Jag har följt Grand Magus sedan första plattan kom ut 2001 och alltid tyckt att de tillhör det absoluta toppskiktet i svensk hårdrock.
Jag fick nyligen återigen möjlighet att snacka med Sveriges i särklass kraftfullaste röst, JB, och det blev ett ganska långt samtal om bl a nya plattan, låtskrivande och boktips. Tyvärr verkar det inte vara aktuellt med något gig i Sverige, men jag hoppas verkligen att det blir verklighet inom en snar framtid.
JB: Tjena, det är Janne från Grand Magus här.
Tjenare!
JB: Läget?
Jo det är bara bra. Själv då?
JB: Det är bra. Det var några år sedan vi hördes tror jag.
Ja exakt. Jag satt här och tänkte efter och vi har nog snackats vid en två, tre gånger tidigare. Sist var nog i samband med ”Iron will”, tror jag. Jag har för mig att vi snackade om lom (fågeln).
JB: (skratt) Ja just det! Det stämmer nog.
Jag tänkte börja med omslaget. Jag har ju alltid gillat era omslag skarpt. Tidigare har det varit åt det mytologiska hållet med vargen och lite av en nordisk känsla över det. Det nya omslaget för mina tankar mer till datorspel och ”Assassin´s creed” och dystopi. Världen har kommit till sin ände. Jag gillar det skarpt. Stämmer det att konstnären bara fick lite låttitlar och sedan fick han köra sitt race?
JB: (skratt) Ja, det var till och med så att vi gav honom egentligen bara titeln på plattan och så hade vi några få, vad ska man säga, kodord till honom. Grejen är den att han har ju ett speciellt uttryck i det han gör och han har en väldigt stark koppling till naturgrejer, även det som inte har med kommersiella uppdrag att göra. Vi visste att han skulle fatta vad ”The Hunt”... inte att han skulle fatta exakt vad det handlade om, men han skulle få en inre bild av begreppet, som skulle passa väldigt bra överens med det vi håller på med och så blev det ju. När vi fick tillbaka det som han hade gjort så kände vi ju att det här blev perfekt.
Det han lämnade till er, där fanns inget att invända mot då?
JB: Han gjorde en skiss som han skickade över. En väldigt grov skiss och den var i princip exakt likadan som slutresultatet, bara det att figuren i mitten var lite mindre i förhållande till omgivningen och så. Men vi sa att det var det vi ville ha och så jobbade han vidare på den.
Det är en väldigt ödesmättad stämning över det hela. Samtidigt ligger det lite i tiden också. Det är ju ganska mycket tv-serier och filmer som ”The Road”...
JB: Aha, du tänker så... Det stämmer ju helt klart att det har funnits en sådan trend, men för mig känns det här som något mycket mer primalt och det kanske hänger ihop med det för de filmerna och böckerna handlar ju om en tillbakagång till när det här väldigt konstruerade samhället har brutit ihop och det finns ju väldigt mycket sådant i, vad ska man säga, koncepten bakom vissa av låtarna. Det gör det ju, så det kanske hänger ihop ändå.
Första gången ni använde Arik Roper på ”Iron will”, hur kom ni i kontakt med honom? Var det via Lee Dorrian på Rise Above?
JB: Ja, det var Will Palmer på Rise Above, som numera spelar i Angel Witch. Will hade använt Erik för en del andra grejer och kände honom. Vi mailade varandra och jag skickade Arik en sketch, eller det var ingen sketch utan bara ord som beskrev vad det var jag var ute efter och sedan skickade han några blyertsskisser på det, så det var väldigt enkelt. Återigen, jag tror att vi har haft tur i det att nästan alla våra omslag eller atmosfären i omslagen, har stämt väldigt väl överens med musiken och titeln och sådana grejer.
Det är ju två väldigt skilda omslag i stil. Det är intressant med bredden på en konstnär och hur han kan fånga saker.
JB: Ja absolut! Kanske också att han fick lite fler instruktioner för ”Iron will” och det blev lite mer styrt, speciellt framsidan på den plattan. Den här gången så var det i princip bara titeln och nu vet han ju mer om oss än första gången.
Nico Elgstrand då? Vad bidrar han med till soundet? Ni har ju jobbat med honom tidigare också.
JB: Ja precis. Han producerade ”Hammer of the north”, men det var Jens Bogren som mixade. Den här gången både proddade han och mixade. Han bidrar med väldigt mycket och är i högsta grad inblandad i arrangemangen på låtarna och han har verkligen tagit på sig producentrollen och säger om något är för dåligt eller om tja, ”Den här biten är bra, men det här leder ingenvart.” eller ”Här händer igenting och det måste hända något.”, sådana grejer. Han har haft en väldigt betydande inverkan på slutresultatet faktiskt.
Det konstnärliga i att skriva musik och liknande, hur lätt är det att ta kritik? Man går inte i försvarställning direkt?
JB: Nej, jag är nog ganska bra på att ta kritik plus att någonstans måste man ju jobba med människor man litar på. Man litar på deras åsikt och omdöme. Skulle jag sättas i en situation där någon säger ”Det här kommer att vara er producent!” och så känner man direkt att det är en jävla idiot, då skulle det ju gå åt pipan, men vi har ju alltid valt de vi jobbar med. Mestadels utifrån om vi litar på dem eller inte och om vi känner dem och vet att de vet vad vi är ute efter. Då är det inte så svårt att ta kritik för då vet man att de inte är ute och cyklar och de är inte ute efter att bara såga. De har inte en egen agenda på det sättet.
Var han det självklara förstavalet för den här plattan?
JB: Ja det var han. Efter att vi jobbat med ”Hammer of the north” så snackade vi ganska direkt om att nästa gång skulle vi göra så här och så här. Nu blev det inte så (skratt), men vi sa att han skulle mixa plattan då också. Nej men han var klart kandidat nummer ett.
Nu har ni ju kommit upper ännu ett snäpp med Nuclear Blast, får man väl ändå säga? De är ju ett stort bolag i dagens klimat.
JB: Ja och i dagens klimat, as we speak, så är de definitivt större än vad Roadrunner är. (skratt) De åkte ju rätt ner i toan.
Ja, det var underligt men en del av utvecklingen antagligen. Men hur gick det till? Uppvaktade Nuclear Blast er eller slängde ni ut krokar?
JB: Nja, vi har ju haft den turen att sedan vi gjorde ”Iron will” så har vi varit väldigt uppvaktade, får man väl säga. Det var ju sista plattan på Rise Above och de visste att vi skulle leta oss till någon som hade större resurser. Rise Above var kanon på alla sätt, förutom att det är ett väldigt litet skivbolag. Redan då pratade vi med Nuclear Blast och en massa andra skivbolag, men vid den tidpunkten var Roadrunner verkligen en kraft att räkna med, plus att det fanns den här kopplingen till Roadrunner i USA och de möjligheterna. Vi har ju fan inte ens spelat i USA, men Roadrunner gav oss helt enkelt det bästa erbjudandet på papperet så det var inget att snacka om. När vi började märka åt vart det började barka så var det inget snack, utan det var Nuclear Blast som var på. De var ju på oss och vi behövde inte ens... de sa ju bara ”Ah men kom igen nu!”, så det handlade bara om att komma överens rent kontraktsmässigt.
Som band måste det ju vara en utmärkt sits att vara i?
JB: Jo men det är det nog. Absolut. Det låter kanske... men sedan 2008 har vi varit i den sitsen. Vi har haft en jävla röt än så länge på den fronten.
Någon ska ju ha det i skivindustrin.
JB: Ja, det hade ju varit tråkigt om vi varit kvar på Roadrunner och så blev det ingen skiva.
Vad är det för deal med NB då? Är det skiva för skiva eller är det skrivit för två kommande skivor eller hur ser det ut?
JB: Jag kan ju inte gå in på detaljer, men grundgrejen är ju som det är för alla skivkontrakt idag, nämligen att man skriver på för en platta och ett antal options. Det är ju vad vi har gjort, sedan varierar ju antalet options, men så ligger det till.
Nuclear Blast är ju kända för att spotta ur sig ett stort antal olika versioner av samma platta. Jag såg att ni hade några demolåtar som bonus.
JB: Ja precis. Bland annat så blir det ju en dubbelvinyl och det är ju rätt coolt. En version med en gul och en blå vinyl och en version med två genomskinliga. Det är lite roligt. Det bonusmaterial som finns är tre låtar som vi spelade in som en demo strax innan sommaren förra året och på dem är det alltså Seb som spelar trummor och de är inspelade på en helg, men det är lite kul.
Även soundet på nya plattan är lite mer åt traditionell heavy metal. Inte fullt lika mörkt som tidigare alster. Kan det ligga något i det eller är jag helt ute och cyklar?
JB: Nja, alltså... jag tycker nog att soundet är helt klart mindre... vad ska man säga... för mig är det lite en kombination av ”Iron will” och ”Hammer of the north”. Den är inte lika uppstyrd soundmässigt som ”Hammer of the north” var, men samtidigt är allt helt rakt upp och ner. Det finns inte en sampling eller replacad eller triggad trumma. Allt är på riktigt eller vad man ska säga. Det var ju något vi snackade om väldigt tidigt, att på den här plattan ville vi ha det och det var ju en av anledningarna till att Nico mixade också, för att det är hans style, eller vad man säger. Men om vissa saker känns mindre dystra så handlar det nog mer om låtarna i sig. ”Starlight slaughter” till exempel har ju helt klart en slags hårdrockvibb som Saxon eller något. Målsättningen var att göra någonting som inte var så strömlinjeformat utan som hade lite av den här... jo, men om du lyssnar på ”Stained class” så tänker man att det är heavy metal och det är det ju, men det är en jäkla massa varianter av hårdrock på den skivan och samma sak med ”Heaven and hell”. Du har ”Lady evil” som är nästan bara boogie, men som helhet är det heavy metal. Det var lite så ville ha det på den här skivan. Vi ville ha låtar som var lite mer öppna, om man säger så, men vi kommer ju aldrig att sluta spela heavy metal. Summan av kardemumman är att vi ville ha lite mer dynamik och lite mer variation på den här skivan, det var målsättningen.
Utgår man någonsin från tänket att man ska ha 10 låtar eller skriver man bara och så får det bli vad det blir?
JB: Vi är väldigt mycket så att det blir vad det blir. Naturligtvis har man någon slags idé, i alla fall undermedvetet så reagerar man på det man gjort innan och vi vill inte göra samma sak en gång till. Det har vi gjort hela tiden, att vi har gjort det som vi tycker fäster på där vi är som personer idag och det är därför plattorha har olika sound och olika typer av låtar. Vissa grundingredienser kommer aldrig att ändras, men som för den här plattan hade vi inte alls tillräckligt med material i god tid innan utan det skrevs en hel del som gjordes färdigt precis innan vi gick in i studion. Så är det ibland.
Skriver man bättre under press eller blir det svårare?
JB: Någonstans så måste det finnas en press tror jag, för att man ska kunna få ur sig något. Har man ingen press så är det lätt att det bara blir skitnödigt av allt. Man sitter och analyserar saker och till slut blir det nästan fake för du tar bort... i alla fall funkar jag så. Jag tror att jag skulle ha väldigt svårt att ägna två år åt samma skiva. Vissa funkar på det sättet och sitta och gneta och sedan ändå känna att ”Ok, nu är det klart.”. Jag har lite känslan av att antingen är det som konstnären som smög sig in på Louvren och bättrade på sin egen tavla eller så tycker du att ”Ok, nu har vi det här så nu kör vi in skiten och så jobbar vi som fan och får det gjort!” och så blir det någonting och många gånger blir det någonting som man själv kan bli lite ”Wow, var det så det blev!”. Då blir det spännande på något sätt.
Och så ny trummis igen. Det är ju nästan lite Spinal Tap över det.
JB: (skratt) Nej, lägg av! Det är vår tredje trummis så det är fan knappt unikt. Sebbe har varit med i bandet i fem eller sex år. Nej, Spinal Tap är det inte frågan om än med tanke på att alla våra trummisar lever. (skratt) Förra sommaren var väldigt intensiv för oss och efter ”Hammer of the north” har vi spelat väldigt, väldigt mycket och han har två kids och kände att han inte pallar att vara iväg så mycket. Inga konstigheter.
Ludwig nu då, kör han parallellt med Magus och Beggars? I och för sig får man känslan av att Beggars ligger nere under långa perioder.
JB: Ja, Beggars är ju helt klart något som han är engagerad i, men det är ju som du säger att läget är ju nu att det är många band inblandade för att få det att fungera.
Du har aldrig sett tillbaka på Beggars och tänkt att en skiva till hade varit kul? Jag hävdar ju fortfarande att ”On fire” är något av det bästa som gjorts av ett svenskt band. Var det bara en ren tidssak?
JB: Ja, hade jag kunnat klona mig själv så hade jag ju varit kvar i Beggars. Jag är jättestolt över de skivorna och vi hade superkul i bandet och jag är väldigt tacksam för att Mike gav mig chansen. Nej, det var helt på grund av tidsskäl. Jag har bara väldigt vackra och bra minnen från Beggars och jag saknar det ju, det gör jag.
Har du några andra projekt eller är det bara Grand Magus nu? Du sitter inte och lallar på kammaren och gör något annat?
JB: (skratt) Jo jag tänkte göra en symfoni. (skratt) Nej, vi får se lite vad som händer men just nu är det magus deluxe och det har det egentligen varit ända sedan vi gjorde vår första skiva. Nu är det ju på en helt annan nivå. Det gäller att försöka hinna med och göra allting. Just nu är det intensivt.
Spelningsmässigt då? Ni har ju en hel del festivaler bokade under sommaren. Vad kan vi tänka oss om Sverige och Stockholm?
JB: Den bistra sanningen är att Sverige har varit... vi har spelat på Sweden Rock två gånger och på Getaway och det har varit kanon, men vi har ju knappt gjort några vanliga spelningar i Sverige. Det jag kommer ihåg från modern tid i alla fall är Sundsvall, vilket var kanon och sedan Karlstad. Stället var kanon och de som jobbade där var kanon, men jag tror inte det var så mycket folk. Jag vet inte riktigt vad det beror på. En av grejerna är väl att vi aldrig har haft någon riktig tur med distributionen i Sverige av olika anledningar. Vi har aldrig haft något fäste här promotionmässigt. Som det är nu, nej jag vet inte när vi kommer att spela i Sverige. Det finns ingenting på kartan i alla fall. Folk får väl höja sina röster och begära att vi kommer för då kommer vi, men Sverige känns inte alls som vårt territorium.
Det är synd, men jag har också förstått att det är stora uppslag i internationell press, som i Metal hammer eller Rock Hard, men här hemma är det lite i Close-up och Sweden Rock och sedan är det inte mer.
JB: Nej och de har ju gett oss uppmärksamhet och så. Men det är lite svårt det där. Det är många band som är etablerade i Sverige men som å andra sidan får det lite tuffare utomlands, men för vår del är det lite tvärtom. Jag vet inte varför men så är det bara, vilket är tråkigt.
Ja absolut. Jag har sett er några gånger och jag minns framförallt ett svettigt och trångt gig på tanto för många år sedan.
JB: Oj, det var länge sedan.
Ja, jag tror faktiskt att det kan ha varit i samband med första plattan. Det var riktigt jäkla bra. Slutligen, man blir äldre och saker ändras, vad lyssnar du själv på idag? Vad läser du idag? Har du någon intressant litteratur på nattduksbordet och vad är det för plattor du själv köper idag?
JB: Ja, det mesta jag lysnnar på är fortfarande band som hållit på i 100 år, men som fortfarande gör jävligt bra musik. Till exempel Saxon. Deras senaste platta tycker jag är svinbra.
Jag snackade faktiskt med Biff Byford nyligen och Andy Sneap skulle mixa kommande platta.
JB: Jaså! Ja, det kan bli intressant. Jag tyckte senaste plattan ”Call to arms” var jäkligt bra. Just nu lyssnar jag på Unleasheds senaste platta och jag ser fram emot Manowars nya platta.
Åh, härlig gay metal!
JB: (skratt) Ja, jag hoppas... jag har fått vibben att de kommer göra av en Manowarplatta och ingen temarock, men vi får se. Det är väl det jag lyssnar på och sedan gammalt mög som fäster på.
Är du själv en skivköpare?
JB: Inte så mycket nu längre. Jag köper som sagt när det kommer något nytt med ett band jag gillar, men jag går ju inte och köper skivor på vinst eller förlust. Det mesta är som att jag missade någon... vad ska vi dra till med...jo det var någon Malmsteen live som jag inte har och så hittar man den på Bengans för en billig penning och köper den. Men hela den här grejen med att gå till en affär och kolla efter plattor, det existerar ju inte längre.
Nej, nu sitter man mer på eBay och letar grejer.
JB: Jo, men då blir det väl också gammalt mög?
Jo. Jag märker själv att jag uteslutande är 70-talsplattor jag plockar. Antingen har jag det redan på vinyl eller så är det något obskyrt band som man har läst om och ska kolla upp. Det är ju väldigt sällan som jag köper nya plattor.
JB: Jo, men jag kan definitivt köpa nya plattor, men det är ofta med band som har hållt på ett tag. Jag går inte och letar efter ny musik.
Har du någon kul bok du läser nu?
JB: Ja, jag vet inte vad jag...
Du läser inte Christopher Hitchens och likande? Jag såg att Thomas Haake gjorde det. Jag blir alltid så glad när folk läser böcker.
JB: Ok, ja men han är inget dumhuvud.
(skratt) Nej, det tror jag inte heller.
JB: Nej, just nu läser jag faktiskt en svensk roman som heter ”Strindbergs stjärna” av en snubbe som heter Jan Wallentin. Klart bra och lite konspirationsstuk och lite mystiskt och thrillerartat. Historiskt kopplad och inte alls dum.
Ok. Skitkul Janne och ett stort nöje att snackas vid. Jag hoppas ju på ett Stockholsmgig, så man slipper åka till Tyskland.
JB: Jag håller med. (skratt) Vi får se vad vi kan strya upp.
Exakt. Ha en trevlig kväll och lycka till med allt!
JB: Tack ska du ha!
/Niclas
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar