Tyla goes Iggy!

Min gamla hjälte Tyla från The Dogs D'amour skulle vid ett tillfälle i början av 90-talet skära sig lite på bröstet, precis som hans hjälte Iggy Pop brukade göra. Skillnaden var den att Iggy brukade skära sig med en trasig flaska, Tyla bröt upp en ölburk och skar sig, väldigt djupt. Han hann strutta omkring lite innan han tittade ner och såg vad han hade gjort, då svimmande han. Det har tidigare cirkulerat en bild på såret och det var inte att leka med, tror han fick sys med 30 stygn, och nu har ett filmklipp som visar hela denna händelse dykt upp. Rock and roll dårskap på hög nivå.

/Mikael Ekström

Skivrecension

Mystic Prophecy

"Fireangel" 2009



Sjätte skivan ”Fireangel” dundrar igång med ”Across The Gates Of Hell”, där tysk/grekiska Mystic Prophecy faktiskt påminner mig litegrann om duktiga Evergrey. Skivbolaget har gett dem musiklabeln ”dark heavy power metal” och det innehåller ju inte lite.
Innan jag började lyssna hoppades jag mer på heavy och dark än power och stundtals får jag vad jag önskar, men tyvärr så kommer det power med i bilden ofta också. Till deras försvar kan jag säga att sångaren R.D. Liapakis är riktigt duktig och har ett brett register. Stundtals låter det relativt likt Tom Englund, men när Liapakis tar i så hör jag faktiskt även lite av Bruce Dickinsons briljanta stämma. Detta är faktiskt inte fy skam! Fast då jag inte är van vid att lyssna på just sådan här metal (från Tyskland, hehe) så orkar jag inte riktigt med alla låtar, ty det är många spår på ”Fireangel” – hela 11 stycken!
Av moraliska skäl kan jag tyvärr inte ge ett power metal band högre betyg än 2. Fast de kan få en guldstjärna i kanten för att de inte alls var usla.

Betyg: 2/5

Sara Andersson

Skivrecension

Vendetta

"Heretic nation" 2009




Vad är detta? Ofantligt mjuk heavy metal från Tyskland? Är det ovanligt eller har jag bara blivit bitter på gamla dar? Antingen så får ni lita på mig, eller lyssna med egna öron på ”Heretic Nation”, som är bandets andra skiva.
”My Revelation” är låten som ger mig lite mer än t ex låga bullranden från bilmotorer, men är ändå fjuttig i jämförelse med Iron Maiden till exempel. Jag tänker lite smått på Paul Di’Anno men sångaren har inte alls samma jävlar anamma som Paul hade i Maiden. Hela skivan blir alltså för långsam och föga originell, duger knappt att städa till. Denna skiva släpptes ju förra året och då kan man icke göra metal mjukare än man gjorde 1980!

Betyg: 1/5

Sara Andersson

Skivrecension

Missing Tide

"Follow the dreamer" 2009



Skoj är det, att när jag placerar ”Follow The Dreamer” i min dators brännare och spelar upp skivan, så dyker det upp japanska tecken istället för låttitlar på engelska. Är det med mening?
Det är också det enda som är roligt med Missing Tide från Danmark. Jag blir nästan mållös av hur tråkigt detta är och blir smådeprimerad av insikten att heavy metal kan låta så här.
Snälla, lyssna inte på detta! Sätt på en skiva med Maiden eller Judas istället och bortse från detta danska skräp som nog endast tilltalar dansbandsgubbar.

Betyg: 1/5

Sara Andersson

Skivrecension

Waltari

"The 2nd decade - In the cradle" 2008



Har du hört talas om finska Waltari? Det har i alla fall inte jag gjort. Men tydligen var de Finlands största musikexport under 90-talet. De spelar crossover och ”The 2nd Decade – In The Cradle” är en slags greatest hits, en samling med deras populäraste låtar under början av 2000.
Jag försöker lyssna väldigt noga på denna blandning av rock, techno, rap och metal för att se om jag känner igen något av materialet, kanske en liten melodislinga eller något… Men nej, allt är nytt för mig.
Jag kan tycka om ett fåtal band som sysslar med att blanda genres, men detta är inte min kopp té, det är för mycket pop. Och då och då känns det lite gubbrock över det hela, t ex i låtar som ”Helsinki”.
Något som för mig blir ganska bedrövligt är raplåten ”System Odda Aiggi”, som utöver rap har en matta av light-techno i bakgrunden. Det skulle kunna ha varit charmigt eller rätt så bra, som svenska Pain, men kommer aldrig så långt

Betyg: 2/5

Sara Andersson

Skivrecension

Borislav Mitic

"The Absolute" 2009



Borislav som föddes i Serbien började spela gitarr redan vid 11 års ålder.
Han hade den goda smaken att bli inspirerad av bland annat Jimi Hendrix och lärde sig själv spela till hans favoritskivor.
”The Absolute”, som är Borislavs tredje skiva, börjar med en massa fina riff som verkligen tyder på denna killes talang. Denna grabb tycker om att shredda!
Det låter även riktigt klassiskt emellanåt och det blir en behaglig blandning mellan det och låtar som känns ganska thrashiga.
Jag brukar personligen aldrig köpa rena gitarrplattor även fast jag älskar gitarren som instrument, men ”The Absolute” är helt klart godkänd. Jag får känslan av ett soundtrack till en spännande film. Jag imponeras mest av hur Borislav kunde ha fingrarna kvar när skivinspelningen var över.

Betyg: 2/5

Sara Andersson

Skivrecension

Angels of Babylon

"Kingdom of evil" 2009



När jag läser om Angels of Babylon blir jag lite småfnissig då jag ser att gruppen innehåller en medlem från Manowar, närmare bestämt trummisen Rhino.
Direkt så bestämmer jag mig för att detta nog inte är så seriös och tung metal och då jag kanske blir lite osäker om min åsikt om Angel of Babylons seriositet, så stärks min åsikt om deras brist på tyngd. Fast ”Kingdom Of Evil” är inte genomkass, andra spåret ”Apocalypse 2012” som verkar syfta på mayakalendern, rockar på rätt så bra.
Dock blir musiken lite trist, och man förväntar sig ändå mer utav en supergrupp, för utöver Rhino så finns här också en fd bassist i Megadeth. Det är alltså rutinerade män!
När ”Kingdom Of Evil” är bra så doftar skivan lite 70-tal och jag känner mig inte lika fientligt inställd till Rhino ens. Bäst jobb gör dock David Fefolt som inte endast låter power metal utan också kan skrika till lite rockigt.
Men i slutändan blir det ändå slätstruket och opersonligt.

Betyg: 1/5

Sara Andersson

Casablanca



Casablanca är mer än bara en stad, en film eller ett legendariskt skivbolag. Det är numera även ett nytt hett band med rötterna i Cheap Trick-myllan. En samling rockande själar bestående av Ryan Roxie, Anders Ljung, Josephine Forsman, Erik Stenemo och Mats Rubarth.
Idag hade jag nöjet att sitta ner och snacka med Ryan och Anders på Rocket 95.3 FM
Nedan hittar ni länk till intervjun.

Casablanca på Rocket Radio

/Niclas Müller-Hansen

Skivrecension

Royal Republic

"We are royal" 2010



Malmös egna Royal Republic har en alldeles förträfflig debutplatta ute nu. 13 rock and roll låtar som får mig att tro på rockmusikens framtid igen. Det går snabbt, det är välspelat och Royal Republic har låtarna.
"Ett Hives med en sångare som kan sjunga", sa en polare, och det ligger något i det. Royal Republic har tagit alla bra ingredienser från rockhistorien och tillagat en riktigt kryddstark gryta. Jag förutspår att Royal Republic har en ljus framtid tillmötes, de har ett stort bolag i ryggen, de har ett utmärkt band namn, en lagom kaxig attityd och framförallt så har de låtarna. För rockstänkare som ”Tommy-Gun” och ”President’s Daughter” kan väl inte gå obemärkta förbi?

Betyg: 5/5

/Mikael Ekström

På tal om råttor. Ratt - Behind the music VH1.



Jag har länge sökt denna dokumentär och sedan en tid tillbaka ligger den nu uppe på YouTube. Fem avsnitt om ett av de bästa LA-banden och vi snackar lika mycket dekadens och galenskap som i Mötley Crüe-lägret.
Titta och njut av bandets uppgång och fall, samt det mycket tragiska slutet för gitarristen Robin Crosby.

/Niclas Müller-Hansen

Ratt på gång med nytt!



Jag har alltid varit svag för dessa råttor. De var ett av mina absoluta favoritband under 80-talet och det grämde mig något djävulskt att jag aldrig fick möjligheten att se dem live.
Numera består bandet förutom originalarna Pearcy, DeMartini och Blotzer, av Carlos Cavazo (Quiet Riot) och kringhoppande Robbie Crane (Vince Neil, Adler´s Appetite mfl).
Nya singelsläppet "Best of me" osar högoktanig ratt´n´roll a´la 80-talet och det faller faktiskt undertecknad i smaken, vilket jag aldrig kunnat tro.

/Niclas Müller-Hansen

Skivrecension

Four Year Strong

"Explains it all" 2009



Nej och åter nej! Vad sysslar ni med, Four Year Strong? Detta är alldeles jättemunter skatepop-punk och inte är det egna låtar utan covers från 90-talet! Fy skäms.
Det låter inte ens roligt, eller hur? Och det finns inget bra med denna skiva överhuvudtaget.
Four Year Strong levererar överglada versioner av bland andra ”Ironic” (Alanis Morissette), ”Spiderwebs” (No Doubt) och ”Bullet with butterfly wings” (Smashing Pumpkins) och förstör dem totalt.
Utöver de låtarna är ”Explains It All” full av superamerikanska rock-poplåtar.
Med hörlurar på sitter jag plågad i sinnet med en känsla av att jag tittar på en jättetråkig och förutsägbar amerikansk high school-film. Four Year Strong skulle passa så bra som filmmusik till en sådan film. Japp, dessa grabbars musik liknar Blink-182 och New Found Glory och det känns som musikindustrin har svämmat över av sådana här muntra band.
Jämfört med gammal engelsk punk är detta fruktansvärt dåligt och i hemlighet drömmer jag att de gamla engelska punkrävarna skall komma och slakta hela den amerikanska glada scenen. Men säg det inte till någon.

Betyg: 1/5

/Sara Andersson

Skivrecension

Fatal Smile

"World domination" (Digi/Rem) 2009



Suktar du efter lite svensk glam/sleaze? Då kanske Fatal Smile kan mätta din hunger. Detta Stockholmsbaserade band har turnerat med storheter som Dio, Wasp och Queensryche. Men tyvärr så suktar jag inte särskilt mycket efter sådan musik, vilket ju betyder att ”World Domination” inte imponerar på mig.
Hade jag däremot varit väldigt förtjust i band som Mötley Crüe, Doro och Bullet Boys så hade jag nog imponerats! Fatal Smiles räddning är att bandet inte fastnar helt i glamgenren utan låter en gnutta hårdrock också.
Sångaren Blade låter ganska bra, det blir inte för mycket tjutande eller gnyende, och gitarristen Y drar en del sköna riff. Ljudet på skivan är väldigt rock’n’roll och tillfredsställande och det vore väl skit annars eftersom Michael Wagener har mixat ”World Domination”. Det är ju mannen bakom skivor av Ozzy, Metallica och Accept.
Kort sagt är det inget fel på Fatal Smiles tredje album, låtarna är medryckande, men allt detta har gjorts förut några gånger!

Betyg: 2/5

/Sara Andersson

LA Times gillar Zombie!



Jag har alltid tyckt att Rob Zombie är lite kul. Numera verkar han visserligen syssla mer med film och tv än musik. Nyligen regisserade han ju ett avsnitt av übertråkiga "CSI: Miami" med David "Ta av glasögonen one linern" Caruso.
Dock gillar LA Times hans senaste skivalster "Hellbilly deluxe 2" och ger den betyget 3,5/4.

Zombierecension

/Niclas Müller-Hansen

At The Gates på bio!



/Niclas Müller-Hansen

Intressant och givande intervju med Starchild.



Är du ett gammalt KISS-fan finns det alltid mängder med ny och gammal info att hitta. Efter att ha surrat runt på lite sidor hittade jag denna mycket läsvärda intervju från den officiella Paul Stanley siten. Visserligen publicerades den i oktober 2009, men det ger en intressant inblick i det nuvarande KISS-lägret.

Paul Stanley

Niclas Müller-Hansen

Wino: "I think people need music that isn´t so happy."



För alla fans av kultbandet Saint Vitus och doom, hittas en kortare intervju med Scott "Wino" Weinrich i SF Weekly.com via länken nedan.

Wino i SF Weekly

/Niclas Müller-Hansen

Tidningstips!



I senaste Mojo bjuds det på en mycket trevlig artikel om Slayer och det sedan länge klassiska albumet "Reign in blood". Sex sidor signerade Paul Elliott med en hel del kul bilder. Köp!

/Niclas Müller-Hansen

Kommande intervju med Biffy Clyro.



Snackade med James i Biffy Clyro nu ikväll. En trevlig pratstund som snart dyker upp här på bloggen. Skotska är en charmig dialekt, men ack så svår att tyda ibland. Lyssna på "That golden rule" från senaste plattan "Only revolutions" (2009) och njut. Stay tuned!

/Niclas Müller-Hansen

Q&A med Royal Republic.



Alltid kul med nya band. Vi slängde iväg lite frågor till Royal Republic och här har ni svaren!

Ok, vilka är Royal Republic? Hur och när bildades bandet?

- Royal Republic är Adam, Hannes, Jonas och Per! Fyra granna pågar från di varmare breddgraderna i Malmö.
Det första giget ägde rum i samma stad i februari 2008 och bandet har dominerat sen dess.

Var kommer namnet Royal Republic ifrån?

- När första giget närmade sig fick vi bestämma ganska fort! Vi hade nån slags vision om att vi skulle glida in på en utsnitslad röd matta på kungligt manér... Alternativen blev "King Average", "Club Majesty" och "Royal Republic"! Valet var mindre svårt! Hoho!

Anders Hallbäck spelar bas på plattan "We Are The Royal", som han även varit med och producerat, men har alltså hoppat av. Varför?

- Anders valde familjen kort och gott! Vi förstår honom mycket väl! Det kommer liksom till en punkt där man mer eller mindre får välja vad man är beredd att "offra". Det blir mycket tid hemifrån och är ganska osäkert ekonomiskt med mera! På det här viset blev det ju ändå bäst för både oss och honom! Vi kör utan broms!

Ni har lyckats med att skapa en riktig skön rock & roll platta som låter originell, hur hittade ni ert sound och hur går låtskrivandet till?

- Ojoj! Man får tacka! Soundet växte fram väldigt fort efter några repor. Folk har liknat oss vi många andra band och det är väl ganska oundvikligt i dagens läge! Vi har inte strävat efter att vara orginella. Försök hitta ett helt eget sound idag, och dessutom vara BRA! Kalla det "post-pre-rock-indie-jazz-ananas-madrass-emo" men det blir inte mer orginellt för det!
Alla har varit med och skrivit låtarna på plattan, olika mycket!

Hur är rock and roll klimatet i Sverige just nu? Var det svårt att få skivkontrakt? Är det lätt att få spelningar?

- Uppehåll med lite stänk till och från. Det finns mycket bra rock från Sverige, men betydligt mer skitdålig tycker jag. Inga namn. Att få skivkontrakt idag är aldig enkelt, det handlar om timing och lite tur, förutsatt att man har en bra grej!

Vilken spelning har varit roligast hittills? Spelar ni några covers live?

- Vi har haft många sjukt balla gig som har varit feta på olika sätt, så det är ganska svårt att välja!
Men vinnare 2009 måste ändå bli Akademien i Jönköping, bättre stämning får man leta efter! Rock!
Cover-låtarna har fått stanna i replokalen än så länge men man vet ju aldrig i framtiden!
Det brukar kunna bli vad fan som helst... Typ "Dyers Eve" med Metallica rakt in i "The Man In Me" med Dylan.

Vem skulle ni helst se som gästmusiker på en Royal Republic spelning?

- Erik Hassle på maracas!

Vem har ni som förebilder?

Adam: - Pappa Håkan, James Hetfield, Biff Malibu m.fl.
Hannes: - Carola, Kristin Kaspersen.
Jonas: - Jason Newsted, Bengt Magnusson.
Per: - James Cameron.

Vad händer i den närmsta framtiden för Royal Republic?

- Promo av plattan i Sverige och börja jobba på utlanden! Så det så!

/Mikael Ekström

Ny 8 mm med KISS från Gröna Lund 1976!



En tidigare ocirkulerad 8 mm film från Gröna Lund 1976 har nu sett dagens ljus till många trogna KISS-fanatikers stora glädje. 3½ minuter tystnad, men ändå så otroligt rå och energirik.

/Niclas Müller-Hansen

Joan Jett godkänner!



Om Joan Jett tycker att hon porträtteras på ett bra sätt i kommande filmen om The Runwawys, kan det väl bara bli bra, eller? Ser verkligen fram emot den här lilla rullen.

Joan i SPIN Magazine

/Niclas Müller-Hansen

Skivrecension

Winterborn

"Farewell to saints" 2009



Andra fullängdaren från finska Winterborn känner jag att jag har lite svårt att bedöma. Just power metal är inte min genre och jag har dålig koll på olika band.
”Farewell To Saints” är inte dåligt komponerad men jag kan ändå inte ta till mig materialet, det är för glatt och för lättsamt, som det så ofta är med power metal.
Teemu Koskela sjunger glatt om de dödliga synderna i ”Seven deadly sins” och jag lyssnar tyvärr bara med ena örat. Hade finska pojkarna öst på lite hårdare hade de också övertygat mig mer och jag hade inte glömt låtarna direkt när de är slut.
Det enda som verkligen sticker ut är balladen ”Overture 1939” som är finstämd och akustisk, tyvärr låter sången lite halvdålig ibland och Teemus engelska uttal är inte på topp.
Efter det spåret följer ”The winter war” och medlemmarna i Winterborn framstår som lite intressantare då det återigen blir lite historia i texterna. Ljudklipp och pang pang gör så att låten blir liiite tyngre i alla fall ett tag. Utanför faller snön vilt ner mot marken vilket förstärker stämningen och jag blir lite vänligare i sinnet, även fast detta handlar om power.
Finland är verkligen ett otroligt land när det kommer till att leverera melodisk metal och en del verkar faktiskt ha melodierna i blodet, eller också är det arbetarandan som finns i finnarna som får dem att sprudla av idéer och melodier. Kanske detta inte riktigt är fallet med Winterborn, de är kanske inte musikaliska genier men de verkar jobba hårt.
Och de slänger in lite historia.
Därför får de inte bottenbetyg idag.

Betyg: 2/5

/Sara Andersson

Skivrecension

Icon In Me

"Human museum" 2009



Detta är debutalbumet av svensk-ryska Icon In Me, ett samarbete mellan sångaren Tony JJ från bland annat MAN och Transport League och D. Frans, den f.d. gitarristen i Hostile Breed.
Resultatet är modern thrash metal som låter som en blandning av Fear Factory och Machine Head fast med mycket sånginsatser som jag inte tycker riktigt hör hemma i thrash metal.
Modern thrash kan vara riktigt bra som just Machine Head lyckades med på ”The Blackening” och där funkar också en del mjukare sång, men jag är som sagt inte alls något fan av Tony JJ.
Stundtals nuddar Icon In Me vid Testament, men tyvärr alldeles för sällan.
Låtarna blir slätstrukna och jag stör mig mer och mer på just sången, om vokalisten ändå bara kunde nöja sig med att låta aggressiv och brutal. Icon In Me hade nämligen kunnat låta så mycket bättre om de höll fast hårdare vid old school känslan.
Tyvärr, jag fastnar inte alls för detta. Detta är som att baka jättegott bröd och endast lägga på några skivor morot, passar inte och det blir alldeles för trådigt. Och tråkigt.

Betyg: 1/5

/Sara Andersson

Ett kort meddelande från bandet.



Frågorna är många kring den eventuella återföreningen av ett av de stora Seattlebanden. Många tvivlar och menar att den nylanserade hemsidan bara handlar om fanklubben och inget annat. Själv skrev jag upp mig på nyhetslistan och härom dagen dök detta kortfattade mail upp:

"Thanks to all for signing up. Stay tuned for more details! Loudest of Love - Ben, Chris, Kim and Matt."

Inte vet jag vad det betyder egentligen, men jag fortsätter hoppas.

/Niclas Müller-Hansen

Vince Neil till Stockholm!



Enligt amerikanska Pollstar.com ska Vince Neil uppträda på festivalen Stockholm Rock Out den 1:e maj. Med tanke på hans tidigare planerade besök genom åren ska man kanske inte hoppas på alltför mycket.

/Niclas Müller-Hansen

Senaste Ebay-köpet.



En platta som borde införskaffats för länge sedan. Hittade den nu på Ebay för en billig peng och slog till.
Historien om och mängder av fakta bakom denna inspelning och det som kom att bli den officiella "ALIVE II", finns att läsa på KISS Army Swedens hemsida. Artikeln är skriven av KISS-freaket Alex Bergdahl.

ALIVE II

/Niclas Müller-Hansen

Bokrecension

"Musik nonstop - Pet Sounds i våra hjärtan" (2009)

Lennart Persson



Lennart Persson var en av få musikjournalister som jag verkligen gillade, och jag blev faktiskt lite sorgsen när jag nåddes av hans för tidiga död. Trots att jag aldrig hade träffat honom, bara haft lite mejlkontakt.
"Musik Nonstop" var Lennarts sista projekt, han dog strax efter manuset lämnats in och det är en värdig avslutning på en fantastisk karriär. Boken är en fröjd för ögat; snygga bilder, skivlistor, anekdoter och skivaffären Pet Sounds historia går som en röd tråd genom boken.
Gillar du musik och att köpa skivor kommer du att älska denna bok, även om du inte delar Pet Sounds musiksmak. Boken har en härlig "må bra känsla" över sig och jag lär återkomma till den flera gånger. Den är som "High Fidelity" av Nick Hornby; ett gäng skivnördar som snackar musik, fast med den skillnaden att det enda kärleken som finns i "Musik Nonstop" är kärleken till musiken.

/Mikael Ekström

Skivrecension

Aggressive Chill

"Destination 7734" 2009



För några dagar sedan råkade jag zappa lite bland kanalerna på morgonen och till slut landade jag på TV4s morgonprogram precis då Aggressive Chill skulle uppträda med låten ”Done by a fool”. Jag visste att jag skulle recensera dem så jag blev extra alert. Jag fann uppträdandet väldigt tråkigt och utan utstrålning och inte imponerades jag speciellt mycket av musiken heller. Jag tänkte direkt på Mustasch som jag avskyr rejält och självklart lär jag mig nu att Aggressive Chill har varit ute på turné med ansiktsbehåringen.
Detta är de aggressiva männens andra skiva och debutverket fick tydligen riktigt bra kritik.
Första spåret ”Cockroach” är en ganska slätstruken blandning av lite metal men mest rock’n’roll. Sångaren Big Willy (hahaha!) sjunger på ett för mig ytterst tråkigt sätt. Det enda uppfriskande och intressanta i hela ”Cockroach” är de fina stråkarna skapade av Prags symfoniorkester.
Låten ”Insomnia” är tvärtemot vad titeln utstrålar ett riktigt sömnpiller och alldeles för tråkig för att ens bli vacker. Här lägger Big Willy till med lite sång á la James Hetfield när han har lyssnat för mycket på country, det låter alltså lite ”Load” över det hela. Inte alls min kopp té mina herrar!
Det bättrar sig lite med ”Empathy” och ”Understand me” som röjer lite bland dammråttorna och jag suger åt mig alla de små gitarrpartierna jag kan få. ”Red run disease” och ”Chill pimp” påminner mig lite om Queens Of The Stone Age och Soundgarden fast den tråkiga sången förstör det mesta.
Jag struntar i om Aggressive Chill har blivit bra kritiserade och om de har turnerat med pudlarna Europe, jag tycker inte om detta.
När jag kollar lite på bilderna i ”Destination 7734” känner jag igen ett ansikte, är inte det där Tobias R. Kellgren i bakgrunden? Jovisst är det så, fast han ser ovanligt stylad ut! Tobias var med i sådana superbra och hårda gäng som Dissection, Decameron och Soul Reaper och hanterar alltså trummorna i denna tråkiga hårdrock?! Världen har blivit konstig… Fast kanske inte helt, eftersom han verkar ha hoppat av i september 2009 och ersatts av Jonas Kronberg. Det var väl tur det då Tobias! Kan du inte spela bra musik igen istället?

Betyg: 1/5

Sara Andersson

Skivrecension

Igneous Human

"Pyroclastic storms" 2009



”Pyroclastic Storms” är en debut av ett band i närheten från mina trakter, nämligen Falköping. Igneous imponerar med detta alster som är en blandning av hård och melodiös metal. Vilken genre kanske ni undrar? Det är svårt att säga, här trängs det thrash och lite gammal rock blandat med nyare metal. Om jag så måste nämna band att likna Igneous Human vid så blir det väldigt olika: Meshuggah, In Flames, The Crown, Machine Head etc.
Andreas Joelsson growlar på sitt speciella sätt och det är nästan det jag fastnar för mest hos Igneous Human, för Andreas låter inte för mjuk som sångare i vissa andra band tyvärr kan göra. Mikael Gustavsson har ett spännande sätt att hantera sin bas på vilket gör att det blir ganska groovy här och där.
I spår nummer 2 ”You Better Be Dead” finns en hel del goa melodier och på några ställen låter Andreas extra spännande. Nästa låt på albumet är ”Quake” och jag tror att det är en liten hit för den är lättsmält men har ändå en liten doft av smuts så den bör tilltala både fans av lugnare In Flames och folk som även smälter tyngre tongångar.
Lite finurligt är att här hörs det ännu tydligare att sångarens röst även skulle kunna platsa i konstellationer som Dark Funeral eller norska Gehenna, om han bara klämde i lite mer. Så ännu ett plus till herr Joelson alltså.
”Redemption” börjar med ett gitarrsolo som får mig att tänka på 80-talet för att sedan övergå till ett skönt tempo som verkligen känns som 2000-tal. Stämningen förstärks ytterliggare av lite keyboards i bakgrunden.
Man känner snart igen bandets musikrecept även om det också bjuds på variation i låtarna.
”Pyroclastic Storms” är som jag redan nämnt en imponerande debut, ett album som många säkert kommer att uppskatta, men jag tycker att det är lite synd att bandet inte skrivit musiken själva.
Den delen har Clas Sjöstrand stått för, producenten som även äger studion som Igneous Human har spelat in i. Texterna har sångaren skrivit tillsammans med Clas.
Och man förstår nästan att Igneous Human, trots att de så klart har spelat musik ett bra tag, inte har kunnat producera en sådan här debut själva.
Det är det största minuset för min del, eftersom jag har svårt för att någon annan än medlemmarna själva har varit med och styrt musikens riktning. Jag avskyr superband skapade av managers men i detta fall dömer jag kanske för hårt ty Clas nog mest har rollen som en guidande musikguru men ändå bryter min allergi ut.
Det andra minuset kan icke Igneous Human rå för och det är det simpla faktum att detta inte alls är min favoritmusik. Hade jag älskat denna blandning hade bandet från Falköping fått en poäng till för den medryckande musiken.
Men Igneous Human kommer att slå igenom… Hårt.

Betyg: 3/5

Sara Andersson

Diamond Dave och The Demon ylar!

David Lee Roth och Gene Simmons har lånat ut sina röstresurser till kommande filmen "The Wolfman" med Benicio del Toro i huvudrollen. Kul med någon form av livstecken från Diamond Dave i varje fall.

Artikel i Coventry Telegraph

/Niclas Müller-Hansen