played to all 6 billion people and then maybe do a gig on the moon? (laughs) But as of right now, as good as it is now, it´s really satisfying.

Music wise, can you see yourselves breaking away from the Airbourne sound and do something different? 

Joel: We´re not gonna change. (laughs) We do what we do because we fucking really love it. Every time we come out on the road and every time we meet somebody, they always say “Don´t you fucking change! If you change and your next album comes out and it´s different, I´ll come looking for you with a knife!”. I just say “Ok, man! We´re not gonna change.”. It´s rock and roll. Imagine if Little Richard all of a sudden started playing some weird jazz music? It wouldn´t be the same. He played the same song over and over again and just rewrote it different ways and that´s what people sort of say we do as well and that´s rock and roll. We´re not all of a sudden gonna go and do an acoustic album and use Fender amps and stuff and it´s gonna be really jazz oriented and all the guitars are gonna be out of tune. “It´s gonna be really great!”. Not that shit! That does not rock. We´re gonna play rock and roll.

When you write and fiddle about with the guitar, do you come up with stuff that doesn´t fit Airbourne? If you do, any plans for it? 

Joel: All the time. I always come up with little Irish flavored things. We grew up around traditional Irish music. They´ll incorporate themselves into a rock and roll song. I even come up with something that sounds like a bit of a country song, but the more we hit harder and play harder, it goes back into rock and roll. Whatever we do kinda end up that way. We´ve always had a policy in the band, it´s rule number one, and that is, no gay shit! If anyone goes “Nah, it´s a bit gay.”, then we´re not doing it.

Are there certain things in the band that get you into arguments or fights? 

Joel: Me and my brother fight a lot about who wants to get a certain bottle of wine. I´m like “It´s cool man, but you fucking spent 50 bucks on wine. Maybe just get one? You don´t need to get them all!”. So he comes in every day and looks over all the bottles of wine and goes “That´s the shittiest wine, you can have that!” and I´m like “You´re a fuckhead!”. It´s stuff like that. We really don´t fight about music. If we fight about something in a song, it´s generally… it´s weird, because we really don´t fight about stuff in songs that much. It´s just about whether this is gonna go for 4 bars or 6 bars or if we need to put a bit in the middle and he´ll go “You´re fucking playing that bit, you big shit!” and I´ll go “You´re fucking playing that, you big shit!”. (laughs) That goes on for an hour. “You´re a fuckhead”, “You´re a cunt” and then we´ll go “Wanna go see a movie?”. Then when we sit down it´s “You´re seat´s better than mine! This is fucked!” and it goes on and on. (laughs)

You´re the Australian Gallagher brothers. 

Joel: I don´t know. Maybe in a way. I think we´re just brothers. In INXS they had three brothers and I don´t know how the fuck that worked out? Poor guy in the middle must go “Ahhh!”. Back in Australia, me and my brother even live in the same house, but we´re working our way out of that. It´s getting a bit much. (laughs)

When you´re out on the road, what kind of music are you guys grooving to in the bus? A lot of AC/DC? 

Joel: Yeah! (laughs) “Back in black” on repeat. (laughs) I listen a lot to stuff like “Backtracks” (AC/DC box set of rarities) and I listen to a lot of stuff from the 80´s. I listen to “Fly on the wall” a lot and I fucking really love that album and I listen to “Flick of the switch”. Those two albums I really love. They never got big ratings, but you know… You know all these bands going out these days and doing whole albums, like Springsteen and “Born to run”. Imagine if AC/DC just went out and did fucking “Fly on the wall”? In one night it would be “Flick of the switch” and “Fly on the wall That was the tour. The merchandise would be sick and I´d have the best time ever. I´d get so fucking drunk and smoke cigarettes like Brian and Angus and just rock out. It would be awesome!

The whole party thing and staying up late after the show, there will probably be less of it the older you get. Do you look at it, as this being the time to party hard and just go all in?

Joel: Yeah, but it´s also about picking your battles, picking your party battles. If you gotta get up the next day to catch a ferry at 7 am, you might as well stay up all night. I mean, what´s the point? You might have a party and then just continue on the ferry and it´s a day off. We never really get super smashed before a show. I´ve never met one band that does. We used to do that a little bit back in the day. Have a bottle of Jack up there and literally fall on my face, but as soon as you start booking tours like this one and you´re playing for an hour and a half every night and you wanna give every crowd the best show that you can, you don´t wanna be like you´ve been up all night for the last past week, smoking and drinking and then you can´t sing. You rob those fans. You literally rob them of that show. It´s always about fans coming first. You just know how much you can drink and go on with that before it affects the show. The show is the parameter. No one can fuck with that! But yeah, when we get a day off, it´s fucking all guns blazing. It really is! Crew, band, the whole lot. Don´t be in that town if we´re there! It´s a fucking real good time. You see those things about throwing a TV out of hotels and shit, well these days it´s no fucking point, because they´re all fucking LCD screens, you know what I mean? What´s the point of that? We have more fun having wrestling matches on the bed and getting fire extinguishers out. They´re always fun.

Is it kinda expected from you guys, to be this party band? 

Joel: No, I don´t think the expectation is really there. It´s more just that we´re free and out there running around the world literally like lunatics. It´s like “Where the fuck are we tonight?”. I can´t even pronounce the town´s name and you get Google Maps and go “Right, where´s that pub?” and you get some beers at the pub and it´s always like that. We just wanna have a drink and it´s part of the Australian culture too. Once you´ve done your hard day´s work, you have a beer. It´s just what you do. Come beer o´clock, you get really thirsty. (laughs)

Do you write music while out on the road? 

Joel: Yeah, there´s a few things that get written on tour. Some of it do make it on an album. “Hungry” from the latest album is one of those. There´s always fresh ideas and you record them and then at the end of the tour, when it comes time to do an album, you get all the ideas out. You sit there with a few cans of beer and listen to the stuff going “That´s a good one! Put that in this file.” Or “That´s gay! Fuck that!”. (laughs)

Do you think you have to be a bit miserable to get a flow of ideas or does it happen whenever? 

Joel: Yeah well, when I´m hung over… you just pick up a guitar and it´s weird… when you´re hung over, it´s like your brain just opens up. You might recapture the night before and add something to the song. If you´ve had a good time it will affect the sound of the song or if I hear something, say something or just see a sign, I´ll put it straight into the phone and make a note of it. It´s just a frame of mind. I mean, I don´t really write songs when I´m depressed. It wouldn´t really fit the band, like “Oh, I slashed my wrists…”

Is there any certain producer you´d like to work with? It would be pretty cool to have Mutt Lange do something with Airbourne? 

Joel: Yeah, Mutt Lange would be good. He´s a solid producer. We´ve just worked with Brian Howes and he´s amazing. He´s a world class producer and he´s at a young age. Do another one with Brian and if he wasn´t around or whatever, Bob Rock would be a good one. Bruce Fairbairn, he´s not around, but he would´ve been another one too. The Canadians are great fucking producers! Kevin Churko is another one. We would love to do another album with Brian and I think we will, to be honest. He knew his shit and he could be a band member. He´s that kinda guy and loves rock and roll. Pool parties and shit at his house. He´s bought this house in Hollywood and he beat Robert De Niro or someone to it. It´s full on fucking rockstar! George Clooney up the hill and Obama was there and security people and helicopters. I mean, Clooney is fucking Hollywood´s fucking most eligible bachelor. The thing is that Brian never heated up his pool, so he heated his pool and it was getting cold at that time of the year in LA, so he heats the fucking pool up for a week. You walk into his property and there´s fucking steam everywhere. Finally we jump in the pool, crank up some AC/DC, Judas Priest, Motörhead on the system outside. So we jump in the pool and it was like “Man, it´s fucking hot in here! We´re gonna fucking die!”. The thing was that we actually stayed in that pool for 12 hours and just had cans of beer floating around. (laughs)

What´s the plan after this tour? 

Joel: Well, we do this tour and it takes us up to Christmas and then we go back to Australia for a little bit. Then I think we´re doing Canada and a bit of the US with Buckcherry, so that´ll be cool. At some point we´re going to South America. Then we will embark on the biggest European summer festival tour we´ve ever done, so that´ll be a big one. After that there will be something happening in Europe. Lots of options flying around at the moment and then there will be another follow up through Europe again in 2015, I think. After that we´re gonna do a new album. We´ll probably change the set around a few times. Different songs here and there.

Do you see any danger of burning yourselves out? 

Joel: Well, look at Iron Maiden at the “Powerslave” tour. They really did push it to the limit and look where they are now! That was a really big turning point for them. They worked and worked and those tours, “Powerslave” and “Somewhere in time”, they were the tours that fucking broke that band. It was just simple, hard fucking work. Now they´re flying around in a plane and they´re still putting on one helluva show. It´s all about that work ethic and that´s what it takes for a touring band. If your thing is the live show, you gotta go out there and give it to them. If you burn out, it´s because you pushed it to the limit and you did everything you could. It´s always about that. Fucking run it till the gas runs out!

I know you´re friends with the Swedish band Bonafide. How did you hook up? 

Joel: We played at this big festival here and they played there too and just invited us over. I knew about them before that. That first album with the song “Loud band”…, well I came over and then watched their set and I heard all these songs live for the first time and I was a super fan, “Fuck, this is really great!”. We´ve never toured together, but we will. Probably at the end of next year. Pontus (Snibb) wanted to do an duet on the second album, but we were on the road and it never worked out. We´re gonna do something together. We just have this mutual love for rock and roll. Their album “Something´s dripping” is one of my favorite sounding albums ever. I really love it and I was meaning to sort of ask him (Chips Kiesby), “What did you use?”. The bass guitar is just awesome. It´s a great sounding album.

(Livebilder från The Cirkus, Helsingfors av Johan Kreku)

/Niclas

Intervju med Lzzy Hale i Halestorm.

Jaha, då satt man då där igen och intervjuade den trevliga Lzzy Hale. Halestorm öppnade för Alter Bridge på en ganska fullsatt Arenan nyligen och dessutom visade det sig att de kommer tillbaka till huvudstaden redan i april nästa år. De är här så ofta att det nästan är dags för dem att skaffa SL-kort.
Vi snackade bl a om Playboy, coverskivan "ReAnimate 2.0" och kommande skiva.

These covers EP´s, is that gonna be a continuing thing? 

Lzzy: Well, I think we set it up, since we called it “ReAnimate 2.0”, there´s probably gonna be a third and a box set later. (laughs) We kinda opened up to doing that, I guess. I think there are so many songs and every time we get finished with one, there are more songs, “I wanna do that one too!”.

What´s the appeal in doing a covers album? 

Lzzy: Selfishly, I think it´s because we enjoy these songs and we´ve grown up with some of them and we just wanna play them. (laughs) I think it´s more selfish on our part, than just fun. It´s a fun little thing for our band and there´s no real pressure.

Did you go through a whole lotta songs to pick these six? 

Lzzy: Definitely. I think the narrowing down process for this type of thing is even harder than trying to figure out what songs to go on an original album. There´s just so many songs that you love, or know you can do or think you can do. It´s just about trying to find the best mix. It usually starts out with whatever we´re obsessed with at the time. My list is always like a ton of 80´s metal that I always wanted to cover but never had the chance or something. We always wanna have one or two that we would never think to do. Just for the challenge and to see if we can. It´s definitely not über planned, but it´s a hard narrowing down process. 

What was it about the Fleetwood Mac song, “Gold dust woman”, that made you choose it? 

Lzzy: The reason we decided to do that one was because about nine years ago, before we were signed or anything, when we weren´t doing full band gigs, we would do like four hour acoustic sets. We would do covers and originals and take requests and that was one of the songs we always did. When this came back up it was like “Wow, we haven´t done this in nine years!”. It was one of those songs we enjoyed doing and kinda looked forward to playing. It´s a great song to play live and it´s on one of the records (Rumours) we grew up listening to.

The Judas Priest song then, “Dissident aggressor”? 

Lzzy: We decided to do that one, mainly because we had just recently tried it live. On our last tour, we learned it one day and decided to play it. We really enjoyed the groove of it and then it was like “We´ve already been playing it, so let´s see if we can record it?”. It was a lot of fun, “Hey, can you hit that note?” and I was like “Suuure!”. (laughs)

And you recorded a Dio song that didn´t end up on the album. 

Lzzy: Yeah, we recorded Ronnie James Dio´s “Straight through the heart” and that one is gonna go on another project that I can´t speak of right now. It´s pretty awesome! It´s gonna be a lot of different people on this record that it´s coming out on. I´m excited for the people that asked us to do it and I´m also excited to be included. We were gonna include it on the EP and that´s the reason we recorded it, but then when this project came up, we said “Ok, we´ll save it for that.”. That was the stipulation. They said “We´re gonna release this, but if it comes out before then it´s gonna be weird.”.

Is the Alter Bridge tour a good one? 

Lzzy: We love these guys and their audience has been real accepting. We just kinda come out, guns blazing because we´ve got 45 minutes. It´s “Bam! Here we are! See ya!”. (laughs) These guys are so amazing. They´re all amazing musicians but also such sweet dudes. We hang more often than not at the end of the night. The love is bursting up the seams.

What´s the plan after this? 

Lzzy: We go home on the 17th of November and then we have about a week off and then we have a headlining tour till the middle of December in the States. Then we break for Christmas and we´ll be taking a little bit of time off at the beginning of the year, to settle down and do another record. We always write, but we´ve begun trying to narrow it down and writing for the next record.

Do you sit down and go “Ok, this is what we´re gonna do!”? Take the music in another direction or stay with the Halestorm sound? 

Lzzy: For the most part it´s a little bit of both, because we usually try to go “What´s the next step?”. We don´t wanna make the last record, but we don´t necessarily wanna depart completely. We´re not gonna put out a country record. (laughs) We do wanna take a little bit of a risk and I fell there´s gonna be a couple of songs or pieces of songs where there´s different styles within the rock realm that we haven´t really experimented with yet. Just diving in head first and we also don´t wanna do what everybody normally does with their third record and we don´t wanna go softer. I think we wanna go a little bit more aggressive. There´s a lot of things that we´ve been thinking about. It´s exciting but also extremely frustrating, because now it´s real and we gotta figure it out now. There´s so many different things we wanna do and we´re just trying to organize it all and then get all the songs finished. It´s quite the task, to the point that you have to put stuff down on your phone between catering on a day like this. We´re in that obsessive mode right now.

Are you chasing another Grammy? 

Lzzy: I don´t know. It´s tough chasing that. We´ve never done stuff for the radio, we always write what we think is exciting and what we wanna play live. We have one Grammy and that´s amazing and if we ever got two, I think I´d fall over. (laughs) I will spontaneously combust and have a Spinal Tap moment. You never know. It really depends on timing and a lot of things that are out of our hands. If we write a record striving for a number one hit or a Grammy, I´d feel that that´s more of a departure from where we´re at and it would be more of a risk to take than just trying to be ourselves.

You´re coming back here in April. Is the plan to have the record done by then? 

Lzzy: We plan to sit down for two or three months and bang it out and then we´re coming here in April and the plan is to have it at least done and written. It´s all depending on the timeline. We probably could get it done if everything goes very smoothly and quickly. I´m not entirely banking on that because I´ve made promises like that before and they don´t work out. Most likely what happens is that we´ll have everything done and then come back here in April and sneak a song or two into the set, go back and record it all and make it back on the road. That´s what I´m thinking anyway.

It´s a strange time for music, because you will probably see your sales go down year by year now. 

Lzzy: It´s very weird and it´s basically made our schedule crazier. As the sales go down, the need to tour increases. We have a helluva lot of touring to do and we´re probably gonna get even busier. Unless something happens and we´re gonna see a new medium for music or something, we´re definitely gonna see a busier schedule and less sales. And because of that, more bands are touring and the competition gets bigger. Lzzy: Just a couple of years ago there were like a handful of bands that were just pummeling and road dogging it and now there´s a lot more, because it´s necessary. Unless we can all figure out a way to honestly make ends meet doing something else, we´re all just gonna be exhausted. This year has been incredible and I´m not complaining, because I remember a time when it was like “Uh, do you think we can get a gig this month?”. I remember those times and I really appreciate it and at the same time we´ve been out on the road for over 300 days this year.

And there´s always the danger of burning out from working too hard? 

Lzzy: Oh yeah. I´m susceptible to that, but we´re so immature and we still love each other and we haven´t killed each other yet. Fingers crossed. As a vocalist and everything, I´ve had to cut way down on the partying. But it´s cool. I´m not thinking about it like “Oh, I can´t have the fun I used to now.”, because it´s always fun and it´s more fun to be able to sing every night. (laughs) That´s probably the bigger difference now in my life, “Ok, I have to go to bed now.” and not live the rockstar life. No more shots of tequila till 5 am. Those were good times. (laughs) But I did it and I can say I did it. I can´t say I haven´t lived.

A final thing. I read that someone asked you about doing Playboy and you weren´t totally against it. Is that something you feel is a necessary thing to do these days? What would your parents say about it? 

Lzzy: I think my mom said something like “You´re gonna do that after I´m dead, right?”. No, I don´t think it´s necessary at all and it´s your own prerogative. I do find myself walking a certain line and obviously you can walk out in the short shorts and high heels, but as long as you´ve got something to back it up with. To me it would have to be a good situation, whether it would be Maxim or Playboy or something like that. And again, it would have to do with how ever I feel at the moment. If I feel I wanna be a little bit debaucherous and do that, I probably will. I feel bad for people who think it´s a necessary evil. If you´re going to do that, it has to be your decision and have it be a selfish situation.


Is it a bit of an ego boost as well? 

Lzzy: I think so too. I don´t know… if you´re one of those people that has been working extremely hard for many years with your body or your image to look good and you wanna show everybody that, more power to you! If you´re one of those people that don´t wanna do it for moral reasons or religious reasons, do not! It´s your prerogative. I´m more of a pro person and whatever you feel like doing, rock on! I´m not entirely a religious person either, so I don´t have a whole lot holding me back. (laughs) I relate that a lot to my music as well and just the way I do things.

/Niclas

Black Sabbath till Sweden Rock Festival.

Bandet har gått ut med bokningen (6 juni) på sin Facebooksida, men festivalen själv har inte officiellt bekräftat det ännu. 

Sabbath Facebook HÄR

/Niclas

Ny bok om Black Sabbath. 

Mick Wall är igång igen. Det var inte länge sedan hans bok om AC/DC låg alldeles färsk på bokdisken och nu är det alltså dags igen. 320 fullmatade sidor om bandet som gav oss mörkret.

/Niclas

NIN live på Jimmy Kimmel.



Live på amerikansk tv-show igår för första gången på 25 år.

/Niclas

Bonafide mister en medlem.

Gitarristen Mikael Fässberg (till höger på bilden) har beslutat sig för att lämna bandet och la idag upp nedanstående meddelande på Facebook:

"Hello everybody. 
It is with great sadness that I have to tell you all that I´m leaving BONAFIDE. The main reason being that I just can´t see myself taking part in the band´s ever expanding touring schedule anymore. My family needs me, and it´s very hard to maintain personal relationships with the amount of traveling I have done the last six years as a member of BONAFIDE. 
This has been a fantastic and magical journey, and I will forever be proud of the fact that I was a vital part in, and the building of, one of the best rock bands I never got to see in concert! In another life maybe things would have been different, but I am (as my closest friends know), and have always been, quite a domestic figure. I love spending time at home, cooking dinner, take care of the family and live the quite life. I love the rock´n´roll lifestyle as well, of course. But it´s now time for me to make a choice. And I can not sacrifice my personal relationships on the altar of rock´n´roll. It just won´t happen. 
I will always play and record music. I will even allow myself to play shows, or even tour every now and then. But it won´t be part of a big three year plan. It will be solely out of creative lust. And BONAFIDE need to be where I can no longer follow. 
If any of you guitar players out there, feel that you´ve got what it takes to be a part of a truly remarkable ROCK band. You prefer tone over speed, can function in a group situation (it is kinda like the army...), look the part, and have a sense of what BONAFIDE is about, please send audio/video, CV & personal letter to: bonafide@bonafiderocks.com 
I will make my last appearance as a member of the band at Ice Rock Festival in Switzerland on January 4. To all my friends / fans all over the world: I thank you from the bottom of my heart for letting me do all the things I set out to do when picking up the guitar at the age of 11. Not many people can say that. And I am truly grateful. 
Let´s keep in touch! 
To Pontus, Martin, Niklas: What can I say... we´re family forever. Go get ´em! 
Yours truly, Mikael 
Malmö, Sweden November 2013"

/Niclas

Pearl Jam till Europa i juni 2014.

Stone Gossard har berättat för Gaffa Magazine att bandet planerar att turnera i Europa nästa sommar. Själv har jag aldrig sett bandet, vilket är fullkomligt obegripligt, men kanske blir det möjligt nu?

/Niclas

Ska det äntligen bli film av "The Dirt"?

Få vet nog vem mannnen på bilden är, men kanske är det han som kommer göra att filmatiseringen av boken blir något bra?
Nyligen rapporterades det att mannen bakom "Jackass", Jeff Tremaine, blivit utsedd till att sitta i registolen. Om det är bra eller dåligt vet jag inte riktigt, men att Tom Kapinos ska hjälpa till att "polera" ett redan existerande manus, ser jag som något väldigt positivt.
Kapinos är mannen bakom fantastiska "Californication", som har David Duchovny i huvudrollen. En rapp serie med mängder av kopplingar till hårdrocksvärlden. 
Den som lever får se.

/Niclas

Ny upplaga av boken om svensk hårdrock.

Saxat från pressreleasen: 

"Namnet må vara kaxigt, men detta är den största och mest omfattande boken om svensk hårdrock som någonsin har gjorts. En nära fyra kilo tung metallbibel med över 3 600 svenska hårdrocksband, från den snällaste AOR till den svartaste black metal, detaljerat omskrivna på 912 sidor i färg. 
Biografier, medlemsinformation, hemorter, beskrivning av bandens sound och stil, detaljerade diskografier med olika pressningar och format, avbildade omslag och även en värdeguide som indikerar dyrgriparna. 
Boken innehåller såväl ett geografiskt register som ett namnregister med över 11 700 svenska hårdrocksmusiker. Allt detta kryddat med aldrig tidigare publicerade bilder. 
Exklusiv bonus CD medföljer! Med tidigare outgivna inspelningar med band innehållande medlemmar som figurerat och figurerar i grupper som The Poodles, HammerFall, 220 Volt, Heavy Load, F.K.Ü, Candlemass, Therion, Talisman etc."

Mer info samt möjlighet att titta i boken HÄR

Boken ser dagens ljus den 8:e november.

/Niclas

Releaseparty för "KISS i Sverige".

Har du inte redan beställt boken finns det möjlighet att göra det på något av de tre releasepartyn som är planerade. Dessutom kommer författaren och hjärnan bakom boken, Johan Falk, att finnas på plats.

/Niclas

Rock Science slår sig ihop med Motörhead.

Pressrelease:

"Rock Science och Motörhead har gått samman för att skapa det första spelet någonsin om det ikoniska rockbandets historia. Motörhead är ett av världens hårdaste rockband och förevigas nu med ett spel som inte blundar för något. Upplev riffen, volymen, spriten, plattorna, låtarna, bråken, festerna och mycket, mycket mer. Djupdyk i Motörheads historia och berätta för polarna att du är en “Motörhead Scientist”. 
Motörhead-spelet innehåller 1.600 frågor som tar dig från Lemmys första staplande steg inom rock 'n' roll-världen till det monster som Motörhead är idag. Forskningsteamet på Rock Science består av dedikerade Motörhead-fans vars mål genom hela utvecklingsfasen har varit glasklart: att skapa ett spel som till 100% andas Motörhead. 

”Vi gjorde allt enligt regelboken: korkade upp, höjde volymen till 11 och körde tills strömmen gick. Nu är det er tur att testa skiten!” -Alex Becker, Rock Science Brand Manager 

Visste du att Lemmy bar instrument och förstärkare åt Jimi Hendrix, såg The Beatles på Cavern Club och fastnade för rock ‘n’ roll när han såg Cliff Richard omringad av tjejer på TV? Vet du hur han bildade den explosiva och långlivade trion med Phil Campbell och Mikkey Dee? 

“A zero bullshit game straight to the core of rock ‘n’ roll” –Motörhead 

Motörhead-spelet är en officiell Motörhead produkt som osar kortspel, bärs och rock n’ roll. Spelplanen, spelpjäserna, betting-markerna och frågekorten kommer garanterat sporra alla rockers att lyfta tärningen och slå ett slag för sin passion. Är du ett äkta Motörhead-fan? Det här spelet skiljer agnarna från vetet. Born to Lose, Live to Win!"

Mer info HÄR

/Niclas

Det finns hopp om framtiden...



Igår såg jag ett ungt band bestående av tre tjejer i 19-års åldern. Sångerskan Maja påminner om en ung Joan Jett och uppvisar ett sjuhelsikes jävlaranamma på scen. Stentuff attityd och ett sväng utan dess like. Bandet, även bestående av trummisen Astrid och basisten Sara, brände bland annat av en furiös och uppfirskande verion av AC/DCs "Problem child".
Jag fick ett litet samtal med Maja och den intervjun hoppas jag kunna lägga upp relativt snart.

/Niclas

Intervju med Nicke Andersson.

Min bild av Nicke Andersson har alltid varit den av en något svår person. Lite fåordig, hög integritet och något av en enstöring.
När jag träffade honom på ett kontor i Gamla stan visade han sig vara en väldigt pratsam man med närhet till skratt och humor. Precis före vår pratstund gjorde han en telefonintervju med en polack och jag hörde honom säga "I have to say no comments on that." och förstod att det troligtvis hade med Entombed att göra.
När han satte sig ned för att påbörja intervjun med undertecknad, sa jag direkt att jag strukit min fråga om Entombed. Han skrattade till och sa bara "Ja, det är en jävla soppa det där."
Jag passade även på att hälsa från en barndomskamrat till mig, som var tidig med att upptäcka The Hellacopters och ofta festade med dem. Kamraten har precis fått barn och jag frågade Nicke om det här med att skaffa familj och barn, till vilket han leendes replikerade "Jo, kanske det och så lämnar vi det." Fri tolkning gäller givetvis, men det lät nästan som att papparollen var i antågande.
Vi skulle snacka om Imperial State Electric och deras nya album "Reptile brain music", men det blev istället snack om helt andra saker. Tyvärr hann jag bara med en bråkdel av alla frågor,men det kommer väl fler tillfällen förhoppningsvis. 

Rent musikaliskt har du gjort en riktig resa. Från tidiga Nihilist med skinnpaj och tuff uppsyn till svängig soul i The Solution. 

Nicke: Jo, precis. Det ser kanske lite spretigt ut utifrån, men jag har ju inte riktigt sett det så. Det är lite skumt det där. När jag sätter på ”Scream bloody gore” (Death), så ger den mig precis samma sak som Otis Redding. Det är inte så stor skillnad och det finns ändå en röd tråd och det är att det måste vara elgitarr. (skrattar) Det är ju ändå bas, trummor och elgitarr, för annars blir det svårt. Jag gillar inte synthar och där får jag nog dra någon slags gräns, även om jag kan tycka att Depeche Mode skriver bra låtar. Men det är för att det är väldigt bra låtar. Hade det varit lite sämre låtar, hade synthen tagit över och sedan är det ju så att det inte blivit sämre med gitarr. (skrattar)

Fanns kärleken till soulmusik och liknande redan under de tidiga åren? Min bild av dig är att det kom mycket senare. 

Nicke: Nej, det gjorde det inte. Det kom senare. Jag tror att det egentligen är för att jag är en sådan jävla nörd. På Nihilist-dagarna var det bara enkelspårigt, men när man ser tillbaka på det så var det extremt korta och intensiva perioder. I februari var man och kollade på Testament, men i mars var det ”Va fan! Gillar du Testament? Är du dum i huvudet? Är du en jävla posör?”. Så fort gick det. Jag var 15 och blev verkligen sur på vissa polare som slängde Testament-skivorna och sa ”Va fan, det är ju death metal som gäller. Vakna!”. Det är konstigt, men när vi hade de här lyktstolpsfesterna och det gått en halvtimme, så åkte ju Ramones och KISS på och vi spelade dem hela tiden och sedan upptäckte vi punken i Kennys (Håkansson) farsas skivsamling. Det gjorde att man redan på ett tidigt stadie blev lite nördig. Hör jag någonting bra, blir jag nyfiken på hur det blivit så. Gillar du KISS blir det ju jävligt svårt att inte lyssna på Stones och sedan är du helt plötsligt på 1920-talet. Det är inte så konstigt egentligen, nu när man har facit i hand.

Det känns som att det här försvinner delvis. Hur man läste tacklistor, studerade omslaget och kollade vem som producerat. Det är ju inte lika vanligt nu med Spotify, nedladdning och lyssnandet på enstaka låtar. 

Nicke: Nej och det är ju ingen trevlig utveckling, det kan jag hålla med om. Samtidigt får man fråga sig själv om det är för att man är nostalgisk eller är det för att det var bättre förr? Jag vill ju hävda att det var bättre förr. Albumet som format är ju pyrt, men samtidigt finns det ju de som är som en själv och aldrig kommer ge upp det. Min lillbrorsa spelar ju i Morbus Chron till exempel och hela det gänget gillar ju vinyl. Det är ju inte helt kört. Sedan har vi alla de där... det gäller inte bara metal, utan indiescenen har också vinyl. Det blir väldigt underground, men jag gillar ju det. Folk hävdar att det är som att gå tillbaka till 50-talet då det bara var singlar och tja, det är väl bra. Alla kommer ju att tycka man är en bakåtsträvare hur man än lirar.

För varje år som gått har jag mer och mer sett dig som Sveriges Dave Grohl. Han spretar åt olika håll och är en trummis som lirar gitarr. 

Nicke: Det är någon annan som också sagt det. Just det, men man skulle ju önska att det ekonomiska var samma också. (skrattar) Jag är som en undergroundvariant av honom. Den där Probot-skivan han gjorde var ju bitvis kul. Låten med Lemmy var bra och den med Cronos var fantastisk. Vad det gäller den genren, extremmetal eller vad man ska kalla det, så är Cronos bäst. Han skulle göra ett ypperligt jobb i Death Breath.

Det är väl bara att skicka ett mail och bjuda in? 

Nicke: Ja, vi har ju en skiva klar utan sång. Ringa Scott (Carlson) och säga ”Sorry, det blev Cronos. Jag är ledsen. Vi gillar dig, men hoppas att du förstår.”. (skrattar) Fan vad häftigt!

Jo, men det finns likheter mellan dig och Grohl. Ni är inne och petar i saker som kan skilja sig ganska markant från varandra. Mycket av det han gör blir jäkligt bra och det blir ju det mesta du gör också. 

Nicke: Det beror ju på vem man frågar. Men det är ju bra, tack. Det mesta? Någonting jag gjort måste alltså ha varit riktigt jävla dåligt. (skrattar) Det handlar givetvis om tycke och smak och man kan bara utgå från sig själv. Gör jag någonting så är det uppenbarligen så jag tycker att det ska vara. Gillar sedan någon annan det så är det ju ett plus, men så är det ju. Förstår man hela undergroundgrejen så förstår man att jag inte startade det här för att tjäna pengar. Då hade man inte skickat demos till Sydamerika och ens högsta önskan och mål, hade inte varit att hamna på en topp tio-lista i något death metal fanzine, som trycktes i 40 exemplar. Det var målet, och att släppa en LP, nja. Det coolaste bandet hade ju faktiskt inte släppt en LP. Det var faktiskt så. En lite konstig grej. Det var lite så också när vi började med The Hellacopters. Det fanns vissa likheter. Jag och Robban hade börjat snöa in på den här punkrock and roll-biten med New Bomb Turks och Supersuckers och istället för demos var det vinylsinglar. Det var något som hände med mig där. När vi släppte första singeln (Killing Allan), så skickade vi säkert 200 singlar till fanzines och så. Nu kan man hitta den singeln på eBay för 2000 spänn. Vi fick ju kasta singeln efter folk. ”Nej, men jag har precis gjort mig av med skivspelaren. Har du inte den på CD?” och då blev det ”Nej, du måste lyssna på det här!”.

Just alla singelsläpp med Hellacopters var otroligt kul. Jag var ständigt ute och jagade. 

Nicke: Det kanske gick lite överstyr efter ett tag? Vi sa ju aldrig nej till någon som ville släppa en singel. Till slut hade man ju inte koll. Det var alltid Robban som hade koll och jag fick fråga honom, ”Robban, har vi ett ex av den singeln, för jag har fan inget?”. Han kan nog skapa ett muséum, men bara härom dagen hittade jag 10 exemplar av ”Respect the rock”, men det finns flera grejer jag inte har något exemplar av. Jag vet inte varför jag har 10 exemplar av den? Man får väl hålla på dem tills någon frågar, ”Ja, den har jag faktiskt, men inte de andra!”. (skrattar) Jag gillar den där biten och det är lite som frimärkssamlande. Folk kommer alltid vilja ha det så och så är det nu. Den här mystiken blir ju mindre och mindre och så får man leta sig till andra genrer. Det finns ju nya death metal-band som släpper kassetter. Jag förstår ju grejen och då kan folk säga att det är bakåtsträvande, men det är ju för att ha något på riktigt. Det ska ju vara så att unga band ska avfärda andra genrer. I efterhand kan jag se... den här black metal, death metal grejen som hände, jag kan nog förstå det där. Pang så blev death metal ganska stort och då måste väl den där black metal grejen blivit en kontring. Då förstod jag det inte, ”Va fan, vi är väl på samma sida?”. Jag förstod det aldrig, men nu kan jag nog tänka mig att det måste ju vara ”hårdrockare mot synthare”. Det måste vara vi och dem. Nu blev det vi och dem som nästan är ”vi” och där av black metal. Det måste ha varit så och sedan var det mer arbetarklass i Stockholm, Göteborg var mer medelklass och i hela Norge var det övre medelklass. Har du allt serverat på ett silverfat, blir det nästan att du letar problem. Det är bara att jämföra med folk som sliter för att få mat på tallriken, de har ju inte tid att bränna ner kyrkor. Det beyder ingenting och är inte det viktiga. Titta på den där idioten Varg Vikernes som bytte namn till Quisling. (skrattar) Det blev ju, ”Nu är han nästan festlig. Fast vänta nu, han är ju allvarlig.”. Det roligaste med hela den där personen var att han kom på att han inte kunde spela gitarrbaserad musik för den kom från svart musik och började spela synth istället. Jag har inte hört det, men folk säger ju att det är bedrövligt. Hade det inte varit på riktigt, hade det varit festligt. Hade jag sett det i en film hade jag garvat ihjäl mig. Någon sitter och klurar på att vara så arisk som möjligt. ”Nej, vi säljer gitarren och köper en synth!”. (skrattar) Men det är väl det där med västvärlden, man har lite för mycket tid till att tänka på saker.

Om vi tittar på nya skivan med Imperial State Electric. När det gäller din kreativitet, kan du se att det finns vissa perioder då du skriver som bäst? Vissa säger ju att man ska må lite dåligt för att skapa, eller är du på topp när det funkar som bäst? 

Nicke: Jag tror att det där med att konstnärer ska lida lite finns det väl lite sanning i med modifikationer. Jag tror att om du mår så jävla dåligt att du inte ens har mat, då tror jag det är svårt att jobba. Däremot att ha lite press kan nog stämma. Har jag ekonomiska problem och måste hålla på att ringa kronofogden och sådant, det finns ju inget mer avtändande. Jag tror väl mer att det kan vara existensiella kriser och liknande som kan fungera så, men jag tror inte jag har en sådan. Lite, kanske? Men jag är en sådan person som aldrig tycker att allting är på topp. Det är väl pessimisten i mig. Jag vet inte vad lycka är. Jag mår nog som bäst när jag skriver. Jag tar upp en gitarr och så nlir det något. Det är klart att jag hellre skulle vilja sitta hemma i huset nu och skriva en låt, än att prata med dig och det är ingenting emot dig. Hade jag haft ett val hade jag ju gjort det. Tänk om all kunde få vara som Winnerbäck? Gör han en intervju per år? Det är ju kanon! Där har du en man som har förvarat någon slags mystik. Jag har en sådan otrolig respekt för det. Den dag jag ser Winnerbäck i ”Så mycket bättre”...

Vänta bara. 

Nicke: Nej, jag tror fan inte det. Det lilla jag lärt känna honom sedan turnén vi gjorde, så tror jag inte det och det är så jävla skönt att veta. Det är ju inte att han inte fått frågan. Jag har sådana jävla problem med det här, för mig, nya fenomenet med att ”kända människor dunkar varandra i ryggen TV”. Det är så uppenbart att alla artister som för 10 år sedan aldrig ens skulle tänka på att göra något sådant, gör det nu. Det är ju bara för att betala hyran. Säg det i så fall! Melodifestivalen har aldrig varit coolt och kommer aldrig att vara det. Det finns flera artister, inga namn nämnda, där jag känt ”Oj, ska du vara med?”.

Inför en ny platta, som ”Reptile brain music”, sitter du då med en uppsjö låtar som är mer eller mindre färdiga? 

Nicke: Ja och nej. Jag har börjat göra bättre nu, så de andra ska få en chans. Jag håller på med det här ”Garage band”. Jag har ju en studio, men jag vill inte göra det där för då blir det för bra. Nu gör jag så att jag lägger in en loop, istället för att programmer trummor för det tar för lång tid. Då går det snabbare för mig att bara spela in det. Jag har en lista i iTunes med trumlåtar, som börjar med trummor. Tänk dig ”Living after midnight”, då drar jag bara ut det och så blir det en loop och det spelar jag till sedan. Då blir det som ett beat, men det blir inga fills eller så. Sedan skickar jag det till de andra och det gör ju jag så fort jag har tid. Nu har vi väl 40 stycken inför nästa platta och det var väl så före den här också och så har det tillkommit efter det. Jag skickar ju hela tiden, ”Här kommer en ny demo!” och till slut säger de andra, ”Fan, du har ju skickat 10 låtar på tre dagar!”. Får jag inte respons direkt tänker jag ”Jaha, den var dålig alltså?” och de andra säger bara ”Nej, jag har inte haft tid att lyssna.”. Sedan pratar vi om alla de här låtarna om vilka som skulle kunna bli en skiva, istället för att ta dem kronologiskt och säga ”Det är de här vi har nu.”. Det är ju två låtar från den här plattan som är ratade Hellacopterslåtar från ”Rock and roll is dead”, tror jag. Då hade vi också väldigt många låtar. Jag hittade den på hårddisken och skickade iväg den och de andra sa bara ”Varför spelade ni inte in den här?” och då sa jag bara ”Det får ni nog fråga de andra i Hellacopters om, eller Chips (Kiesby). Så två är där ifrån medan andra är skrivna dagen innan de spelades in. Jag tycker det är lite skönt att bli av med låtar också. Det är inte för att jag tycker de är dåliga utan det är de andra som inte tycker de är tillräckligt bra. (skrattar)

Finns det några planer på nytt med The Solution? 

Nicke: Nej, jag tycke det blev för jobbigt. Det var för svårt att organisera ihop. Logistiken gjorde ju en gråhårig. Det var jättekul att göra, men jag blev som manager, turnéleadare och lite som en dagisfröken, faktiskt. (skrattar) Det var ju minst ett tolvmannaband och bara det att få ihop ett rep... det är ju svårt att få ihop ett rep med bara fyra stycken. Scott (Morgan) bor i Detroit och jag orkade bara inte. Jag vill ju gör någonting som är åt det hållet, men jag tror inte det blir The Solution. The Solution ska ju vara med mig och Scott. Men vem vet? Nästa Imperial State Electric kanske blir en sådan skiva. Jag har ingen aning och det är lite så jag vill ha det. Hittar jag en sångerska så vill jag kunna tänka att hon ska vara med och det är lite så man ska göra, annars blir det att jag slutar, så som jag gjorde med Entombed och The Hellacopters. Jag börjar se någon slags röd tråd i det här. (skrattar) Jag måste hitta grejer som gör att det blir intressant.

Jag gillar allt det där och de tre plattorna med Imperial State Electric är väldigt bra. Sedan tycker jag att EP´n ”In concert” är fenomenal och speciellt er cover på The Raspberries ”I don´t know what I want”. 

Nicke: I USA är de ihågkomna just för att Eric Carmen var så stor efteråt, men här är det bara de där inbitna nördarna, igen, som känner till dem. Det var Chips som pratade om The Raspberries när vi spelade in ”High visibility” och jag minns att jag sa ”Men varför har du inte sagt det här tidigare?”. Vi spelade ju in på Polar och jag gick över St Eriksbron till The Beat Goes On och köpte de där två samlingarna och konstigt nog är det de två sista plattorna med The Raspberries som är de bästa. De var lite väl glättiga på de två första och sedan blev det lite mer The Who över dem och just i den låten. Det är ju som att det är tre The Who-låtar i en. Det är bra och det är kul att det faktiskt finns gamla band som man fortfarande kan upptäcka. Efter The Raspberries hittade jag Badfinger och de är ju som ett fattigmans Beatles. När man är klar med The Beatles är det bara att fortsätta med Badfinger.

/Niclas

Även rockstjärnor oroar sig för pensionen.

"Känner viss oro. Musikern Mikael Åkerfeldt, här med sina två döttrar, ser miljardsmällen i pensionssystemet som oundviklig, men känner ekonomisk oro för sin framtid som pensionär."

Ja, vi sitter väl alla i samma båt, antar jag. 

/Niclas

KISS till Tyskland i april!



Manager Doc McGhee ska tydligen har berättat för fans på KISS Kruise III att bandet ger 7 konserter i Tyskland i april nästa år.

Källa HÄR

/Niclas

Vad händer?

Helt plötsligt sitter jag med en hel drös intervjuer igen. De senaste veckorna har det blivit snack med en extremt pratglad Rob från Death Angel, en trevlig Rob från Generation Kill som avslöjade att Peter Tägtgren var tänkt som producent på nya plattan, med Lzzy Hale i Halestorm blev det snack om utvik, Joel från Airbourne berättade om vilda partyn i Hollywood, Brian i Alter Bridge visade ett litet missnöje med de två frontmännens sidoaktiviteter och Nicke Andersson gav sin syn på övre medelklassens tristess i Norge och mycket annat. Dessutom avverkade jag både Kevin från Hell och Michael Sweet från Stryper i fredags. 
Allt kommer upp här på bloggen i sinom tid. 
Jag tänkte ha en utlottning eller två också. DVD´s från Roadrunner och Wacken, en del nya skivsläpp och sedan gammalt ligger det en drös tröjor och skivor från Manowar, färdiga att skickas iväg.
Stay tuned!

/Niclas

KISS spelade rariteter på KISS Kruise III!







 

 

 

 

Den lilla båttur som nu seglat iväg för tredje gången, ser ut att fortsätta bjuda fansen på riktigt härliga stunder. "The oath", "Hide your heart", "Almost human", "Let me know", "Anything for my baby" och "Mainline" är några av de juveler bandet grävt fram för de två intima spelningarna på kryssningen. 
Stanleys röst låter bättre än på mycket länge, vilket är kul. Att Thayer/Singer ligger bakom dessa utrgrävningar råder det nog inga tvivel om. 

/Niclas

Intervju med Joacim Cans.

För en tid sedan stämde jag träff med Joacim Cans utanför Chinateatern, där han just nu spelar i musikalen "Rock of Ages". Direkt när jag skakade hans hand såg jag att han tappat i vikt och skägget var gråsprängt. Vikttappet förklarades under promenaden bort till PK-huset där vi bestämde oss för att sitta ned med en kopp kaffe. Han hade helt enkelt börjat träna och tappat 10 kilo och direkt efter vårt lilla snack skulle han vidare och simma, inför repetitionerna under kvällen. Att fylla 43 innebär alltså ett nytt liv. 
Det blev ett långt snack med en avslappnad Joacim och samtalet kom att handla om allt mellan himmel och jord. Från musikalen och nya soloplattan, till drivkraft och ångest.

Om vi börjar med ”Rock of Ages”. Var det något du drömt om under en längre tid? 

Joacim: Nej, men det har alltid funnits en liten inneboende önskan om att får göra någonting annat. Just musikal var på tapeten redan för 20 år sedan. Jag är en ganska stor fanatiker av musikalen ”Hair” och den har jag sett ganska många uppsättningar av och jag samlade på olika uppsättningar på vinyl. Jag var ganska insatt i det och tänkte att det skulle vara kul att göra en sådan sak någon gång, men det var ju på den tiden då man drömde om att göra det mesta, så det fanns ingen subsatns i det då. Det roliga är att en vecka efter att vi (Hammerfall) hade påbörjat vårt break med bandet, fick jag det samtalet och då visste jag inte riktigt vad den här musikalen var för något. De snackade om ”Rock of Ages”, men jag hade ingen aning, fast jag spelade med och gick sedan och hyrde filmen. Då blev jag väl lite mer tveksam, måste jag säga. Sedan åkte jag med producenten till London och såg uppsättningen där och fattade lite vad det var de var ute efter. Var det någon musikal jag skulle kunna hoppa med i, med äran i behåll och ändå tillföra någonting genuint, så är det ju den här musikalen. Det finns få som verkligen är helt rätt. I och med vårt break så hade jag över ett år på mig och spela med dem. Visserligen var soloplattan igång, men om jag spelade mina kort rätt, vilket jag tänkte göra, så kan det bli bra även om det blev lite konflikter ändå till slut. Ingenting är självklart, utan det kräver ju sin betänketid, men den här betänketiden var väldigt kort, måste jag säga.

Har det här gett dig blodad tand? 

Joacim: Det kan du ge dig på! (skrattar)

Hur länge är tanken att du håller på med musikalen? 

Joacim: Vi kör på till 7:e eller 8:e december i Stockholm och sedan flyttar vi till Rondo i Göteborg. Då blir det krogshow, så då blir det liv, ja jävlar! Det ska bli jättekul! Där blir också en liten konflikt då jag trodde att vi bara skulle göra det här året, men redan i januari började det viskas om Rondo och då började jag bli svettig för jag visste att vi ska spela in nytt nästa år. Men, en av mina starka sidor, förutom min drivkraft, är att jag älskar att planera. Jag har minutiöst planerat första halvan av nästa år så att ingenting ska kollidera med något annat. Jag tar ledigt från musikalen när vi ska spela in, så jag har bokat studio, jag har bokat producent i USA, resan... och det här är ändå i april. Men efter maj då vi gör sista föreställningen på Rondo, är det slut för min del.

Oavsett om det är full hus varenda kväll i Göteborg? 

Joacim: Ja, för det vore inte rättvist mot varken mig själv eller Hammerfall. Mitt hjärta är ju ändå i bandet. Jag har verkligen förespråkat att man aldrig ska glömma var man kommer ifrån, för det är ju ändå därifrån jag kommit dit jag är men också tagit mig ifrån och byggt mitt eget varumärke. Jag har sett möjligheterna och tagit chanserna när de kommit.

Det du gör nu, kan det på något sätt bidra till skapande av Hammerfall-musik? 

Joacim: Allt är ju inspiration. Om jag är uppe på scen och framför låtar, så bidrar det till at jag får inspiration. Jag har jävligt kul på mitt jobb och det gör att jag får extra energi när jag kommer hem och sitter hemma och jobbar. Vi har börjar skriva nya låtar till Hammerfall och jag har aldrig haft så lätt för att skriva som jag har nu. Jag har byggt en helt ny sångstudio och jag har det absolut bästa man kan ha i kompressorer och liknande. Jag kopierar det som James Michael (producent, Sixx AM) har, så nu har jag det hemma. Låtarna skriver ju sig själva. Det jag skulle säga är att utmaningen i ”Rock of Ages” är inte sången utan det är ju dialogen. Min roll är en större talroll än sångroll och det är det som är min stora utmaning. Jag vill hela tiden förbättra mig och sedan om jag har tur, kanske få göra en ren talroll någonstans. Det är jag inte heller främmande för. Jag har fortfarande jävligt roligt, ska du veta! Jag är 43 år gammal och jag har gjort så otroligt mycket.

Hur mycket övade du på att leverera repliker inför den här rollen? 

Joacim: Det var på egen hand i princip. Vi hade en ganska kort period för rep, 7 veckor, och jag träffade Katrin Sundberg (Häxan Surtant) vid två tillfällen och gjorde några övningar. Baserat på det så har jag själv lärt mig. Jag är ganska lyhörd, ser hur andra gör och försöker och blir det ingen fedback då vet jag att det är fel. (skrattar) Jag var jävligt vinglig i början och det sa många också, ”Oj, hur ska det här gå?” och det var väl lite så att jag jobbade både i uppförsbacke och motvind när jag kom till teatern. Alla sa bara ”Jaha, nu kommer det en jävla rocksångare hit igen och vi vet ju hur det brukar sluta!”, så jag fick ju bevisa dubbelt så mycket, men det var bara att köra.

Nu byts Johan Rheborg ut mot Per Andersson. Påverkar det dynamiken i föreställningen på något sätt? 

Joacim: Det vet jag först imorgon egentligen efter att vi repat lite. Min närmaste person i föreställningen är Rheborg. Vi gjorde nästan allting tillsammans och nu rycks han ifrån och in kommer en ny person, som ska sätta sin prägel på den här karaktären, så nu måste jag bli lyhörd. För mig är det en väldigt stor skillnad. Idag måste jag verkligen vara på tårna för att inte göra bort mig. Rheborg är en sådan som gå omkring och är småfinurlig, medans Per är på hela tiden och har ett sådant jävla driv. Man får se vart det tar vägen.

Finns det möjlighet till spontanitet i rollen? 

Joacim: Inte om du spelar den rollen som Rheborg och jag spelar. I övrigt kan du lägga in saker inom en väldigt tight ram. Det är ju hela tiden en kedjereaktion. Säger jag ”röv” så händer det här och gör jag inte det, ja då händer det inte. Det är lätt när man gör en sådan här musikal att det går över gränsen och blir en parodi, att det blir Wallmans av det hela och det var jag livrädd för. Men, jag måste säga att regissörer och producenter verkligen lyckats fånga det hjärtliga och det som verkligen är kärleken till musiken. Det här är den ultimata förfesten för en publik, anser jag. Folk sjunger och skriker.

Har du fått några konkreta anbud på andra musikaler? 

Joacim: Nej. Frågor kring det, men nej, det har jag inte fått. Det gäller att vara realistisk också. Hur ser musikalscenen ut i Sverige? Jo, det är ”West side story” och ”Flashdance” och liknande. Där finns ju inte plats för mig, så är det ju. ”Hair” däremot, hade funkat och ”Grease” också.

London hade kanske varit kul? 

Joacim: Ja, det hade varit skitkul. Jag var i Las Vegas i somras och kollade på den här musikalen och träffade lite folk för att bara visa upp mig lite. Ett gästspel någonstans, varför inte? Det roliga är att producenten här fick idén om att stoppa in en ”riktig rockstjärna” i den här, efter att han hade sett Dee Snider göra samma roll i New York.

Är lite av det här med musikalen och din soloplatta, ett sätt att ha något annat att falla tillbaka på, om Hammerfall längre fram beslutar sig för att lägga ned? 

Joacim: Oh ja! Det ligger ganska mycket i det. Man kan ju inte stirra sig blind på en sak och stay true, det är ju det det handlar om. Många jag har träffat och frågat om de skulle kunna göra något utanför bandet svarar ”Nej, nej, det beslutade vi tidigt i bandet, att vi aldrig skulle göra någonting utanförbandet.”. Men det var kanske på 70-talet och med vinylskivor och band sålde väldigt mycket. Nu ser verkligheten helt annorlunda ut och det handlar och det är kanske inte en fråga om när vi beslutar för att lägga ner bandet, utan det är väl en fråga om när folket slutar köpa vår musik eller kolla på våra konserter. Då sitter du där och har för det första ingen A-kassa och besparingar finns inte heller. Så jävla bra betalt är det ju inte. Vi har haft jäkligt kul på vägen och eldat upp våra pengar. Vi är ju inte nya i genren längre, vilket jag trodde förra året. (skrattar) Det har kommit en ny generation nu. Vi säljer ju inte på vårt utseende längre. (skrattar)

Det är alltså ingen risk för att Hammerfall börjar skriva Journey-ballader, apropå ”Rock of Ages”? 

Joacim: Nej, jag tror det viktigaste för oss nu är att förvärva det som verkligen är Hammerfall, det som skapade den lilla framgångssagan som det ändå är. Man har varit ute på vägarna i 15 år och man går varandra på nerverna och till slut vet man inte vart man är på väg och det är väl det som breaket fått oss att inse. Det är slut på kompromisser nu. Nu kör vi och så här långt, på väldigt kort tid, sitter vi med fyra låtar i datorn, nästintill klara. I min värld så är det precis så här vi ska låta. Jag ska inte säga att det är det bästa vi någonsin har gjort, för det är ju alltid det bästa man gjort precis där och då. En som är nykär har ju aldrig varit så kär förut. Jag tror stenhårt på det vi kommer med nu. De som räknade ut oss bara baserat på förra skivan, hoppas jag vi överbevisar nu. Förra skivan var en jävligt bra skiva, det var bara att förpackningen var lite missvisande och vi kanske gjorde ett par felaktiga drag rent musikalsikt sett.

När insåg ni problemet med den skivan då? 

Joacim: Vi hade ju en vision över vad vi ville göra, men det blev aldrig som vi hade tänkt oss. Till slut var det ett sådant tidskaos så vi sa bara ”Ok, sätt på ett svart slipcase med biohazard-loggan!”, men den fick vi ju inte ha. Hector är ju en så stark symbol och vi är den typ av band som kanske skulle hållit oss innanför de ramarna ändå?

Men samtidigt måste du ju utvecklas som musiker. Exemplet med Metallicas ”Lulu” är lysande. Att helt bryta med allt som bandet står för och göra något helt annat. 

Joacim: När du har kommit till en viss nivå i karriären, spelar det ingen roll vad du än gör, för det blir fel. Folk sitter och förväntar sig saker av vad vi ska göra och prestera och det är det första felet de gör. Hur fan kan man förvänta sig det av någon annan, en kreativ människa? Folk säger ”Fan, det hade jag inte förväntat mig! Jag vill ha mer sånt här.”. Ja, men då tycker jag att du själv ska sätta dig och skriva den skiva som du själv vill ha! När andra skriver så är det ju överraskningsmomentet, ”vad har de kommit fram till nu?”. Givetvis är det så att första gången jag hör något kan man vara lite tveksam, men det är för att jag lyssnat på de andra skivorna tusentals gånger. Låt det växa! Jag trodde aldrig jag skulle sitta här och säga att nya Queensryche utan Geoff Tate, är bland det bästa de någonsin gjort. Geoff Tate är min favoritsångare, men han förstörde Queensryche och nu är jag bara glad att han försvann.

Om vi går till din soloplatta nu. Det vanliga Hammerfallfanset kommer väl troligtvis inte att köpa den, eller? 

Joacim: Jo, men det är ändå ganska många jag stött på där det känts som ”Oj, får jag stryk nu?”, men så kommer de fram och säger ”Jäklar, jag skulle beställt två ex av skivan!” och det är kul. Jag tror att folk ändå är nyfikna. Det är inte första gången jag gör något som är ”outside the box”. Det här är ändå jag och det är jag som skrivit, det är ingen som skrivit åt mig och jag tycker ju någonstans att man känner igen sig i melodierna. Det är bara en ny förpackning och jag har tagit ner sången nästan en oktav och det finns ett ganska stort mörker och en svärta i texterna. Men nu har vi även melodifestivalen, som fortfarande sitter kvar och där tror jag att många tog sitt beslut och sa nej. Jag förstår det, för folk var chockade och ingen var beredd på vad som skulle komma, men jag ville testa det. Det är något man måste uppleva, anser jag. Jag drog dit lite gubbar från Sator och vi hade skitkul ihop, men jag stod inte och föll med det här. Vi hade en fantastisk vecka och sedan gick jag vidare, medan andra kanske tar det på för stort allvar och så går det inte och hela karriären är förstörd. Jag ser det inte så.

Men samtidigt finns det väl en balans för hur experimenterande man kan vara? 

Joacim: Ja, det får man inte glömma. Hammerfall är ett ganska stort band i Sverige och det gör väl att det blir lite bökigare här och man får lite skit, men jag får ju skit för vad jag än gör. Jag är 43 år nu och jag är gammal nog att ta mina egna beslut. Är det cred då att sitta med sitt band och inte kunna betala sina räkningar, inte kunna köpa kläder till ungarna? Det finns inte i min värld och jag har så många backup-planer med mig hela tiden. Jag måste säkra ganska långa perioder av respekt för andra helt enkelt. Men i och med att jag valde att göra skivan på svenska, är det ändå bara här i Sverige den når ut. Många ute i vida världen har inte en blekaste aning om vad jag håller på med, så det är en ganska begränsad marknad som den riktar sig till.

Inga planer på att översätta till engelska och släppa den utomlands? 

Joacim: Nej, det finns det absolut inga planer på. För mig handlar det om att kunna uttrycka mig på mitt hemspråk, det språk jag behärskar till kanske 85%, mendans engelskan som jag hanterar relativt bra, bara når upp till 50%. Och i och med att det är på svenska så blir det väldigt personligt. Det här kan jag inte få in i Hammerfall, det går inte. Det här är självupplevda saker och iakttagelser som jag haft med mig i hela livet. Det var skönt att få ner det.

Är det lättare att skriva på svenska än engelska? 

Joacim: Nej, det är svårare för det blir så jävla personligt. Det är så lätt att det blir banalt. Engelskan är så lätt. Man kan sjunga ”fight”, ”night” och ”light” i varenda låttext och det är ingen som bryr sig, men så fort det är på svenska blir det ”Åh, vilka nödrim! Så kan man inte säga!”. Det har väl mycket att göra med att majoriteten av våra lyssnare är usla på engelska. Det spelar ingen roll, bara man sjunger ”hell”. Nu pratar jag dock om länder utanför Sverige.

Jag hajade till lite i första låten ”Pärlor för svin” där du bland annat sjunger ”heroin”. Är det saker du upplevt själv? 

Joacim: Det som är så roligt med den låten är att jag la den som en itroduktion och samtidigt är det ganska starka ord, vilket gör att folk lyssnar. Den beskriver den här drivkraften som jag har i mig och att den är så stark att jag jämför den med heroin och kokain, men ibland kan den också bli en förbannelse och beteendet kan bli att man kör över folk, för att jag har en så jävla stark drivkraft. Å ena sidan är det en välsignelse och å andra sidan en förbannelse. Det gäller bara att kunna balansera det.

Var kommer drivkraften ifrån då? Är det från uppväxten? 

Joacim: Ja, det handlar nog om uppväxten, ett sätt att överleva. De här 15 åren på turné med Hammerfall och hotelldöden, det handlar om att överleva. Jag mår skitdåligt på hotell, så är det bara och för att överleva måste jag verkligen gräva djupt i min fantasi och kreativitet. Då blir det att jag skapar saker. Jag kan sitta och skriva på ett filmmanus eller en radioprogramsidé, bara för att överleva. Ju mer jag jobbar, desto fler idéer får jag, men jag har ju ingen som kan ta tag i det så det mesta faller ju bara platt. Jag har till exempel skrivit en egen musikal tillsammans med en kille som heter Ronny Milianowicz. Vi började skriva den i slutet av 90-talet och har hållit på i många, många år med den, men den ligger hemma i byrålådan. Vi får väl se om någon får höra den? När jag skrev den här skivan, för att ta mig vidare ibland, så satte jag mig på tåget upp till Stockholm, tog in på hotell ett par dagar med gitarr och iPhone och fick panik, men skrev. Mycket av det jag skrev har kommit till av att jag suttit på hotell för att få fram den rätta ångesten. Inte fan har någon skrivit något när de varit nykära!

Mycket av konsten kommer väl till så, att man mår lite dåligt? 

Joacim: Visst är det så. Kolla på kidsen idag! De är ju livrädda att inte ha något att göra. Halva ens uppväxt var ju att man satt och inte hade någonting att göra. Då får man gräva djupare och djupare ner i fantasin och det är där du hittar de små guldkornen, de som gör skillnad. Men jag måste erkänna. Min yngsta är tio bast och det är iPhone, iPad och dator. Jag sa tidigare ”Nej, aldrig!”, mne sedan är de ju också jättebra verktyg, men man måste också lära sig att inte göra någonting. Det är svårt.

Du har sagt att producenten Charlie Storm är ett geni på gränsen till galen. 

Joacim: Hans kusin är Per Andersson, som tar över i musikalen för Johan Rheborg. De är lika galna båda två.

Du menar galen i positiv bemärkelse? 

Joacim: Storm är väldigt speciell. Han vill inte synas och vägrar vara med på bild och sitter i sin studio och jobbar, jobbar, jobbar. Det är sladdar överallt och det påminner om den galna professorn. Jag kom dit med en påse idéer och visste inte vad jag skulle göra, men han sa bara ”Ah, va fan! Vi hittar på något.”. Jag sa ”Det finns inga demos.”, men då svarade han ”Du, här har vi aldrig gjort någon demo!”. Vi gjorde tre låtar och sedan hjälpte han mig att styra upp allt. Det var ”Pärlor för svin”, ”Smutsigt regn” och ”Annelie”. Han var fantastisk och en stor del till det hela. Jag har känt honom sedan gammalt och dessutom spelar han keyboard i ett av mina favoritband, Jävlar anamma, från Göteborg. Jag gillar att jobba lokalt. Nu ska jag förvisso åka till Nashville och lägga sång på nästa skiva, men det handlar inte om det. Jobba med vänner och i och med att man kanske inte träffar sina vänner så ofta för det finns inte tid, så kan man engagera dem i sådant här istället.

När bär det av till Nashville då? 

Joacim: I april. Jag är där i 17 dagar och sedan spelar vi in resten i Sverige. Jag jobbar med James Michael där och vi kommer aldrig kunna återskapa magin som var förra gången, men han har soundet i sin studio och jag gillar att åka iväg och jobba och verkligen fokusera på det jag ska göra.

Blir det inte press att göra det på den tiden? 

Joacim: Det har funkat hittills. Det värsta som kan hända är att jag blir sjuk och kan inte flyga. Vi förlorar flygbiljetten, men allt annat kan man flytta framför sig.

Vad är det James Michael har då? 

Joacim: Han är själv sångare och jag ser upp till honom som sångare och han har producerat jävligt bra skivor. Jag tycker Sixx AM´s första är ett mästerverk och det är på grund av den jag kontaktade honom från första början. Han kan peppa mig och förklara för mig ur en sångares perspektiv, hur det ska vara. Men det är soundet. När jag lyssnar på honom är det som om han sitter inne i mitt huvud och sjunger. Det är så nära så att man nästan kan ta på det.

Hur färdiga är låtarna när du lägger på sång? 

Joacim: Det sitter nog trummor, bas och gitarrer, men parallellt jobbar vi vidare i Sverige när jag lägger sången i Nashville. Det är ju slutfasen, men parallellt med sång läggs det solon, extra pålägg, effekter eller vad det nu ska vara. Vi har ju en egen studio där vi spelar in och så tar vi in en producent som har huvudansvaret och det är Fredrik Nordström, så vi går tillbaka till rötterna. Han har huvudansvaret för produktionen och James Michael har huvudansvaret för sången och jag tror att det kan bli perfekt och sedan har vi Pontus som tekniker.

Har ni redan nu börjat spåna på förpackning, omslag, evetuella saker på scen? 

Joacim: Scenen kommer alltid när allt det andra är klart. Först måste vi nog se vad det blir för en skiva. Jag kan inte gå in på detaljer, men det finns en detaljrik planering kring detta.

Hur blir det med turne för soloplattan? 

Joacim: Ingenting nu. Det gåt inte. Det är bara en skiva och vad jag kan göra med den är bara minde gig. Kanske blir det lite smågrejer här och där, men i och med att den kom senare än jag planerat, så blir det först nästa sommar, om det blir något. En annan sak med skivan är att alla pengar jag fick i förskott från Sony, gick rakt in i skivan. Det är riktiga musiker och alla har fått betalt för jag ville göra det på riktigt.En stor produktion som man gjorde på 80-talet, vilket folk inte gör idag för ”Nej, det fixar vi i datorn.”. Jag har sjungit varenda jävla ord! Inget kopierande och sedan lägga in det.

Är det lika ärligt med Hammerfall eller är det en större apparat? 

Joacim: Ja, det är mycket större och med Hammerfall är det slaviska klick och det är mer refrängtjok som kommer. Det mesta sjunger jag in en gång, men i refrängpartier kopierar man ibland in något.

Idag fuskas det ju rejält. Jag lyssnade nyligen på en mikrofonfeed av Britney Spears där hon låter för jävlig live. Till och med jag skulle ju kunna sjunga in något och man hade kunnat fixa till det så att det låter helt ok. 

Joacim: Men om man säger så här. Det var säkert 15000 personer som var jävligt glada över att hon var på scen och hon levererade. Vem vet om hon just i det här skeendet höll på att dansa och slå volter?

Jo, så var det väl. 

Joacim: Det är så det funkar. Man lägger en röst på tape som man sedan mixar ihop med det som är live. Vem fan orkar göra ett sådant jävla gymnastikpass samtidigt? Det är bara fånigt.

När räknar ni med att släppa nästa skiva med Hammerfall? 

Joacim: Vi siktar på slutet av nästa sommar, augusti eller september.

Blir det turné direkt efter? 

Joacim: Inte nödvändigtvis. Vi får se. Det finns en plan där också. (skrattar)

Hur mycket får Hammerfall rätta sig efter dig? 

Joacim: Det får de se. Jag har en gansla tydlig plan, men vi har byggt upp en ganska bra organisation runt bandet. Vi har rätt folk att prata med och jag gör ingenting utan att rådfråga Oskar. Han och jag har varit med sedan första skivan och vi skriver det mesta tillsammans. Nu drar vi inte jämnt på alla plan, men så är det ju. Det vore konstigt annars. Jag lägger ofta fram planer och idéer och så får han suga på dem och ge feedback.

Hur kände du inför hans bok om bandet då? Fick han bara köra på? 

Joacim: Han ville göra det, men hur du än vrider och vänder på det, så är det hans bild av det hela. Det är hans bok, inte vår. Han gör en biografi om bandet, sett ur hans perspektiv och det är viktigt att poängtera. Visst, vi har alla blivit intervjuade, men vi har aldrig gått ner på ett personligt plan. Från mig kommer det aldrig att komma en bok, men jag tyckte det vara bra att han gjorde en informativ biografi. Det är många fans som undrar ”Hur många varv skruvade du på stämskruven?”.

Hur är det med recensioner? Läser ni dem? 

Joacim: Tyvärr läser jag recensioner. 99 är bra och den 100 svider och det är den man kommer ihåg. Samtidigt är det väl så att de vi fått mest skit av är väl också 43 idag och har vuxit upp och insett att man lever bara en gång. Jag tänker göra så mycket jag någonsin kan i det här livet. Det handlar inte om att bli ihågkommen utan om att jag har ett sådant jävla inre driv. Jag brukar förklara för folk att om jag hade varit ett djur, skulle jag vara en haj. En haj måste vara i ständig rörelse för att inte dö och där har du mig i ett nötskal.

Jo, många fans tror nog att det är som på 80-talet med Sunset Strip, balla bilar och stora hus. 

Joacim: Och arenor. Vi har fått vår beskärda del av allt det där, men hur ser verkligheten ut idag? Hur mår metalscenen? Den mår inte så bra. The Dillinger Escape Plan spelade för halva Klubben förra veckan. Det kommer inget folk längre och vi vet inte riktigt vart genren är på väg. Innan den har skakat klart, vet vi inte vad som händer. SRF kommer alltid att sälja ut för det handlar bara om nostalgi idag, men viljan att upptäcka nya band, viljan att låta nya band headlina... det är något som vi fått slåss för i Sverige.

Det måste ju vara tufft att exempelvis släppa en ny skiva? Hur mycket säljer den? Hur ska turnén gå? 

Joacim: Det är jättetufft. Att gå från att köra Scandinavium tre turnéer på raken, till att börja titta på andra hållet, ”Vart går vi ner nu?”. Det är inte kul, men samtidigt händer det alla band, förutom de riktigt stora. Men glöm inte att Iron Maiden inte alltid spelat på Ullevi! Jag har inga problem om det bara är 600 eller 700 i publiken. Att bara få se deras glädje i ögonen gör att man känner ”Shit, nu kör vi på det här!”.

/Niclas