torsdag 31 maj 2012

Ny serie om 80-talet på SVT.









Saxat från SVT:

"Eurythmics, Frankie goes to Hollywood och Kim Wilde är några av de ikoniska grupper och artister som porträtteras i The Eighties. Viktiga händelser som Live Aid och starten av musikkanalen MTV har också en självklar plats i serien. Varje avsnitt tar avstamp i ett år och serien börjar med 1980, året då synthbandet Depeche Mode bildas och hårdrocksbandet Def Leppard släpper sitt debutalbum. Reportern Jens von Reis har pratat med Vince Clarke (grundare av Depeche Mode, Yazoo och Erasure), Alan Wilder (Depeche Mode), Andy Bell (Erasure) och Joe Elliot (Def Leppard). Dessutom blir det naturligtvis massor av musikvideos och konsertklipp!"

Första avsnitten sänds den 8 juni.

/Niclas
Van Halens barnvakt om de ljuva åren.













Ted Cohen fick i uppgift att "vakta" bandet på första turnén 1978 och blev sedan kvar med bandet under de kommande åren. Enligt honom hade troligtvis Diamond Dave aldrig fått sparken om det inte varit för Eddies fru Valerie Bertinellei, som han jämför med Yoko Ono.

Läs om VH i LA Weekly HÄR

/Niclas

onsdag 30 maj 2012

Oh Henry my Henry i ny film.



Kanske inte en blivande klassiker, men Henry Rollins är ju alltid Henry Rollins.
Jag mailade Henry tre korta frågor och fick tre korta svar.


How did you end up in "In the House of flies"?

Henry: The director asked me.

When was it shot?

Henry: Last year, I think.

What was it that made you do it?

Henry: It was work. I work for a living.

/Niclas
Nytt i brevlådan.














Gojiras nya DVD dök upp i lådan idag. Två konserter på DVD, en dokumentär samt en konsert på CD. Dessutom är hela paketet riktigt snyggt. En dubbelsidig poster medföljer också.
Vive la France!

/Niclas

tisdag 29 maj 2012

Slutet för Queensrÿche?


















Efter galenskapen kring Operation Knifecrime i Sydamerika känns det som att bildandet av Rising West knappast löser problemen mellan Geoff Tate och de andra medlemmarna.
Tate har ju i intervjuer rackat ner på fantastiska album som "Rage for order" och "Empire" och att de andra medlemmarna nu bildar ett band som ska spela de "klassiska" låtarna visar väl än mer att allt inte står rätt till i Queensrÿcheland, men det har det å andra sidan inte gjort sedan "Promised land" såg dagens ljus.
Jag har träffat och intervjuat både tate och Rockenfield och de har alltid verkat okomplicerade och med fötterna på jorden, men det är ju ingen garanti för att ett band ska fungera. Tates soloplatta var fullkomligt värdelös och att frun sköter bandets management kanske inte alltid är så bra. Verkligen synd på ett band som en gång i tiden var överjävligt bra och stora personliga favoriter. Men men, den som lever får se. Kanske blir allt detta en spark i arslet på samtliga medlemmar och 2013 prånglar de ut den där plattan som alla väntat på sedan "Empire"?

/Niclas
Äntligen!














Solen sken och jag traskade in på Pressbyrån med yngsta dottern för inköp av glass. Lo and behold, men där uppenbarade sig äntligen Metal Hammers och So Whats specialnummer om 30-årsfirandet på Fillmore i San Francisco förra året.
En liten bonus är den medföljande sjutummaren med de två livespåren "So what" och "Through the never". Pappa Niclas är en happy camper.

/Niclas

måndag 28 maj 2012

Oh Henry my Henry!



















I den här veckans krönika befinner sig den ständigt resande mr Rollins i Johannesburg, Sydafrika. En plats som påverkar honom starkt.

Henry HÄR

/Niclas
Intervju med Zakk Wylde!

















Några timmar innan konserten med Ozzy Osbourne blev jag inslussad till ett rum snett bakom scenen. Där satt Zakk Wylde och välkomnade med en flaska vatten samtidigt som han öppnade en alkoholfri öl till sig själv. Han var på ett sprudlande humör och skämtade hårt med sin crew som kom och gick under intervjun.
Så här i efterhand ångrar jag att jag stängde av bandaren när jag trodde vi var klara och tiden egentligen var ute, för herr Wylde fortsatte att snacka och bjuda på allehands stories om Axl Rose, Bon Jovi, Kingdom Come, hur en rockstjärna ska lära sig om banklån och avbetalningar med mera. Vi skrattade ikapp och så här i efterhand vet jag inte egentligen vad som kom fram av själva intervjun. Wylde har en otrolig förmåga att hamna på alla möjliga sidospår och ibland är det svårt att avgöra om han bara driver eller om han helt enkelt bara tycker om att prata. Mycket.
Den inledande frågan om hans såser ställdes för att han tidigare under dagen besökt den nyöppnade butiken Extreme Foods på Östgötagatan, men om jag fick svar på den vetefan.

Were you out promoting sauces today?

Zakk Wylde: Sauces, the book, shows, the whole nine yards. World peace. I was doing some United Nations Gandhi business and it was very good. A very fruitful day. Spreading the Black Label gospel of religion of confusion.

That´s the way to do it. I was kinda wondering about your acting stuff, like “Californication” and that movie “Jed”. Do you get scripts sent to you?

ZW: Yeah, I run into some of these guys like a director and they say “I was thinking about you and I said, dude let´s put Zakk in this thing!”, you know what I mean? So they can obviously belittle me and take the piss out of me and I think that´s the reason why I end up in these movies, man. (laughs) No, but whenever I do them I always have a great time. Like everyone´s super cool and like “You tell me what you need me to do.” and we go over the script and I learn my lines and you do it till you get it right. It´s just like being in the studio, you just keep doing it till we got the take. I mean, it´s not like Broadway and it´s live and one shot. I mean, in the studio Jimmy Page could´ve played that solo for Stairway to heaven” 42 times until we got the one we liked. You just keep going.

Have you ever taken classes?

ZW: Yeah, I took classes for a little bit because they asked me before we did the “Rock star” movie and some other thing and I was like “Yeah, no problem.”. But I mean, the acting thing… if they want you to act pissed off, I think you´ll be able to act pissed off, you know what I mean? (laughs) It´s gotta be believable. It´s just like when you watch those “Snatch” movies and “Lock stock and two smoking barrels”, a lot of those guys were like athletes and some of them were not really professional actors. Like a friend of me told me that one of the guys used to be an old rugby player. But as long as you´re believable and it doesn´t look cheesy. It depends on… if the acting is so bad it´s awesome. (laughs) But if you need to act pissed off or you need to act upset… “Zakk, act like you´re really pissed off about something!” and it´s like “Alright, no problem.”. Like I said, you just do it till you get it right.

Is “Californication” the latest thing you did?

ZW: Yeah, yeah. They asked me to work in a guitar store or something like that and I was like “No problem:”.

That´s a great show.

ZW: Yeah it´s way cool! David Duchovny is super cool, so I had a good time doing that one as well.

Cool. Are you gonna do something with Kerry King?

ZW: Well I mean, I always talk with Kerry, especially during the football seasons because he´s a big Raiders guy and… you know, the running joke is… with him and the whole Satanism thing and me being Catholic (laughs) it´s awesome man! His lady, his wife will send me pictures of them with like upside down crucifixes and everything and I go “That´s so humble of you.”. That´s the most humbling thing you can do. You know that´s Peter´s cross, the first pontiff, the first pope and I go “You´re gonna score some points when you get upstairs.” and he goes “Fuck you asshole!”. (laughs) And then when the Broncos ended up beating the Raiders, because he´s such a huge Raiders freak and Raider Nation I just called it the Satanic Nation and the whole thing… and Tim Tebow is such a massive Christian and when he is bowing down to the big guy and I go “It´s a sad day in Satanic Nation when you got beat by a Catholic rookie quarter back!”. (laughs) I was calling him up because he wasn´t even responding to the texts and he was like “Go fuck yourself asshole!”. (laughs) You know he´s got the tattoo God hates us all and I said to him “Dude, on the other arm you gotta put Satan ain´t too fond of us either.” (laughs) and he´s like “Hey man, don´t blame me for this bullshit!”.

But if you guys would do something together, would it be more towards your style or more in the aggressive vein of Slayer?

ZW: Well, with Kerry… they were the originators of that, the thrash shit, but originally med Dime and Kerry were gonna do like a 3G type of thing like Steve Vai and they guys and obviously with Saint Dime it went down with him, so I mean it´s just like… he´ll either come out to the shows or we´ll see him when they´re doing a Slayer gig or like I ran into Kerry at the Roast, you know he was down at the thing. But Like I´m looking here and they´re gonna be here like two weeks from now with Marilyn Manson or some stuff like that? They´re playing here, right?

Gothenburg.

ZW: I mean, he´s working all the time and he never stops working either. If he´s not on the road, they´re pumping out a record and then they´re right back on tour. Those guys never come off the road. It´s a miracle I run into Kerry and talk to him as much as I do.

New Black Label stuff then? Are you working on anything?

ZW: No, but in August we´re gonna do an “Unblackened” DVD and it´s gonna have strings, piano, acoustic, but still electric with solos and stuff like that. It´s till electric and jamming and so. Like how we “The song remains not the same” where it´s like the heavy version of songs reworked on piano and stuff like that, so that´ll be the next thing we do and then we´ll go off and roll with the Canadian chapter and the South American chapter after that and obviously when that´s gonna be out, we´re still gonna be out touring and obviously they´ll probably want us to promote that thing as well, so I would imagine 2014 will be the next studio album with the heavy stuff on it. I was just looking at my schedule and it´s like two or three years, but it´s already mapped out. Obviously shit changes in between and we´ll figure out what the fuck to do, but this way it´s pretty much mapped out. It really is crazy when you think about it. Anything you gotta plan now is gotta be like six months down the road. I mean, as soon as the soccer season stops, they´re already setting up next season. That´s just the way it goes. But right now in the foreseeable future, after we get done with this eight week crusade and jamming and being with the boss… we´re having a blast. We jammed the other night and it was a good time.

You´ve got Black Label, you´ve done some acting, you got your book out, is there anything left that you feel you have to try?

ZW: Eehhh, I´m trying to think here… Well, I´ve tried Satanism, that Crowley thing, I´ve tried Catholicism, Judaism… one day I´ll try Scientology and get kicked out and get chased after and then I´ll be part of the Illuminati… (laughs) Overall good family fun! Just kicked out of every religion. (laughs) Even worse the Alistair Crowley. Kicked out of everything. The golden dawn, the local Irish pub. (laughs)

Pretty cool idea actually.

ZW: (laughs) Oh my god!

Before I came here, I did some radio and I played Pride & Glory´s “Toe´n the line”. Is there stuff lying around from that album?

ZW: Oh, from the P&G stuff? I think, not that much. We recorded pretty much everything when we did that thing. That album was obviously a complete departure from the Ozzy stuff. Like with Oz double tracking guitars, layering things, you know like making a proper record whereas Pride & Glory was just kinda like how you made them in the old days where it´s just live. It really was. It was like one guitar track and that´s about it and if there was a mistake in there or something like that, we pretty much left it on there. I didn´t go back and put clean guitars on them, it´s just me turning the volume down on the guitar. But that was the energy on that record. It was kinda really like a Cream type vibe. It was a three piece and that´s why there´s a lot of improv going on and a lot of jamming because it´s not… I mean, Ozzy is Ozzy and Black Label´s Black Label and the Allman Brothers, there´s room for improv and the guys stretching things out and jamming and same thing with Cream. The three of them were virtuosos, so Jack Bruce… I mean, that´s why Geezer, that was his favorite guy because as a bass player he´s all over the place. I mean, he´s like lead bass and then you´ve got Eric (Clapton) killing it and Ginger was all over the place. It´s not like he´s just sitting back there holding down the groove, he´s wailing all over the place too, but you can do that with a three piece. That´s why Black Label is more of a controlled environment then P&G. I don´t know how much of that stuff is left. I´ve got all the masters at the house and stuff like that. Actually, I´m getting everything digitalized right now, because that 2 inch ain´t gonna last forever. It´s like pope Page with all the Zeppelin masters, god only knows what those things look like. I´m just saying. Once they´re gone, they´re gone. Those things are like the Ten Commandments. (In a loud voice) “I give you these 20…” (makes the sound of lightning striking) “These 10 commandments.”. What´s the name of that movie? (laughs) Was it “Wholly Moses”, the one with Dudley Moore? He´s building the statue because he was pissed of that Moses… remember the two babies were going down the stream and Moses went the right direction and Dudley Moore´s character went the other way and he felt he was the chosen one and they were all pissed off and got ripped off and he´s building that statue and he´s on a ladder and goes “People will come from miles around… to worship your granite ass!”. (laughs) The massive rainstorms comes and the lightning hits the fucking statue and he´s on the fucking ground and all of the sudden it´s god talking to him and he goes “How dare you?” and goes off on him and Dudley goes “Well, why did you do this to me? Why did you let Moses be the one?” and god is explaining to him and he goes “Don´t let me ever catching you doing this again!” and Dudley goes “Why should I believe you?” and all of a sudden it stops raining and he goes “By the way, who do you think just stopped the rain?”. (laughs really hard)

Good stuff. A final thing, I was just wondering… I work as a teacher…

ZW: What´s that like, with the kids? What grade do you teach?

Right now, 4th graders.

ZW: Is that pretty cool?

It can be.

ZW: What age are the fourth graders?

My kids are 10.

ZW: 35, 38 (laughs) Right before 40. (laughs)

Yeah. It´s way out in the suburbs and it´s mostly immigrant kids with parents from Turkey, Iran, Iraq, Afghanistan and stuff like that. It can be really difficult.

ZW: Wow! How old are they again?

10.

ZW: 10, alright. My little guy Hendrix is nine.

I was wondering about when you grew up and when you were in school, was there any teacher that you remember encouraging you in taking up music or as you remember being…

ZW: Well, one teacher Mr. McCormack in high school was really cool. I took music theory and stuff like that, but his class, I always looked forward to that because that was cool and I still talk to him to this day. He teaches a high school band in Jackson Memorial High school and they´re playing at the Rose bowl parade, like the marching bands. I still talk with him and then there´s my guitar teacher Leroy was great. Besides teaching me scales and theory and stuff like that, he´d teach me how to play my favorite Sabbath songs or how to play that lick in “Back in black” (sings) and that was like the coolest thing and being able to do it, it was like “Wow!”. It just opens up a new world. It´s like “Wow, that´s how you do that lick!” and then you connect that lick to this lick and how everything connects together, so you learn how to speak the language, you know what I mean? This word connects with that and spells that. That´s what´s cool about theory and learning scales. It just opens up the worlds. And obviously you have like with The Beatles, just stumbling on things like the 7th chord, “Wow, this is cool!” and chord changes like with George Harrison just messing around with chords and going “Wow, this sounds bad ass!”. Here´s a good trivia question! I read this a while ago and it´s pretty cool. Apparently George Harrison went down to see a Zeppelin show and he told Jimmy Page “Wow, how come you guys don´t do any ballads?” and this was right before they did “Houses of the holy” and that´s why in the “Rain song” (sings) it´s the first chords in “There´s something in the way she moves…” (from the song Something by George Harrison) and Jimmy did that like purposely, so those first chords are like a nod to George Harrison and The Beatles. It´s really cool and “The rain song” is amazing.

Cool!

ZW: And also, if you notice on the “Order of the black” album we have the symbols. We didn´t get that from Zeppelin. We got it from Prince, who got it from Zeppelin and Zeppeling got it from the Druids. (laughs) Just to let the record be straight, ok! And if you notice, it´s a trickledown effect, a water down effect and as you can tell, we´re the most watered down and the weakest. (laughs hard).

Excellent! Thank you!



/Niclas
Idag är man gästskribent.

Ja idag skriver jag faktiskt på den mycket läsvärda bloggen Bara Metal.
Min lilla text är delvis om en upplevelse jag har förtäljt om här tidigare, men nu lite mer utbroderad.
Klicka vidare och läs om ett kul rockandrollmöte.

Bara Metal HÄR

/Niclas

söndag 27 maj 2012

Mille Militias Q&A med Mille Petrozza!



















Från Emma Östmann och Mille Militia fick jag den här intervjun med Mille.
Jag skrev nyligen om Emma och deras Facebookgrupp och att de just nu jobbar med att översätta den tyska biografin om Kreator till engelska.
Nedan följer frågor och svar.


Varför valde ni att spela in en cover på Iron Maidens The Number of the Beast som B-sida på nya singeln?

Mille Petrozza: Det var ett spontant beslut. En tysk tidning frågade oss om vi kunde göra något med den, men det blev aldrig av, och då hade vi redan repat in låten.

Hur skulle du jämföra Phantom Antichrist med Hordes of Chaos?

MP: Svårt att säga... Kanske är PA mer episk och melodisk.

Den begränsade upplagan av PA har ett annat omslag. Vad kan du berätta om den bilden?

MP: Det är ett mäktigt konstverk av en tysk konstnär (Jan Meininghaus). Det föreställer Kreator-demonen som slåss mot dekadensen.

Hur kom det sig att du valde Jens Bogren som producent till PA?

MP: Jag letade efter en ny producent och Jens lät trevlig i telefon. Det var ett lätt beslut – jag gick på magkänslan.

Berätta något om inspelningen i Sverige.

MP: Det var väldigt kallt, men vi trivdes verkligen i Sverige. Folk är väldigt trevliga där

Hur var det att arbeta med barn under videoinspelningen till låten Phantom Antichrist?

MP: Barnen kom inte med förrän senare, så vi jobbade egentligen aldrig samtidigt. Men barnen verkade riktigt coola.

Planerar ni att göra några fler videos till den här plattan?

MP: Yeah!

Berätta om spelningen på Metalfest i Chile. Hur var publikreaktionen när ni spelade Phantom Antichrist live för allra första gången?

MP: Det var fantastiskt! Det gick mycket bättre än vi hade kunnat tro för att vara första gången vi körde den live.

Vad har du att säga om utvecklingen inom musikindustrin på sista tiden?

MP: Jag bryr mig inte, ärligt talat. Vi vill göra musik till fansen. Naturligtvis behöver vi pengar för att kunna producera bra album, men pengar är inte det viktigaste för oss.

Du vann ju förra året utmärkelsen God of Riffs som delades ut av Metal Hammer. Grattis! Vem tycker du är the Demon Prince of Riffs? Vad tycker du om till exempel David Sanches från Havok?

MP: Tack så mycket! David är cool, men jag gillar också John från Warbringer väldigt mycket.

I en aktuell intervju pratade du om vilken typ av böcker du gillar att läsa. Tror du att du någon gång kommer att skriva en roman själv?

MP: Hehehe. Jag har inte tid med det ännu. Det kanske kunde vara nåt att göra sen när jag blir 70.

Är du en katt- eller hundperson?

MP: En djurperson i största allmänhet.

Berätta något om dina tatueringar!

MP: Nej, jag är ingen tatueringsmänniska längre. Jag tappade intresset för länge sen. Jag tycker bara att det finns några få riktigt bra tatuerare som verkligen är enastående konstnärer.

I slutet av Kreator-biografin Violent Evolution (av Hilmar Bender) finns en lång lista över alla era spelningar från -84 fram till idag. Är den listan så gott som komplett, tror du?

MP: Nej, inte på långa vägar.

Tack vare Internet kan band ha en mycket närmare kontakt med sina fans nuförtiden. Tycker du det är bra eller dåligt? Blir ni besvärade av jobbiga fans genom de sociala medierna?

MP: Nej, vi gillar att prata med fans. Våra fans är smarta nog att respektera våra privatliv.

Apropå fans: vi har startat en internationell fan club för tjejer på Facebook, Mille Militia, som en hyllning till dig. Blir du smickrad av en sån sak eller är det bara pinsamt?

MP: Både och.

Slutligen: vilka är de tre bästa plattorna från 2011/2012?

MP: Ghost, Off och den senaste Machine Head är bra.

Mille Militia HÄR

/Niclas

lördag 26 maj 2012

Konsertrecension

Ozzy and friends

Stockholm Stadion 120525


Denna ganska långa kväll inleddes med en intervju. Strax efter kl. 17.00 leddes jag in backstage för ett snack med Zakk Wylde. Herr Wylde tog emot med en glad omfamning och satte genast igång med snacket. Utan tvekan är det här en av de mest underhållande intervjuer jag gjort, men jag vet ärligt talat inte om han egentligen besvarade en enda av mina frågor. Det blev så många utsvävningar och sidospår att jag kände mig ganska lost redan efter första spörsmålet, men kul hade vi.
BLS framförde ett relativt kort set och lät bättre än på länge i min åsikt. Ett tunggung utan dess like och onaniriffandet slog i taket. Blytungt från början med "Crazy horse" och sedan rullade det bara på fram till avslutande "Stillborn". Där emellan hann Zakk med ett gitarrsolo som i sina bästa stunder svagt påminde om Steve Lynch (Autograph) soloeskapad "Hammerhead". Dock visste jag inte riktigt vad jag skulle fästa blicken på då det framför mig uppenbarade sig en silikontjej av stora mått, i liten tight dress. Hon stod senare och hängde med Peter Lokrantz, som under många år varit Steve Harris massör och ingår i Iron Maidens säkerhetsteam.
Nåväl, när Ozzy gick på scen kom tankarna flygande om vandrande grönsak, lik och Parkinson. Ozzy såg ganska sliten ut och tyvärr var inte rösten på topp, men annat är kanske inte att vänta av en 60-årig gubbe som friterat hjärnan flera gånger om.
Gus G känns ganska anonym på scen, men levererade vad han skulle. Hyfsad öppning med "Bark at the moon" och det lät ok, men i tredje låten "Suicide solution" lät det riktigt illa från och till. Ozzy hittade inte tonläget och låg stundtals fullständigt fel, vilket gjorde att låten föll platt. Däremot hämtade han snabbt upp sig i "I don´t know" för att sedan falla platt igen i "Killer of giants".
Geezer kom in för "Iron man" och "War pigs" och det fanns väl inte så mycket att klaga på. Efter detta var Zakk Wylde tillbaka på gitarr och det bjöds på en bra "Fairies wear boots" och en hyfsat lyckad "I don´t want to change the world" där Zakks röst helt klart hjälpte till det positiva.
"Mama I´m coming home" var lite svajig, men det var coolt att se Zakk lira på sin dubbelhalsade Gibson SG som jag några timmar tidigare poserat med framför nämnde Zakk som förevigade det hela med min kamera. Ett minne för livet. Tyvärr lyckades jag utföra en härlig Spinal Tap pose i lyckoruset, men det bjuder jag på.
Summa sumarum en ok konsert som snubblade på både ett och två ställen, men samtidigt kul och en konsert på Stadion i ett somrigt Stockholm går inte av för hackor.

Representing the Hägersten chapter.

Som den supergitarrist jag är slår jag an strängarna på fel gitarr.
Spinal Tap deluxe. Fotot taget av Zakk Wylde, som propsade på
att jag skulle hänga på mig den.

BLS: 4/5

Ozzy: 3/5

/Niclas

onsdag 23 maj 2012

Bok om Kreator kommer på engelska!



Den officiella boken om tyska Kreator kom ursprungligen bara ut på tyska. Nu har dock ett gäng tjejer med Emma Östmann i spetsen tagit saken i egna händer och översätter nu hela kalaset till engelska.
Det finns en Facebookgrupp bara öppen för tjejer, Mille Militia, som skriver om allt som rör Mille Petrozza och hans band.
Jag kände mig helt klart tvungen att dra iväg några frågor till Emma om detta och här har ni hennes sammanfattning av projektet.
 
Hej!
 
Det var jag och en kompis i Australien, Cindy Karastanovic, som startade Facebookgruppen Mille Militia i december förra året. Vi lärde känna varandra genom det gemensamma intresset för Kreator och Mille Petrozza. Vi tyckte det var en rolig ide' att skapa en fan club för tjejer över hela världen "for the love of God of Riffs." Nu är vi 35 medlemmar från bland annat Chile, Australien, Brasilien, Tyskland, USA, Spanien, Ryssland... från hela världen!
Förra året kom den officiella Kreatorbiografin Violent Evolution ut på tyska. Många Kreatorfans har efterfrågat en engelsk version av boken, bland annat på Facebook, så vi tyckte det var på tiden att någon tog tag i detta. Översättningsprojektet är ett samarbete med författaren Hilmar Bender och det tyska bokförlaget U-books. Det är vi fans som översätter och vi hoppas att boken ska vara klar till nästa år.
På vår Mille Militia-sida har vi samlat massor av gamla och nya foton på Kreator, så vi hoppas kunna förse boken med nytt material till denna andra upplaga. En av medlemmarna, Natalia Stupnikova, är fotograf och har bland annat tagit den fantastiskt vackra bilden som Fender/Jackson Guitars använder i sin reklam för Milles nya signaturmodell "Phobia."
Vi har även en konstnär i gruppen, Kat Fetteroll, som målar "fan art" - bilder i seriestil av Mille och Kreator. Vi hoppas få inkludera en del av dessa bilder som illustrationer i boken också.
I nästa nummer av Sweden Rock Magazine (ute 12:e juni) kommenterar Mille själv både Facebookgruppen och översättningsprojektet.
-Varför Mille Militia bara är öppen för tjejer? För att Mille är man! Haha! Men det är faktiskt inte helt sant att det bara är tjejer. En man får lov att vara med, och det är Hilmar Bender som har skrivit boken!

Mille Militia HÄR

/Niclas

söndag 20 maj 2012

Bok om Yngwie.



















Anders Tengner har en ny bok på gång. Utgivning är satt till oktober, om jag förstått saker och ting rätt.
Än en gång påminns jag om att jag borde skriva ut min egen intervju från 2007 med gitarrguden. Kanske ska jag göra det i samband med att jag recar boken och intervjuar herr Tengner? Den som lever får se.

/Niclas
Intervju med Lita Ford!




















Jag minns att jag hade en gigantisk dörrposter på Lita Ford i min tidiga tonår. Den kom från Kerrang om jag inte är helt fel ute.
Lita är tillbaka med en ny platta och efter lite strul med en tjeckiska på linjen, som började ställa frågor samtidigt som jag men som fick ringa upp senare, kunde jag då äntligen få snacka med den blonda Runawaysgitarristen om bl a nya plattan "Living like a runaway, en eventuell återförening av bandet,  den numera obligatoriska boken, Elton John och Grammyutdelning till Jethro Tull.

Lita Ford: (laughs) Niclas, sorry. What the fuck was that?

I don´t know what it was, but it´s ok. You ready to go?

LF: Yeah, yeah!

I was kinda wondering, had you started working on the album before you watched the Pink Floyd documentary? Were you already writing songs? (Lita watched a documentary about "Dark side of the moon" and that helped her when working on her songs. Editor´s note)

LF: Yeah, I was. I was already writing songs. I had just begun and the Pink Floyd documentary really made sense to me, because they kept it amongst themselves. They didn´t go around looking for people to write with, whereas a lot of people do these days and I didn´t wanna do that. I wanted to keep it amongst me and Gary, our producer, and it´s such a heartfelt record. It´s such a Pink Floyd record and it´s so real. It takes you on a journey. Not that my record sounds anything like the Pink Floyd record, because it doesn´t, it´s just the way it came together and it´s the way they put it together, that I wanted to capture and I was really admiring them for that.

Right. Do you think the album had sounded the way it does, if it hadn´t been for the things you´ve gone through the last couple of years?

LF: No, I don´t think it would have. A lot of the things that I´ve gone through in the last few years have been brutal. I mean, not your typical every day break up. I´m dealing with somebody who´s mentally not there and shows no remorse and there´s no caring for the kids or sympathy for the children and that´s what really made me sick. In my divorce I didn´t care about money, or houses or materialistic things. The only thing I wanted out of this divorce was my guitars, my amplifiers and I wanted to be a good mother. That was it. The one thing I cared about was the one thing he had to take away from me because I care and the only way to hurt me was through what I care about. I would never go there in my head. I would never have gone there and I never would have put 2 and 2 together like that. I didn´t know people do that and he just took it to the fullest extreme and to the point where I turned to my music and I just started writing everything down and the songs were coming out like crazy. I couldn´t come up with enough material, it was just overflowing, so musically it worked in our favor. My manager said to me “Lita, can´t you write something happy?”, so I went away for a week and came back and I said “I wrote something happy!” and he was like “Oh yeah? Let me hear it!”, so I wrote “Love to hate you”. (laughs)

Good one. There´s a lot of bonus tracks. Was that the plan from the beginning?

LF: No, it wasn´t. I wanted to do a Lita album. I wanted to make my own album and I didn´t want anybody telling me how to make it, you know. I wanted to be left alone. I know what I´m doing, I´ve been doing this since I was a kid and I don´t need anybody telling me how to make a fucking record. I just needed to be left alone and create what was in my heart. After so many years of not performing and being held back and being held away from the music industry, I had a lot of built up riffs in my head. It was pretty cool actually when I started playing. It was flowing out of my head and I would get my song writing partner, Michael Emig, I would get him on the phone. We never hooked up. We would do everything over the phone and I would get him on speaker phone and I would say (sings) “Michael, run baby run!” and Michael would go “Across New York City!” and then I´d say “Run baby run!” and Michael would go “Through the streets of LA”. I would go “Yeah Michael, that´s it!” and then Michael would say “You can´t slow down and you can never stay when you´re living like a runaway!”. I would go “Yeah Michael, it´s brilliant!” and he´d go “Yeah, it´s badass!”, things came together really well. “Bad neighborhood”, which is one of the bonus tracks… you gotta hear it! We did the same thing and “Bad neighborhood” was written from the saying bad neighborhood from an old friend of mine who used to run Narcotics Anonymous and he used to say “Get out of your head, it´s a bad neighborhood!”. It goes both ways, because my ex used to get inside of your head, like “You´re inside my head, get out of my head!” and he would get inside his own head and Michael Emig came up with that saying “Get out of your head, it´s a bad neighborhood!” and I said “Where did you get that saying from? And he said “I got it from Tom over at Narcotics Anonymous and I said, “He used to say that?”, so we wrote (sings) “Better get out, better get out of your head. Ain´t doing you no good. Better get out, better get out of your head, because it´s a bad neighborhood!”. It came out freaking great.

The Nikki Sixx song, “A song to slit your writs by”, what about that one?

LF: Honest to God, it appeared on my desktop. It just popped up on my desktop and I thought “What is this? A Nikki Sixx song on my desktop? I don´t have any Nikki Sixx songs saved on my desktop.”, so I listened to it and I thought “Wow, this is pretty cool! I need to do this.”. After hearing it, it had such heavy lyrical content, I thought “I gotta call Nikki and ask him what it is.” Because it wasn´t a Mötley Crüe song. It was from the 58 version. Are you familiar with that?

Yeah. LF:

I wasn´t at the time and I didn´t know what it was, so I sent Nikki an e-mail “What is this and can I have the song? Can I do a remake of it?” and he said “Yeah, it´s a song I wrote for my ex-wife 15 years ago.” and he thought “Wow, cool! My ex-girlfriend is doing a song I wrote for my ex-wife 15 years ago.”. (laughs) So it worked.

Definitely. The photo for the album cover then? Did you go through a lot of ideas for the photo or did this one with the train tracks come right away?

LF: It did! We went through some ideas because the song “Living like a runaway” says “Run baby run across New York City and the streets of LA”, we thought about shooting it in the streets of LA or New York City or both. Maybe have LA on the front cover and New York on the back cover. We were in Redbank, New Jersey and right across from the studio was this old beat up railroad track and Mark and I looked at each other and we went “Oh, beat up railroad track!”, so we walked over across the street and by this time the sun was just going down and we pretty much finished the shoot and we walked over to this railroad track and it was gross. There was used condoms and syringes and everything on the track and I thought “Fuck, this is perfect!”. There was a billboard up at the back that said “Missing” and it was perfect and it ended up being the freaking cover. It was totally unexpected. It was like God threw us a sign and we caught it. (laughs)

I gotta ask. I´ve read that you´ve been in touch with Cherie Currie and I´m just wondering, are there any plans? Are you doing anything together or are you just talking?

LF: So far it´s just us getting back together and talking. Cherie´s all ready to do a Runaways reunion and I would love it and I think we should start writing songs and I think it would be great. I´m not sure what Joan is doing right now. I don´t know if she´s in the studio or if she´s touring, I´m not sure. I was in contact with her for a while and then all of a sudden she just disappeared. She´s probably on tour, but I don´t know and it really needs to come from Joan. I talk to Cherie all the time. I talk to Vicki all the time and I´m still good friends with Jackie, but we can´t do it without Joan, you know. She´s got to be a part of it and she gotta want to be a part of it, so hopefully by the end of the year she will have made up her mind and hopefully she says yes.

Excellent. I would love to see that.

LF: I think now is the time for it. It really is perfect timing.

I´m also wondering about another old thing. I was watching the video for “Gotta let go”, which is one of my favorite Lita Ford songs and what do you remember from the making of that video?

LF: (laughs) Yeah, that was the first video to be played on MTV or one of the first, which was cool. I was glad to be a part of it. Before that there was no MTV and I remember washing the dishes and beating people with my BC Rich Bitch Warlock, which I still have by the way and I´m gonna use it on the up and coming Def Leppard tour.

Sweet! The idea for the video, was that you or the director coming up with things?

LF: That was pretty much the director on that video. I didn´t have too much to do with that video. Directing videos at that time was very new and very different and something I wasn´t used to. I mean, if somebody was to come to me now and say “Lita, direct a video!”… “Living like a runaway”, the songs are very visual on it. You could listen to “The asylum” and you can almost see it or “Hate. You can almost see the song and it speaks for itself and I don´t think it would be a problem, but back then with “Gotta let go”, it was like “Hhmmm dude, you do it!” to the director. (laughs)

Everybody´s writing books these days. When is Lita Ford gonna write her book?

LF: We´re in the process of doing it now. We´re actually trying to find the right writer. We went through one writer already and we drew up a proposal and my manager wasn´t happy with the proposal, so we´re gonna can her and use somebody else. It´s gotta be the right person. It´s like trying to find a producer for your album. If you don´t find the right producer, you´re not gonna come up with the right album. We´re shopping.

Cool. I was looking at stuff on YouTube and I realized that you and Alice Cooper presented the infamous Grammy award when Metallica lost to Jethro Tull. What do you remember from that?

LF: I remember that. Oh my God! Everybody was like “Jethro Tull?”. I mean, everybody loves Jethro Tull and they´re very well respected, but at that time Metallica had completely taken over and they really did deserve that Grammy. It was a bit of a chock. I remember everybody talking about it backstage and saying “Jethro Tull? How the fuck did this name come up?”. Alice handed me that damn rubber snake. He reached into his pocket like he was grabbing the envelope and he pulls out a rubber snake. He hands it to me and I´m thinking “What the hell do I do with it?” and I threw it into the audience and they threw it back to me. (laughs)

Yeah, I saw that.

LF: It was great!

You´re gonna do the Def Leppard/Poison tour. 40 dates in the US and that will probably a total blast, but are there any plans for Europe and Scandinavia?

LF: So far all we have the US, very few parts of Canada and one show in Mexico City, which I´m not even sure if we´re gonna do that one. I know Poison and Def Leppard are doing it, but it´s a bit far for us and it´s only one show. That takes us into mid September, so we still have the fall. Maybe will come to Europe in the fall and if not the fall, the beginning of 2013 for sure. We´ll be out there for this record. This record is gonna have a lot of life because there´s so many good songs on it, plus you haven´t hears the bonus tracks. The bonus tracks are rocking. There´s not a bad song on this record, there is just not. You know, some records have one really great song and then the rest of the songs are just fillers. The problem with this album is that there are no fillers, which is a great problem to have.

The Elton John song, “The bitch is back”, were you in touch with Elton about doing it?

LF: I had already recorded it. As a matter of fact, we just got done mixing it and I´d heard that Elton John was playing right next to my house in Fort Lauderdale, Florida and I had to go see him. I said “Is there any way we can send him an MP3 of the track so he can hear it before I get there?”, so we sent him over an MP3 and his tour manager listened to it and wrote back right away and said “This is one rocking track!” and I went backstage and I told Elton John that we´d covered “The bitch is back” and he said “That´s my song, you know?” (laughs) and I said “Yes Elton, I know. Thank you for letting me do your song.” And he said “Thank you for doing my song.”. In other words we got the thumbs up from Elton John, which was great.

Cool. I´m gonna let you go now Lita. It´s been a total pleasure talking to you and I just hope I get to see you in Sweden soon and I´m really looking forward to your book and The Runaways reuinion, if it happens. That would be really awesome!

LF: Right on! Speak to you soon. Bye!

/Niclas

lördag 19 maj 2012

Intervju med Mille Petrozza i Kreator!















Det här är andra gången jag snackar med Mille. Första gången var för några år sedan när de spelade på Klubben tillsammans med danska Hatesphere. Har jag för mig i alla fall. Mille var urtrevlig då och som nu och det blev snack om bl a omslaget på nya plattan "Phantom antichrist, att skriva texter, att tvingas ner i ett akvarium och att de kommer hit i slutet av året tillsammans med Morbid Angel och Nile.

Mille Petrozza: Niclas, it´s Mille from Kreator.

Ah, guten abend.

MP: Guten abend. Alles gut?

Ja, alles ist ja gut.

MP: Super.

That´s all the German I know, even though I took classes for six years.

MP: It´s better than my Swedish. (laughs)

Right to it then. Where did the title “Phantom antichrist” come from?

MP: It´s a metaphor. It was inspired by certain things that I read in the media, especially the death of Usama Bin Laden, who got killed and thrown into the ocean for religious reasons even though there are no such thing as a sea burial in the Muslim religion. It´s a metaphor for control and for the state of the world at this time basically and that´s also what most of the songs are about. You get your typical Kreator treatments where I talk about injustice, war, horror, pain and oppression of course.

It is a crazy world. In your country, how are things with the former East and Germany as a whole? Are things getting better for former East Germany?

MP: That´s a tough question to answer. I mean, I´d like to say yes, but I´m not an expert on these things. I can say it has definitely gotten better in some parts and a bit worse in others. There are places in the eastern part of Germany where there´s nothing and all the people there, when they turn 18 they leave to go to Berlin or somewhere in the west maybe. There´s no work there. Of course it´s great to have access to the eastern part of Germany, which wasn´t the case when the Wall was still there and it is also great that the people who live in East Germany can go wherever they want to, but there are still a lot of things that need work in the future.

Right. The artwork for the album then? The first thing that came to mind when I saw it, was the movie “The Thing”. Have you seen that one?

MP: The old version or the new one?

The old one. The John Carpenter version.

MP: Yes.

It kinda reminded me of that with the legs sticking out. Who did the artwork?

MP: It´s an American artist Wes Benscoter and he´s worked with Black Sabbath, Dio, Slayer, Autopsy and many others. He´s a typical horror artist in the graphical sense of the word. It´s a painting and he does airbrush paintings. It´s not your typical… these days it seems that a lot of bands are using photo shopped artwork and we did that for the last couple of albums as well, but we wanted to have like a classic painting and real artwork.

It really catches your eye.

MP: Yeah, it´s kinda disturbing isn´t it?

It is. Every time you´ve got a new album and you have to get the artwork done, what is it you give to the artist doing the artwork? Is it the title or do you tell him what the songs are about? How does it usually work?

MP: In the case of Wes Benscoter, I gave him some song titles. The artist that I worked with for the “Hordes of chaos” artwork, wanted the demo tape of the music. Wes only wanted some song titles and it worked for him. I gave him four or five that were ready at the time and I think I told him of the title “Phantom antichrist” and I told him that I wanted an apocalyptic nightmarish artwork and that was about it. It was all done through e-mail. I never talked to Wes on the phone… maybe once in the very beginning. Basically, he knows what he´s doing. I think the first pencil sketch that he sent was already great and I was like “Yeah, go ahead and do the artwork!”.

Cool. You mentioned that it´s a painting. Do you get to keep the original?

MP: No.

Too bad.

MP: (laughs) Reminding me. (laughs) We can use it, but we don´t get the original.

The video then? It looks like you spent some money on that one. It´s a great looking video!

MP: In my opinion it´s either you do a video and you do it right, or you don´t. In this day and age, maybe it´s not necessary to make videos anymore. For me it´s an art form and it´s always exciting. It makes sense to me. There are still a couple of TV-stations in Germany that play it and some stations play it in South America and even in North America. There are still some stations that play metal videos. It´s not money out the window, but of course most people watch it on YouTube, but I think it´s a great promotion tool and also a great art form, in my opinion.

A video like that, how much is your idea and how much of it is the director´s idea?

MP: Basically it´s all the director´s idea. I sent him some rough scripts and then he came up with his own script and I was fine with it. The script that I had was a little bit different, but it was all his idea. I sent him the lyrics I think. The lyrics they wanted and I think they did a great job. It looks spectacular and it doesn´t look like an amateur video or something.

Those old school gas masks are always kinda creepy.

MP: I know. (laughs) I think it´s still some kinda 80´s trauma and nightmarish vision that we all have. It gives an association of terror and the apocalypse. It´s quite disturbing if you think about it, but that´s what I like about it also. The artwork and the music round it up quite nicely.

Most definitely. What was it like working with Jens Bogren and was that something that you decided early on and what made you go with him?

MP: Well, we were basically looking for a new producer and there were a couple of people that I had in mind, but a friend of mine who worked with Jens, Nick in Paradise Lost, he recommended Jens in 2009 already. He was like “You should check him out, he´s great!” and I checked out Nick´s album and I was really enjoying it and I thought it sounded great and it was quite an organic sounding record, so when I first talked with Jens on the phone, it was either I work with him or I don´t, but I got a great vibe from him and the most important thing, if you work with somebody for production, is that you like that person and when he makes a suggestion you have respect for it and he has respect for the band. I didn´t really think too much about working with Jens because I had a great feel towards the guy. He´s a metal head and he knows a lot about music. When I sent him the first demo tape he wasn´t like “Oh, this is great!”, he was very critical, which I thought was great. He was never too enthusiastic, but if he liked something he was like “Yeah!” and if he didn´t like it, he made it better. To me he was the perfect producer and we had some really great times. Sweden is very cool for a recording situation. The people were very nice and it was nice living in Örebro. A nice little city. There was not much to do there, but if we went out it was always great. There were a couple of great nights we had there and it was good.

You´ve been doing this for such a long time now, but do you still feel that you need a producer?

MP: Yeah, definitely. In my opinion there are very few bands that can produce themselves without losing focus. I mean, you might focus on things but sometimes you… you know, when you´re in the studio you´re very emotional about your music and I think somebody from the outside is always more critical. If I was to record my own album and produce my own album, not only would it be more work, but I wouldn´t know whether or not it´s gonna be better. I trust people, I trusted Jens and I´ve trusted the people we´ve worked with in the past so, yeah, we need a producer. We´ve always done it with a producer. Sometimes we had producers that were great and sometimes we had producers that were ok, but it was always a good experience or an experience. Sometimes it was a bad experience, but most of the time it was great experiences. You always learn something.

I was wondering about something. You´re on the cover of the latest Close-Up magazine here in Sweden and it´s you looking like you´re crawling out of a grave, but how often does it happen that the photographer comes up with some really weird things for you to do? Does it ever happen that you say “Nah, I won´t do that.”?

MP: In that particular case the photographer was amazing. She had a great idea for this grave thing and she showed me a couple of test shots she did and it´s the same thing there, you really have to trust the photographer and in that case it was really, really good. We´ve had ridiculous ideas in the past, of course, since we´ve been doing it for so long. The worst was… I thought it was a good idea at first, but there was this photographer that put us in an aquarium and a real big one. He said “If you go in there it´s gonna sound really weird. You´re gonna be under water and it´s gonna be eerie.”. All it did was that we looked like fucking… I don´t know… like some corpse that you took out of the water and our heads were exploding almost. We had huge heads and it looked really shitty and it was very hard to be in this tank under water. It was stressful and it wasn´t worth it. Sometimes you have to try things also, but it was definitely something to talk about.

Good one. Have you ever thought of doing music in German, the way Rammstein does it?

MP: Yeah, I´ve thought of it, but I´ve never really followed through with the idea. From an artistic point of view, starting songwriting and writing songs in German now, would be like starting at zero. I´ve been writing songs in English for I don´t know how many years and switching to German would be ok. “I´ve never done this, is it gonna be good?” and I´m very self critical when it comes to lyrics and it´s hard. To me, it has to make sense artistically. A lot of people here in Germany start singing in German nowadays, because they think they´re gonna sell more, but that should never be the motivation for it. I never thought it was necessary to sing in German. If I get the idea for a German song and I think it´s great, then I´ll do it, but right now when I start writing songs, I immediately start thinking in English.

Doing it for so long as you have, does it get easier or more difficult coming up with good lyrics?

MP: I´m not very patient when it comes to lyrics. Writing lyrics is a whole different thing. With music you sometimes know right away if something works or not. With lyrics, they develop from when you start writing the first words down and you sing them to the music. You´re not very critical because you just need some words and then you keep rewriting and rewriting the lyrics and they come alive after a while. There´s a meaning all of a sudden. At first you just write down some words that sound cool and then you have to put a meaning to them and it´s a long process. The only thing that I see these days is that I want the lyrics to be perfect from day one, but that´s never the case. I´m very impatient when it comes to lyrics and I have to admit that writing lyrics is very hard. It´s probably the hardest part and for me, I can´t enjoy the music if I don´t like the lyrics. Of course there are great songs where the lyrics mean nothing, I know that. Sometimes it just happens and the words just work with the music. I think Ozzy Osbourne said that once, he still doesn´t know what this one particular Black Sabbath song (Fairies wear boots) is about, which is also cool. It´s hard enough to find words that sound cool. The cooler the words sound that you´re singing, the stronger the music gets. It´s a long process and I´m more patient with music than with lyrics.

Does it ever happen that you write something and you realize that you´ve already written about it 10 years ago or that you´ve used similar lyrics before?

MP: Many times. And then you have to rewrite the whole song, which doesn´t make your life easier. (laughs). It doesn´t start with the title, it starts with the words. Look at a band like Manowar! I´ve got nothing about Manowar, but if you take their lyrics, their vocabulary is very limited. Not that I´m saying that my vocabulary is larger or anything. I also have words that I use all the time like terror, war, pain, death… They´ve all been used and I think you have to be convincing. Even on the new record there´s a couple of songs, like I had this title “Death to the world” and it´s a great title, but it sounds like I´ve heard it before and there´s probably a couple of bands that have that title. Then you start googling and you see that Nightwish has a song called “Death to the world” and you wonder “Can I still use it? Is it cool?”, but you have to make it your own song. There are so many songs that have the same names and you cannot always have an album with song titles that nobody´s used before. But I think a song title like “Phantom antichrist”, with two words combined that doesn´t really make any sense, is a song title that nobody has. It´s also a very controversial song. When we put up the song title, many people on our website said “This sucks man! What´s up with that?”. There´s always people complaining.

That´s something that has happened a lot lately, a lot of metal musicians talking about people writing negative comments and so on. It´s so easy these days, to sit at home in front of your computer and write negative stuff and not be creative at all.

MP: Yeah and it´s something that I don´t take that serious. Of course we get that many times and I know in rap it´s even worse. In metal it´s still ok. People are very passionate about metal, so it´s ok with me. On the other hand it´s so strange. The reality on the internet is so much different from the actual world out there. I´ve never heard anybody, at a concert or anywhere else, say something like that to my face. As easy as it is for people to write negative things, it´s just as hard to actually say that to anyone. Whatever. I guess it´s just a human thing when you have too much time on your hands and you start complaining about things. People that don´t do much have the time to complain.

Probably. A final thing. Your last name is Italian, were you born in Germany or Italy?

MP: I was born in Germany. My father came from Italy at the end of the 60´s. I don´t even speak Italian, but I have my Italian last name of course.

Do you ever go back to where your dad comes from?

MP: As a kid, yes. I´ve been there with the band many times and it´s great to go there and it´s always great that people don´t forget that you have Italian roots. They make me feel at home.

Cool! Well, I´m looking forward to seeing you guys live over here.

MP: Oh yeah, we´ll be coming in November or December.

Is that gonna be with Accept?

MP: No, that´s gonna be with Morbid Angel and Nile.

Nice!

MP: Yeah, a nice package, right?

Totally! Thanks so much Mille and have a great evening!

MP: You too man! Take care!

/Niclas

tisdag 15 maj 2012

Nytt på hallmattan!














Ett trevligt litet paket landade idag i Hägersten. Bootlegkopior av Godfather Records extraordinära box "KISS Karton". Gamla klassiska vinylboots på CD med snygga omslag i färg. Mycket av det här har jag redan hört flera gånger om, men Taranturareleasen i mitten, "Heartbreaker from hell", var en kul ny upplevelse. Den där Mr Peach i Japan visste vad han gjorde när han spelade in.

/Niclas

söndag 13 maj 2012

Svenska One Inch Giant hyllar Tony Iommi.



Ett medley på 10 låtar som kommer finnas med på tributeplattan "No more tears - A millenium tribute to Ozzy Osbourne 1971-2012" på Versailles Records, där bl a folk som Vince Neil, George Lynch och Gregg Bissonette även medverkar. Medleyt är en hyllning till Iommi och hans kamp mot cancern.
Skivbolaget har släppt otaliga tributeskivor genom åren.

One Inch Giant HÄR

Versailles Records HÄR

/Niclas
Intervju med JB i Grand Magus!

















Jag har följt Grand Magus sedan första plattan kom ut 2001 och alltid tyckt att de tillhör det absoluta toppskiktet i svensk hårdrock.
Jag fick nyligen återigen möjlighet att snacka med Sveriges i särklass kraftfullaste röst, JB, och det blev ett ganska långt samtal om bl a nya plattan, låtskrivande och boktips. Tyvärr verkar det inte vara aktuellt med något gig i Sverige, men jag hoppas verkligen att det blir verklighet inom en snar framtid.

JB: Tjena, det är Janne från Grand Magus här.

Tjenare!

JB: Läget?

Jo det är bara bra. Själv då?

JB: Det är bra. Det var några år sedan vi hördes tror jag.

Ja exakt. Jag satt här och tänkte efter och vi har nog snackats vid en två, tre gånger tidigare. Sist var nog i samband med ”Iron will”, tror jag. Jag har för mig att vi snackade om lom (fågeln).

JB: (skratt) Ja just det! Det stämmer nog.

Jag tänkte börja med omslaget. Jag har ju alltid gillat era omslag skarpt. Tidigare har det varit åt det mytologiska hållet med vargen och lite av en nordisk känsla över det. Det nya omslaget för mina tankar mer till datorspel och ”Assassin´s creed” och dystopi. Världen har kommit till sin ände. Jag gillar det skarpt. Stämmer det att konstnären bara fick lite låttitlar och sedan fick han köra sitt race?

JB: (skratt) Ja, det var till och med så att vi gav honom egentligen bara titeln på plattan och så hade vi några få, vad ska man säga, kodord till honom. Grejen är den att han har ju ett speciellt uttryck i det han gör och han har en väldigt stark koppling till naturgrejer, även det som inte har med kommersiella uppdrag att göra. Vi visste att han skulle fatta vad ”The Hunt”... inte att han skulle fatta exakt vad det handlade om, men han skulle få en inre bild av begreppet, som skulle passa väldigt bra överens med det vi håller på med och så blev det ju. När vi fick tillbaka det som han hade gjort så kände vi ju att det här blev perfekt.

Det han lämnade till er, där fanns inget att invända mot då?

JB: Han gjorde en skiss som han skickade över. En väldigt grov skiss och den var i princip exakt likadan som slutresultatet, bara det att figuren i mitten var lite mindre i förhållande till omgivningen och så. Men vi sa att det var det vi ville ha och så jobbade han vidare på den.

Det är en väldigt ödesmättad stämning över det hela. Samtidigt ligger det lite i tiden också. Det är ju ganska mycket tv-serier och filmer som ”The Road”...

JB: Aha, du tänker så... Det stämmer ju helt klart att det har funnits en sådan trend, men för mig känns det här som något mycket mer primalt och det kanske hänger ihop med det för de filmerna och böckerna handlar ju om en tillbakagång till när det här väldigt konstruerade samhället har brutit ihop och det finns ju väldigt mycket sådant i, vad ska man säga, koncepten bakom vissa av låtarna. Det gör det ju, så det kanske hänger ihop ändå.

Första gången ni använde Arik Roper på ”Iron will”, hur kom ni i kontakt med honom? Var det via Lee Dorrian på Rise Above?

JB: Ja, det var Will Palmer på Rise Above, som numera spelar i Angel Witch. Will hade använt Erik för en del andra grejer och kände honom. Vi mailade varandra och jag skickade Arik en sketch, eller det var ingen sketch utan bara ord som beskrev vad det var jag var ute efter och sedan skickade han några blyertsskisser på det, så det var väldigt enkelt. Återigen, jag tror att vi har haft tur i det att nästan alla våra omslag eller atmosfären i omslagen, har stämt väldigt väl överens med musiken och titeln och sådana grejer.

Det är ju två väldigt skilda omslag i stil. Det är intressant med bredden på en konstnär och hur han kan fånga saker.

JB: Ja absolut! Kanske också att han fick lite fler instruktioner för ”Iron will” och det blev lite mer styrt, speciellt framsidan på den plattan. Den här gången så var det i princip bara titeln och nu vet han ju mer om oss än första gången.

Nico Elgstrand då? Vad bidrar han med till soundet? Ni har ju jobbat med honom tidigare också.

JB: Ja precis. Han producerade ”Hammer of the north”, men det var Jens Bogren som mixade. Den här gången både proddade han och mixade. Han bidrar med väldigt mycket och är i högsta grad inblandad i arrangemangen på låtarna och han har verkligen tagit på sig producentrollen och säger om något är för dåligt eller om tja, ”Den här biten är bra, men det här leder ingenvart.” eller ”Här händer igenting och det måste hända något.”, sådana grejer. Han har haft en väldigt betydande inverkan på slutresultatet faktiskt.

Det konstnärliga i att skriva musik och liknande, hur lätt är det att ta kritik? Man går inte i försvarställning direkt?

JB: Nej, jag är nog ganska bra på att ta kritik plus att någonstans måste man ju jobba med människor man litar på. Man litar på deras åsikt och omdöme. Skulle jag sättas i en situation där någon säger ”Det här kommer att vara er producent!” och så känner man direkt att det är en jävla idiot, då skulle det ju gå åt pipan, men vi har ju alltid valt de vi jobbar med. Mestadels utifrån om vi litar på dem eller inte och om vi känner dem och vet att de vet vad vi är ute efter. Då är det inte så svårt att ta kritik för då vet man att de inte är ute och cyklar och de är inte ute efter att bara såga. De har inte en egen agenda på det sättet.

Var han det självklara förstavalet för den här plattan?

JB: Ja det var han. Efter att vi jobbat med ”Hammer of the north” så snackade vi ganska direkt om att nästa gång skulle vi göra så här och så här. Nu blev det inte så (skratt), men vi sa att han skulle mixa plattan då också. Nej men han var klart kandidat nummer ett.

Nu har ni ju kommit upper ännu ett snäpp med Nuclear Blast, får man väl ändå säga? De är ju ett stort bolag i dagens klimat.

JB: Ja och i dagens klimat, as we speak, så är de definitivt större än vad Roadrunner är. (skratt) De åkte ju rätt ner i toan.

Ja, det var underligt men en del av utvecklingen antagligen. Men hur gick det till? Uppvaktade Nuclear Blast er eller slängde ni ut krokar?

JB: Nja, vi har ju haft den turen att sedan vi gjorde ”Iron will” så har vi varit väldigt uppvaktade, får man väl säga. Det var ju sista plattan på Rise Above och de visste att vi skulle leta oss till någon som hade större resurser. Rise Above var kanon på alla sätt, förutom att det är ett väldigt litet skivbolag. Redan då pratade vi med Nuclear Blast och en massa andra skivbolag, men vid den tidpunkten var Roadrunner verkligen en kraft att räkna med, plus att det fanns den här kopplingen till Roadrunner i USA och de möjligheterna. Vi har ju fan inte ens spelat i USA, men Roadrunner gav oss helt enkelt det bästa erbjudandet på papperet så det var inget att snacka om. När vi började märka åt vart det började barka så var det inget snack, utan det var Nuclear Blast som var på. De var ju på oss och vi behövde inte ens... de sa ju bara ”Ah men kom igen nu!”, så det handlade bara om att komma överens rent kontraktsmässigt.

Som band måste det ju vara en utmärkt sits att vara i?

JB: Jo men det är det nog. Absolut. Det låter kanske... men sedan 2008 har vi varit i den sitsen. Vi har haft en jävla röt än så länge på den fronten.

Någon ska ju ha det i skivindustrin.

JB: Ja, det hade ju varit tråkigt om vi varit kvar på Roadrunner och så blev det ingen skiva.

Vad är det för deal med NB då? Är det skiva för skiva eller är det skrivit för två kommande skivor eller hur ser det ut?

JB: Jag kan ju inte gå in på detaljer, men grundgrejen är ju som det är för alla skivkontrakt idag, nämligen att man skriver på för en platta och ett antal options. Det är ju vad vi har gjort, sedan varierar ju antalet options, men så ligger det till.

Nuclear Blast är ju kända för att spotta ur sig ett stort antal olika versioner av samma platta. Jag såg att ni hade några demolåtar som bonus.

JB: Ja precis. Bland annat så blir det ju en dubbelvinyl och det är ju rätt coolt. En version med en gul och en blå vinyl och en version med två genomskinliga. Det är lite roligt. Det bonusmaterial som finns är tre låtar som vi spelade in som en demo strax innan sommaren förra året och på dem är det alltså Seb som spelar trummor och de är inspelade på en helg, men det är lite kul.

Även soundet på nya plattan är lite mer åt traditionell heavy metal. Inte fullt lika mörkt som tidigare alster. Kan det ligga något i det eller är jag helt ute och cyklar?

JB: Nja, alltså... jag tycker nog att soundet är helt klart mindre... vad ska man säga... för mig är det lite en kombination av ”Iron will” och ”Hammer of the north”. Den är inte lika uppstyrd soundmässigt som ”Hammer of the north” var, men samtidigt är allt helt rakt upp och ner. Det finns inte en sampling eller replacad eller triggad trumma. Allt är på riktigt eller vad man ska säga. Det var ju något vi snackade om väldigt tidigt, att på den här plattan ville vi ha det och det var ju en av anledningarna till att Nico mixade också, för att det är hans style, eller vad man säger. Men om vissa saker känns mindre dystra så handlar det nog mer om låtarna i sig. ”Starlight slaughter” till exempel har ju helt klart en slags hårdrockvibb som Saxon eller något. Målsättningen var att göra någonting som inte var så strömlinjeformat utan som hade lite av den här... jo, men om du lyssnar på ”Stained class” så tänker man att det är heavy metal och det är det ju, men det är en jäkla massa varianter av hårdrock på den skivan och samma sak med ”Heaven and hell”. Du har ”Lady evil” som är nästan bara boogie, men som helhet är det heavy metal. Det var lite så ville ha det på den här skivan. Vi ville ha låtar som var lite mer öppna, om man säger så, men vi kommer ju aldrig att sluta spela heavy metal. Summan av kardemumman är att vi ville ha lite mer dynamik och lite mer variation på den här skivan, det var målsättningen.

Utgår man någonsin från tänket att man ska ha 10 låtar eller skriver man bara och så får det bli vad det blir?

JB: Vi är väldigt mycket så att det blir vad det blir. Naturligtvis har man någon slags idé, i alla fall undermedvetet så reagerar man på det man gjort innan och vi vill inte göra samma sak en gång till. Det har vi gjort hela tiden, att vi har gjort det som vi tycker fäster på där vi är som personer idag och det är därför plattorha har olika sound och olika typer av låtar. Vissa grundingredienser kommer aldrig att ändras, men som för den här plattan hade vi inte alls tillräckligt med material i god tid innan utan det skrevs en hel del som gjordes färdigt precis innan vi gick in i studion. Så är det ibland.

Skriver man bättre under press eller blir det svårare?

JB: Någonstans så måste det finnas en press tror jag, för att man ska kunna få ur sig något. Har man ingen press så är det lätt att det bara blir skitnödigt av allt. Man sitter och analyserar saker och till slut blir det nästan fake för du tar bort... i alla fall funkar jag så. Jag tror att jag skulle ha väldigt svårt att ägna två år åt samma skiva. Vissa funkar på det sättet och sitta och gneta och sedan ändå känna att ”Ok, nu är det klart.”. Jag har lite känslan av att antingen är det som konstnären som smög sig in på Louvren och bättrade på sin egen tavla eller så tycker du att ”Ok, nu har vi det här så nu kör vi in skiten och så jobbar vi som fan och får det gjort!” och så blir det någonting och många gånger blir det någonting som man själv kan bli lite ”Wow, var det så det blev!”. Då blir det spännande på något sätt.

Och så ny trummis igen. Det är ju nästan lite Spinal Tap över det.

JB: (skratt) Nej, lägg av! Det är vår tredje trummis så det är fan knappt unikt. Sebbe har varit med i bandet i fem eller sex år. Nej, Spinal Tap är det inte frågan om än med tanke på att alla våra trummisar lever. (skratt) Förra sommaren var väldigt intensiv för oss och efter ”Hammer of the north” har vi spelat väldigt, väldigt mycket och han har två kids och kände att han inte pallar att vara iväg så mycket. Inga konstigheter.

Ludwig nu då, kör han parallellt med Magus och Beggars? I och för sig får man känslan av att Beggars ligger nere under långa perioder.

JB: Ja, Beggars är ju helt klart något som han är engagerad i, men det är ju som du säger att läget är ju nu att det är många band inblandade för att få det att fungera.

Du har aldrig sett tillbaka på Beggars och tänkt att en skiva till hade varit kul? Jag hävdar ju fortfarande att ”On fire” är något av det bästa som gjorts av ett svenskt band. Var det bara en ren tidssak?

JB: Ja, hade jag kunnat klona mig själv så hade jag ju varit kvar i Beggars. Jag är jättestolt över de skivorna och vi hade superkul i bandet och jag är väldigt tacksam för att Mike gav mig chansen. Nej, det var helt på grund av tidsskäl. Jag har bara väldigt vackra och bra minnen från Beggars och jag saknar det ju, det gör jag.

Har du några andra projekt eller är det bara Grand Magus nu? Du sitter inte och lallar på kammaren och gör något annat?

JB: (skratt) Jo jag tänkte göra en symfoni. (skratt) Nej, vi får se lite vad som händer men just nu är det magus deluxe och det har det egentligen varit ända sedan vi gjorde vår första skiva. Nu är det ju på en helt annan nivå. Det gäller att försöka hinna med och göra allting. Just nu är det intensivt.

Spelningsmässigt då? Ni har ju en hel del festivaler bokade under sommaren. Vad kan vi tänka oss om Sverige och Stockholm?

JB: Den bistra sanningen är att Sverige har varit... vi har spelat på Sweden Rock två gånger och på Getaway och det har varit kanon, men vi har ju knappt gjort några vanliga spelningar i Sverige. Det jag kommer ihåg från modern tid i alla fall är Sundsvall, vilket var kanon och sedan Karlstad. Stället var kanon och de som jobbade där var kanon, men jag tror inte det var så mycket folk. Jag vet inte riktigt vad det beror på. En av grejerna är väl att vi aldrig har haft någon riktig tur med distributionen i Sverige av olika anledningar. Vi har aldrig haft något fäste här promotionmässigt. Som det är nu, nej jag vet inte när vi kommer att spela i Sverige. Det finns ingenting på kartan i alla fall. Folk får väl höja sina röster och begära att vi kommer för då kommer vi, men Sverige känns inte alls som vårt territorium.

Det är synd, men jag har också förstått att det är stora uppslag i internationell press, som i Metal hammer eller Rock Hard, men här hemma är det lite i Close-up och Sweden Rock och sedan är det inte mer.

JB: Nej och de har ju gett oss uppmärksamhet och så. Men det är lite svårt det där. Det är många band som är etablerade i Sverige men som å andra sidan får det lite tuffare utomlands, men för vår del är det lite tvärtom. Jag vet inte varför men så är det bara, vilket är tråkigt.

Ja absolut. Jag har sett er några gånger och jag minns framförallt ett svettigt och trångt gig på tanto för många år sedan.

JB: Oj, det var länge sedan.

Ja, jag tror faktiskt att det kan ha varit i samband med första plattan. Det var riktigt jäkla bra. Slutligen, man blir äldre och saker ändras, vad lyssnar du själv på idag? Vad läser du idag? Har du någon intressant litteratur på nattduksbordet och vad är det för plattor du själv köper idag?

JB: Ja, det mesta jag lysnnar på är fortfarande band som hållit på i 100 år, men som fortfarande gör jävligt bra musik. Till exempel Saxon. Deras senaste platta tycker jag är svinbra.

Jag snackade faktiskt med Biff Byford nyligen och Andy Sneap skulle mixa kommande platta.

JB: Jaså! Ja, det kan bli intressant. Jag tyckte senaste plattan ”Call to arms” var jäkligt bra. Just nu lyssnar jag på Unleasheds senaste platta och jag ser fram emot Manowars nya platta.

Åh, härlig gay metal!

JB: (skratt) Ja, jag hoppas... jag har fått vibben att de kommer göra av en Manowarplatta och ingen temarock, men vi får se. Det är väl det jag lyssnar på och sedan gammalt mög som fäster på.

Är du själv en skivköpare?

JB: Inte så mycket nu längre. Jag köper som sagt när det kommer något nytt med ett band jag gillar, men jag går ju inte och köper skivor på vinst eller förlust. Det mesta är som att jag missade någon... vad ska vi dra till med...jo det var någon Malmsteen live som jag inte har och så hittar man den på Bengans för en billig penning och köper den. Men hela den här grejen med att gå till en affär och kolla efter plattor, det existerar ju inte längre.

Nej, nu sitter man mer på eBay och letar grejer.

JB: Jo, men då blir det väl också gammalt mög?

Jo. Jag märker själv att jag uteslutande är 70-talsplattor jag plockar. Antingen har jag det redan på vinyl eller så är det något obskyrt band som man har läst om och ska kolla upp. Det är ju väldigt sällan som jag köper nya plattor.

JB: Jo, men jag kan definitivt köpa nya plattor, men det är ofta med band som har hållt på ett tag. Jag går inte och letar efter ny musik.

Har du någon kul bok du läser nu?

JB: Ja, jag vet inte vad jag...

Du läser inte Christopher Hitchens och likande? Jag såg att Thomas Haake gjorde det. Jag blir alltid så glad när folk läser böcker.

JB: Ok, ja men han är inget dumhuvud.

(skratt) Nej, det tror jag inte heller.

JB: Nej, just nu läser jag faktiskt en svensk roman som heter ”Strindbergs stjärna” av en snubbe som heter Jan Wallentin. Klart bra och lite konspirationsstuk och lite mystiskt och thrillerartat. Historiskt kopplad och inte alls dum.

Ok. Skitkul Janne och ett stort nöje att snackas vid. Jag hoppas ju på ett Stockholsmgig, så man slipper åka till Tyskland.

JB: Jag håller med. (skratt) Vi får se vad vi kan strya upp.

Exakt. Ha en trevlig kväll och lycka till med allt!

JB: Tack ska du ha!

/Niclas