Ozzy and friends
Stockholm Stadion 120525
Denna ganska långa kväll inleddes med en intervju. Strax efter kl. 17.00 leddes jag in backstage för ett snack med Zakk Wylde. Herr Wylde tog emot med en glad omfamning och satte genast igång med snacket. Utan tvekan är det här en av de mest underhållande intervjuer jag gjort, men jag vet ärligt talat inte om han egentligen besvarade en enda av mina frågor. Det blev så många utsvävningar och sidospår att jag kände mig ganska lost redan efter första spörsmålet, men kul hade vi.
BLS framförde ett relativt kort set och lät bättre än på länge i min åsikt. Ett tunggung utan dess like och onaniriffandet slog i taket. Blytungt från början med "Crazy horse" och sedan rullade det bara på fram till avslutande "Stillborn". Där emellan hann Zakk med ett gitarrsolo som i sina bästa stunder svagt påminde om Steve Lynch (Autograph) soloeskapad "Hammerhead". Dock visste jag inte riktigt vad jag skulle fästa blicken på då det framför mig uppenbarade sig en silikontjej av stora mått, i liten tight dress. Hon stod senare och hängde med Peter Lokrantz, som under många år varit Steve Harris massör och ingår i Iron Maidens säkerhetsteam.
Nåväl, när Ozzy gick på scen kom tankarna flygande om vandrande grönsak, lik och Parkinson. Ozzy såg ganska sliten ut och tyvärr var inte rösten på topp, men annat är kanske inte att vänta av en 60-årig gubbe som friterat hjärnan flera gånger om.
Gus G känns ganska anonym på scen, men levererade vad han skulle. Hyfsad öppning med "Bark at the moon" och det lät ok, men i tredje låten "Suicide solution" lät det riktigt illa från och till. Ozzy hittade inte tonläget och låg stundtals fullständigt fel, vilket gjorde att låten föll platt. Däremot hämtade han snabbt upp sig i "I don´t know" för att sedan falla platt igen i "Killer of giants".
Geezer kom in för "Iron man" och "War pigs" och det fanns väl inte så mycket att klaga på. Efter detta var Zakk Wylde tillbaka på gitarr och det bjöds på en bra "Fairies wear boots" och en hyfsat lyckad "I don´t want to change the world" där Zakks röst helt klart hjälpte till det positiva.
"Mama I´m coming home" var lite svajig, men det var coolt att se Zakk lira på sin dubbelhalsade Gibson SG som jag några timmar tidigare poserat med framför nämnde Zakk som förevigade det hela med min kamera. Ett minne för livet. Tyvärr lyckades jag utföra en härlig Spinal Tap pose i lyckoruset, men det bjuder jag på.
Summa sumarum en ok konsert som snubblade på både ett och två ställen, men samtidigt kul och en konsert på Stadion i ett somrigt Stockholm går inte av för hackor.
Representing the Hägersten chapter.
Som den supergitarrist jag är slår jag an strängarna på fel gitarr.
Spinal Tap deluxe. Fotot taget av Zakk Wylde, som propsade på
att jag skulle hänga på mig den.
BLS: 4/5
Ozzy: 3/5
/Niclas
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar