söndag 25 april 2010

RUSH!



Den kanadensiska powertrion har nu blivit film och bakom det hela ligger Sam Dunn och Scot McFayden. Dessa två herrar har ju tidigare berikat filmvärlden med bl a "A headbanger´s journey" och "Iron Maiden: Flight 666".
Filmen av Rush verkar av förhandssnacket vara minst lika intressant.



/Niclas Müller-Hansen

torsdag 22 april 2010

Mer om The Runaways!



Intressanta Q&A´s i Rolling Stone med Cherie, Joan, Lita och Kim Fowley om filmen, trassel och bandet i allmänhet.

Story

/Niclas Müller-Hansen
Skivrecension

Godsplague

"H8" 2008



När finska Godsplague smådundrar igång deras tredje album med ”Zero Mission” som låter som en blandning av Pantera och ett lite mjukare Slayer. I infon som följer med ”H8” så har detta för mig okända band turnerat med Finntroll, Candlemass, Ensiferum och Paradise Lost. Jag försöker att känna av eventuella likheter med de nämnda banden men finner väldigt få. Mestadels av tiden är Godsplague inte stenhårda utan lite lagom finsk melodisk metal som leker lite med amerikansk thrash och traditionell heavy. Det påminner också om lite svängig metal, smått alkoholiserad sådan, som t ex Black Label Society.
Fast jag tycker ju inte att Godsplague är lika gudalika som Zakk Wylde.
I Nico Hartonens röst får jag vibbar av Phil Anselmo men hör också likheter med sångaren i Faith No More.
Helt klart är att det svänger en del om ”H8” men det är ändå för tråkig musik för att vara en riktigt grym platta. Den kommer säkert att spelas flitigt till diverse grillpartyn i sommar, men det är inget man seriöst sitter och lyssnar om och om på. Eller hur?

Betyg: 2/5

/Sara Andersson

onsdag 21 april 2010

"Thank you ladies and Germans!"
Pete Steele 1962-2010



2007 hade jag nöjet att få intervjua Pete Steele och Johnny Kelly i Type O Negative. I och med Steele´s bortgång tänkte jag att det kunde vara kul med en repris på själva intervjun.



"Type O Negative blev ett namn för den större massan i och med "Bloody kisses" (93) och har sedan dess skrämt livet ur moraltanterna. Efterföljande alster har kanske inte riktigt nått upp till samma höjder som nyss nämnda släpp, men flertalet har ändå visat att bandet fortfarande är att räkna med.
Nu skriver vi 2007 och "Dead again" finns snart i en skivhandel nära dig. I Stockholm ligger det snö på gatorna, temperaturen närmar sig noll och en genuint gladlynt Peter Steele stormar in på Playgrounds kontor med en magnifik romarhjälm på huvudet.
Han och trummisen Johnny Kelly är på promotionbesök och visar sig vara två förträffligt trevliga personer, trots all dyster musik de prånglat ut under åren.
Tillsammans med en utsänd reporter från getmetal.com (med andra ord är en del av frågorna inte ställda av Metal Shrine) fick jag möjlighet att få den senaste informationen från Brooklyn´s finest."

It´s been quite a long time since you guys toured here. When can we expect to see you again?

JK: We´re coming to Europe and Scandinavia in late May. We´re gonna do like four or five weeks. I´m not sure and I can´t say for certain exactly where we gonna be, but it looks like we´re gonna be hitting a bunch of festivals and stuff. All that stuff is in the middle of being planned. I did see a possibility of us playing in Malmö, so it´s not too far from Stockholm. That was like the one Swedish date that I saw.

The new album? It took along time to do. Tell us about why?

PS: "Life is killing me" was released when?

JK: June 2003.

PS: After that we did a couple of US tours and a European tour and at the same time we were switching record labels, which is really not a good tactic for a band to do when you´re trying to support an album. So after that we didn´t sign with Roadrunner Records anymore. They didn´t give us any tour support or anything else, so we kind of fell of the face of the earth for a little while. On the same time we were working on the "Sympathy of the devil" dvd and that took up a lot of time and in the mean time I was writing songs for this forthcoming album. After we finished the dvd we finally went into the studio and started to rehearse for the album and brings us to March 19 (release date).

I´m wondering about Rasputin on the cover? And I read earlier that the working title for the album was "The profits of doom"?

PS: "The profits of doom", I thought was ok, but the song "Dead again" was one of the least songs I had written and I fully expected that song to be the first single, but it´s not going to be. The first single is going to be "Profits of doom". I´m the songwriter and the art coordinator for Type O Negative and I was thinking about what visual with go with the title "Dead again". Being slavik and having quite a bit in common with Rasputin. He was an alcoholic, a drug addict, a womanizer, a brawler and he had a big penis and it´s also the whole blood thing. He could cure the Romanov prince of hemophilia just by looking at the kid. The communist couldn´t kill him as much as they couldn´t kill me. Four times in a row...and he looks like a Type O Negative member, but a very good looking one.

I was reading the lyrics for "Helloween in heaven" and it´s some of the funnier lyrics I´ve read for a while. Dead rock stars and all.

PS: It actually has a very somber meaning. Dimebag Darrel was a very close friend with Type O Negative and a very close friend to many many people and it kind of inspired me to write that song, because I know that Dimebag´s in a better place now and I´m sure he´s up there with Bonham, Entwistle and Lennon and all these other famous rock´n´rollers. I miss him and we all miss him very much and I´m still in shock about what happened. I left his name off the list of the deceased, because I didn´t want people to think I was exploiting his death. But it was like kind of a hymn.

It´s a really cool song.

PS: It´s one of my favorite songs and hopefully we´ll be playing that live and "Dead again" live. "Profits of doom" is gonna be the first single like I said. "September sun" after that. and probably "Helloween in heaven". We have the videos lined up to do once we get back to New York.

This song "Dead again" is about drug abuse and stuff. How´s your drug situation?

PS: Well, apparently not one hundred percent resolved. I mean, alcohol is simply just a liquid drug. I was pretty lost in the whole cocaine thing for a couple of years. I´m not gonna say that I´m an angel and I´ve fully recovered. Time to time I do find myself indulging and when I wake up the next day or next week I find this great sense of shame and I realize I´ve killed myself once again and so hence "Dead again". There´s an old saying that says "It´s better to learn from the mistakes of others than from your own.", so I hope I can give something to the fans by saying, if you haven´t tried drugs, dont! If you are using drugs, try to get away from it beacause it´s only gonna get worse! I mean, I was 35 years old when I started doing cocaine and how fucking stupid is that! I´m ashamed of myself, but over the course of ten years...it´s hurt me, its hurt my family, it´s hurt my friends and it´s hurt my reputation. Fortunately I feel like I have a second chance. Maybe I can make lemonade out of lemons by saying to fans to don´t even try it.

I was wondering about the choice once again to produce the album yourselves? Has there ever been a thought of bringing someone in from the outside.

JK: Small talk, like what if, but it´s never been seriously considered.

PS: The person that I would´ve chosen would´ve been George Martin who worked with The Beatles. His fee would probably ten times the album budget, so we decided that´s not the way to go.

JK: We´re not expecting the like of George Martin to work with us. (laughs)

PS: No! But I´m 45 years old and I´ve been in bands since I was eleven or twelve. I think that after all this time I can get out whatever´s in my head. So we´re not really snobs. It´s just that you´re also taking a chance when you hire a producer. You never know how it´s gonna turn out, so we´d rather just do it ourselves. It´s just like masturbation, we do it ourselves.

About George Martin, there´s parts of "Hey Jude" in "These three things".

PS: You can blame Josh for that! Josh put that in there so if Michael Jackson wants to sue us, Josh is the one!

JK: Josh can easily be reached. (laughs)

It´s a cool thing and it blends in pretty good.

JK: I´m sure Josh put it in there to see if anyone´s paying attention. Like Van Halen not having green M&M´s...

What about the last song "Hail and farewell to England"? What´s the story about that one?

PS: Let´s see who´s on the cover of this magazine. (Holds up a copy of a magazine with Manowar on the cover.)

JK: It has nothing to do with England. It´s a metaphore.

PS: It has nothing to do with England. What happened was that on most other Type O Negative albums we added like soundscapes between songs and one of the soundscapes that I had come up with was having four British fighter pilots during World War I over Germany, being shot down and going down together and it kind of turned into a song. As they´re being shot down over Germany they say "Hail and farewell to Britain" and I have nothing against England what so ever or Germany or Poland or Iceland or fucking Queens, New York. It also gives the journalists another question to ask. "What do you mean by that?" and the answer is "I don´t fucking know!".

About touring? Now most of you guys are married right?

JK: I´m not. Josh and Kenny are.

Is it still fun to go out on the road for months and months?

JK: For me, I still very much enjoy touring. I got a chance to do a bunch of it with Danzig during the break between records and stuff, so it´s nothing that I am entirely unfamiliar with, but for me it´s always been something I´ve always wanted to do and now that I´ve become older and I have a daughter now...it´s very tough to be a way from my daughter and that´s something that is very much a part of me. While I´m out on the road I´m not gonna be so miserable and depressed because I´m not home. It´s still an experience and it´s still part of my life´s experience and I want to get the most out of it while I´m there. It´s just like when I´m home I want to be with my daughter and do as much as I can with her and be a part of that experience. It´s just about trying to get the most out of it where ever you are. Touring´s always been a fun thing and it´s always interesting. You never know what you´re gonna walk into. Not just the performance, but the rest of the day. Roll the dice! What´s gonna happen today? What´s under this shell. As long as it´s interesting and it doesn´t get repetetive and mundane. I love playing!

PS: Most of the other bands we tour with as well, they´re a lot of fun. We´re on their bus, our bus hanging out. Going out...I´m 45 years old and acting like 15. being in a rockband for me, means that I can be a kid for the rest of my life. I don´t have to grow up.

JK: We did our first shows in California a couple of weeks ago. The first shows we´ve done in three years and we picked up right we´re we left off. We went insane for three days. We had fun. We had a great time. We were laughing and kidding on each other and at the same time the fans got to see the band again and they were really excited and stuff. It´s like a win win situation. Talking about it, we forgot how much fun it was to play in Type O Negative and we kind of reconnected on that level and we can´t wait to go on the road.

I read somewhere that you toured with Mötley Crüe?

JK: Yeah, we opened up for Mötley Crüe.

PS: For three months.

Was that when John Corabi was in the band?

JK: Yes!

What was that like?

JK: For us, even if it was a tough tour for them on the level of success they were accustomed to, but for us it was the opportunity of a lifetime. Even though we were playing outdoor amphitheatres in the States, it was a great experience. We did that all summer and we partied like we were in Mötley Crüe! (laughs). But the tour wasn´t successful for them. Here you are playing in a 20000 seat venue and there´s only like 3000 or 4000 people showing up, so it was tough on them, but for Type O Negative who was unknown, 4000 people is the opportunity of a lifetime for any band. We made the most out of it and I hold Mötley Crüe pretty responsible for putting Type O Negative on the map. They were adviced by everybody that worked with them "Don´t take this band out! They´re not worth anything!". They (advicers) we´re like "We can get a band that can fill up seats!", but they (the Crüe) were like "Fuck that! We want Type O! We like the band and we want them out there! Make it happen!". We got along great and it was some crazy times! It was a lot of fun and things just went up from there for us, so it was a great experience for us. Tommy Lee was one of my idols when I was a kid and drumming and stuff, so I would just pull up a chair, grab a beer and sit behind him and watch the whole show the whole time. And then after the show we would all go crazy. The Mötley Crüe after the show parties are legendary! (laughs)

I read at KNAC that Danzig and Phil Anselmo were supposed to do some guest vocals on the album?

PS: I did that interview quite a while ago and that was my wish list. I wished that tha could´ve happened, but Glenn´s busy and Phil is busy. I wanted Henry Rollins, all the people that we´ve toured with, but due to time limitations and things coming up, even our own schedule was start - stop, start - stop, so I didn´t wanna have to bring some of them into the chaos that is Type O Negative. Hopefully down the line maybe Henry, Glenn and Phil and Rob Zombie would be guest vocalists. I think it would be fucking amazing!

I also read that you were thinking about doing a covers album, "Dis-covered"?

PS: I had many ideas, but it´s up to SPV really. The future of this band really depends on the fans reaction to this album. If this album sucked, which I´m not saying it doesn´t, but it sucks less than the others, I think that that would´ve been the last nail in the coffin for us. After waiting three and a half years and you put a product out that didn´t satisfy the fans it would´ve be like "Thanks and goodbye!".

Where do you see yourselves in ten years? Are you still doing this or...?

JK: It´s 2007 and we´re still here and I´m just leaving it completely open. I´m not making any plans, because I have a feeling that we´re still gonna be a band ten years from now.

PS: If you had asked me that ten years ago I would never have thought that I would probably be sitting here. Not that I did not want to be here, but to have a band last 17 years...

JK: It´s just something that just doesn´t happen. It´s only like a few bands that really manage to tough it out. The way I look at it is it´s just like family. You can pick your friends, but you can´t pick your family and that´s what it seems Type O is. Even if you wanted to leave you couldn´t!

PS: It´s like the mafia!

JK: No, but we´re still cool with it and we still feel like there´s a lot to be acomplished and a lot of goals that we have. As a band there´s still things that we want to do that we haven´t done.

PS: There´s also territories that we haven´t played yet. Australia, South America, Japan and southern Europe, so I´m looking very forward to that.

JK: Yeah, I mean, there´s still a lot of things that we want to do and there´s still gas left in the tank as far as creatively. I think this record came out a lot better than we all expected. Bottom line, we busted our asses on it and if we can work that hard now at this stage of the game, I think it says a lot about us as people and as a band.

PS: I may warn you that our next album may just be a disco album. It´s gonna be called "Saturday night seizure".

JK: Which I happen to like... (laughs). I love Motown so...

PS: I love Motown and some of that old stuff is great stuff.

Ok, Thank you!

PS: Thank you, ladies and Germans!

/Niclas Müller-Hansen
Faith No More på Coachella!



Intressant intervju i LA Weekly med "wunderkind" Mike Patton om publikinteraktion och Coachellafestivalen. Kan vi hoppas på ett Sverigebesök?

Story

/Niclas Müller-Hansen

måndag 19 april 2010

Soundgarden



Hannah Levin skriver kul om gammalt gig med bandet samt kortare recension av återföreningsgiget.
Själv fick jag det här mailet i fredagskväll, men det hade man ju inte mycket nytta av då jag bor i Stockholm. Synd!

"Hello Nudedragon faithful,

Your loyalty has not been forgotten, we would like to invite you to the
Showbox tonight for a chance to see us for the first time in a long while.
Click here to buy tickets use the password: dangersound
Please leave your camera and video recorders in the dungeon. There will be a VERY LIMITED number of tickets available. All tickets sold on line. No tickets available at the door. All tickets are will call only.
With record store day tomorrow, don’t forget to pickup your special edition
t-shirt and "Hunted Down/Nothing To Say" single click here
And if all this weren't enough, we will have a special edition Nudedragons
t-shirt and poster available at the show and online soon.

Loudest of Love Soundgarden"

Story

/Niclas Müller-Hansen

söndag 18 april 2010

Bokrecension

"Joan Jett"

Todd Oldham

Ammo Books



Ammo Books har gjort det igen. Deras sagolikt vackra bok om/av Joan Jett är en fröjd för ögat. Todd Oldham har gått igenom flera timmar av intervjuer i text och på tape samt kompletterat med egna intervjuer. Resultatet är en välskriven bok om Joan Jett, från barndomen till Runaways och vidare genom hennes framgångsrika solokarriär.
Todd har lyckats med något som väldigt många författare misslyckas med, nämligen att berätta om en rock and rollers liv utan att intellektualisera rock and rollen. Boken har formatet av coffetable-book, den är utsmyckad med bilder på var eller varannan sida och är en bok jag kommer att återkomma till om och om igen. Den är fylld med information om Joans liv, och källan är hela tiden Joan själv.
Todd visar med denna bok att en bok om en musiker inte behöver vara tjock som en tegelsten för att vara intressant och informativ. När jag satte boken i händerna på min 17-åriga dotter som inte visste vem Joan Jett är, var kommentaren efter en stunds bläddrande: ”Den verkar intressant! Och snygga bilder!” Och när jag visade en nytagen bild på Joan från 2010 och frågade dottern hur gammal hon trodde Joan var, blev svaret 29 år. Tja, det var bara en parantes.
Har du som jag spelat luftgitarr till ”I love rock & roll” så gör dig själv en tjänst och gå in på www.adlibris.se och beställ Joan Jett. Den är värd varenda krona. Snyggare bok får du fan leta efter.

/Mikael Ekström

måndag 5 april 2010

Skivrecension

The Psychics

"The Psychics" 2009



The Psychics drämmer igång deras debutalbum med rockiga ”Portent” som doftar mycket blues, och den är riktigt skön! Sångaren Steve Owers påminner mycket om Robert Plant i Led Zeppelin och det är verkligen positivt. Bandet själva menar att de vill hedra de forna engelska rockbanden och det instämmer jag i att de åstadkommer. ”The Psychics” låter verkligen 70-tals hårdrock med mycket sväng, melodi och blues.
Jag måste erkänna att det föddes många fördomar inom mig när jag först såg detta album, allt från gubbrock till power metal flög genom mitt huvud och därför hade jag placerat dem långt ner i skivhögen. Tyvärr låter låten ”Ghosts” lite för mycket åt power hållet men jag är säkert för perfektionistisk då jag vill att dessa gubbar (jo, de är faktiskt rätt så gamla) skall spela första låten om och om. Stundtals får jag som jag vill då gubbarna med psykiska förmågor svänger igång rejält liknande husgudarna Deep Purple (lyssna t ex på låten ”21st Century Whipping Boy”).
Denna skiva rockar faktiskt och även om det inte kommer att bli någon klassiker så är den rejält uppmuntrande en regning dag. Fast skönast vore det ändå att köra denna gamla hårdrock på vinyl, då skulle känslan infinna sig ytterligare.

Betyg: 3/5

/Sara Andersson
Skivrecension

The Dreamside

"Lunar nature" 2009



Holländska The Dreamside börjar deras nya släpp ”Lunar Nature” med låten ”Everlasting”, en blandning av goth och electro, ja jag hör rent av lite drum’n’bass i början.
Den följs av den lugna och tyvärr lite för tråkiga ”Silently awake” som dock, om jag skall vara positiv, stundtals låter lite vacker.
Jag försöker direkt skapa en egen bild av The Dreamsides musik då jag aldrig hört dem tidigare, dock märker jag efter lite efterforskning, att de gav ut sin första skiva redan 1994 så de bör alltså vara ganska rutinerade. Den vetskapen påverkar hur jag bedömer denna skiva väldigt mycket. Jag antar att Dreamside kan liknas med Crüxshadows.
Plattan flyter på i samma sound som på andra låten och sångerskan Kemi Vita sjunger på i typisk goth metal-anda men det blir för enformigt. För någon som endast slukar denna blandning av ny goth och försiktigt blippande, kanske detta är rena heliga Graalen men jag tycker snarare att det blir lite småskön bakgrundsmusik.
Låtar som sticker ut lite och som man lyssnar mer på, är duetten ”Higher Ground”, mjuka titelspåret och även bakgrundsljuden i ”Sticks and stones”.
”Lunar Nature” är absolut ingen dålig skiva, men liksom i alla genres finns det för många band och för få som verkligen sticker ut. Och det här är ingenting som jag plockar fram om några månader.

Betyg: 2/5

/Sara Andersson

lördag 27 mars 2010

Konsertrecension


Mejeriet, Lund 26 mars 2010

För egen del var spelningen på Mejeriet lite av en jubileumsspelning. För 25 år sedan bevittnade jag som 14-årig, finnig tonårskille Saxon på smått legendariska sporthallen Olympen just i Lund.
Mycket har givetvis hänt bandmässigt på dessa 25 år. Sångaren Biff Byford blir allt mer lik Carouschka Streijffert från inredningsprogrammet Roomservice (eller om det är tvärtom), Nigel Glockler bakom trummorna har bytt sitt ”läckra” pannband från 80-talet mot heltäckande scarf (för att täcka en begynnande flint?) medans Paul Quinn på gitarr obönhörligen transformerats till mysfarbror som ser mer beskedlig ut än farlig. De två på scen som inte var med på 80-talet är tämligen anonyma. Doug Scarratt på gitarr är dock definitivt kompetent och Köpenhamnsbon Yenz Leonhardt, tillvardags aktiv i halvdussinet andra band, ersatte på kort varsel med bravur då basisten Nibbs Carter tvingats dra sig ur turnéen.

Låtlistan nedan vittnar om att aftonens spelning inriktade sig på alster från guldåren kring 80-talets början. Och visst svängde det rejält stundtals.
Dock kändes det tyvärr som om bandet gick lite på rutin denna afton. Kanske berodde det på att bandet hade bråttom att komma iväg för att hinna ner till turnéavslutningen i Holland? Biff tackar pliktskyldigt och artigt publiken och kör publikfriande standardfraser så som att ”ni har varit en mycket bra publik” och ”ni överröstar ju till och med bandet”.
Noterbart denna afton var den stora uppslutningen av oss gamla rävar som var med på 80-talets början. Många var vi som för en kväll lämnat familjelivet därhemma och vikit fredagskvällen åt öldrickande. Vi skickade våra knutna högernävar i luften och framstötte välljudande gutturala läten mot scen för att blidka våra gamla rockgudar. Redan där var segern i hamn. Låt vara att bandet denna afton som sagt gick lite på rutin.

Stort tack till Totte på KB som fixade ackreditering.


Betyg: 3/5

Längd: 1 h 50 min

Publik: ca 600

Setlist:
Battalions of steel
Heavy metal thunder
Live to rock
Motorcycle man
Requiem
Witchfinder general
Metalhead
The eagle has landed
Warrior/Battle cry/Sixth form girls/Man and machine/Battle cry
To hell and back again
Strong arm of the law
Broken heroes
20 000 feet
747 (Strangers In The Night)
Princess of the night
-----------------------------
Doug solo
Wheels of steel
-----------------------------
Crusader
Denim and leather

/Steve Mårtensson

tisdag 9 mars 2010

Bokrecension och Q&A med författaren

"Castle stories - A rock and roll scrapbook" 2009

Duane Roy



En mycket charmant och underhållande liten bok om en plats du antagligen aldrig hört talas om. Förattaren Duane Roy växer upp i Kanada, strax norr om Michigan i USA och beger sig under mitten av 80-talet på ett antal äventyrliga resor till Castle Farms i Chalevoix, Michigan för att uppleva konserter med några av de större hårdrockbanden. Allt från Whitesnake till Bon Jovi.
Roy berättar roliga anekdoter från flertalet konserter och jag skrattar för mig själv vid flera tillfällen. Castle Farms ser ut som ett gammalt medeltida slott och när man anordnade konserter där var det i större skala med en publik runt 15000. Numera är konsertaktiviteten dock nedlagd.
Språket är lätt och ledigt och klart humoristiskt. Det är roliga resor över gränsen och historier om föräldrar som ställer upp och kör flera mil för att tillgodose sin tonårings smak för hårdrock och show. Själv känner jag igen mig i flera scenarion efter att ha blivit skjutsad av snälla föräldrar till konserter i Lund och Malmö under det glada 80-talet. Roy berättar bl a om ett möte med Ozzy Osbourne och en väldigt ung Zakk Wylde. Givetvis ges det även bildbevis från detta tillfälle.
”Castle stories” är en fyndig och rolig bok om en tid som inte längre finns och då man kunde göra saker som säkerligen är otänkbara i dagens samhälle. Jag ser med glädje fram emot nästa bok av Duane Roy, för det kommer fler.

Vi skickade lite frågor till Duane Roy och fick snabbt svar.

First off, who´s Duane Roy?

Some dude who lives in Wawa, Ontario, Canada....check the map it's far from everything (9 hours north of Detroit and 12 hours north of Toronto. I work as a "blaster" in an underground gold mine, which means I blow things up every day and tell me that's not metal! I have three kids, two teenagers and a two year old, my oldest son has been playing guitar for about 10 years and I think that will be his future.

When did you get the idea for the book?

I sat around with my buddies talking about the old days, having beers and the stories were so funny and entertaining that I just wrote them down. I knew from the first time I visited the Castle I would write about it some day, it just took 22 years to do it.

How long did it take to put it together?

I started writing the book Jan. 2, 09 and completed it on September 11/09 and it was released on Nov. 11/09

How did you hook up with Alloway´s Publishing?

Alloway's is a small company that is in the area so dealing with someone close by is a lot easier than someone thousands of miles away. Locale was very important and it just worked out that way.

What is it that made Castle Farms so special?

It was the whole event, leaving Canada to go to the US and seeing the biggest bands in the world only a few hours from our doorsteps was cool. The lawlessness of those times was something that you'll never see again in North America. Doing everything and anything that would get you deported nowadays. Charlevoix is a beautiful little town and to see 15,000 extra people jamming every possible orifice of the town was amazing.

What was the first metal show you ever went to and do you have any fun memories of it?

The first show I attended was Ted Nugent, not sure if he's considered metal or not. It was so loud it hurt and that show still ranks as one of the loudest I've ever attended. At that first show I really wondered if I would be able to handle going to concerts with insanely loud music like that. Since then I've been addicted...I just wear earplugs now.

Coolest rocker you´ve ever met was…?

Ozzy of course....The Prince Of Fuckin' Darkness!

During this time frame, did you go to other metal shows somewhere else?

The Sault Memorial Gardens in Sault Ste. Marie, Ontario was the closest place, (small arena less than 5000) lots of Canadian bands like Helix and The Tragically Hip…but of course there were shows like Alice Cooper and Ted Nugent. We also attended some big shows like The Rolling Stones at The Pontiac Silver dome (1989) and Metallica (1989 with Queensryche on the Damaged Justice Tour).

During the writing of the book I still attended some cool shows like...
- Metallica in January 2009 with Machine Head and The Sword (Detroit, MI)
- Metallica in November 2009 with Lamb Of God and Volbeat (Grand Rapids, MI)
- Ace Frehley in November 2009 (Sault Ste. Marie, MI)

And some other non-metal shows with the wife, Bryan Adams and Reo Speedwagon

What was the Canadian metal scene like in the 80´s and how would you compare it to today´s?

The Canadian music scene had so many great metal/hard rock bands that are forgotten about today. We got our weekly dose of metal from Much Music (Canada's MTV) on a show called The Pepsi Power Hour. Bands like Razor, Sacrifice, Sword, all great metal bands that are sadly underrated. We also had the cool hard rock bands like Helix, Kickaxe, and Triumph...still listen to all those bands today. Today's music scene seems a little repetitious, and I don't really listen to many "new" bands from anywhere. I like Fifth Way from Detroit (not Canadian I know) and there are a few cool metal bands in the area like Garden Of Bedlam from Sault Ste. Marie, Ontario. Some Canadian bands keep on going like a rock n roll terminators like Helix....always good stuff from them.

http://www.myspace.com/fifthway
http://www.myspace.com/gardenofbedlam

Could you give us any tips when it comes to writing your first book?

Write lots and read even more. If you're going to write about music, read music books for inspiration. For me the process is pretty standard, I do the internet research about the bands and the era that I'm writing about, listen to the bootlegs, watch the videos, read the interviews, visit the fan sites. Then I have a few beers with my buddies and we discuss the concerts we attended (while I take notes) and I write it all down. So write, read, research and buy Stephen King's book "On Writing" it really, really helps.

Any chance of another book?

I'm working on two books at the same time, one about concerts at the Sault Memorial Gardens in Sault Ste. Marie, Ontario. I've got some famous Canadian musicians involved in that one. I'm also writing about growing up in a small town and being one of the only rabid metal fans in town....got some cool television personalities doing some blurbs.

Which is the easiest way to get hold of your book?

Exclusively through my website at www.duaneroy.com I ship all over the world email me if you have any questions duane@duaneroy.com

/Niclas Müller-Hansen

torsdag 4 mars 2010

Bokrecension

"Bomp - Saving the world one record at a time"

Suzy Shaw och Mick Farren



Det finns bra rock & roll böcker, det finns väldigt bra rock & roll böcker och så finns det Bomp! För den oinvigde så är Bomp numera bara ett skivbolag, men det var också ett fanzine med en eldsjäl vid namn Greg Shaw vid rodret, som var lika viktig för rock & roll historien som Rolling Stone Magazine, Cream och NME.
Till skillnad från många av sina rockjournalist-kollegor så var Greg inte främmande för att recensera Elvis 1973 och gilla det, eller att erkänna att Abba var minst lika mycket power pop som Slade och Small Faces.
Den här boken är en kärleksfull coffe table book (fan vad pretentiöst det låter), gjord av Gregs livskamrat Suzy och vännen Mick Farren. Vi får fotostatkopior av valda intervjuer och artiklar från de fanzinen som Greg skapade, Mojo Navigator och Who Put The Bomp, tillsammans med kommentarer från dem som var med då. Och när jag läser dessa artiklar är det alltför tydligt att rockjournalistiken inte blivit bättre, snarare mer ointressant.
Bland de medverkande skribenterna i denna utgåva finns Lester Bangs, Greil Marcus och Iggy Pop. Förutom fantastiska och intressanta artiklar får man mängder av bilder och en genomgående vacker rock & roll layout gör läsningen behaglig.
Ska du bara köpa en bok i år så är det denna.

/Mikael Ekström

onsdag 3 mars 2010

Bokrecension och Q&A med författaren.

"Full Metal Jackie certified - The 50 most influential heavy metal songs of the 80´s and the true stories behind their lyrics"

Jackie Kajzer och Robert Lotring



Jackie Kajzer är en relativt stor radioprofil i USA, där hon har sin egen metalshow vid namn ”Full Metal Jackie”. Tillsammans med Roger Lotring har hon nu skrivit boken om de 50 mest inflytelserika metalsångerna under 80-talet.
Det är en mycket intressant bok, även om titeln, som är längre än längst, kan ses som något missvisande. Kanske hade en titel i stil med ”50 betydelsefulla sånger...” passat bättre, då jag tvekar till att alla dessa låtar egentligen varit speciellt omvälvande på något sätt. Kajzer nämner detta i bokens inledning och påpekar att hon istället siktat in sig på låtar som på något sätt kommenterat samhället för tiden. Frågan är ju också hur pass påverkad man blir som lyssnare? Må så vara att Judas Priests ”Electric eye” handlar om det övervakade samhället, storebror ser dig och Orwells ”1984”, det har ändå hela tiden varit riffen och melodin som gjort mig knäsvag, inte texten.
Boken är skriven i kronologisk ordning och börjar med Judas Priests ”Breaking the law” 1980 och avslutas med Megadeths ”Holy wars... the punishment due” 1990. Dave Mustaine har även skrivit förordet till boken.
Låtarna analyseras och för varje låt har även själva låtskrivaren/skrivarna fått berätta om sina texter och ge en förklaring till innehållet. Det gäller dock inte Metallica som är representerade med flera låtar. James Hetfield kontaktades, men avböjde att kommentera då han menade att allt ligger i lyssnarens fantasi och associationer. Lite trist, men ändå förståeligt. Dock ger andra artisters syn på och influenser av bandets låtar, mindre intressanta berättelser.
En mycket kul liten notis är att Ozzys "Suicide solution" inte skrevs med Bon Scott i åtanke, vilket Ozzy själv hävdat genom åren. Bob Daisley berättar att texten mer var en indirekt varning till Ozzy själv eller faran med alkohol överlag.
Något underligt är det att ett band som Mötley Crüe inte finns med. Säg vad man vill om hårspray och glitter, men nog skulle man ha kunnat klämma in ”Knock ém dead kid”, ”Wild side” eller ”Dr. Feelgood”. Minst lika relevanta som Dokkens ”Kiss of death”, men å andra sidan är kanske HIV/Aids mer politiskt korrekt i sammanhanget.
Sammanfattningsvis är det här en väldigt givande och intressant läsning, även om man kan ha sina synpunkter på låtvalen/banden ibland. Utan tvekan är det låtskrivarnas berättelser som väger tyngst, men även bildmaterialet, signerat Mark Weiss, ger extra krydda till denna över 300 sidor tjocka bok.

Jag passade på att ta tillfället i akt och mailade lite frågor till författaren.

First of all, who's Jackie Kajzer?

Jackie Kajzer is me, a metal fan for life! I'm a DJ who programs and hosts a syndicated metal radio show that broadcasts in 27 markets across the United States.

How did you end up doing radio?

I was a DJ on my college radio station, WSOU at Seton Hall University in New Jersey. That's where my love for radio was born. After graduating, I spent several years broadcasting from different commercial rock stations around the country before moving to Los Angeles. It was there that I started my own metal show on Indie 103.1. Other stations began requesting the right to broadcast my show, which led to a full syndication situation.

Did you come up with the name Full Metal Jackie or was it someone else?

Steve Jones from the Sex Pistols also had a show on Indie 103.1, and he came up with it. The name stuck, and I've been using it ever since.

Do you remember the first interview you did with a major act and what was it like?
Oh yeah, absolutely! I've been really fortunate to have had opportunities to interview most of my metal heroes, and none of them have let me down by being anything but extremely cool. One of the first “big” interviews I did was with Dave Mustaine from Megadeth. I can laugh about it now, but at the time it seemed pretty scary—in fact, I was shaking while we talked. But it was amazing, and very surreal. These days, Dave is very much a friend, and it's kind of funny to remember how intimidated I felt back then.

What kind of music did you grow up listening to?

Mostly metal from the New York and New Jersey scene, where I lived. I was about 9-years-old when I started listening to this music, and my love for it hasn't really changed. I actually had a fake ID when I was 13, so I've been going to the clubs and supporting metal for a long time.

As I understand it, you've done a lot of work with the band Five Finger Death Punch. How did you come across that band and what was it that made you want to work with them?

I found out about them when I started getting radio requests from my Los Angeles audience for this new, unknown band. Once I heard their music, I was hooked! I saw them live, and when I found out they were unsigned and had no management, I immediately arranged a meeting and a showcase for some people at my company. We signed Five Finger Death Punch to our management and label, put them on the road with the Family Values Tour, and the rest is history. I'm incredibly proud of them and their success.

When did you first start working on your book?

The idea came to me at the beginning of last year. Preparing my weekly radio show, a lot of the classic metal tracks were never meant for commercial broadcast. In many cases, radio edit versions were just never made. So, because of profanity, I research the lyrics to every song, making edited versions whenever necessary. When you start paying such close attention to a lot of these songs, you really recognize how much these songs, especially the lyrics, were a cultural and social snapshot of the time.

How did you select these 50 songs?

My co-author, Roger Lotring, and I each prepared long lists of potential songs that we felt should be considered. It was a pretty involved process, with conversations almost daily about which songs should be included and why. There was a lot of discussion about each song, and whether or not it met the specifics of our criteria. Ultimately, we came up with what we believe are 50 great metal songs that were not only lyrically influential then, but continue to be just as relevant today.

I guess you never got hold of any of the Metallica guys, since they're not in the book. How come?
We did get ahold of Metallica. I was scheduled to interview James Hetfield, but he ultimately decided it best to leave listeners to their own interpretation of the lyrics, rather than influence them with his own. Unfortunate, yeah, but you've got to respect that level of artistic integrity. Roger agreed with me that Metallica had to be in the book, so what was initially a huge disappointment became a great opportunity to incorporate prominent contemporary metal lyricists who were greatly influenced by Hetfield's lyrics. In terms of the creative process of songwriting, the Metallica chapters ultimately provide a great link between past and present.

How come the song “One” by Metallica didn't make the book? It's about war and it was also a major breakthrough for the band.

We considered it. But metal fans usually take ownership of their favorite bands, and mainstream success sometimes pushes them away, ultimately diminishing the importance of a song or an album to them. Keeping that in mind, we didn't always choose the obvious songs. It wasn't always about the most popular, but rather the ones we felt were extremely influential, in a lyrical sense. We also tried to be conscious of not having multiple songs that addressed similar social concerns. Another criteria was getting different stories that most metal fans hadn't heard before. We had already decided on including “Mandatory Suicide” by Slayer. It also deals with the violent atrocity of war, but unlike “One,” most people are unaware of the inspiration behind it.

What was it like getting Dave Mustaine to pen the foreword?

Like I mentioned before, Dave is a close friend. He's always been recognized as a smart, clever lyricist, so we knew Megadeth would be part of the book. Since Megadeth are such an important part of the development of metal as a genre, I thought he would be the perfect person to write the foreword. Dave and I spoke at great length about what this book would be about, and I'm honored that he agreed to be part of the project!

How did you hook up with Mark Weiss and did he let you use whatever you wanted?

Mark's photos are iconic. A lot of us grew up with posters of his photos on our bedroom walls. Roger had worked with Mark before and was pretty sure he had period shots of every band that would correspond with the timeframe of each song. Mark confirmed that when we first started talking about the possibility of his involvement. Basically, he provided a gallery of photos of each artist that he felt best reflected his work, from which we chose the ones used in the book. Like Dave Mustaine, I'm honored that Mark agreed to be involved.

The cover of the book, was that picture your first choice or did it go through a number of changes?

That photo actually was the first choice, but originally it was cropped to Rob Halford's face. We went through several design changes before deciding on the final layout, but it was always that photo.

Can we expect more books from you, perhaps one with all your favorite interviews in?

Perhaps there might be another book on the horizon, who knows? But right now I'm very excited about this book, and it's very rewarding that it's being received so well.

What would be the easiest way for us over here in Sweden to listen to your show?

My show airs on radio stations all over the United States, most of which also stream online. A full list of stations, and where you can hear them, is listed at FULLMETALJACKIERADIO.com. While you're online, you can also check out Roger's Facebook page at Facebook.com/Roger.Lotring and rogerlotring.blogspot.com.

Any messages for old and new fans of yours?

Yes, a huge thank you! I'm very thankful for my supporters worldwide. I really am just a very passionate fan who is lucky enough to do this as my job. Thanks to everyone who makes it so much fun!

Jackies hemsida för radioshowen

/Niclas Müller-Hansen

tisdag 2 mars 2010

Senaste från Soundgarden!



/Niclas Müller-Hansen

tisdag 23 februari 2010

Tyla goes Iggy!



Min gamla hjälte Tyla från The Dogs D'amour skulle vid ett tillfälle i början av 90-talet skära sig lite på bröstet, precis som hans hjälte Iggy Pop brukade göra. Skillnaden var den att Iggy brukade skära sig med en trasig flaska, Tyla bröt upp en ölburk och skar sig, väldigt djupt. Han hann strutta omkring lite innan han tittade ner och såg vad han hade gjort, då svimmande han. Det har tidigare cirkulerat en bild på såret och det var inte att leka med, tror han fick sys med 30 stygn, och nu har ett filmklipp som visar hela denna händelse dykt upp. Rock and roll dårskap på hög nivå.

/Mikael Ekström

fredag 19 februari 2010

Skivrecension

Mystic Prophecy

"Fireangel" 2009




Sjätte skivan ”Fireangel” dundrar igång med ”Across The Gates Of Hell”, där tysk/grekiska Mystic Prophecy faktiskt påminner mig litegrann om duktiga Evergrey. Skivbolaget har gett dem musiklabeln ”dark heavy power metal” och det innehåller ju inte lite.
Innan jag började lyssna hoppades jag mer på heavy och dark än power och stundtals får jag vad jag önskar, men tyvärr så kommer det power med i bilden ofta också. Till deras försvar kan jag säga att sångaren R.D. Liapakis är riktigt duktig och har ett brett register. Stundtals låter det relativt likt Tom Englund, men när Liapakis tar i så hör jag faktiskt även lite av Bruce Dickinsons briljanta stämma. Detta är faktiskt inte fy skam! Fast då jag inte är van vid att lyssna på just sådan här metal (från Tyskland, hehe) så orkar jag inte riktigt med alla låtar, ty det är många spår på ”Fireangel” – hela 11 stycken!
Av moraliska skäl kan jag tyvärr inte ge ett power metal band högre betyg än 2. Fast de kan få en guldstjärna i kanten för att de inte alls var usla.

Betyg: 2/5

Sara Andersson
Skivrecension

Vendetta

"Heretic nation" 2009




Vad är detta? Ofantligt mjuk heavy metal från Tyskland? Är det ovanligt eller har jag bara blivit bitter på gamla dar? Antingen så får ni lita på mig, eller lyssna med egna öron på ”Heretic Nation”, som är bandets andra skiva.
”My Revelation” är låten som ger mig lite mer än t ex låga bullranden från bilmotorer, men är ändå fjuttig i jämförelse med Iron Maiden till exempel. Jag tänker lite smått på Paul Di’Anno men sångaren har inte alls samma jävlar anamma som Paul hade i Maiden. Hela skivan blir alltså för långsam och föga originell, duger knappt att städa till. Denna skiva släpptes ju förra året och då kan man icke göra metal mjukare än man gjorde 1980!

Betyg: 1/5

Sara Andersson
Skivrecension

Missing Tide

"Follow the dreamer" 2009



Skoj är det, att när jag placerar ”Follow The Dreamer” i min dators brännare och spelar upp skivan, så dyker det upp japanska tecken istället för låttitlar på engelska. Är det med mening?
Det är också det enda som är roligt med Missing Tide från Danmark. Jag blir nästan mållös av hur tråkigt detta är och blir smådeprimerad av insikten att heavy metal kan låta så här.
Snälla, lyssna inte på detta! Sätt på en skiva med Maiden eller Judas istället och bortse från detta danska skräp som nog endast tilltalar dansbandsgubbar.

Betyg: 1/5

Sara Andersson
Skivrecension

Waltari

"The 2nd decade - In the cradle" 2008




Har du hört talas om finska Waltari? Det har i alla fall inte jag gjort. Men tydligen var de Finlands största musikexport under 90-talet. De spelar crossover och ”The 2nd Decade – In The Cradle” är en slags greatest hits, en samling med deras populäraste låtar under början av 2000.
Jag försöker lyssna väldigt noga på denna blandning av rock, techno, rap och metal för att se om jag känner igen något av materialet, kanske en liten melodislinga eller något… Men nej, allt är nytt för mig.
Jag kan tycka om ett fåtal band som sysslar med att blanda genres, men detta är inte min kopp té, det är för mycket pop. Och då och då känns det lite gubbrock över det hela, t ex i låtar som ”Helsinki”.
Något som för mig blir ganska bedrövligt är raplåten ”System Odda Aiggi”, som utöver rap har en matta av light-techno i bakgrunden. Det skulle kunna ha varit charmigt eller rätt så bra, som svenska Pain, men kommer aldrig så långt

Betyg: 2/5

Sara Andersson
Skivrecension

Borislav Mitic

"The Absolute" 2009




Borislav som föddes i Serbien började spela gitarr redan vid 11 års ålder.
Han hade den goda smaken att bli inspirerad av bland annat Jimi Hendrix och lärde sig själv spela till hans favoritskivor.
”The Absolute”, som är Borislavs tredje skiva, börjar med en massa fina riff som verkligen tyder på denna killes talang. Denna grabb tycker om att shredda!
Det låter även riktigt klassiskt emellanåt och det blir en behaglig blandning mellan det och låtar som känns ganska thrashiga.
Jag brukar personligen aldrig köpa rena gitarrplattor även fast jag älskar gitarren som instrument, men ”The Absolute” är helt klart godkänd. Jag får känslan av ett soundtrack till en spännande film. Jag imponeras mest av hur Borislav kunde ha fingrarna kvar när skivinspelningen var över.

Betyg: 2/5

Sara Andersson
Skivrecension

Angels of Babylon

"Kingdom of evil" 2009




När jag läser om Angels of Babylon blir jag lite småfnissig då jag ser att gruppen innehåller en medlem från Manowar, närmare bestämt trummisen Rhino.
Direkt så bestämmer jag mig för att detta nog inte är så seriös och tung metal och då jag kanske blir lite osäker om min åsikt om Angel of Babylons seriositet, så stärks min åsikt om deras brist på tyngd. Fast ”Kingdom Of Evil” är inte genomkass, andra spåret ”Apocalypse 2012” som verkar syfta på mayakalendern, rockar på rätt så bra.
Dock blir musiken lite trist, och man förväntar sig ändå mer utav en supergrupp, för utöver Rhino så finns här också en fd bassist i Megadeth. Det är alltså rutinerade män!
När ”Kingdom Of Evil” är bra så doftar skivan lite 70-tal och jag känner mig inte lika fientligt inställd till Rhino ens. Bäst jobb gör dock David Fefolt som inte endast låter power metal utan också kan skrika till lite rockigt.
Men i slutändan blir det ändå slätstruket och opersonligt.

Betyg: 1/5

Sara Andersson

torsdag 11 februari 2010

Casablanca



Casablanca är mer än bara en stad, en film eller ett legendariskt skivbolag. Det är numera även ett nytt hett band med rötterna i Cheap Trick-myllan. En samling rockande själar bestående av Ryan Roxie, Anders Ljung, Josephine Forsman, Erik Stenemo och Mats Rubarth.
Idag hade jag nöjet att sitta ner och snacka med Ryan och Anders på Rocket 95.3 FM
Nedan hittar ni länk till intervjun.

Casablanca på Rocket Radio

/Niclas Müller-Hansen

söndag 7 februari 2010

Skivrecension

Royal Republic

"We are royal" 2010




Malmös egna Royal Republic har en alldeles förträfflig debutplatta ute nu. 13 rock and roll låtar som får mig att tro på rockmusikens framtid igen. Det går snabbt, det är välspelat och Royal Republic har låtarna.
"Ett Hives med en sångare som kan sjunga", sa en polare, och det ligger något i det. Royal Republic har tagit alla bra ingredienser från rockhistorien och tillagat en riktigt kryddstark gryta. Jag förutspår att Royal Republic har en ljus framtid tillmötes, de har ett stort bolag i ryggen, de har ett utmärkt band namn, en lagom kaxig attityd och framförallt så har de låtarna. För rockstänkare som ”Tommy-Gun” och ”President’s Daughter” kan väl inte gå obemärkta förbi?

Betyg: 5/5

/Mikael Ekström
På tal om råttor. Ratt - Behind the music VH1.



Jag har länge sökt denna dokumentär och sedan en tid tillbaka ligger den nu uppe på YouTube. Fem avsnitt om ett av de bästa LA-banden och vi snackar lika mycket dekadens och galenskap som i Mötley Crüe-lägret.
Titta och njut av bandets uppgång och fall, samt det mycket tragiska slutet för gitarristen Robin Crosby.

/Niclas Müller-Hansen

lördag 6 februari 2010

Ratt på gång med nytt!



Jag har alltid varit svag för dessa råttor. De var ett av mina absoluta favoritband under 80-talet och det grämde mig något djävulskt att jag aldrig fick möjligheten att se dem live.
Numera består bandet förutom originalarna Pearcy, DeMartini och Blotzer, av Carlos Cavazo (Quiet Riot) och kringhoppande Robbie Crane (Vince Neil, Adler´s Appetite mfl).
Nya singelsläppet "Best of me" osar högoktanig ratt´n´roll a´la 80-talet och det faller faktiskt undertecknad i smaken, vilket jag aldrig kunnat tro.

/Niclas Müller-Hansen
Skivrecension

Four Year Strong

"Explains it all" 2009




Nej och åter nej! Vad sysslar ni med, Four Year Strong? Detta är alldeles jättemunter skatepop-punk och inte är det egna låtar utan covers från 90-talet! Fy skäms.
Det låter inte ens roligt, eller hur? Och det finns inget bra med denna skiva överhuvudtaget.
Four Year Strong levererar överglada versioner av bland andra ”Ironic” (Alanis Morissette), ”Spiderwebs” (No Doubt) och ”Bullet with butterfly wings” (Smashing Pumpkins) och förstör dem totalt.
Utöver de låtarna är ”Explains It All” full av superamerikanska rock-poplåtar.
Med hörlurar på sitter jag plågad i sinnet med en känsla av att jag tittar på en jättetråkig och förutsägbar amerikansk high school-film. Four Year Strong skulle passa så bra som filmmusik till en sådan film. Japp, dessa grabbars musik liknar Blink-182 och New Found Glory och det känns som musikindustrin har svämmat över av sådana här muntra band.
Jämfört med gammal engelsk punk är detta fruktansvärt dåligt och i hemlighet drömmer jag att de gamla engelska punkrävarna skall komma och slakta hela den amerikanska glada scenen. Men säg det inte till någon.

Betyg: 1/5

/Sara Andersson
Skivrecension

Fatal Smile

"World domination" (Digi/Rem) 2009



Suktar du efter lite svensk glam/sleaze? Då kanske Fatal Smile kan mätta din hunger. Detta Stockholmsbaserade band har turnerat med storheter som Dio, Wasp och Queensryche. Men tyvärr så suktar jag inte särskilt mycket efter sådan musik, vilket ju betyder att ”World Domination” inte imponerar på mig.
Hade jag däremot varit väldigt förtjust i band som Mötley Crüe, Doro och Bullet Boys så hade jag nog imponerats! Fatal Smiles räddning är att bandet inte fastnar helt i glamgenren utan låter en gnutta hårdrock också.
Sångaren Blade låter ganska bra, det blir inte för mycket tjutande eller gnyende, och gitarristen Y drar en del sköna riff. Ljudet på skivan är väldigt rock’n’roll och tillfredsställande och det vore väl skit annars eftersom Michael Wagener har mixat ”World Domination”. Det är ju mannen bakom skivor av Ozzy, Metallica och Accept.
Kort sagt är det inget fel på Fatal Smiles tredje album, låtarna är medryckande, men allt detta har gjorts förut några gånger!

Betyg: 2/5

/Sara Andersson

fredag 5 februari 2010

LA Times gillar Zombie!



Jag har alltid tyckt att Rob Zombie är lite kul. Numera verkar han visserligen syssla mer med film och tv än musik. Nyligen regisserade han ju ett avsnitt av übertråkiga "CSI: Miami" med David "Ta av glasögonen one linern" Caruso.
Dock gillar LA Times hans senaste skivalster "Hellbilly deluxe 2" och ger den betyget 3,5/4.

Zombierecension

/Niclas Müller-Hansen
At The Gates på bio!



/Niclas Müller-Hansen

tisdag 2 februari 2010

Intressant och givande intervju med Starchild.



Är du ett gammalt KISS-fan finns det alltid mängder med ny och gammal info att hitta. Efter att ha surrat runt på lite sidor hittade jag denna mycket läsvärda intervju från den officiella Paul Stanley siten. Visserligen publicerades den i oktober 2009, men det ger en intressant inblick i det nuvarande KISS-lägret.

Paul Stanley

Niclas Müller-Hansen

måndag 1 februari 2010

Wino: "I think people need music that isn´t so happy."



För alla fans av kultbandet Saint Vitus och doom, hittas en kortare intervju med Scott "Wino" Weinrich i SF Weekly.com via länken nedan.

Wino i SF Weekly

/Niclas Müller-Hansen