Slayer
Gröna Lund, Stockholm 130807
Slayer på Gröna Lund känns inte riktigt rätt. Nöjesparken med sina karuseller och fritt fall tar udden av ondskan, men bandet lyckas ändå leverera ett stabilt gig denna ljumma stockholmskväll.
Att Hanneman lämnat jordelivet är tragiskt, men de senaste åren har Gary Holt mer eller mindre känts som en fullvärdig medlem i bandet och han gör ett förbannat bra jobb. Faktum är att det är betydligt roligare att titta på Holt än det var att beskåda stenstoden Hanneman. Visserligen riffade han som få kan, men jag upplevde honom som en ganska tråkig karaktär. Något ocharmig.
Holt har ett helt annat liv i sig och ser ut att ha förbannat kul när han står där uppe på scenen och fyrar av det ena stora leendet efter det andra.
Precis som på Whitesnake för någon månad sedan, är det knökfullt på Grönan och en bokning av ett band i den tyngre och brutalare skolan, kan säkert öppna för fler intressanta bokningar i framtiden.
Det blir en stark öppning med "World painted blood" och "Disciple" och sedan rullar det på av bara farten. Runt omkring mig hytter folk med knutna nävar och skriker sig hesa i takt; SLAYEEEER", vilket tyvärr gör att Arayas mellansnack försvinner i brölet. Nu är han ju oftast ganska fåordig, men ändå.
"Mandatory suicide" sitter som en smäck och återigen frågar Araya publiken om vad de är villiga att offra för sin frihet.
Avslutningen med "Dead skin mask", "Raining blood", "South of heaven" och "Angel of death" går inte av för hackor. Riffet i "South of heaven" kan var det tyngsta som skrivits och ger alltid undertecknad rysningar.
Slayer, som numera bara består av två originalare, känns fortfarande vitala, vilket nog kan tillskrivas just Holt en hel del. Och tänka sig att det även fungerade bland glada semesterfirare och allehanda åkattraktioner.
Betyg: 4/5
/Niclas
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar