Intervju med Björn "Speed" Strid i Soilwork.
För en tid sedan gästade ett av Sverigest hårdast turnerande band Stockholm och befann sig under några dagar åter på svensk mark.
Det senaste året har Soilwork gjort mer än 200 spelningar världen över. Senaste albumet "The living infinite" har mötts av överlag strålande kritik och gjort att bandet bl a genomfört sina första spelningar i Kina.
Björn berättade bl a om turnerandets baksida, men även om ny platta med The Night Flight Orchestra, flygrädsla och att det kanske är dags att börja pensionsspara.
Hur känns det att nästan spela på hemmaplan igen?
Björn: Efter alla de jävla resorna vi gjort, Kina, Australien, Mexico City och fan och hans moster, så känns det ganska gott att vara typ hemma.
Hur har mottgandet varit för plattan på alla dessa ställen?
Björn: Det känns jävligt bra. I Australien började vi ju ganska tidigt. Vi var där första gången 2003, så där märker vi att det är väldigt stabilt. Kina är en helt ny marknad. Vi spelade i Shanghai, Peking, Harbin och Changchun. Det var långt uppe i norra Kina. Harbin ligger rakt över gränsen till Vladivostok. En vecka efter att vi kom hem stängde de ner hela staden på grund av smog. Man kunde inte se något framför sig och det var ingen rolig upplevelse. Men visst har det märkts. Festivalerna har gått jäkligt bra.
Hur är det att spela i Kina?
Björn: Showerna var bra och så och vi hade trevligt folk omkring oss, men att sova tre timmar per natt och seda flyga till nästa stad är jävligt intensivt. Det är så mycket folk och det är så mycket smog och det mesta är ganska deprimerande och grått. Åtminstone norrut. Sedan hade vi meet and greets och alla var jättetrevliga, men självklart ganska dåliga på engelska, förutom möjligtvis Shanghai. Det var ganska blandat dock. Många från Ryssland som flög dit och det var nästan 50-50 med utlänningar och kineser. Det är säkert en marknad som kommer att växa.
Hur ser det ut framöver nu?
Björn: Vi spelar i Europa fram till 1:e december och sedan har vi ett break på tre månader. Vi behöver det för vi har säkert gjort 200 spelningar det här året.
Det måste vara svårt att göra så att det inte bara blir en dag på jobbet?
Björn: Jo, men det är helt omöjligt. (skrattar) Man får ha lite fantasi, men ibland är det bara att man måste göra en USA-turné och det är ju trevligt, fast den var kanske lite lång då den varade i nio veckor och vi hade två dagar ledigt. Det är ju ganska extremt, så det lär vi inte göra om igen. Men det ska ju göras och vi hade skitkul, men de två sista veckorna gick det ju knappt att motivera sig till att gå upp på scen. Samtidigt kände man ju sig dum mot fansen som betalat, så man gav ju ändå allt, men just den där känslan att bara sitta där...
Var går gränsen för att inte genomföra ett gig?
Björn: Det ska krävas jävligt mycket. Vi har inte ställt in många gig med kort notis. Jag har spelat med 41 graders feber och allt möjligt, vilket jag nog inte skulle ha gjort, men jag gjorde det ändå. (skrattar)
Det här är ju något ni valt att göra och det är en dröm för många, men vad man än jobbar med så infinner ju sig tristessen förr eller senare. Många tror nog att det är lite glamoröst.
Björn: Jo, med till att börja med så är det ganska så glamoröst att man kan få hålla på med något som man är jävligt intresserad av och att man lever på det. För mig är det ganska glamoröst. Sedan kommer allt det där man inte vill syssla med. Business vill man egentligen inte syssla med, men man är tvingad till att göra det.
Även om ni har folk omkring er, så kan ni ju inte vara helt gröna vad gäller sådant? Ni måste väl ha en hel del koll vad gäller business i och med att det finns många fula fiskar inom branschen?
Björn: Absolut. Det beror ju på vem du är, personlighet och bakgrund och beroende på hur intresserad du är. För många av oss i bandet så fanns det ju inte någon businessplan överhuvudtaget när vi startade det här bandet. (skrattar) Det var mest att man fick en sådan jäkla kick av det.
Är någon i bandet mer intresserad av den biten än de andra?
Björn: Vi är nog alla ganska intresserade... eller fel ord, vi är involverade i det. Intresserad vetefan om någon är? Samtidigt har man ju lärt sig. Jag är 35 och man måste ju så klart dra in kosing, annars går det inte om man någon gång ska kunna bilda familj. Så är det ju och sedan får folk säga vad de vill.
Apropå USA. Jag snackade nyligen med sångaren i kanadensiska Monster Truck och han spydde galla över spelställen i västerlandet. Väldigt eftersatt och inte alls så organiserat som här.
Björn: Herregud ja! Du ska vara glad om det finns en fungerande toalett. Dock är det fortfarande en stor marknad och folk får hålla på. Det är helt sjukt! Vissa ställen hade ju vi här jämnat med marken. Toaletten har inte fungerat på tre veckor och när du kommer in ligger där en limpa med vitt bröd och French jävla senap! That´s it! Att de dessutom kommer undan med det är helt vansinningt. Folk är helt nerrökta och jobbar på ställena och är helt off. Det kan vara frustrerande ibland. Spelar man sedan på lite större ställen så är det så klart en annan nivå, men man vet ju aldrig vad man får.
Efter ert break på tre månader, vad har ni tänkt er då?
Björn: Vi har lite planer på en ganska så kort europasväng i mars och sedan blir det festivaler igen i sommar. Kanske blir det en USA-resa till och eventuellt Sydamerika, men det är inte bekräftat ännu.
Då har ni snart täckt allt. Var Kina nytt den här vändan?
Björn: Ja, Kina var första gången och Mexico City var också första gången och det var jävligt häftigt. Det var loco, men inte så loco som jag trott. Själva publiken var det, men allt runt omkring och när man träffade fans var det jäkligt soft. Någonstans har man ju fått en bild av att de ska slita och dra i en och vara helt fanatiska, men det var skittrevliga och skulle pussa en på huvudet. Det var på ett trevligt sätt och jag gillade det som fan.
Finns det några länder kvar som ni verkligen vill spela i?
Björn: Man vill ju gärna Sydamerika, även om jag är så förbannat trött på flyga varenda dag. Folk tycker väl att man är en jäkla lyxlirare, men sover inte jag så blir jag knäpp i huvudet. Man kanske kommer till hotellet vid midnatt efter en spelning och så vet man att man har fyra timma att sova och då måste du sova, annars fungerar du inte nästa dag, vilket gör att man blir stressad och sover inte alls.
Det kan ju inte funka att vara flygrädd så mycket som ni reser?
Björn: Nej och det är ju jag. (skrattar) Det har gått i vågor som fan. När vi började turnera så var jag ganska flygrädd, men sedan gick det över ett tag för att sedan komma tillbaka igen. Kanske är det med den här åldern att man får dödsångest? Jag vet inte vad detär, men det blir ju att man tar sig en drink innan. När vi spelade i Australien och Kina var det 22 flyg på två och en halv vecka och inte mycket sömn.
Har ni skrivit något nytt nu när ni varit ute?
Björn: Nej, inte direkt, men jag tror vi eventuellt kommer att skriva lite på den här turnén. Få med lite prylar och spela in lite. Sedan får man se om man får någon inspiration och privattid.
Men att resa så mycket som ni gör måste ju ge en hel del inspiration?
Björn: Oh ja, men det kommer ofna när man kommer hem. Det är svårt när man är ute och det är stressigt. Vi fick definitivt blodad tand i och med nya plattan och det känns som att vi snudat vid något nytt och kan utveckla bandet.
Hur går det med ditt andra projekt, The Night Flight Orchestra?
Björn: Vi spelar på Sweden Rock Festival. Vi gjorde ju vår debutspelning i Linköping av alla ställen i somras. Vi ska även spela in en ny platta nu efter jul. Det blir till att sitta i studion i två, tre veckor. Den kommer kanske i maj. Vi får se.
Blir det bara spelningar här och där? Ingen större turné?
Björn: Det är svårt i och med att vi ligger på ett ganska litet bolag. Det bästa tror jag hade varit att göra en sådan där casinoturné i USA, som förband till Styx eller något. Det hade varit jävligt roligt! Vi tar gärna spelningar, men man vill inte bli ihopbuntad med något stonerband. Det ska väl helst finnas några gemensamma nämnare.
Som band måste ju tankarna finnas om att spela på större och större ställen? Tittar ni på ett band som In Flames och undrar vad det är de gjort som fått dem att komma dit de är?
Björn: Ja, det är ju en jävla maskin. Något som de har gjort, som vi inte har gjort, är att investera. Vi har väl börjat göra det mer och mer på senare år, att man inte bara ställer upp instrumenten och spelar samma setlista, men sedan gör det ju inte saken lättare av att vi bor över hela planeten. Jag tror det är viktigt att ha något nytt varje gång att visa upp, så det inte är samma jävla show on the road varenda gång. Det är klart att man inspireras av band som tagit sig så långt, men vi har ju också tagit oss väldigt långt, fast inte på den nivån. Det krävs ganska mycket av en nuförtiden. Det är en enorm konkurrens och man måste stå ut, men den första ingrediensen måste ju vara bra musik och det är ju inte alla som har det. Åtminstone har vi det och för mig är det så fruktansvärt viktigt. Det måste finnas passion i musiken och man ska känna det. Sedan vill man gärna ge en show också och det är viktigt att man ger en jävla show till folk som betalar.
Om det nu blir så att man fortsätter att spela på samma typ av ställen och inte kommer upp riktigt till nästa nivå, kommer det fortfarande vara lika kul?
Björn: Man pallar nog inte göra det för evigt, det tror jag inte. Man blir nog ganska trött på det. Man vet ju aldrig heller. Det finns så fruktansvärt många band som älskar det. Sådana där riktiga musikerband och ibland känner man att man fortfarande inte nått ”the average metal band”. Man vill ju dela med sig av något man är väldigt stolt över. Vad gäller In Flames så tror jag framförallt att de har ett jävligt bra namn. Folk nämner inte de ofta, men jag tror det är ett jävligt stort bidrag till hela gejen. Jag tror att gemene man tar till sig ett sådant namn. Det är iögonfallande.
Soilwork är ju också ett bra namn.
Björn: Det är ett namn där ingen hör vad man säger. Man får alltid säga det två gånger. För de som inte vet, får man alltid säga det två gånger. På engelska, när man är ute på vägarna, blir det: ”Ya´ll in a band ?” (sagt med bred sydstatsdialekt). ”What´s the name of the band?” och vi svarar “Souilwörk!” (på bred skånska) och svaret blir “Ok, so ya´ll farmers?”. (skrattar) Men jag tycker fortfarande att det står för vad vi låter som och så vidare. Vi är ett hårt jobbande band och är lite underdogs.
Hur blev det med ditt och Flinks flyttande? Ni skulle ju båda utomsocknes, så att säga.
Björn: Han blev kvar och jag hattar fortfarande. Nu har jag inget ställe i Sverige, utan jag är ju baserad i Toronto. Jag har inte flyttat helt och hållet och föräldrarna börjar bli äldre. Det är svårt.
Ja, apropå det, hur ligger det till med pensionssparandet? Sysslar man med det?
Björn: Nej, men det borde man göra. Det är något jag måste ta tag i. (skrattar)
/Niclas
fredag 29 november 2013
onsdag 27 november 2013
Jag intervjuade en pedofil.
I maj 2002 intervjuade jag Ian i en radiostudio. Inte världens mest pratglade typ, men trevlig. En pretty boy. Hans band var inte särskilt intressant och kändes som ett i mängden.
När man nu läser om de fruktansvärda brott hans erkänt sig skyldig till, vänder det sig i magen. Höll han redan då på med sina hemskheter? Troligtvis. Vad gjorde han när han var på besök i Sverige? Blev något barn utsatt här? Ett ungt fan kanske?
På frågan om de spelade kort när de var i Vegas svarade han: "No, we´re just not into gambling. I don´t understand it. I don´t understand the attraction of it. Las Vegas is evil."
Las Vegas ondhet ter sig fjuttig mot de horribla övergrepp han begått mot barn.
Läs om hans brott HÄR, men en varning är nog på sin plats.
/Niclas
I maj 2002 intervjuade jag Ian i en radiostudio. Inte världens mest pratglade typ, men trevlig. En pretty boy. Hans band var inte särskilt intressant och kändes som ett i mängden.
När man nu läser om de fruktansvärda brott hans erkänt sig skyldig till, vänder det sig i magen. Höll han redan då på med sina hemskheter? Troligtvis. Vad gjorde han när han var på besök i Sverige? Blev något barn utsatt här? Ett ungt fan kanske?
På frågan om de spelade kort när de var i Vegas svarade han: "No, we´re just not into gambling. I don´t understand it. I don´t understand the attraction of it. Las Vegas is evil."
Las Vegas ondhet ter sig fjuttig mot de horribla övergrepp han begått mot barn.
Läs om hans brott HÄR, men en varning är nog på sin plats.
/Niclas
Maffig Slayerläsning.
Bara som sådan där kindlevariant, men man kan kanske hoppas på att den kommer som "riktig" bok. Hur som haver är den fullmatad med allehanda godis.
Mer info HÄR
/Niclas
Bara som sådan där kindlevariant, men man kan kanske hoppas på att den kommer som "riktig" bok. Hur som haver är den fullmatad med allehanda godis.
Mer info HÄR
/Niclas
söndag 24 november 2013
Intervju med Marcus Jidell i Avatarium.
Avatarium är Leif Edlings senaste projekt. Det som började som fyllesnack med Mikael Åkerfeldt och Nicke Andersson resulterade senare i ett band med kvinnlig sångare, trummisen från Tiamat och en gitarrist som brutit med sitt band Evergrey.
Jag ringde upp gitarristen Marcus Jidell för att höra mig för om den nya doomkometen på Sveriges musikhimmel.
Ni har fått fina recensioner.
Marcus: Ja, det är ju fantastiskt. När vi gjorde det här hade vi ingen aning om vad folk skulle tycka. Vi försökte bara gör något som vi själva skulle tycka var intressant. Det kunde bli precis hur som helst, kände vi, men vi började förstå lite när vi fick intressenter från flera olika skivbolag och det på ett sätt som inte jag varit med om förut. Det kändes att folk tyckte att det var något annorlunda och speciellt.
Hur gick ni tillväga som nytt band? Satt ni själva och kontaktade tänkbara skivbolag eller gjorde någon det åt er?
Marcus: Vi slängde upp en soundcloudlänk, som inte var offentlig och så kontaktade vi lite olika bolag och sa att de kunde få lyssna lite. Det var så vi gjorde helt enkelt. Jag skickade till SPV bland annat, men de svarade inte överhuvudtaget i och med att de har Evergrey. De svarade inte ens på mail, men det var många andra som lyssnade och tyckte det var bra och då hade vi den turen att vi kunde välja mellan några olika bolag. Nuclear Blast la fram en jäkligt bra plan och var väldigt ihärdiga och sugna på att jobba med oss.
Finns det redan nu en tanke på album nummer två och har de då option på den?
Marcus: Jo, det finns helt klart en tanke på platta nummer två. Det är alltid intressant med en ny skiva. Vi är ju inte som så att vi gör en skiva och så funkar det inte med det här bandet och då vill de ha ett nytt band. Vi gör någonting som vi älskar att göra och vi vill ju göra fler plattor. Den här plattan har varit skitkul att göra och nu vill vi ju fortsätta och utveckla det vidare. Vad andra än tycker så kommer vi jobba vidare med det här. Har vi ett skivbolag som kan backa upp oss, så gör det ju saken lättare. Man kör på och ibland diggar någon det man gör och ibland gör de det inte.
Hur långt tillbaka känner du och Leif Edling varandra?
Marcus: Det började väl för en fem, sex år sedan när jag blev tillfrågad att vikariera i Krux. Det var ett gig i Holland och det var något jag tyckte var jättegrymt. Det var första gången vi åkte iväg och spelade tillsammans. Vi hade ju träffats tidigare, men mest bara bytt några ord. Nu lärde man ju känna honom lite grann och resten av det gänget. Matte från Candlemass vickade också och det var jättekul. Efter det så blev jag tillfrågad att vicka i Candlemass också, vilket också var otroligt roligt och där vickade jag både som leadgitarrist och kompgitarrist. Det är så vi lärt känna varandra, genom att jag varit med ibland när de behövt en gitarrist. Då har vi känt att det är jäkligt kul att spela tillsammans och att det varit schysst att bara hänga också, vilket är jävligt viktigt. Man spelar ju i två timmar max och sedan är det 22 timmar kvar på dygnet och då är det trevligt om folk är softa att hänga med.
Om jag förstått det rätt, så var det egentligen tänkt att bandet skulle bestå av Mikael Åkerfeldt och Nicke Andersson, eller?
Marcus: Jo, just det. De hade setts på fyllan och kommit på att de skulle bilda ett band. Sedan blev det att ingen av de andra hade tid och då satt Leif där helt plötsligt med låtar som han skrivit ihop. Han kände att de var bra och ville pröva att göra något och då kontaktade han mig istället eftersom jag har en studio och sitter och jobbar jämt. Han ringde och frågade om jag kunde hjälpa honom att spela in några låtar och så började det. När vi sedan började jobba tillsammans kändes det grymt roligt. Han visste inte riktigt vad han skulle göra med det, om det skulle bli en soloplatta eller annat. Han ville bara testa att spela in låtarna och när vi satt och gjorde det här tillsammans, blev det jäkligt kreativt och kul. Jag fick verkligen tillföra mycket av min feeling i det och arrade och härjade rätt bra i låtarna. Otroligt kreativt och roligt. Sedan behövde vi någon som kunde lägga sång med jäkligt bra feeling på demolåtarna. Någon som inte hade det vanliga metalhärjandet utan någon som kunde tillföra mer emotionell och bluesig feeling och då visste jag en person som hade det. Jag frågade Jennie om hon kunde lägga sång på demon, för då tänkte vi att om hon lägger en bra sång, så kan en annan sångare lyssna på det och fatta grejen. När vi sedan hörde hennes sång så var det klart.
Ni hade alltså en manlig sångare i tankarna från början?
Marcus: Ja precis. Vi hade några stycken och vi snackade bl a om Doogie White. Jag spelade lite på hans soloplatta och var lite engagerad i den och kände att han är jäkligt bra. Då skulle man ha jäkligt bra demos som han kan lyssna på och fatta feelingen, så det inte bara blir det vanliga köret. Men som sagt, det blev så jäkla bra med Jennie.
Hur långt gånget var det med Doogie White? Hade ni kontaktat honom?
Marcus: Jag tror att vi lite vagt hade vidrört ämnet tillsammans med honom. Han är ju jäkligt bra och det hade säkert blivit skitbra med honom också. Skillnaden mot någon annan är väl att Jennie tillförde så mycket av sig själv och sket i de där hårdrocksklyschorna. När hon började sjunga kunde vi spinna vidare på hur hon tog sig an låtarna och då kunde vi pusha henne ännu mer och utveckla och göra det ännu mer dynamiskt. Det blev liksom en nivå till i musicerandet när hon klev in.
Med doomelementet och henns ljusa röst förs tankarna till mörker och ljus, natt och dag, på något vis.
Marcus: Ja, det tycker jag låter schysst. Det är mycket dynamik i låtarna och det finns både det lätta och mjuka och så finns det också det riktigt tunga, hårda och mörka. Det känns bra.
Hur hade du koll på henne? Hade ni jobbat ihop tidigare?
Marcus: Ja, hon och jag träffades genom att vi jobbade tillsammans, vi spelade tillsammans. Jag visste att hon var grym och vi har gjort lite saker tillsammans som inte blivit något. Hon har inte försökt slå sig fram som sångerska, utan hon har ju ett deltidsjobb sidan om sitt musicerande för hon vill inte göra vad som helst musikaliskt. När sedan det här dök upp tyckte hon det var skitkul.
Finns det något bokat på konsertfronten?
Marcus: Just nu håller vi på att prata om releasefesten i Stockholm i december och vi är så jäkla sugna på att spela. Det är kul att dra ihop lite folk och sedan tänkte vi nog köra några låtar live också. Annars är vi i förhandlingar med bokningsagenturer just nu. Vi har fått flera anbud, vilket också är roligt. I vanliga fall måste man ju själv tjata sig in på ställen, men nu hör folk av sig själva. Vi vill ju ut och lira och själv skulle jag gärna åka ut imorgon och turnera. Till våren kommer det börja hända saker som vi vet redan nu. Vi är i förhandling med bokningsbolag och har anbud från olika festivaler. Vi är sjukt taggade på att lira.
Snackar vi Sverige eller även utlandet?
Marcus: Både och faktiskt. Vi vill spela. Jag älskar att spela in och skriva musik och göra en skiva och just det här har varit sjukt kul, men livegrejen är också så fantastiskt rolig och framförallt när man kan få in improvisation i det. Jag har ju blues och jazz-tänket hur jag musicerar och jag älskar när det finns utrymme för improvisation och allt inte är totalt strukturerat. Att det kan bli lite olika versioner vid olika tillfällen och i det här bandet har vi verkligen de ställena i vissa låtar där man kan sväva ut och det kan hända lite vad som helst. Det är kul att vi har det.
Hur blir det live? Blir det hela plattan och sedan slänga in en låt med Candlemass på slutet eller något med Evergrey som extranummer?
Marcus: (skrattar) Nej, det tänker vi inte göra. Vi får väl se. Redan nu har vi en timmes show, men vi håller på att prata lite om det. Det finns redan en eventuellt ny låt och sedan är vi musiknördar i hela bandet och lyssnar på en massa ko0nstiga låtar som ingen annan orkar lyssna på. Det finns en massa förslag och Leif håller på och dividerar om allt från låtar med Mountain till vad som helst. Det finns många låtar vi tycker skulle vara kul att ge oss på och göra vår egna versioner på.
Inte ”Mississippi queen” då, utan något annat?
Marcus: (skrattar) Nej precis. Den får faktiskt vara, men det är en grym låt som så.
Du nämnde en ny låt. Hur mycket material finns liggandes som inte kom med på plattan?
Marcus: Jag tror det fanns en eller två låtar som inte blev klara eller som inte fick plats. Det finns lite låtar kvar. I processen gick de flesta låtarna ganska snabbt att få klara, men vissa fick vi jobba ett tag med. Låten ”Avatarium” hade en helt annan refräng från början, så en del av låtarna fick vi tänka om med. Sedan fanns den här låten kvar och den hade vi en idé om att den skulle vara med på EP´n, men vi hann inte bli klara med den. Men det är bara bra för det är en grym låt så den kan komma på nästa platta och det känns ju bra att det finns material redan nu.
Låten ”Boneflower” förstår jag handlar om en skog dit folk går för att ta livet av sig? Det finns ju en skog i Japan tror jag, som är känd för det.
Marcus: Det kan vara en influens. Alla texter är skrivna på ett poetiskt sätt och det har varit en av de saker vi velat. Det är ju Leif som skrivit dem.
”Boneflower” och Moonhorse”, det är lite röka på-titlar?
Marcus: (skrattar) Jo, men man gillar ju den grejen, när musiken är lite nedrökt för då finns det där otippade i den. Det är lite som att vad som helst kan hända och att det finns, det älskar jag. Att det flippas ut och inte bara är för intellektuellt, utan att det blir saker som kan hända i stunden och det är så i både texter och musik. Det tycker jag är bra när du säger så. (skrattar)
Var kom bandnamnet ifrån? Ni är inte rädda för att folk ska gå omkring och kalla er för Akvarium istället?
Marcus: (skrattar) Precis. Vi brukar säga det själva. (skrattar) En avatar är ju en halvgud och ett avatarium, tänkte vi, är någonstans där man tillber halvgudar och där man sitter och har kontakt med andra väsen eller dimensioner. Det kan vara vad som helst och det är också något som blir väldigt abstrakt på samma sätt som vi vill att texterna ska vara ibland och musiken också. Man ska inte förstå allting. Vissa grejer vill man bara känna. Varför tycker man att det går rakt in i hjärtat när en gitarrist ta en ton? Det vet man ju inte riktigt, men det är ju den där grejen man försöker få fram, det som gå rakt in i hjärtat. Det är det vi strävat efter hela tiden.
Är det ett rent ”hitta på-ord”? Jag googlade och hittade bara saker om er.
Marcus: Ja, det kan man vä säga. Det finns jävligt lite om det, men jag tror inte att vi hittat på det själva, utan det har förekommit tidigare, men det är väldigt ovanligt. Jag tycker det är coolt för det passar på något vis till vår grej.
Ni satsade på en mer organisk och levande inspelning och att det inte skulle vara så mycket datorer?
Marcus: Ja precis. Dels är det känslan när man spelar in, att vi försöker tänka att datorn är en bandspelare och vi håller inte på att redigera och ändra och flytta, utan vi spelar bara in det. Min erfarenhet är att när folk börjar ändra på saker så blir det bara sämre. Sedan är det vilka grejer man använder när man spelar in. Det var viktigt. Vi försökte få fram det där varma, fina ljudet som finns på de där skivorna man själv gillar från 60 och 70-talet. Utan att för den sakens skull göra en typisk retrogrej, för det vill vi inte heller. Vi är inget retroband, men vi gillar när trummor låter trummor och gitarr låter gitarr.
Leif, är han en snäll diktator? Är det hans band och ni andra är bara...?
Marcus: Slaves? (skrattar) Han är the master och vi bugar när vi går in och går sedan ut baklänges bugandes. (skrattar) Nej, men han är grymt cool och han vill ju ha ett band. Han skriver låtarna, men de är ändå som skisser och det finns otroligt mycket kvar att göra rent tonalt och arrangemansmässigt. Han har sagt åt mig och Jennie att skriva mer. Vi har delat upp det ganska bra, att vi sitter och gör olika grejer. Jag och Lars tar hand om bokningsfrågor och han vill verkligen inte vara den där killen som gör allting och han är jäkligt bra på att släppa in folk. Han har inget extremt kontrollbehov utan det är mer som, ”Ok, om du tycker det där är coolt, så kör vi på det!”. Han är jäkligt skön att jobba med.
Om vi snackar Evergrey då, det är helt finito för dig? Var det tjafs?
Marcus: Ja, det blev ju det. Tjafs och tjafs. Vi kunde inte mötas riktigt i hur vi ville att vi skulle jobba vidare. Det var väl inte slagsmål direkt, men ibland är det så. Man kör på ett tag och sedan kommer man inte längre.
Det måste ju vara lite som en skilsmässa?
Marcus: Ja, det är skitsvårt och jättetråkigt, det är det inget snack om. Det är ett jävligt bra band och alla är jävligt bra musiker. Tom (Englund) är ju en begåvad snubbe, så det är klart att det är jättetråkigt, men det bara blev så.
Ingen co-headlineturné de närmsta åren då?
Marcus: Det vet man aldrig. (skrattar)
Du har ju spelat med en del intressanta musiker, bl a Bruce Kulick.
Marcus: Bruce var en jäkla massa år sedan. Han gjorde en skandinavienturné och körde gamla KISS-låtar och det var jäkligt roligt. Det är alltid väldigt lärorikt att spela med dem som varit med ett x antal år i branschen. Jag har ju gjort saker med Bernie Marsden, Micky Moody och Lee Kerslake och varenda gång man gör en sådan grej, blir man tio gånger bättre på gitarr för de har så mycket erfarenhet. Man lyssnar, pratar med dem och frågar vilken musik de lyssnade på när de växte upp och att bara diskutera musik med sådana gubbar gör att man blir jäkligt mycket bättre. Det har varit en fantastisk skola. Jag spelar jäkligt mycket slide på nya plattan och jag fick ett sliderör av Micky Moody, som han använt, och han lärde mig hur mycket som helst under de dagarna jag hängde med honom. Tack vare det lirar jag mycket slide och sitter och övar på det och försöker utveckla det ännu mer. Micky Moody är en fantastisk slidegitarrist.
/Niclas
Avatarium är Leif Edlings senaste projekt. Det som började som fyllesnack med Mikael Åkerfeldt och Nicke Andersson resulterade senare i ett band med kvinnlig sångare, trummisen från Tiamat och en gitarrist som brutit med sitt band Evergrey.
Jag ringde upp gitarristen Marcus Jidell för att höra mig för om den nya doomkometen på Sveriges musikhimmel.
Ni har fått fina recensioner.
Marcus: Ja, det är ju fantastiskt. När vi gjorde det här hade vi ingen aning om vad folk skulle tycka. Vi försökte bara gör något som vi själva skulle tycka var intressant. Det kunde bli precis hur som helst, kände vi, men vi började förstå lite när vi fick intressenter från flera olika skivbolag och det på ett sätt som inte jag varit med om förut. Det kändes att folk tyckte att det var något annorlunda och speciellt.
Hur gick ni tillväga som nytt band? Satt ni själva och kontaktade tänkbara skivbolag eller gjorde någon det åt er?
Marcus: Vi slängde upp en soundcloudlänk, som inte var offentlig och så kontaktade vi lite olika bolag och sa att de kunde få lyssna lite. Det var så vi gjorde helt enkelt. Jag skickade till SPV bland annat, men de svarade inte överhuvudtaget i och med att de har Evergrey. De svarade inte ens på mail, men det var många andra som lyssnade och tyckte det var bra och då hade vi den turen att vi kunde välja mellan några olika bolag. Nuclear Blast la fram en jäkligt bra plan och var väldigt ihärdiga och sugna på att jobba med oss.
Finns det redan nu en tanke på album nummer två och har de då option på den?
Marcus: Jo, det finns helt klart en tanke på platta nummer två. Det är alltid intressant med en ny skiva. Vi är ju inte som så att vi gör en skiva och så funkar det inte med det här bandet och då vill de ha ett nytt band. Vi gör någonting som vi älskar att göra och vi vill ju göra fler plattor. Den här plattan har varit skitkul att göra och nu vill vi ju fortsätta och utveckla det vidare. Vad andra än tycker så kommer vi jobba vidare med det här. Har vi ett skivbolag som kan backa upp oss, så gör det ju saken lättare. Man kör på och ibland diggar någon det man gör och ibland gör de det inte.
Hur långt tillbaka känner du och Leif Edling varandra?
Marcus: Det började väl för en fem, sex år sedan när jag blev tillfrågad att vikariera i Krux. Det var ett gig i Holland och det var något jag tyckte var jättegrymt. Det var första gången vi åkte iväg och spelade tillsammans. Vi hade ju träffats tidigare, men mest bara bytt några ord. Nu lärde man ju känna honom lite grann och resten av det gänget. Matte från Candlemass vickade också och det var jättekul. Efter det så blev jag tillfrågad att vicka i Candlemass också, vilket också var otroligt roligt och där vickade jag både som leadgitarrist och kompgitarrist. Det är så vi lärt känna varandra, genom att jag varit med ibland när de behövt en gitarrist. Då har vi känt att det är jäkligt kul att spela tillsammans och att det varit schysst att bara hänga också, vilket är jävligt viktigt. Man spelar ju i två timmar max och sedan är det 22 timmar kvar på dygnet och då är det trevligt om folk är softa att hänga med.
Om jag förstått det rätt, så var det egentligen tänkt att bandet skulle bestå av Mikael Åkerfeldt och Nicke Andersson, eller?
Marcus: Jo, just det. De hade setts på fyllan och kommit på att de skulle bilda ett band. Sedan blev det att ingen av de andra hade tid och då satt Leif där helt plötsligt med låtar som han skrivit ihop. Han kände att de var bra och ville pröva att göra något och då kontaktade han mig istället eftersom jag har en studio och sitter och jobbar jämt. Han ringde och frågade om jag kunde hjälpa honom att spela in några låtar och så började det. När vi sedan började jobba tillsammans kändes det grymt roligt. Han visste inte riktigt vad han skulle göra med det, om det skulle bli en soloplatta eller annat. Han ville bara testa att spela in låtarna och när vi satt och gjorde det här tillsammans, blev det jäkligt kreativt och kul. Jag fick verkligen tillföra mycket av min feeling i det och arrade och härjade rätt bra i låtarna. Otroligt kreativt och roligt. Sedan behövde vi någon som kunde lägga sång med jäkligt bra feeling på demolåtarna. Någon som inte hade det vanliga metalhärjandet utan någon som kunde tillföra mer emotionell och bluesig feeling och då visste jag en person som hade det. Jag frågade Jennie om hon kunde lägga sång på demon, för då tänkte vi att om hon lägger en bra sång, så kan en annan sångare lyssna på det och fatta grejen. När vi sedan hörde hennes sång så var det klart.
Ni hade alltså en manlig sångare i tankarna från början?
Marcus: Ja precis. Vi hade några stycken och vi snackade bl a om Doogie White. Jag spelade lite på hans soloplatta och var lite engagerad i den och kände att han är jäkligt bra. Då skulle man ha jäkligt bra demos som han kan lyssna på och fatta feelingen, så det inte bara blir det vanliga köret. Men som sagt, det blev så jäkla bra med Jennie.
Hur långt gånget var det med Doogie White? Hade ni kontaktat honom?
Marcus: Jag tror att vi lite vagt hade vidrört ämnet tillsammans med honom. Han är ju jäkligt bra och det hade säkert blivit skitbra med honom också. Skillnaden mot någon annan är väl att Jennie tillförde så mycket av sig själv och sket i de där hårdrocksklyschorna. När hon började sjunga kunde vi spinna vidare på hur hon tog sig an låtarna och då kunde vi pusha henne ännu mer och utveckla och göra det ännu mer dynamiskt. Det blev liksom en nivå till i musicerandet när hon klev in.
Med doomelementet och henns ljusa röst förs tankarna till mörker och ljus, natt och dag, på något vis.
Marcus: Ja, det tycker jag låter schysst. Det är mycket dynamik i låtarna och det finns både det lätta och mjuka och så finns det också det riktigt tunga, hårda och mörka. Det känns bra.
Hur hade du koll på henne? Hade ni jobbat ihop tidigare?
Marcus: Ja, hon och jag träffades genom att vi jobbade tillsammans, vi spelade tillsammans. Jag visste att hon var grym och vi har gjort lite saker tillsammans som inte blivit något. Hon har inte försökt slå sig fram som sångerska, utan hon har ju ett deltidsjobb sidan om sitt musicerande för hon vill inte göra vad som helst musikaliskt. När sedan det här dök upp tyckte hon det var skitkul.
Finns det något bokat på konsertfronten?
Marcus: Just nu håller vi på att prata om releasefesten i Stockholm i december och vi är så jäkla sugna på att spela. Det är kul att dra ihop lite folk och sedan tänkte vi nog köra några låtar live också. Annars är vi i förhandlingar med bokningsagenturer just nu. Vi har fått flera anbud, vilket också är roligt. I vanliga fall måste man ju själv tjata sig in på ställen, men nu hör folk av sig själva. Vi vill ju ut och lira och själv skulle jag gärna åka ut imorgon och turnera. Till våren kommer det börja hända saker som vi vet redan nu. Vi är i förhandling med bokningsbolag och har anbud från olika festivaler. Vi är sjukt taggade på att lira.
Snackar vi Sverige eller även utlandet?
Marcus: Både och faktiskt. Vi vill spela. Jag älskar att spela in och skriva musik och göra en skiva och just det här har varit sjukt kul, men livegrejen är också så fantastiskt rolig och framförallt när man kan få in improvisation i det. Jag har ju blues och jazz-tänket hur jag musicerar och jag älskar när det finns utrymme för improvisation och allt inte är totalt strukturerat. Att det kan bli lite olika versioner vid olika tillfällen och i det här bandet har vi verkligen de ställena i vissa låtar där man kan sväva ut och det kan hända lite vad som helst. Det är kul att vi har det.
Hur blir det live? Blir det hela plattan och sedan slänga in en låt med Candlemass på slutet eller något med Evergrey som extranummer?
Marcus: (skrattar) Nej, det tänker vi inte göra. Vi får väl se. Redan nu har vi en timmes show, men vi håller på att prata lite om det. Det finns redan en eventuellt ny låt och sedan är vi musiknördar i hela bandet och lyssnar på en massa ko0nstiga låtar som ingen annan orkar lyssna på. Det finns en massa förslag och Leif håller på och dividerar om allt från låtar med Mountain till vad som helst. Det finns många låtar vi tycker skulle vara kul att ge oss på och göra vår egna versioner på.
Inte ”Mississippi queen” då, utan något annat?
Marcus: (skrattar) Nej precis. Den får faktiskt vara, men det är en grym låt som så.
Du nämnde en ny låt. Hur mycket material finns liggandes som inte kom med på plattan?
Marcus: Jag tror det fanns en eller två låtar som inte blev klara eller som inte fick plats. Det finns lite låtar kvar. I processen gick de flesta låtarna ganska snabbt att få klara, men vissa fick vi jobba ett tag med. Låten ”Avatarium” hade en helt annan refräng från början, så en del av låtarna fick vi tänka om med. Sedan fanns den här låten kvar och den hade vi en idé om att den skulle vara med på EP´n, men vi hann inte bli klara med den. Men det är bara bra för det är en grym låt så den kan komma på nästa platta och det känns ju bra att det finns material redan nu.
Låten ”Boneflower” förstår jag handlar om en skog dit folk går för att ta livet av sig? Det finns ju en skog i Japan tror jag, som är känd för det.
Marcus: Det kan vara en influens. Alla texter är skrivna på ett poetiskt sätt och det har varit en av de saker vi velat. Det är ju Leif som skrivit dem.
”Boneflower” och Moonhorse”, det är lite röka på-titlar?
Marcus: (skrattar) Jo, men man gillar ju den grejen, när musiken är lite nedrökt för då finns det där otippade i den. Det är lite som att vad som helst kan hända och att det finns, det älskar jag. Att det flippas ut och inte bara är för intellektuellt, utan att det blir saker som kan hända i stunden och det är så i både texter och musik. Det tycker jag är bra när du säger så. (skrattar)
Var kom bandnamnet ifrån? Ni är inte rädda för att folk ska gå omkring och kalla er för Akvarium istället?
Marcus: (skrattar) Precis. Vi brukar säga det själva. (skrattar) En avatar är ju en halvgud och ett avatarium, tänkte vi, är någonstans där man tillber halvgudar och där man sitter och har kontakt med andra väsen eller dimensioner. Det kan vara vad som helst och det är också något som blir väldigt abstrakt på samma sätt som vi vill att texterna ska vara ibland och musiken också. Man ska inte förstå allting. Vissa grejer vill man bara känna. Varför tycker man att det går rakt in i hjärtat när en gitarrist ta en ton? Det vet man ju inte riktigt, men det är ju den där grejen man försöker få fram, det som gå rakt in i hjärtat. Det är det vi strävat efter hela tiden.
Är det ett rent ”hitta på-ord”? Jag googlade och hittade bara saker om er.
Marcus: Ja, det kan man vä säga. Det finns jävligt lite om det, men jag tror inte att vi hittat på det själva, utan det har förekommit tidigare, men det är väldigt ovanligt. Jag tycker det är coolt för det passar på något vis till vår grej.
Ni satsade på en mer organisk och levande inspelning och att det inte skulle vara så mycket datorer?
Marcus: Ja precis. Dels är det känslan när man spelar in, att vi försöker tänka att datorn är en bandspelare och vi håller inte på att redigera och ändra och flytta, utan vi spelar bara in det. Min erfarenhet är att när folk börjar ändra på saker så blir det bara sämre. Sedan är det vilka grejer man använder när man spelar in. Det var viktigt. Vi försökte få fram det där varma, fina ljudet som finns på de där skivorna man själv gillar från 60 och 70-talet. Utan att för den sakens skull göra en typisk retrogrej, för det vill vi inte heller. Vi är inget retroband, men vi gillar när trummor låter trummor och gitarr låter gitarr.
Leif, är han en snäll diktator? Är det hans band och ni andra är bara...?
Marcus: Slaves? (skrattar) Han är the master och vi bugar när vi går in och går sedan ut baklänges bugandes. (skrattar) Nej, men han är grymt cool och han vill ju ha ett band. Han skriver låtarna, men de är ändå som skisser och det finns otroligt mycket kvar att göra rent tonalt och arrangemansmässigt. Han har sagt åt mig och Jennie att skriva mer. Vi har delat upp det ganska bra, att vi sitter och gör olika grejer. Jag och Lars tar hand om bokningsfrågor och han vill verkligen inte vara den där killen som gör allting och han är jäkligt bra på att släppa in folk. Han har inget extremt kontrollbehov utan det är mer som, ”Ok, om du tycker det där är coolt, så kör vi på det!”. Han är jäkligt skön att jobba med.
Om vi snackar Evergrey då, det är helt finito för dig? Var det tjafs?
Marcus: Ja, det blev ju det. Tjafs och tjafs. Vi kunde inte mötas riktigt i hur vi ville att vi skulle jobba vidare. Det var väl inte slagsmål direkt, men ibland är det så. Man kör på ett tag och sedan kommer man inte längre.
Det måste ju vara lite som en skilsmässa?
Marcus: Ja, det är skitsvårt och jättetråkigt, det är det inget snack om. Det är ett jävligt bra band och alla är jävligt bra musiker. Tom (Englund) är ju en begåvad snubbe, så det är klart att det är jättetråkigt, men det bara blev så.
Ingen co-headlineturné de närmsta åren då?
Marcus: Det vet man aldrig. (skrattar)
Du har ju spelat med en del intressanta musiker, bl a Bruce Kulick.
Marcus: Bruce var en jäkla massa år sedan. Han gjorde en skandinavienturné och körde gamla KISS-låtar och det var jäkligt roligt. Det är alltid väldigt lärorikt att spela med dem som varit med ett x antal år i branschen. Jag har ju gjort saker med Bernie Marsden, Micky Moody och Lee Kerslake och varenda gång man gör en sådan grej, blir man tio gånger bättre på gitarr för de har så mycket erfarenhet. Man lyssnar, pratar med dem och frågar vilken musik de lyssnade på när de växte upp och att bara diskutera musik med sådana gubbar gör att man blir jäkligt mycket bättre. Det har varit en fantastisk skola. Jag spelar jäkligt mycket slide på nya plattan och jag fick ett sliderör av Micky Moody, som han använt, och han lärde mig hur mycket som helst under de dagarna jag hängde med honom. Tack vare det lirar jag mycket slide och sitter och övar på det och försöker utveckla det ännu mer. Micky Moody är en fantastisk slidegitarrist.
/Niclas
lördag 23 november 2013
Exklusiv intervju med KR Starrs i Uncle Acid and the Deadbeats.
Hur hamnade ett litet och relativt okänt band på turné med självaste giganterna Black Sabbath? Mest tur visade det sig.
Några timmar före konserten på Friends Arena, fick jag möjlighet att ta ett snack med bandets frontman KR Starrs. En tystlåten och inte alltför pratglad britt, men dock väldigt trevlig. I korridorlabyrinterna rådde nolltolerans för alkohol, men det gjorde inte bandet så mycket.
Med sina mörka tongångar i finfin retrokostym, passar de perfekt ihop med huvudbandet och kom att bjuda på 40 välspelade och tunga minuter i Stockholm. Något som säkert gjorde att fler människor fick upp ögonen för dem. Störst influens för bandet verkar dock Blackie Lawless och WASP vara.
How was Helsinki?
KR Starrs: It was amazing. It took a while to get used to it, since it was such a completely different place for us. The echo of the room and the reverb is a lot different than playing in a club. The monitors were so good in Helsinki and the equipment they´ve got is amazing. It will be hard to go back to the old monitors where you can hardly hear yourself. But it´s just good to play anywhere. This arena (Friends Arena) is the biggest one on the tour. It´ll be interesting.
Did you feel that you connected with the audience?
KR Starrs: Yeah, the audience was really, really good and there was a lot of our fans at the front and even people that didn´t know what to expect, gave us a really good response.
How did you end up opening up for Sabbath?
KR Starrs: Our booking agent put our name forward for it and gave them CD´s and everything and someone liked us, so they offered it to us. We´re lucky. It´s around 17 shows all through Europe and the UK. You never know, they may want us to come wherever they´re going next.
I heard about the strict alcohol rules on this tour. Are you allowed to party at all?
KR Starrs: Yeah, we come into the dressing room and party and stuff, but we´re not allowed to walk around in the corridors drinking. They don´t want that.
Have you gotten a chance to meet the guys?
KR Starrs: Yeah, we met Tony when we played Helsinki. He was very nice to us. It was great.
How did it all start? Had you all played in similar bands before Uncle Acid?
KR Starrs: No, not really. The band, when I started it, was really just two friends in Cambridge and there wasn´t a lot of musicians to sort of do it with. I just wanted to record a lot of songs basically and make an album. We never really thought we´d play live. It was a three piece and it didn´t sound that good live. We played a couple of shows that were terrible and then we thought we´d just release albums and be a studio band. Then during the recording of “Blood lust”, the band sort of fell apart, so I pretty much played bass on that album. It´s basically just me and the drummer for that whole album. We just thought “Fuck it! That´ll be it” and we´d just never do anything else. (laughs) We just kinda split up the whole band and that was it. Then “Blood lust” started selling really well and Lee (Dorrian) got involved and we thought that maybe we should put the band together and try doing some live shows? Eventually we got a good line up together, which is the one we have now. It´s the best line up we´ve definitely had. It took many years to get to this point.
Have any of you guys studied at Cambridge?
KR Starrs: (laughs) No, I just happened to work there and the rest of the guys live in London. As I said, I couldn´t find any more musicians in Cambridge, so I had to look for the next bigger city, which is London, and that´s where I found the other guys.
So Cambridge is not a musician’s town then?
KR Starrs: No. The university controls everything and they own so much of the city and if there are any sort of night clubs or music venues, they´ll shut it because they don´t want their students partying. That whole academic thing just controls Cambridge. It´s quite sad, really. Academics in Cambridge don´t want that. They just want everyone to focus on their studies and not have any fun.
Are you the main song writer in the band?
KR Starrs: Yeah, I write all the songs, just because it´s easier that way. (laughs) It´s hard for me to sort of compromise and work on ideas with other people. I don´t know why? It might not continue though. Our bass player sent me a really good song a couple of months ago and said “Do whatever you want with it!”, and I´m using a lot of the riffs, ideas and melodies, so it could change for the one maybe.
You´ve been getting really great reviews for your latest effort, “Mind control”.
KR Starrs: Yeah, it´s very good. I think maybe the Americans doesn´t really get it. I think a lot of people expected another version of “Blood lust” and they wanted something that sounded exactly the same and had the same concept with horror and everything, but this is a completely different album. The European market definitely seems to support it.
Still the US has a lot of doom and sludge bands.
KR Starrs: I think that maybe the promotion hasn´t been really that great over there, because we´ve not played there yet. I think that when people see us live and they hear the new songs live, they appreciate them a bit more. Maybe if we tour over there, it´ll change. I think the plan is to maybe go to America early next year or something, which should be good.
From where do you draw inspiration for your music? Do you read a lot or is it just horror movies?
KR Starrs: A little bit of everything. Once you have the idea and then sort of do research on it, like I was reading up on mind control and Charles Manson, Jim Jones and people like that and sort of get an idea of what they did and then add that into the concept.
Do you write anything out on the road?
KR Starrs: No, not really. I just concentrate on the shows and things like that. Sort of relax before and after. I need quiet and alone time to be able to write, solitude. Otherwise it´s just impossible. (laughs)
Are you already now thinking about the next album?
KR Starrs: Kind of. I´m thinking about ideas and what the concept will be and everything, but I´m not really writing much. It´s easier for me to write with a concept. I think of each song as being a scene from a movie. It´s just easier for me to write that way, than just having a bunch of different songs about different subjects.
How did you end up with Lee Dorrian and Rise Above Records?
KR Starrs: He e-mailed me through myspace and just said that he wanted to put the album out, because we were doing it ourselves at that point. He said that he could put it out on vinyl and we thought that was great because no one had offered us that. He liked the music. They´ve done a good job so far.
Do you listen to any Swedish bands?
KR Starrs: Graveyard and Witchcraft…
Bands who also go for that retro sound. What is it about this retro genre that appeals to you?
KR Starrs: I´m not sure. I think sometimes it´s the balance of it. Like with Sabbath, there´s the heavy dark riffs and then you´ve got Ozzy´s vocals on the top, that are very melodic and almost Beatlesque, which is sort of what we´re trying to do. It´s the kinda contrast between light and dark that I really like. You really don´t get that in music anymore.
And you´re releasing albums in a time when no one´s buying albums and it´s just about individual songs.
KR Starrs: Yeah, they´re missing out on the whole experience. Vinyl though, more and more people are kinda rediscovering it and vinyl sales are going up and hopefully that continues. I think that people that like this sort of music, appreciate the whole package. They want the artwork and the sleeve and it would be sad if that would decline.
Next summer then, any plans for the festival route?
KR Starrs: I think so. We played a lot of festivals this year. Next year probably not as many and hopefully I´ll have some time to write for the new album, but definitely festivals. Maybe Sweden Rock or something? WASP are playing there and I´m a big WASP fan. (laughs)
Was WASP and 80´s metal stuff you grew up with?
KR Starrs: My parents listened to The Beatles and Simon and Grafunkel, good music. I listened to that as well and then just listened to a bit of everything, but yeah, I Iistened to WASP and Maiden and that old school stuff. I still listen to WASP.
But it wasn´t that kinda music you ended up playing yourself.
KR Starrs: No, not really but in some ways, when I listen to WASP, I can hear that basically I´m just ripping Blackie off because he´s doing heavy riffs with two or three part harmonies. When you look at us, it´s pretty much the same thing. It´s heavy riffs and there´s two part harmonies through the whole song, so I guess that´s where that influence comes from, partly. It´s a different style obviously, but I can see the influence there.
What got you into music in the first place? You mentioned your parents.
KR Starrs: They would always listen to music in the car and we did a lot of travelling when I was younger, so we always listened to music in the car for long journeys and stuff. I guess that´s how I started appreciating it.
/Niclas
Hur hamnade ett litet och relativt okänt band på turné med självaste giganterna Black Sabbath? Mest tur visade det sig.
Några timmar före konserten på Friends Arena, fick jag möjlighet att ta ett snack med bandets frontman KR Starrs. En tystlåten och inte alltför pratglad britt, men dock väldigt trevlig. I korridorlabyrinterna rådde nolltolerans för alkohol, men det gjorde inte bandet så mycket.
Med sina mörka tongångar i finfin retrokostym, passar de perfekt ihop med huvudbandet och kom att bjuda på 40 välspelade och tunga minuter i Stockholm. Något som säkert gjorde att fler människor fick upp ögonen för dem. Störst influens för bandet verkar dock Blackie Lawless och WASP vara.
How was Helsinki?
KR Starrs: It was amazing. It took a while to get used to it, since it was such a completely different place for us. The echo of the room and the reverb is a lot different than playing in a club. The monitors were so good in Helsinki and the equipment they´ve got is amazing. It will be hard to go back to the old monitors where you can hardly hear yourself. But it´s just good to play anywhere. This arena (Friends Arena) is the biggest one on the tour. It´ll be interesting.
Did you feel that you connected with the audience?
KR Starrs: Yeah, the audience was really, really good and there was a lot of our fans at the front and even people that didn´t know what to expect, gave us a really good response.
How did you end up opening up for Sabbath?
KR Starrs: Our booking agent put our name forward for it and gave them CD´s and everything and someone liked us, so they offered it to us. We´re lucky. It´s around 17 shows all through Europe and the UK. You never know, they may want us to come wherever they´re going next.
I heard about the strict alcohol rules on this tour. Are you allowed to party at all?
KR Starrs: Yeah, we come into the dressing room and party and stuff, but we´re not allowed to walk around in the corridors drinking. They don´t want that.
Have you gotten a chance to meet the guys?
KR Starrs: Yeah, we met Tony when we played Helsinki. He was very nice to us. It was great.
How did it all start? Had you all played in similar bands before Uncle Acid?
KR Starrs: No, not really. The band, when I started it, was really just two friends in Cambridge and there wasn´t a lot of musicians to sort of do it with. I just wanted to record a lot of songs basically and make an album. We never really thought we´d play live. It was a three piece and it didn´t sound that good live. We played a couple of shows that were terrible and then we thought we´d just release albums and be a studio band. Then during the recording of “Blood lust”, the band sort of fell apart, so I pretty much played bass on that album. It´s basically just me and the drummer for that whole album. We just thought “Fuck it! That´ll be it” and we´d just never do anything else. (laughs) We just kinda split up the whole band and that was it. Then “Blood lust” started selling really well and Lee (Dorrian) got involved and we thought that maybe we should put the band together and try doing some live shows? Eventually we got a good line up together, which is the one we have now. It´s the best line up we´ve definitely had. It took many years to get to this point.
Have any of you guys studied at Cambridge?
KR Starrs: (laughs) No, I just happened to work there and the rest of the guys live in London. As I said, I couldn´t find any more musicians in Cambridge, so I had to look for the next bigger city, which is London, and that´s where I found the other guys.
So Cambridge is not a musician’s town then?
KR Starrs: No. The university controls everything and they own so much of the city and if there are any sort of night clubs or music venues, they´ll shut it because they don´t want their students partying. That whole academic thing just controls Cambridge. It´s quite sad, really. Academics in Cambridge don´t want that. They just want everyone to focus on their studies and not have any fun.
Are you the main song writer in the band?
KR Starrs: Yeah, I write all the songs, just because it´s easier that way. (laughs) It´s hard for me to sort of compromise and work on ideas with other people. I don´t know why? It might not continue though. Our bass player sent me a really good song a couple of months ago and said “Do whatever you want with it!”, and I´m using a lot of the riffs, ideas and melodies, so it could change for the one maybe.
You´ve been getting really great reviews for your latest effort, “Mind control”.
KR Starrs: Yeah, it´s very good. I think maybe the Americans doesn´t really get it. I think a lot of people expected another version of “Blood lust” and they wanted something that sounded exactly the same and had the same concept with horror and everything, but this is a completely different album. The European market definitely seems to support it.
Still the US has a lot of doom and sludge bands.
KR Starrs: I think that maybe the promotion hasn´t been really that great over there, because we´ve not played there yet. I think that when people see us live and they hear the new songs live, they appreciate them a bit more. Maybe if we tour over there, it´ll change. I think the plan is to maybe go to America early next year or something, which should be good.
From where do you draw inspiration for your music? Do you read a lot or is it just horror movies?
KR Starrs: A little bit of everything. Once you have the idea and then sort of do research on it, like I was reading up on mind control and Charles Manson, Jim Jones and people like that and sort of get an idea of what they did and then add that into the concept.
Do you write anything out on the road?
KR Starrs: No, not really. I just concentrate on the shows and things like that. Sort of relax before and after. I need quiet and alone time to be able to write, solitude. Otherwise it´s just impossible. (laughs)
Are you already now thinking about the next album?
KR Starrs: Kind of. I´m thinking about ideas and what the concept will be and everything, but I´m not really writing much. It´s easier for me to write with a concept. I think of each song as being a scene from a movie. It´s just easier for me to write that way, than just having a bunch of different songs about different subjects.
How did you end up with Lee Dorrian and Rise Above Records?
KR Starrs: He e-mailed me through myspace and just said that he wanted to put the album out, because we were doing it ourselves at that point. He said that he could put it out on vinyl and we thought that was great because no one had offered us that. He liked the music. They´ve done a good job so far.
Do you listen to any Swedish bands?
KR Starrs: Graveyard and Witchcraft…
Bands who also go for that retro sound. What is it about this retro genre that appeals to you?
KR Starrs: I´m not sure. I think sometimes it´s the balance of it. Like with Sabbath, there´s the heavy dark riffs and then you´ve got Ozzy´s vocals on the top, that are very melodic and almost Beatlesque, which is sort of what we´re trying to do. It´s the kinda contrast between light and dark that I really like. You really don´t get that in music anymore.
And you´re releasing albums in a time when no one´s buying albums and it´s just about individual songs.
KR Starrs: Yeah, they´re missing out on the whole experience. Vinyl though, more and more people are kinda rediscovering it and vinyl sales are going up and hopefully that continues. I think that people that like this sort of music, appreciate the whole package. They want the artwork and the sleeve and it would be sad if that would decline.
Next summer then, any plans for the festival route?
KR Starrs: I think so. We played a lot of festivals this year. Next year probably not as many and hopefully I´ll have some time to write for the new album, but definitely festivals. Maybe Sweden Rock or something? WASP are playing there and I´m a big WASP fan. (laughs)
Was WASP and 80´s metal stuff you grew up with?
KR Starrs: My parents listened to The Beatles and Simon and Grafunkel, good music. I listened to that as well and then just listened to a bit of everything, but yeah, I Iistened to WASP and Maiden and that old school stuff. I still listen to WASP.
But it wasn´t that kinda music you ended up playing yourself.
KR Starrs: No, not really but in some ways, when I listen to WASP, I can hear that basically I´m just ripping Blackie off because he´s doing heavy riffs with two or three part harmonies. When you look at us, it´s pretty much the same thing. It´s heavy riffs and there´s two part harmonies through the whole song, so I guess that´s where that influence comes from, partly. It´s a different style obviously, but I can see the influence there.
What got you into music in the first place? You mentioned your parents.
KR Starrs: They would always listen to music in the car and we did a lot of travelling when I was younger, so we always listened to music in the car for long journeys and stuff. I guess that´s how I started appreciating it.
/Niclas
Mannen bakom Mastodons omslag till "The hunter".
Intressanta bilder från utställning med AJ Fosik, mannen som skapade det lätt surrealistiska omslaget till Mastodons mastodontalbum "The hunter".
Bilder HÄR
/Niclas
Intressanta bilder från utställning med AJ Fosik, mannen som skapade det lätt surrealistiska omslaget till Mastodons mastodontalbum "The hunter".
Bilder HÄR
/Niclas
Konsertrecension
Black Sabbath
Uncle Acid and the Deadbeats
Friends Arena, Stockholm 131122
Tidigare under dagen intervjuar jag Uncle Acid himself inne på Friends. Kanske inte den mest pratglade britten jag stött på, men trevlig och tillmötesgående. Desto roligare var deras turnémanager som legat ute på vägarna med Entombed under "Clandestinetiden". Han berättade hur alkohol var totalt förbjudet backstage. bandet kunde köra sitt race i logen, men under inga omständigheter valsa omkring med ett glas i näven ute i de oändliga korridorerna. Han var dessutom snäll nog att ge mig en biljett till kvällens begivenhet.
Hur lät då dessa unga britter? Jo, alldeles förträffligt bra, måste jag säga.
Gitarristen Yotam Rubinger bär vit kostym a´la Glenn Hughes på 70-talet och det svänger ordentligt i låtarna. Mest förvånande är ljudet. På KISS i somras stod jag långt fram på parkett och tyckte det från och till lät för jävligt. Nu satt jag längst ner på läktaren, ganska exakt i mitten och ljudet var väldigt bra. Perfekt volym och absolut inget muller eller annat missljud.
Inleande "Mt Abraxas" sätter stämningen och sedan rullar det bara på av bara farten fram till den avslutande och utomordentliga "Over and over again". Har du inte lyssnat på detta lilla band är det dags nu.
Hur stod det då till med Ozzy och grabbarna? Tja, jag tycker faktiskt att de gjorde väldigt bar ifrån sig. Kling på Aftonbladet tyckte Ozzy sjöng djävulskt uselt, men jag håller inte med. Där jag satt lät det inte alls så tokigt. Okej, han sjunger inte på topp längre, men få gör det över 60. Tycker dock att han klarade giget med ett klart godkänt betyg. Hade förväntat mig något av en katastrof i stil med Paul Stanley, men så var inte fallet, anser jag.
Ozzy var väldigt glad, publiken öronbedövande högljudd ibland och Geezer, Tony och Tommy... well, tighter than a snake´s ass, på ren utrikiska.
"N.I.B." lät fenomenalt bra och var nästan den låt, förutom "Paranoid", som bjöd på störst tryck i publiken.
Tommy bjöd på ett väldans intensivt trumsolo. Hur han överhuvudtaget kan lyfta armarna efter ett gig, är obegripligt. Och Tony Iommi såg ut att må hur bra som helst, trots omständigheterna.
Nej, jag har faktiskt sett betydligt uslare konserter än den rifforgie som de gamla Birminghamhjältarna bjöd på denna kyliga kväll i betongklumpen i Solna. Publiken, ca 25400 stark, var med på noterna hela tiden och det bidrog nog till Ozzys konstanta leende under kvällen.
Men visst, Ozzy lät inte bra i "Dirty women", som var kvällens sämsta prestation och i "Black Sabbath" kunde det funkat bättre, men på det stora hela var jag faktiskt väldigt nöjd. Dock lite besviken över att bara få några inledande riff av "Sabbath bloody Sabbath" innan de övergick i "Paranoid".
På hemvägen inhandlade jag en bootlegtischa, bilden ovan, för första gången sedan Rolling Stones 90. Bara en sådan sak.
Uncle Acid: 4/5
Black Sabbath: 3/5
/Niclas
Black Sabbath
Uncle Acid and the Deadbeats
Friends Arena, Stockholm 131122
Tidigare under dagen intervjuar jag Uncle Acid himself inne på Friends. Kanske inte den mest pratglade britten jag stött på, men trevlig och tillmötesgående. Desto roligare var deras turnémanager som legat ute på vägarna med Entombed under "Clandestinetiden". Han berättade hur alkohol var totalt förbjudet backstage. bandet kunde köra sitt race i logen, men under inga omständigheter valsa omkring med ett glas i näven ute i de oändliga korridorerna. Han var dessutom snäll nog att ge mig en biljett till kvällens begivenhet.
Hur lät då dessa unga britter? Jo, alldeles förträffligt bra, måste jag säga.
Gitarristen Yotam Rubinger bär vit kostym a´la Glenn Hughes på 70-talet och det svänger ordentligt i låtarna. Mest förvånande är ljudet. På KISS i somras stod jag långt fram på parkett och tyckte det från och till lät för jävligt. Nu satt jag längst ner på läktaren, ganska exakt i mitten och ljudet var väldigt bra. Perfekt volym och absolut inget muller eller annat missljud.
Inleande "Mt Abraxas" sätter stämningen och sedan rullar det bara på av bara farten fram till den avslutande och utomordentliga "Over and over again". Har du inte lyssnat på detta lilla band är det dags nu.
Hur stod det då till med Ozzy och grabbarna? Tja, jag tycker faktiskt att de gjorde väldigt bar ifrån sig. Kling på Aftonbladet tyckte Ozzy sjöng djävulskt uselt, men jag håller inte med. Där jag satt lät det inte alls så tokigt. Okej, han sjunger inte på topp längre, men få gör det över 60. Tycker dock att han klarade giget med ett klart godkänt betyg. Hade förväntat mig något av en katastrof i stil med Paul Stanley, men så var inte fallet, anser jag.
Ozzy var väldigt glad, publiken öronbedövande högljudd ibland och Geezer, Tony och Tommy... well, tighter than a snake´s ass, på ren utrikiska.
"N.I.B." lät fenomenalt bra och var nästan den låt, förutom "Paranoid", som bjöd på störst tryck i publiken.
Tommy bjöd på ett väldans intensivt trumsolo. Hur han överhuvudtaget kan lyfta armarna efter ett gig, är obegripligt. Och Tony Iommi såg ut att må hur bra som helst, trots omständigheterna.
Nej, jag har faktiskt sett betydligt uslare konserter än den rifforgie som de gamla Birminghamhjältarna bjöd på denna kyliga kväll i betongklumpen i Solna. Publiken, ca 25400 stark, var med på noterna hela tiden och det bidrog nog till Ozzys konstanta leende under kvällen.
Men visst, Ozzy lät inte bra i "Dirty women", som var kvällens sämsta prestation och i "Black Sabbath" kunde det funkat bättre, men på det stora hela var jag faktiskt väldigt nöjd. Dock lite besviken över att bara få några inledande riff av "Sabbath bloody Sabbath" innan de övergick i "Paranoid".
På hemvägen inhandlade jag en bootlegtischa, bilden ovan, för första gången sedan Rolling Stones 90. Bara en sådan sak.
Uncle Acid: 4/5
Black Sabbath: 3/5
/Niclas
torsdag 21 november 2013
Intervju med Rachel Bolan i Skid Row.
En gång i tiden var Skid Row på toppen och Rachel hade en kedja hängandes mellan näsan och örat. Numera är kedjan borta, håret kortklippt och bandet spelar på Bryggarsalen i centrala Stockholm. "I guess we´re not in Kansas anymore?", som Dorothy skulle uttryckt det.
Skid Row är tillbaka med en EP, som senare ska följas av ytterligare två stycken. Det låter faktiskt bättre än på länge, vilket kan ha att göra med att de sökt sig tillbaka till tiden då deras två starkaste album, debuten och uppföljaren "Slave to the grind", skrevs och gjorde dem till stjärnor.
Jag träffade en avslappnad Rachel som bl a berättade att han, precis som sin forne sångare, har en bok på gång.
What´s the story with the EP? Seems like a lot of bands are doing this these days.
Rachel: Well, I don´t know why they´re doing it, but the reason we´re doing it, is because we wanted to try something different and try a different angle. We´re old school and we´ve always put out a full length and then toured for a year and a half or whatever. Technology moves so fast and information overload kinda rules the day, so we went “Why don´t we put together seven songs and put out three chapters over the next two years?”. Snake and I were talking about it and when we told the rest of the band they were into it and our label loved it. The main reason is to put out some new music and tour after that and then more new music and tour after that. Keep everything fresh and then another reason was the economic factor. It´s a lot easier for a Skid Row fan to put down 6 dollars instead of having to shell out 17 for a full length. I think some people are still not sure about it because it is a different way of doing things, but we just did it because we thought it would be a cool idea to have a concept. It was seven years between “Revolutions per minute” and “United world rebellion” because we toured so much and honestly one night, I forget who said it, it was Scotty or Snake, “Man, we haven´t put out new music in a really long time.” and we were like “Nah, it´s been like two or three years.”. We started thinking and it was like “No, it´s been like seven years.” (laughs) From a song writer´s stand point it´s a lot less pressure. It keeps your chops up as a song writer and there´s always something for the band to do, there´s never really any down time. Between writing, recording and touring, for this whole year, we´ve probably only taken two weeks completely off. After our last two shows in Texas in December, we´ll take a Christmas break, two weeks off and then back into the studio in the middle of January.
So nothing of that stuff is recorded yet?
Rachel: It´s demoed and we´ve written a bunch of stuff. We didn´t wanna stockpile the songs and then just have them on hand. We wanted it to be fresh every time, just in case our music or outlook kinda changed. We want it to be absolutely pure and fresh, so we demoed a bunch of stuff and we´re still writing a few other things and that´ll be chapter two.
Will these EP´s tie in with each other or all different?
Rachel: It´s themed. The whole “United world rebellion” has to do with instant gratification. Let´s say someone is filming these guys here (band doing soundcheck), then right now their friends in Japan, Italy, Iowa and Hawaii have it. We´re trying to unite all of our fans together and when we did that, these sectors started popping up and people were building friendships, like the Stockholm sector, the New York sector and they started building all these twitter things and it´s almost like street teams. It´s pretty cool and that´s the whole concept of the “United world rebellion”. We´re not rebelling against anything, except the people that are trying to hold us down. We´ve always been that band and always took the stands. Stand up for what you believe in, no matter how stupid someone thinks the idea is. Because if people like Albert Einstein or KISS, had let people dictate what they were gonna do, it would´ve been a completely boring world. That´s what we like to tell people that listen to us. If this band ever had a message, that´s the one message.
Are the other ones just gonna be called Chapter 2 and 3?
Rachel: Yeah and then we´ll stick a title with it and change the covers around a little bit and at the end it´s gonna be one large body. Three small bodies of work turn into one large body of work and it´ll have videos and extras and probably stupid interviews and us acting like idiots. It´s like a two year idea that we have. We´re super proud of it and we´ve worked hard. All five of us had to be completely into it. Snake and I do write the bulk of the songs, but it´s never a Skid Row song until everyone puts their feel into it. If we bring it into the rehearsal room, Snake and I can love it as much as we want, but you can just see the body language on the others and go “Ok, let´s take that one out!”. Scotti had some riffs for this new record and Johnny contributed. What we have now, has the same heavy feel to it as chapter 1, but you never truly know what it´s gonna sound like until it´s produced and mixed. We´ll see what happens. We´re gonna work with Jeff Tomei. He´s gonna record and engineer and we´re gonna self produce again. He did a lot of stuff like Smashing Pumpkins and Jackyl. Being that we worked with him on the first chapter, he´s gonna do the whole thing.
Jackyl is not a band you hear of every day?
Rachel: (laughs) Jesse (Dupree) and I are really good friends. I live in Atlanta and he lives in Kennesaw and actually, the studio where we recorded most of it at, is his studio.
What was it like working with Stone Sour? Can you draw inspiration from that to your own music?
Rachel: Absolutely. Other than Skid Row, I´ve never been in such a creative atmosphere. When I got the call from Corey, it was just kinda nonchalant. I saw a Des Moines number and just went “I don´t know anyone in Des Moines.” and just sent it to voicemail. Then I listened to it and it was like “Hey dude, it´s Corey. I just wanna ask you something.”. We had met real briefly at a festival that they were playing and Rob and I just went to see them and a bunch of other bands like Alter Bridge. It was just really a quick meeting. He´s a Skid Row fan and I´m a Stone Sour fan so we were talking and their bass player had left. He just asked if I would consider playing on it and I said “When, where, let me know!”. He said “Well, it´s gonna be pretty soon. Probably about three weeks and I was like “Cool, how many songs? 10 or 11?” and he goes “23.”. (laughs) I just said “How quick can you get me the demos?”. (laughs) It was such a creative atmosphere and the guys were so cool. Their biggest compliment, other than being asked to do it in the first place, which I was so flattered by, was the fact that they said “Do what you do! Don´t do what´s on the demos.”. The producer, David Bottrill, has won like three Grammy awards and worked with some huge metal bands and he came up with his own term, “Bolanize it!”. (laughs) It was great and the band was really excited. Most of the drum tracks were done when I got there and some of the guitar tracks, so I didn´t actually get to play in a room with Roy (Mayorga), but just playing to his recorded stuff was such a thrill because he´s such an amazing drummer. All his stuff makes sense and it was so easy for me to lock into the groove. It was an amazing experience and Corey and I speak from time to time. They´re good guys and they´re having a lot of success and they deserve it.
Did you and Corey talk about doing anything more together?
Rachel: We´ve talked about writing and recording some stuff, but it´s just… they´re touring, we´re touring. They came through Atlanta and we were on the road. We came through Des Moines and they were on the road. Both bands are working so much, but hopefully after the two years run its course for both of us, we´ll have time to sit down and write a song or whatever. He´s super creative and there were a lot of things that stuck with me, like they´re approach to music in general and song writing, like the passages from part to part. It stuck with me and I´d be a fool if it didn´t, because they´re so talented and good. It definitely expanded my bass playing section of my brain.
A totally different thing. What was the first place you dreamt about selling out? A local place or Madison Square Garden?
Rachel: Well, the first concert I ever saw was at the Philadelphia Spectrum, which was KISS and Piper and I said “One day I´m gonna play here.” and we eventually got to play there. It was great and I walked up to the seat where I sat, I knew exactly where it was, and I looked at the stage and said “Man, whoever sits here is getting ripped off.”. (laughs) It was so far up. But selling out was never really something in my head. Those are my two favorite words now and it´s been happening a lot on this tour, which is absolutely awesome. To be around for 25 years and still be able to do that. The Philly Spectrum was the place I wanted to play the most and we did. We´ve played the Paramount at Madison Square Garden, but never MSG itself. Growing up in New Jersey, that was the place to play. We were supposed to play with Bon Jovi and then they moved it to a second show at Nassau Coliseum and it was like “Damn!”. Then we were playing with Aerosmith and we kept saying “Garden´s coming up!” and then they moved it to a second show at the Meadowlands. It was basketball season and hockey season and sports always take priority. That was it.
Not counting the new one, do you have a favorite Skid Row album, where you feel you were firing on all cylinders?
Rachel: “Slave to the grind” is one of them. It was our only number one album, but that doesn´t come into play as far as being one of my favorites. We did a completely 180 sound wise. We were always a little heavier than the bands we got lumped in with and when “Slave to the grind” came out it was like “Ok, these guys are more than a hair metal band. They´re a hard rock band.”. When Johnny joined the band and we did “Thickskin”, that album was like “Ok, we´re making a statement.”. First of all the name, having thick skin. We knew we were gonna have to endure a bunch of shit, but we were all so involved in that album, Johhny, Snake, me and Scotti. We were so involved in every facet of that record. We would fall asleep at Snake´s house. I got divorced during the record and then moved into Snake´s house. Johnny broke up with his chick during the record and moved into Snake´s house. We lived in Snake´s house and it was just like, wake up, make some coffee, go down to the studio down in the rehearsal room and write. We lived that record. That´s the only one of our records, except the new one, that I listen to. It´s very self indulgent and I feel funny some times. It´s in the iPod and I listen to it in my truck and it´s so weird. That´s kinda like a faux pas, you know. I´m listening to it, getting into it and cranking it. (laughs) If I had to pick a favorite, it´s “Thickskin”. I just love that record. Actually, Snake and I were down in Burbank, writing for the new record and we were just chillin´ and we put it in and played it so loud, the neighbors complained. (laughs) It was fucking great!
Are you just as hungry for music now, as you were back when you started out as a young kid?
Rachel: Yes! 100 %. Especially when we started this, because of that time span that went between the albums. There were so many highs and lows and dark days. We had the dark days in the first year of Skid Row and then after a while we toured so much and came back to the same places and it wasn´t really… it was fun, but it wasn´t satisfying because we weren´t making new music. We were constantly on the road and then guys started having kids and families and they were away from their families. It just wasn´t satisfying. When we started writing this album, we were just like “Ok, who were those 23 year old kids that wrote the first two records?” and retracing your steps and retracing your roots is not as easy as you would think. It took a while and once we got our heads in tune with it, the songs just started popping out. Snake would come up with a riff and it was like “That´s signature Snake right there” and I came up with a lyric and he´d say “You´re back!”. We still have our old Dictaphone mini tapes and we record everything and it was like “I had this riff. Remember that?” and that´s how the songs evolved. So much fun. Writing “United world rebellion”, it started to feel like the early days again when we were up till 8 in the morning working and then having to go to work at 9. Thankfully we have the luxury of not having to go to work at 9. The hunger´s still there and with this stretched out version of an album that we´re doing, it creates even more hunger because it makes us anxious to get to the next chapter.
A final thing, are you gonna read Sebastian´s book?
Rachel: No. (laughs) I have no desire. I´m sure everybody will tell me about it. (laughs)
Any plans on writing your own book?
Rachel: Yeah, I´m actually working with a guy. Talk about something exhausting! He´s a buddy of mine and we´ve been working for two years. He´s up in Boston and we spent about a week together. The first day we did about six hours and my head was pounding just trying to remember all. Mine´s gonna be all the positive stuff that happened to me and friends around me and the people I´ve been lucky enough to meet. It´s gonna be a very positive book with funny stories. I´m not there to talk dirt about anybody. It´s not my style. I started working on it and just got so tired and the next day I woke up with a headache and I was like “Dude, we´re gonna have to not do it for six hours.”, so we did it for two hours and the next day it was one hour. (laughs) It´s really hard to remember 25 years worth of stuff. He throws some questions at me every now and then. It´s gonna be strictly memoirs and so far it´s pretty fucking funny. I´m psyched. (laughs)
/Niclas
En gång i tiden var Skid Row på toppen och Rachel hade en kedja hängandes mellan näsan och örat. Numera är kedjan borta, håret kortklippt och bandet spelar på Bryggarsalen i centrala Stockholm. "I guess we´re not in Kansas anymore?", som Dorothy skulle uttryckt det.
Skid Row är tillbaka med en EP, som senare ska följas av ytterligare två stycken. Det låter faktiskt bättre än på länge, vilket kan ha att göra med att de sökt sig tillbaka till tiden då deras två starkaste album, debuten och uppföljaren "Slave to the grind", skrevs och gjorde dem till stjärnor.
Jag träffade en avslappnad Rachel som bl a berättade att han, precis som sin forne sångare, har en bok på gång.
What´s the story with the EP? Seems like a lot of bands are doing this these days.
Rachel: Well, I don´t know why they´re doing it, but the reason we´re doing it, is because we wanted to try something different and try a different angle. We´re old school and we´ve always put out a full length and then toured for a year and a half or whatever. Technology moves so fast and information overload kinda rules the day, so we went “Why don´t we put together seven songs and put out three chapters over the next two years?”. Snake and I were talking about it and when we told the rest of the band they were into it and our label loved it. The main reason is to put out some new music and tour after that and then more new music and tour after that. Keep everything fresh and then another reason was the economic factor. It´s a lot easier for a Skid Row fan to put down 6 dollars instead of having to shell out 17 for a full length. I think some people are still not sure about it because it is a different way of doing things, but we just did it because we thought it would be a cool idea to have a concept. It was seven years between “Revolutions per minute” and “United world rebellion” because we toured so much and honestly one night, I forget who said it, it was Scotty or Snake, “Man, we haven´t put out new music in a really long time.” and we were like “Nah, it´s been like two or three years.”. We started thinking and it was like “No, it´s been like seven years.” (laughs) From a song writer´s stand point it´s a lot less pressure. It keeps your chops up as a song writer and there´s always something for the band to do, there´s never really any down time. Between writing, recording and touring, for this whole year, we´ve probably only taken two weeks completely off. After our last two shows in Texas in December, we´ll take a Christmas break, two weeks off and then back into the studio in the middle of January.
So nothing of that stuff is recorded yet?
Rachel: It´s demoed and we´ve written a bunch of stuff. We didn´t wanna stockpile the songs and then just have them on hand. We wanted it to be fresh every time, just in case our music or outlook kinda changed. We want it to be absolutely pure and fresh, so we demoed a bunch of stuff and we´re still writing a few other things and that´ll be chapter two.
Will these EP´s tie in with each other or all different?
Rachel: It´s themed. The whole “United world rebellion” has to do with instant gratification. Let´s say someone is filming these guys here (band doing soundcheck), then right now their friends in Japan, Italy, Iowa and Hawaii have it. We´re trying to unite all of our fans together and when we did that, these sectors started popping up and people were building friendships, like the Stockholm sector, the New York sector and they started building all these twitter things and it´s almost like street teams. It´s pretty cool and that´s the whole concept of the “United world rebellion”. We´re not rebelling against anything, except the people that are trying to hold us down. We´ve always been that band and always took the stands. Stand up for what you believe in, no matter how stupid someone thinks the idea is. Because if people like Albert Einstein or KISS, had let people dictate what they were gonna do, it would´ve been a completely boring world. That´s what we like to tell people that listen to us. If this band ever had a message, that´s the one message.
Are the other ones just gonna be called Chapter 2 and 3?
Rachel: Yeah and then we´ll stick a title with it and change the covers around a little bit and at the end it´s gonna be one large body. Three small bodies of work turn into one large body of work and it´ll have videos and extras and probably stupid interviews and us acting like idiots. It´s like a two year idea that we have. We´re super proud of it and we´ve worked hard. All five of us had to be completely into it. Snake and I do write the bulk of the songs, but it´s never a Skid Row song until everyone puts their feel into it. If we bring it into the rehearsal room, Snake and I can love it as much as we want, but you can just see the body language on the others and go “Ok, let´s take that one out!”. Scotti had some riffs for this new record and Johnny contributed. What we have now, has the same heavy feel to it as chapter 1, but you never truly know what it´s gonna sound like until it´s produced and mixed. We´ll see what happens. We´re gonna work with Jeff Tomei. He´s gonna record and engineer and we´re gonna self produce again. He did a lot of stuff like Smashing Pumpkins and Jackyl. Being that we worked with him on the first chapter, he´s gonna do the whole thing.
Jackyl is not a band you hear of every day?
Rachel: (laughs) Jesse (Dupree) and I are really good friends. I live in Atlanta and he lives in Kennesaw and actually, the studio where we recorded most of it at, is his studio.
What was it like working with Stone Sour? Can you draw inspiration from that to your own music?
Rachel: Absolutely. Other than Skid Row, I´ve never been in such a creative atmosphere. When I got the call from Corey, it was just kinda nonchalant. I saw a Des Moines number and just went “I don´t know anyone in Des Moines.” and just sent it to voicemail. Then I listened to it and it was like “Hey dude, it´s Corey. I just wanna ask you something.”. We had met real briefly at a festival that they were playing and Rob and I just went to see them and a bunch of other bands like Alter Bridge. It was just really a quick meeting. He´s a Skid Row fan and I´m a Stone Sour fan so we were talking and their bass player had left. He just asked if I would consider playing on it and I said “When, where, let me know!”. He said “Well, it´s gonna be pretty soon. Probably about three weeks and I was like “Cool, how many songs? 10 or 11?” and he goes “23.”. (laughs) I just said “How quick can you get me the demos?”. (laughs) It was such a creative atmosphere and the guys were so cool. Their biggest compliment, other than being asked to do it in the first place, which I was so flattered by, was the fact that they said “Do what you do! Don´t do what´s on the demos.”. The producer, David Bottrill, has won like three Grammy awards and worked with some huge metal bands and he came up with his own term, “Bolanize it!”. (laughs) It was great and the band was really excited. Most of the drum tracks were done when I got there and some of the guitar tracks, so I didn´t actually get to play in a room with Roy (Mayorga), but just playing to his recorded stuff was such a thrill because he´s such an amazing drummer. All his stuff makes sense and it was so easy for me to lock into the groove. It was an amazing experience and Corey and I speak from time to time. They´re good guys and they´re having a lot of success and they deserve it.
Did you and Corey talk about doing anything more together?
Rachel: We´ve talked about writing and recording some stuff, but it´s just… they´re touring, we´re touring. They came through Atlanta and we were on the road. We came through Des Moines and they were on the road. Both bands are working so much, but hopefully after the two years run its course for both of us, we´ll have time to sit down and write a song or whatever. He´s super creative and there were a lot of things that stuck with me, like they´re approach to music in general and song writing, like the passages from part to part. It stuck with me and I´d be a fool if it didn´t, because they´re so talented and good. It definitely expanded my bass playing section of my brain.
A totally different thing. What was the first place you dreamt about selling out? A local place or Madison Square Garden?
Rachel: Well, the first concert I ever saw was at the Philadelphia Spectrum, which was KISS and Piper and I said “One day I´m gonna play here.” and we eventually got to play there. It was great and I walked up to the seat where I sat, I knew exactly where it was, and I looked at the stage and said “Man, whoever sits here is getting ripped off.”. (laughs) It was so far up. But selling out was never really something in my head. Those are my two favorite words now and it´s been happening a lot on this tour, which is absolutely awesome. To be around for 25 years and still be able to do that. The Philly Spectrum was the place I wanted to play the most and we did. We´ve played the Paramount at Madison Square Garden, but never MSG itself. Growing up in New Jersey, that was the place to play. We were supposed to play with Bon Jovi and then they moved it to a second show at Nassau Coliseum and it was like “Damn!”. Then we were playing with Aerosmith and we kept saying “Garden´s coming up!” and then they moved it to a second show at the Meadowlands. It was basketball season and hockey season and sports always take priority. That was it.
Not counting the new one, do you have a favorite Skid Row album, where you feel you were firing on all cylinders?
Rachel: “Slave to the grind” is one of them. It was our only number one album, but that doesn´t come into play as far as being one of my favorites. We did a completely 180 sound wise. We were always a little heavier than the bands we got lumped in with and when “Slave to the grind” came out it was like “Ok, these guys are more than a hair metal band. They´re a hard rock band.”. When Johnny joined the band and we did “Thickskin”, that album was like “Ok, we´re making a statement.”. First of all the name, having thick skin. We knew we were gonna have to endure a bunch of shit, but we were all so involved in that album, Johhny, Snake, me and Scotti. We were so involved in every facet of that record. We would fall asleep at Snake´s house. I got divorced during the record and then moved into Snake´s house. Johnny broke up with his chick during the record and moved into Snake´s house. We lived in Snake´s house and it was just like, wake up, make some coffee, go down to the studio down in the rehearsal room and write. We lived that record. That´s the only one of our records, except the new one, that I listen to. It´s very self indulgent and I feel funny some times. It´s in the iPod and I listen to it in my truck and it´s so weird. That´s kinda like a faux pas, you know. I´m listening to it, getting into it and cranking it. (laughs) If I had to pick a favorite, it´s “Thickskin”. I just love that record. Actually, Snake and I were down in Burbank, writing for the new record and we were just chillin´ and we put it in and played it so loud, the neighbors complained. (laughs) It was fucking great!
Are you just as hungry for music now, as you were back when you started out as a young kid?
Rachel: Yes! 100 %. Especially when we started this, because of that time span that went between the albums. There were so many highs and lows and dark days. We had the dark days in the first year of Skid Row and then after a while we toured so much and came back to the same places and it wasn´t really… it was fun, but it wasn´t satisfying because we weren´t making new music. We were constantly on the road and then guys started having kids and families and they were away from their families. It just wasn´t satisfying. When we started writing this album, we were just like “Ok, who were those 23 year old kids that wrote the first two records?” and retracing your steps and retracing your roots is not as easy as you would think. It took a while and once we got our heads in tune with it, the songs just started popping out. Snake would come up with a riff and it was like “That´s signature Snake right there” and I came up with a lyric and he´d say “You´re back!”. We still have our old Dictaphone mini tapes and we record everything and it was like “I had this riff. Remember that?” and that´s how the songs evolved. So much fun. Writing “United world rebellion”, it started to feel like the early days again when we were up till 8 in the morning working and then having to go to work at 9. Thankfully we have the luxury of not having to go to work at 9. The hunger´s still there and with this stretched out version of an album that we´re doing, it creates even more hunger because it makes us anxious to get to the next chapter.
A final thing, are you gonna read Sebastian´s book?
Rachel: No. (laughs) I have no desire. I´m sure everybody will tell me about it. (laughs)
Any plans on writing your own book?
Rachel: Yeah, I´m actually working with a guy. Talk about something exhausting! He´s a buddy of mine and we´ve been working for two years. He´s up in Boston and we spent about a week together. The first day we did about six hours and my head was pounding just trying to remember all. Mine´s gonna be all the positive stuff that happened to me and friends around me and the people I´ve been lucky enough to meet. It´s gonna be a very positive book with funny stories. I´m not there to talk dirt about anybody. It´s not my style. I started working on it and just got so tired and the next day I woke up with a headache and I was like “Dude, we´re gonna have to not do it for six hours.”, so we did it for two hours and the next day it was one hour. (laughs) It´s really hard to remember 25 years worth of stuff. He throws some questions at me every now and then. It´s gonna be strictly memoirs and so far it´s pretty fucking funny. I´m psyched. (laughs)
/Niclas
Lyssna på Heavy Tiger!
Sveriges ny framtidshopp bjuder på två låtar från deras kommande EP. In och lyssna ögonabums! Och kolla in bilden! Har ni sett något snyggare? Nej, just det.
Lyssna HÄR
/Niclas
Sveriges ny framtidshopp bjuder på två låtar från deras kommande EP. In och lyssna ögonabums! Och kolla in bilden! Har ni sett något snyggare? Nej, just det.
Lyssna HÄR
/Niclas
tisdag 19 november 2013
Bokrecension
"KISS i Sverige - boken om KISS alla Sverigebesök 1976-2013"
Johan Falk och Roney Lundell
Väntan har varit lång, men nu är den alltså klar. Böckernas bok om KISS är äntligen en färdig produkt. Johan Falk har tillsammans med Roney Lundell och Marko Rouvinen lyckats få ihop en coffeetablebok av hög kvalitet, som bör få varje fan av bandet att dregla i veckor framöver.
Nu kan jag inte vara helt objektiv i min recension av den, då jag varit med och hjälpt till med en del mindre saker i form av intervjuer och bildsökning på KB här i huvudstaden. Faktiskt något av det roligaste jag gjort, då det verkligen tilltalade min nördiga sida. Ett litet detektivarbete som skänkte enorm glädje i den ibland grå vardagen. Jag minns lyckan över att hitta de två knattereportrarna från Barnjournalen, som intervjuade KISS 1983.
Boken bjuder på så otroligt många detaljer att man ibland får känslan av att nästan varenda minut bandet spenderat i landet, har redogjorts för. Lägg där till ett bildmaterial som slår det mesta. Här finns i stort sett inte en bild jag sett tidigare och då har jag sett väldigt många under mina år.
Det är en välskriven text som berättar historien om bandets alla konsertbesök och promotionbesök. Allt finns med och då menar jag verkligen allt. Inget har lämnats åt slumpen och man förbluffas över all den information som herr Falk har lyckats luska fram.
För två år sedan visade Johan mig ett eller två uppslag från hur boken skulle kunna komma att se ut. Vi stod utanför Café Opera i väntan på att tre fjärdedelar av KISS skulle anlända och redan då förstod jag att det här skulle bli något helt makalöst. Men att sedan få se det färdiga resultatet är en helt annan sak, för den här boken överträffar allt det jag hade hoppats på.
Vad som verkligen står ut är det tidigare nämnda bildmaterialet. Här bjuds på stora uppslag med färgbilder från alla konserter och det är bilder som slår det mesta. Man blir alldeles stum av beundran.
Alex "Oraklet" Bergdahl har givetvis också varit med på ett hörn och har skrivit ihop recensioner av de konsertinspelningar som finns att tillgå. Ett intressant och givande grepp som förhöjer läsningen ytterligare.
I år har det alltså bjudits på två fantastiska svenska böcker om KISS och det känns som att julafton infallit vid två tillfällen redan innan året klockat in i december.
Jag vill rikta ett stort tack till Johan för att jag fick vara med på ett litet, litet hörn i detta underbara projekt och samtidigt gratulera till en av de bästa musikböcker jag läst och tittat i. Avslutningsvis vill jag uppmana varenda svenskt KISS-fan att köpa boken! Du kommer inte att bli besviken.
You wanted the best, you got the best!
/Niclas
"KISS i Sverige - boken om KISS alla Sverigebesök 1976-2013"
Johan Falk och Roney Lundell
Väntan har varit lång, men nu är den alltså klar. Böckernas bok om KISS är äntligen en färdig produkt. Johan Falk har tillsammans med Roney Lundell och Marko Rouvinen lyckats få ihop en coffeetablebok av hög kvalitet, som bör få varje fan av bandet att dregla i veckor framöver.
Nu kan jag inte vara helt objektiv i min recension av den, då jag varit med och hjälpt till med en del mindre saker i form av intervjuer och bildsökning på KB här i huvudstaden. Faktiskt något av det roligaste jag gjort, då det verkligen tilltalade min nördiga sida. Ett litet detektivarbete som skänkte enorm glädje i den ibland grå vardagen. Jag minns lyckan över att hitta de två knattereportrarna från Barnjournalen, som intervjuade KISS 1983.
Boken bjuder på så otroligt många detaljer att man ibland får känslan av att nästan varenda minut bandet spenderat i landet, har redogjorts för. Lägg där till ett bildmaterial som slår det mesta. Här finns i stort sett inte en bild jag sett tidigare och då har jag sett väldigt många under mina år.
Det är en välskriven text som berättar historien om bandets alla konsertbesök och promotionbesök. Allt finns med och då menar jag verkligen allt. Inget har lämnats åt slumpen och man förbluffas över all den information som herr Falk har lyckats luska fram.
För två år sedan visade Johan mig ett eller två uppslag från hur boken skulle kunna komma att se ut. Vi stod utanför Café Opera i väntan på att tre fjärdedelar av KISS skulle anlända och redan då förstod jag att det här skulle bli något helt makalöst. Men att sedan få se det färdiga resultatet är en helt annan sak, för den här boken överträffar allt det jag hade hoppats på.
Vad som verkligen står ut är det tidigare nämnda bildmaterialet. Här bjuds på stora uppslag med färgbilder från alla konserter och det är bilder som slår det mesta. Man blir alldeles stum av beundran.
Alex "Oraklet" Bergdahl har givetvis också varit med på ett hörn och har skrivit ihop recensioner av de konsertinspelningar som finns att tillgå. Ett intressant och givande grepp som förhöjer läsningen ytterligare.
I år har det alltså bjudits på två fantastiska svenska böcker om KISS och det känns som att julafton infallit vid två tillfällen redan innan året klockat in i december.
Jag vill rikta ett stort tack till Johan för att jag fick vara med på ett litet, litet hörn i detta underbara projekt och samtidigt gratulera till en av de bästa musikböcker jag läst och tittat i. Avslutningsvis vill jag uppmana varenda svenskt KISS-fan att köpa boken! Du kommer inte att bli besviken.
You wanted the best, you got the best!
/Niclas
måndag 18 november 2013
söndag 17 november 2013
The Temperance Movement, bandet alla snackar om.
Brittiskt band som gick hem med pris för bästa nya band på Classic Rock Awards för några dagar sedan..
Ett härligt sväng som för tankarna till Black Crowes, Faces och Free. Vi får hoppas på nya livespelningar i Sverige snart. Själv har jag missat deras tidigare besök.
/Niclas
Brittiskt band som gick hem med pris för bästa nya band på Classic Rock Awards för några dagar sedan..
Ett härligt sväng som för tankarna till Black Crowes, Faces och Free. Vi får hoppas på nya livespelningar i Sverige snart. Själv har jag missat deras tidigare besök.
/Niclas
Intervju med Scott Gorham i Black Star Riders.
Det är inte varje dag man möter en legend. Någon som varit med i gamet länge och sett det mesta. När Black Star Riders gjorde ett stopp i huvudstaden på sin europaturné, fick jag det stora nöjet att sitta ned med Scott på Scandic Malmen. Folk runt omkring tisslade och tasslade och några kom till och med fram efter intervjun och frågade om det verkligen var Scott.
Denne gitarrlegend visade sig vara trevligheten själv och jag har aldrig tidigare fått sådan positiv feedback som jag fick av honom precis efter vårt avslutade samtal och även senare efter showen.
Det blev snack om bl a Phil Lynott, en kommande Lizzybox och vad han lyssnar på just nu.
Of all the albums you´ve recorded over the years, which one would you say has been your finest moment? The one where you really nailed it.
Scott: I´d say the next one, to be quite honest. (laughs) I don´t think you actually nail it at any point. There´s always gonna be something on some fucking song or album where you gonna go back and go, “If I had 30 more minutes on that take or this or that.”… There´s no such thing as that album that just hits on all cylinders. I´m never satisfied. I don´t know if that´s me just being pessimistic or what? Like this new album, 12 songs in 12 days for god´s sake. What the fuck is that all about? (laughs) But we got in and did it because we had already been on the road for the most of three years constantly, so it was easy for us to transfer the live thing into the studio and the gear. Very few overdubs on this album and pretty much the tone you were getting out in the studio, was what you ended up with. I´m more used to the producer messing around and that kinda thing, but this was more by the seat of your pants. I guess it was really to show everybody that what you hear on the album, is what you´re gonna get out on the shows. There was a point to it.
Fascinating answer because usually artists have that one album that sticks out as their best one. Especially these days when you can fiddle about with Pro Tools and change stuff around as much as you want.
Scott: Not on this album. (laughs) It was even to the point where Ricky was doing his vocals live as we were putting the tracks down. I´ve never seen a singer do that before, ever. Most vocalists are kinda precious about their vocal ability and all that, but Ricky was adamant. He said “I wanna get the vibe and I´ll fucking do it right here!”.
Is there anything positive about working under pressure? 12 songs in 12 days have to mean a lot of pressure?
Scott: It is. I´ve had this, I was gonna say argument, discussion with a friend of mine who I play golf with and he´s a producer, Glyn Johns. He loves to record that way. He loves to get everybody in the circle jerk and wait around for the magic take. I keep saying “You really don´t need to do that.”. (laughs) There is like you say, Pro Tools and you add the basic tracks. You don´t need to do it like that, but he´s really adamant that that´s the way to catch the energy. After doing it that way, I saw the advantage to that because you capture a lot of energy and it´s coming straight off of everybody´s instrument and you´re eyeballing each other and you´re keeping each other in line, because at this point you really don´t know the songs that well. You´ve done a couple of demo sessions and a couple of rehearsals and now it´s gonna go down forever, so now you´re really eyeballing each other to make sure that you´re not the guy that fucks it up. (laughs) I think that´s where the energy comes from, the fear factor of letting everybody else in the band down. You don´t wanna be that guy. You try to keep your shit together.
I read that you were planning to start working on a new album in September next year?
Scott: Yeah, the goal is to start recording then. Everybody´s kinda already writing now and getting the riffs together. Ricky´s already got reams of lyrics going on. He likes to be absolutely prepared when he walks in. None of this “What rhymes with dickhead?” (laughs) The rest of us are all kinda working on chord sequences and stuff like “In what direction can we take this now?”. Now that were not doing a Thin Lizzy thing, we can now go in any direction we want. Keeping in mind Ricky´s vocal style and all that, so there are certain ways we do have to take. We can´t just wing off in any direction. We do have to keep it in check for different peoples´ abilities and tastes, so it´s interesting to see which way this next album will go.
Are you gonna go with Kevin Shirley again?
Scott: No. That was a one shot deal and we realized that the 12 day fear factor thing was fine one time. (laughs) We´ll take about four weeks to do this album and try to hone the parts in. I don´t know if I should say anything or not because nothing´s been confirmed. It´s heavily in favor of this certain person. They wanna do it, we wanna do it. The person we´re thinking of is very tried and trusted.
Not Glyn Johns then?
Scott: No. (laughs)
Do you have stuff lying around from the Lizzy days, riffs and ideas never used, that could be incorporated into Black Star Riders?
Scott: Not so much the Lizzy thing. I kinda leave that alone. We´ve got a lot of things in storage, like old multi tracks and all that, but it´ll get used for the next Thin Lizzy mega box set, so I tend to leave that alone. I think that if we dug into that and started dusting off stuff that is 40 years old, it´s either gonna sound 40 years old or you´ll feel guilty for using something like that, even though you wrote it yourself. No, the new album will be off the top of your head and whatever kinda inspiration that grabs you. You have to go with each different situation. A lot of people say Ricky really sounds like Phil (Lynott), but he´s a way different kinda singer than Phil, when you get down into it. You have to cater those kinda things. Jimmy DeGrasso can play anything and you cater to him and they cater to me. There was one thing from 21 Guns, a thing I´d written years ago and for one reason or the other it never got used. A couple of bits that I used.
Any plans for a solo album?
Scott: I really don´t do solo things. I have this theory that if you go out as a solo artist, it´s really tough to get back into a band thing without people going “Weren´t you that guy that did a solo album and failed miserably?”. (laughs) I´m trying to keep my name off of the title of the whole thing.
Is there talk about a DVD from this tour?
Scott: I´m sure at some point we will get the cameras out there. A lot of the guys in the band are filming things backstage and all that crap all of the time and we´ve got guys in the road crew doing the same thing. We´ll probably do a live DVD at some point. We´ve got a new video coming out, “Kingdom of the lost”, which is kick ass. Apparently the director is some famous guy and Ricky knows him. He just said “I gotta do a video!”. They flew out into the desert and filmed there and at Big Sur. I was impressed.
Back in the day you had a drug problem and so did Phil. You managed to get out of it, but he didn´t. Did he have a more addictive personality?
Scott: Phil was a unique individual. I wanted out of it really badly. I´d had it. Even to the point to where I said I had to quit this band, which is a pretty drastic move. You can´t hang around with a group of people who were doing drugs really heavy and expect to be able to get out of that hell hole. That was my only escape, that I had to get out of there. I said to Phil “You gotta do the same thing and we gotta get our shit together because we´re dragging this whole thing into the fucking toilet.”, which he didn´t agree with and I didn´t expect him to either. I would go and look for help. I´d been in rehab for four or five times and it didn´t take and I finally found some doctor where my head was ready for it. Phil wasn´t the kinda guy that would ask for help. For him to ask for help was a big sign of weakness. At that point there weren´t really the rehab facilities that there are today. I kinda jokingly put it, “There weren´t enough dead rockstars yet.”. (laughs) Obviously he didn´t trust any of those organizations either and he was pretty deep into it as I found out after a year off for me. When I came back and I was completely clean, I actually went back over to see Phil and I was shocked to see the condition that he was in. He´d gone from really bad to, bang, way the fuck down. I remember him looking at me going “Shit man! What the fuck happened to you? You look amazing!”. I was kinda saying it without saying it, that “You can do this too!”. On that same day he picked up an acoustic guitar and banged out some chords, saying “Man, we really have to get back together and start writing songs again! We gotta put Thin Lizzy back together and get back on the road!” and I´m looking at him going “Ehhh, we´ll put a pin in that for a while, ok?”. I think he saw that look I gave him and he said “Listen man, I´m gonna get off this shit and kick it. I´m gonna pick myself up.”. It sounded at the time like he really meant it. He wanted to get Thin Lizzy back together again, record a new album and do Thin Lizzy, but unfortunately, three weeks later he was gone. Even if he would´ve started that day, he wouldn´t have made it. The heart was gonna give in, the liver was gonna give in, the kidneys were gonna give in and he finally ended up with blood poisoning. He was already on a downward spiral at that point.
Back then, could you see that the drugs could help in a creative way?
Scott: For a very short while and after that you just think you´re being really creative. It´s an absolute cliché thing to say, but it really is true. Your first toke off a reefer and you go “What do you think of this fucking riff?”. First line of coke, “Man, check this one out!”. First line of heroin, “Who cares?”. (laughs) It´s a quick slide. I´ll tell you what happened to Phil. He really was chasing that first hit and trying to get the inspiration from the drugs and the deeper he got into it, the less inspired he became, but nobody could really tell him that. The rest is history on that one.
You mentioned a Thin Lizzy box set. Is that something you are involved in?
Scott: Yeah, both myself and Brian Downey. We´re trying to eliminate some of the really bad shit that Universal want us to put on. Some of the stuff we´ve found are like jam sessions where you´re jamming on the same fucking piece for like 20 minutes. I don´t know what we were thinking? I think a lot of it was, you get on this one section and you keep going and then you can take that piece home and try to think of stuff to put over that piece, but this goes on forever. Other things are rehearsal situations where we´re obviously trying these songs out for the very first time and there´s fuck ups left, right and center, “Oh, was I suppose to go there?” and that kinda thing. I don´t think anybody really wants to hear that.
Well, the diehards.
Scott: Yeah, but how many are those that will just listen to anything? Some of it really is not good for human consumption. It was never meant for that. (laughs) I had to give up on a couple of things because Universal was adamant about it. Consequently, both Brian and I have something like a 100 CD´s at home that we had to sit through and listen to and it got to the point where I fucking hated Thin Lizzy. (laughs) It was just too much of it. I had no idea that we had recorded ourselves that much. It was the same with the book (The boys are back in town, 2012) I came out with. I had no idea that we had our picture taken that many times. Being in photographers´ studios doing this and that. In the end, for the book, we had to get somebody in who was that kinda guy, but a fan at the same time and he understood the subject matter and he did a great job with it. I started out going “Yeah, I look great in that one. Too bad about the other guys.”.
On all these CD´s you listened to, are there demos and unreleased stuff?
Scott: Oh yeah! There would be no reason before that, to release a demo. There´s stuff where you actually see the evolution of the song. We´re trying to scratch this thing out and then you hear the demo version and then the finished product. You go from A to B to C, so that´s kinda cool in its own way. The A part is really fucking embarrassing. (laughs) You kinda roll up on the couch in the fetal position shaking, as this thing is going on. (laughs)
Do you get nostalgic listening to stuff like that?
Scott: Sure. Phil´s talking over the mic. There´s a lot of that going on. I´ve been asked over the years, “So, when you play a Lizzy song, do you get a tear in your eye?” and I´m like “No!”. It´s been like 27 years since the guy died, but I will admit that in the beginning when we first started to do it, I´d get kinda lumped up once in a while. Looking over to my right and he´s not there, but 25 years later and you´re still playing the songs every night, you can´t get lumped up every night. At some point there´s a cut off, you know. I think that disappoints a lot of people, that you´re not in floods of tears every time you play “Still in love with you”.
How long are you gonna keep touring with this album? Until Christmas and then you´re done?
Scott: No, we´re definitely going to Japan and then we´re trying to go to Australia around that. We´re also working out a US tour and at some point next year, we´re talking about a couple of big one offs with Thin Lizzy, where Downey comes back in and Darren Wharton and do the whole Thin Lizzy set.
A final thing. Any new music that you´re listening to at the moment?
Scott: Yeah, there´s a really cool band called Tax The Heat. The drummer´s name is Jack Taylor and he´s a cool fucking guy, man! It´s just different kind of music. They´re kind of writing songs that nobody out there is writing right now. I have the feeling that Tax The Heat is actually really gonna do something quite spectacular. I don´t usually go out on a limb like that, but there´s just something different about these guys. There´s so much stuff out there right now, but I like these guys. They´re from Bristol. I think they´re putting out an EP right now and then finish off another six songs. A lot of the young guys are doing that now. The album thing is just too tough to do. Nobody´s selling albums and everybody´s buying one track, which is a crazy way to buy music. How many times have you bought that one album because it´s got one track in there and then you go “Fuck, how about that second track? I like it even better than for the reason I bought it.”. I think a lot of people are gonna miss out on a lot of really good things, but that seems to be the way right now. Who the hell knows what music is gonna be like in ten years time? It might get to the point where so many bands, especially new ones, are making no money at all so they´re not gonna afford to make any albums and if they do, getting out on the road is gonna be impossible because everybody wants their shit for free. Not everybody, but a lot of people. I always liken it to, if you´ve got a leaking toilet and you tell the plumber to come over and ask him to fix it, but you say “By the way, I don´t wanna fucking pay you for that!”. (laughs) How long is the plumber gonna stay in business? You can apply that to any business and it´s the same in our business. People think that musicians are all greedy and drive around in Ferraris and have houses in the Hollywood Hills. It´s just not so. A lot of guys are just breaking even and trying to pay their mortgage and get their kids dressed and all that. It´s a job. We´ll see.
/Niclas
Det är inte varje dag man möter en legend. Någon som varit med i gamet länge och sett det mesta. När Black Star Riders gjorde ett stopp i huvudstaden på sin europaturné, fick jag det stora nöjet att sitta ned med Scott på Scandic Malmen. Folk runt omkring tisslade och tasslade och några kom till och med fram efter intervjun och frågade om det verkligen var Scott.
Denne gitarrlegend visade sig vara trevligheten själv och jag har aldrig tidigare fått sådan positiv feedback som jag fick av honom precis efter vårt avslutade samtal och även senare efter showen.
Det blev snack om bl a Phil Lynott, en kommande Lizzybox och vad han lyssnar på just nu.
Of all the albums you´ve recorded over the years, which one would you say has been your finest moment? The one where you really nailed it.
Scott: I´d say the next one, to be quite honest. (laughs) I don´t think you actually nail it at any point. There´s always gonna be something on some fucking song or album where you gonna go back and go, “If I had 30 more minutes on that take or this or that.”… There´s no such thing as that album that just hits on all cylinders. I´m never satisfied. I don´t know if that´s me just being pessimistic or what? Like this new album, 12 songs in 12 days for god´s sake. What the fuck is that all about? (laughs) But we got in and did it because we had already been on the road for the most of three years constantly, so it was easy for us to transfer the live thing into the studio and the gear. Very few overdubs on this album and pretty much the tone you were getting out in the studio, was what you ended up with. I´m more used to the producer messing around and that kinda thing, but this was more by the seat of your pants. I guess it was really to show everybody that what you hear on the album, is what you´re gonna get out on the shows. There was a point to it.
Fascinating answer because usually artists have that one album that sticks out as their best one. Especially these days when you can fiddle about with Pro Tools and change stuff around as much as you want.
Scott: Not on this album. (laughs) It was even to the point where Ricky was doing his vocals live as we were putting the tracks down. I´ve never seen a singer do that before, ever. Most vocalists are kinda precious about their vocal ability and all that, but Ricky was adamant. He said “I wanna get the vibe and I´ll fucking do it right here!”.
Is there anything positive about working under pressure? 12 songs in 12 days have to mean a lot of pressure?
Scott: It is. I´ve had this, I was gonna say argument, discussion with a friend of mine who I play golf with and he´s a producer, Glyn Johns. He loves to record that way. He loves to get everybody in the circle jerk and wait around for the magic take. I keep saying “You really don´t need to do that.”. (laughs) There is like you say, Pro Tools and you add the basic tracks. You don´t need to do it like that, but he´s really adamant that that´s the way to catch the energy. After doing it that way, I saw the advantage to that because you capture a lot of energy and it´s coming straight off of everybody´s instrument and you´re eyeballing each other and you´re keeping each other in line, because at this point you really don´t know the songs that well. You´ve done a couple of demo sessions and a couple of rehearsals and now it´s gonna go down forever, so now you´re really eyeballing each other to make sure that you´re not the guy that fucks it up. (laughs) I think that´s where the energy comes from, the fear factor of letting everybody else in the band down. You don´t wanna be that guy. You try to keep your shit together.
I read that you were planning to start working on a new album in September next year?
Scott: Yeah, the goal is to start recording then. Everybody´s kinda already writing now and getting the riffs together. Ricky´s already got reams of lyrics going on. He likes to be absolutely prepared when he walks in. None of this “What rhymes with dickhead?” (laughs) The rest of us are all kinda working on chord sequences and stuff like “In what direction can we take this now?”. Now that were not doing a Thin Lizzy thing, we can now go in any direction we want. Keeping in mind Ricky´s vocal style and all that, so there are certain ways we do have to take. We can´t just wing off in any direction. We do have to keep it in check for different peoples´ abilities and tastes, so it´s interesting to see which way this next album will go.
Are you gonna go with Kevin Shirley again?
Scott: No. That was a one shot deal and we realized that the 12 day fear factor thing was fine one time. (laughs) We´ll take about four weeks to do this album and try to hone the parts in. I don´t know if I should say anything or not because nothing´s been confirmed. It´s heavily in favor of this certain person. They wanna do it, we wanna do it. The person we´re thinking of is very tried and trusted.
Not Glyn Johns then?
Scott: No. (laughs)
Do you have stuff lying around from the Lizzy days, riffs and ideas never used, that could be incorporated into Black Star Riders?
Scott: Not so much the Lizzy thing. I kinda leave that alone. We´ve got a lot of things in storage, like old multi tracks and all that, but it´ll get used for the next Thin Lizzy mega box set, so I tend to leave that alone. I think that if we dug into that and started dusting off stuff that is 40 years old, it´s either gonna sound 40 years old or you´ll feel guilty for using something like that, even though you wrote it yourself. No, the new album will be off the top of your head and whatever kinda inspiration that grabs you. You have to go with each different situation. A lot of people say Ricky really sounds like Phil (Lynott), but he´s a way different kinda singer than Phil, when you get down into it. You have to cater those kinda things. Jimmy DeGrasso can play anything and you cater to him and they cater to me. There was one thing from 21 Guns, a thing I´d written years ago and for one reason or the other it never got used. A couple of bits that I used.
Any plans for a solo album?
Scott: I really don´t do solo things. I have this theory that if you go out as a solo artist, it´s really tough to get back into a band thing without people going “Weren´t you that guy that did a solo album and failed miserably?”. (laughs) I´m trying to keep my name off of the title of the whole thing.
Is there talk about a DVD from this tour?
Scott: I´m sure at some point we will get the cameras out there. A lot of the guys in the band are filming things backstage and all that crap all of the time and we´ve got guys in the road crew doing the same thing. We´ll probably do a live DVD at some point. We´ve got a new video coming out, “Kingdom of the lost”, which is kick ass. Apparently the director is some famous guy and Ricky knows him. He just said “I gotta do a video!”. They flew out into the desert and filmed there and at Big Sur. I was impressed.
Back in the day you had a drug problem and so did Phil. You managed to get out of it, but he didn´t. Did he have a more addictive personality?
Scott: Phil was a unique individual. I wanted out of it really badly. I´d had it. Even to the point to where I said I had to quit this band, which is a pretty drastic move. You can´t hang around with a group of people who were doing drugs really heavy and expect to be able to get out of that hell hole. That was my only escape, that I had to get out of there. I said to Phil “You gotta do the same thing and we gotta get our shit together because we´re dragging this whole thing into the fucking toilet.”, which he didn´t agree with and I didn´t expect him to either. I would go and look for help. I´d been in rehab for four or five times and it didn´t take and I finally found some doctor where my head was ready for it. Phil wasn´t the kinda guy that would ask for help. For him to ask for help was a big sign of weakness. At that point there weren´t really the rehab facilities that there are today. I kinda jokingly put it, “There weren´t enough dead rockstars yet.”. (laughs) Obviously he didn´t trust any of those organizations either and he was pretty deep into it as I found out after a year off for me. When I came back and I was completely clean, I actually went back over to see Phil and I was shocked to see the condition that he was in. He´d gone from really bad to, bang, way the fuck down. I remember him looking at me going “Shit man! What the fuck happened to you? You look amazing!”. I was kinda saying it without saying it, that “You can do this too!”. On that same day he picked up an acoustic guitar and banged out some chords, saying “Man, we really have to get back together and start writing songs again! We gotta put Thin Lizzy back together and get back on the road!” and I´m looking at him going “Ehhh, we´ll put a pin in that for a while, ok?”. I think he saw that look I gave him and he said “Listen man, I´m gonna get off this shit and kick it. I´m gonna pick myself up.”. It sounded at the time like he really meant it. He wanted to get Thin Lizzy back together again, record a new album and do Thin Lizzy, but unfortunately, three weeks later he was gone. Even if he would´ve started that day, he wouldn´t have made it. The heart was gonna give in, the liver was gonna give in, the kidneys were gonna give in and he finally ended up with blood poisoning. He was already on a downward spiral at that point.
Back then, could you see that the drugs could help in a creative way?
Scott: For a very short while and after that you just think you´re being really creative. It´s an absolute cliché thing to say, but it really is true. Your first toke off a reefer and you go “What do you think of this fucking riff?”. First line of coke, “Man, check this one out!”. First line of heroin, “Who cares?”. (laughs) It´s a quick slide. I´ll tell you what happened to Phil. He really was chasing that first hit and trying to get the inspiration from the drugs and the deeper he got into it, the less inspired he became, but nobody could really tell him that. The rest is history on that one.
You mentioned a Thin Lizzy box set. Is that something you are involved in?
Scott: Yeah, both myself and Brian Downey. We´re trying to eliminate some of the really bad shit that Universal want us to put on. Some of the stuff we´ve found are like jam sessions where you´re jamming on the same fucking piece for like 20 minutes. I don´t know what we were thinking? I think a lot of it was, you get on this one section and you keep going and then you can take that piece home and try to think of stuff to put over that piece, but this goes on forever. Other things are rehearsal situations where we´re obviously trying these songs out for the very first time and there´s fuck ups left, right and center, “Oh, was I suppose to go there?” and that kinda thing. I don´t think anybody really wants to hear that.
Well, the diehards.
Scott: Yeah, but how many are those that will just listen to anything? Some of it really is not good for human consumption. It was never meant for that. (laughs) I had to give up on a couple of things because Universal was adamant about it. Consequently, both Brian and I have something like a 100 CD´s at home that we had to sit through and listen to and it got to the point where I fucking hated Thin Lizzy. (laughs) It was just too much of it. I had no idea that we had recorded ourselves that much. It was the same with the book (The boys are back in town, 2012) I came out with. I had no idea that we had our picture taken that many times. Being in photographers´ studios doing this and that. In the end, for the book, we had to get somebody in who was that kinda guy, but a fan at the same time and he understood the subject matter and he did a great job with it. I started out going “Yeah, I look great in that one. Too bad about the other guys.”.
On all these CD´s you listened to, are there demos and unreleased stuff?
Scott: Oh yeah! There would be no reason before that, to release a demo. There´s stuff where you actually see the evolution of the song. We´re trying to scratch this thing out and then you hear the demo version and then the finished product. You go from A to B to C, so that´s kinda cool in its own way. The A part is really fucking embarrassing. (laughs) You kinda roll up on the couch in the fetal position shaking, as this thing is going on. (laughs)
Do you get nostalgic listening to stuff like that?
Scott: Sure. Phil´s talking over the mic. There´s a lot of that going on. I´ve been asked over the years, “So, when you play a Lizzy song, do you get a tear in your eye?” and I´m like “No!”. It´s been like 27 years since the guy died, but I will admit that in the beginning when we first started to do it, I´d get kinda lumped up once in a while. Looking over to my right and he´s not there, but 25 years later and you´re still playing the songs every night, you can´t get lumped up every night. At some point there´s a cut off, you know. I think that disappoints a lot of people, that you´re not in floods of tears every time you play “Still in love with you”.
How long are you gonna keep touring with this album? Until Christmas and then you´re done?
Scott: No, we´re definitely going to Japan and then we´re trying to go to Australia around that. We´re also working out a US tour and at some point next year, we´re talking about a couple of big one offs with Thin Lizzy, where Downey comes back in and Darren Wharton and do the whole Thin Lizzy set.
A final thing. Any new music that you´re listening to at the moment?
Scott: Yeah, there´s a really cool band called Tax The Heat. The drummer´s name is Jack Taylor and he´s a cool fucking guy, man! It´s just different kind of music. They´re kind of writing songs that nobody out there is writing right now. I have the feeling that Tax The Heat is actually really gonna do something quite spectacular. I don´t usually go out on a limb like that, but there´s just something different about these guys. There´s so much stuff out there right now, but I like these guys. They´re from Bristol. I think they´re putting out an EP right now and then finish off another six songs. A lot of the young guys are doing that now. The album thing is just too tough to do. Nobody´s selling albums and everybody´s buying one track, which is a crazy way to buy music. How many times have you bought that one album because it´s got one track in there and then you go “Fuck, how about that second track? I like it even better than for the reason I bought it.”. I think a lot of people are gonna miss out on a lot of really good things, but that seems to be the way right now. Who the hell knows what music is gonna be like in ten years time? It might get to the point where so many bands, especially new ones, are making no money at all so they´re not gonna afford to make any albums and if they do, getting out on the road is gonna be impossible because everybody wants their shit for free. Not everybody, but a lot of people. I always liken it to, if you´ve got a leaking toilet and you tell the plumber to come over and ask him to fix it, but you say “By the way, I don´t wanna fucking pay you for that!”. (laughs) How long is the plumber gonna stay in business? You can apply that to any business and it´s the same in our business. People think that musicians are all greedy and drive around in Ferraris and have houses in the Hollywood Hills. It´s just not so. A lot of guys are just breaking even and trying to pay their mortgage and get their kids dressed and all that. It´s a job. We´ll see.
/Niclas
Intervju med Whitfield Crane i Ugly Kid Joe.
Whitfield Crane är ute på vägarna igen med sitt gamla band Ugly Kid Joe. De stannade till i Stockholm tillsammans med Skid Row och jag fick en liten pratstund med den lätt intensive sångaren.
Han tog emot i turnébussen och vi satte oss ned i relativt bekväma stolar. Jag berättade att vi mötts förut för en radiointervju, men vi kunde inte riktigt komma fram till vilket år det var. Han var då i huvudstaden tillsammans med Logan Mader och deras projekt Medication. Ett band betydligt mer intressant än UKJ.
Samtalet i bussen kom bland annat att handla om luftgitarr med tennisracket, att inte läsa böcker och om hans stora dröm.
The band Medication, what happened? I really liked the EP and the album..
Whitfield: I think the EP´s got the thing. It´s got Roy Mayorga on it. It´s cool.
Didn´t it work out?
Whitfield: Well, it worked out in the sense that we made music, so that´s cool.
Would you like to make more of that kinda music?
Whitfield: I just wanna sing songs. Whatever. Whatever shows itself, I´ll go do it. I mean, I´m a singer, a rock singer. I wanna sings songs and evolve through music and I wanna sing stylistically. When I did Life of Agony in ´98, I found a whole new register mirroring Keith Caputo´s vocals. I wondered if I had that in me and there it was. It was pretty much Danzig based, as is a lot of stuff. I just wanna sing songs. I did Another Animal and my friend Lee Richards, who´s in that band, helped me learn how to do blues runs. I´m interested in tone. Words are limiting, but I basically wanna experience life through music and sing songs. Stylistically Medication was that and that´s what I did at that time and I met all of those guys at Ozzfest in ´98. It showed itself and we went to Hollywood and made a record. I don´t think I ever had a specific “I want this!”. I wanna be creative.
Was there more stuff recorded or was the EP and the album it?
Whitfield: Pretty much. Blunt, the primary riff merchant, has all kinds of riffs. We sat there in Hollywood and made songs. I for one, really enjoy the EP, because there was something special about that one. Roy Mayorga has a swing to his drumming that is his thing. Josh Freese actually played on the “Prince Valium” record, which is cool. Josh has the chops, but Roy has the swing, which I believe was a really important component for that band. It is what it is.
You´ve been through ups and downs in the business. What would today´s Whitfield tell a young and up and coming Whitfield?
Whitfield: Keep doing what you´re doing! Be yourself and experience life! Commit to the chips in the middle, whatever you´re gonna do. Do the thing!
You´ve seen the music business change. I guess it´s easier to get your music out there today, but on the other hand there´s a whole lot more competition because everybody´s releasing music these days.
Whitfield: I don´t really think of it all like that. In ´91-´92 you could sell a million records and there was MTV. We were lucky to be on MTV and we got to go around the world and tour soccer stadiums and sell out clubs around the world. It´s amazing to have been part of that time signature. Hooray for us, right? That´s not now. I´m excited to sing and I love to sing and that´s what I do. You start there and if I´m lucky, I can sing cool songs, new songs, old songs. Be in a cool band and be surrounded by cool people. Life´s too short is what it really comes down to. So yeah, the business has changed, sure. You can release music through the computer with a button and that´s fascinating. No one´s buying music, they´re stealing it and that´s interesting. But why do you make music in the first place? I love it. When I got into it, we sold like six million records. I didn´t get into it for the cash. That wasn´t my primary thing. I travel very light anyway.
But you still have to make a living off of it.
Whitfield: You do, but still that´s not my quest. Here´s the thing. Everything´s moving very fast in a technological sense and I barely understand anything. What do I understand? I love music, I love singing it and I think the music we´re (UKJ) making right now is bad ass and I´m excited about it. It´s working. We´ve been touring for 17 months and what do I do within this circle? Well, I wanna surround myself with great people. Done deal. And I wanna have cool experiences and a byproduct of that will be money. You make sure you insulate yourself and make sure you´re not gonna get ripped off. We´ve been ripped off and it´s not an original story and that´s ok. I don´t even mind it. Good, we did that and let´s not do it again. About the music? We´re not gonna make a shitload of money off of it, but that´s not my quest. My quest is to not get ripped off. You´re gonna get ripped off a little bit and that´s fine, but don´t put yourself in the same situation again. That´s important if you wanna evolve. It´s an evolutionary process. The main thing about it, is to separate it. Like in ´92 when I got inside the hypocrisy of the music business, I couldn´t separate church and state, oil and water and it was weird, politically for my soul and brain. It was disgusting! Now I can separate it and I enjoy going inside through the business matrix and being creative and surrounding me with people that know shit that I don´t. I´m not scared to say I don´t know anything and that´s either liberating or shackling and to me it´s liberating, because you can find someone that digs what you´re doing and it doesn´t really take that many people to get this done. You can be excited about your craft and you can be grateful that you get to do it and you can hopefully make some great art, in this case songs. Maybe it will fly and that´s what you do. Me, I´m about conclusion, so if you put yourself in a situation that could work out and it doesn´t, at least that´s a conclusion and then you can get back on the fucking merry go round and try again.
Any plans on a solo record?
Whitfield: Oh yeah, I have it done. It´s with Lee Richards from Another Animal. Lee is like a vocal master. He comes from the tapestry like the Beach Boys and he´s a songs smith. Lee and I have a project done, in the can. I´m gonna make music, lots of music. The resurgence of Ugly Kid Joe is really cool. We didn´t know if it was gonna work and let me tell you, it´s working and we´re blown away and grateful and stoked and it opens up other doors. The project is singer/songwriter stuff and it´s fucking amazing! We´ve got Myles Kennedy singing on one of the songs and that´s fantastic! Here´s what it is, it´s awesome! (laughs) You know the good 70´s feel when rock was great? It´s that.
When is it coming out?
Whitfield: I don´t know. The important part is the music and I concentrate on that first. I have it, ready to go, but I´m not going to find some dysfunctional label. There´s not that many people who should be involved. It´s a couple of people who believe and that get it and go “Fuck yeah!”. It´s all there and to be open for that to appear. I think that´s the move. I don´t have an answer for when, but soon. And then making another record with Ugly Kid Joe and getting that done and keep on pushing. All this ends up with, is me singing live. That´s what I wanna do and I´ve had many years where I didn´t have a mic or band or stage. I thought it was over and now it´s not. It´s like “Holy shit, how cool!”. Life´s good!
Do you remember the first time you stood on stage? Did you have that feeling, that this was what you wanted to do?
Whitfield: Well, I remember sitting in my mother´s house in Palo Alto, California with my Donnay tennis racket, being in every band in the mirror. I´m a guitar player in my soul. It just took too much concentration to do that, so I became a singer. If you could see me on the air guitar… my mom would open the door and see my drenched, cranking Judas Priest or Black Sabbath. I was soaked for hours and not even on drugs yet. Music touches you. We toured with Motörhead and Ozzy in ´92 and Lemmy was very kind to me. Some Hollywood years later, I went to Lemmy´s house because I think he knows everything and I said “Hey man, what is this?” and he looked at me with a great look and he goes “You´re born into it.”. I was like “Really?” and he said “Oh yes.”. That´s so cool and to answer your question about first getting on stage, I was born into it. I was in the bands. I didn´t know how to play the guitar, but I was playing as good as anybody else was playing. I was shredding.
What´s the plan for the next Ugly Kid Joe album? Another EP?
Whitfield: No, it won´t be an EP. It´ll be a full length. Now, what does full length mean to you? My dream is an eight song record. AC/DC, Judas Priest, Black Sabbath, Lynyrd Skynyrd… all that shit was eight songs. I like eight, it´s my favorite number.
But people are just buying songs and the art of an album is kinda disappearing.
Whitfield: Well, then again, look at vinyl! I don´t know anything, but as far as hard copy sales, they´re gone. CD´s and vinyl are actually neck and neck in that particular demographic. Not to say millions are being sold. Did you see our vinyl with the AC/DC cover? I mean, it´s dying, but there it is. Vinyl is sexual. It has foreplay. The way you touch it and look at it and the art is in your hand. The size, putting it on, the crackle… it´s sexy. (laughs)
Any plans on writing something? Everybody´s doing books these days.
Whitfield: I would need a ghost writer. I don´t have plans for that. When I talk philosophy with people, they go “You should write something!”. I hear it a lot, but my mom´s like “Nah.”. People go “You need to write this shit down!” when I talk to them and I´m like in mid insanity. I don´t have plans, but I´m not against the concept and I need somebody to babysit me through it.
You just seem like a guy that has a million stories to tell.
Whitfield: Many, many stories. (laughs) But you have to ring the right bell for them to come out. I´ve got some stories.
Did you go to college or university?
Whitfield: No, but my family are all academics, like Stanford University. I went to high school and junior high with Klaus. I think we both went down to Santa Barbara or I went before he did and then we went to City College, or we pretended to go. To answer your question, did you go to university? No, but Klaus made false grades to garner cash from our families and then we never went.
Do you read a lot?
Whitfield: Not at all.
Ha! You seem like a reader. One who dives into books.
Whitfield: I dive into life and I listen. You´re the second person who´s said that to me. Snake (Sabo) looked at me yesterday and went, “So you read?” and I was like “No.” and he did the exact face you did and then he goes, “Wow. Really?”. I´ve maybe read ten books in my life, but they´re cool books like “The alchemist” and “The giving tree”.
Interesting since you come from an academic family.
Whitfield: Brilliant minds, yeah. I´m the black sheep. My mom is excited that I´ve found an outlet, because it wasn´t looking good. A lot of people like me are in jail. School was never a big turn on for me. Probably because I have some learning disabilities, but also because it didn´t call me. I was in my room with my tennis racket, sweating and playing Judas Priest riffs. That called me. Screaming. I was a good athlete though. School was never my thing, but who knows, maybe one day I´ll go, but not yet. I like dirt and imagination. Everybody has some magnificent about them and those specialties may not fit in a particular curriculum. There´s something great in everyone and to find what that is, is the main thing.
Are there any artist you´d like to work with?
Whitfield: AC/DC! All I want is an AC/DC tour. I will do anything. Basically I want them to say, “Whit Crane, we want you to come sing soundchecks daily!” and I would sing old Bon Scott songs and then I´d be happy.
/Niclas
Whitfield Crane är ute på vägarna igen med sitt gamla band Ugly Kid Joe. De stannade till i Stockholm tillsammans med Skid Row och jag fick en liten pratstund med den lätt intensive sångaren.
Han tog emot i turnébussen och vi satte oss ned i relativt bekväma stolar. Jag berättade att vi mötts förut för en radiointervju, men vi kunde inte riktigt komma fram till vilket år det var. Han var då i huvudstaden tillsammans med Logan Mader och deras projekt Medication. Ett band betydligt mer intressant än UKJ.
Samtalet i bussen kom bland annat att handla om luftgitarr med tennisracket, att inte läsa böcker och om hans stora dröm.
The band Medication, what happened? I really liked the EP and the album..
Whitfield: I think the EP´s got the thing. It´s got Roy Mayorga on it. It´s cool.
Didn´t it work out?
Whitfield: Well, it worked out in the sense that we made music, so that´s cool.
Would you like to make more of that kinda music?
Whitfield: I just wanna sing songs. Whatever. Whatever shows itself, I´ll go do it. I mean, I´m a singer, a rock singer. I wanna sings songs and evolve through music and I wanna sing stylistically. When I did Life of Agony in ´98, I found a whole new register mirroring Keith Caputo´s vocals. I wondered if I had that in me and there it was. It was pretty much Danzig based, as is a lot of stuff. I just wanna sing songs. I did Another Animal and my friend Lee Richards, who´s in that band, helped me learn how to do blues runs. I´m interested in tone. Words are limiting, but I basically wanna experience life through music and sing songs. Stylistically Medication was that and that´s what I did at that time and I met all of those guys at Ozzfest in ´98. It showed itself and we went to Hollywood and made a record. I don´t think I ever had a specific “I want this!”. I wanna be creative.
Was there more stuff recorded or was the EP and the album it?
Whitfield: Pretty much. Blunt, the primary riff merchant, has all kinds of riffs. We sat there in Hollywood and made songs. I for one, really enjoy the EP, because there was something special about that one. Roy Mayorga has a swing to his drumming that is his thing. Josh Freese actually played on the “Prince Valium” record, which is cool. Josh has the chops, but Roy has the swing, which I believe was a really important component for that band. It is what it is.
You´ve been through ups and downs in the business. What would today´s Whitfield tell a young and up and coming Whitfield?
Whitfield: Keep doing what you´re doing! Be yourself and experience life! Commit to the chips in the middle, whatever you´re gonna do. Do the thing!
You´ve seen the music business change. I guess it´s easier to get your music out there today, but on the other hand there´s a whole lot more competition because everybody´s releasing music these days.
Whitfield: I don´t really think of it all like that. In ´91-´92 you could sell a million records and there was MTV. We were lucky to be on MTV and we got to go around the world and tour soccer stadiums and sell out clubs around the world. It´s amazing to have been part of that time signature. Hooray for us, right? That´s not now. I´m excited to sing and I love to sing and that´s what I do. You start there and if I´m lucky, I can sing cool songs, new songs, old songs. Be in a cool band and be surrounded by cool people. Life´s too short is what it really comes down to. So yeah, the business has changed, sure. You can release music through the computer with a button and that´s fascinating. No one´s buying music, they´re stealing it and that´s interesting. But why do you make music in the first place? I love it. When I got into it, we sold like six million records. I didn´t get into it for the cash. That wasn´t my primary thing. I travel very light anyway.
But you still have to make a living off of it.
Whitfield: You do, but still that´s not my quest. Here´s the thing. Everything´s moving very fast in a technological sense and I barely understand anything. What do I understand? I love music, I love singing it and I think the music we´re (UKJ) making right now is bad ass and I´m excited about it. It´s working. We´ve been touring for 17 months and what do I do within this circle? Well, I wanna surround myself with great people. Done deal. And I wanna have cool experiences and a byproduct of that will be money. You make sure you insulate yourself and make sure you´re not gonna get ripped off. We´ve been ripped off and it´s not an original story and that´s ok. I don´t even mind it. Good, we did that and let´s not do it again. About the music? We´re not gonna make a shitload of money off of it, but that´s not my quest. My quest is to not get ripped off. You´re gonna get ripped off a little bit and that´s fine, but don´t put yourself in the same situation again. That´s important if you wanna evolve. It´s an evolutionary process. The main thing about it, is to separate it. Like in ´92 when I got inside the hypocrisy of the music business, I couldn´t separate church and state, oil and water and it was weird, politically for my soul and brain. It was disgusting! Now I can separate it and I enjoy going inside through the business matrix and being creative and surrounding me with people that know shit that I don´t. I´m not scared to say I don´t know anything and that´s either liberating or shackling and to me it´s liberating, because you can find someone that digs what you´re doing and it doesn´t really take that many people to get this done. You can be excited about your craft and you can be grateful that you get to do it and you can hopefully make some great art, in this case songs. Maybe it will fly and that´s what you do. Me, I´m about conclusion, so if you put yourself in a situation that could work out and it doesn´t, at least that´s a conclusion and then you can get back on the fucking merry go round and try again.
Any plans on a solo record?
Whitfield: Oh yeah, I have it done. It´s with Lee Richards from Another Animal. Lee is like a vocal master. He comes from the tapestry like the Beach Boys and he´s a songs smith. Lee and I have a project done, in the can. I´m gonna make music, lots of music. The resurgence of Ugly Kid Joe is really cool. We didn´t know if it was gonna work and let me tell you, it´s working and we´re blown away and grateful and stoked and it opens up other doors. The project is singer/songwriter stuff and it´s fucking amazing! We´ve got Myles Kennedy singing on one of the songs and that´s fantastic! Here´s what it is, it´s awesome! (laughs) You know the good 70´s feel when rock was great? It´s that.
When is it coming out?
Whitfield: I don´t know. The important part is the music and I concentrate on that first. I have it, ready to go, but I´m not going to find some dysfunctional label. There´s not that many people who should be involved. It´s a couple of people who believe and that get it and go “Fuck yeah!”. It´s all there and to be open for that to appear. I think that´s the move. I don´t have an answer for when, but soon. And then making another record with Ugly Kid Joe and getting that done and keep on pushing. All this ends up with, is me singing live. That´s what I wanna do and I´ve had many years where I didn´t have a mic or band or stage. I thought it was over and now it´s not. It´s like “Holy shit, how cool!”. Life´s good!
Do you remember the first time you stood on stage? Did you have that feeling, that this was what you wanted to do?
Whitfield: Well, I remember sitting in my mother´s house in Palo Alto, California with my Donnay tennis racket, being in every band in the mirror. I´m a guitar player in my soul. It just took too much concentration to do that, so I became a singer. If you could see me on the air guitar… my mom would open the door and see my drenched, cranking Judas Priest or Black Sabbath. I was soaked for hours and not even on drugs yet. Music touches you. We toured with Motörhead and Ozzy in ´92 and Lemmy was very kind to me. Some Hollywood years later, I went to Lemmy´s house because I think he knows everything and I said “Hey man, what is this?” and he looked at me with a great look and he goes “You´re born into it.”. I was like “Really?” and he said “Oh yes.”. That´s so cool and to answer your question about first getting on stage, I was born into it. I was in the bands. I didn´t know how to play the guitar, but I was playing as good as anybody else was playing. I was shredding.
What´s the plan for the next Ugly Kid Joe album? Another EP?
Whitfield: No, it won´t be an EP. It´ll be a full length. Now, what does full length mean to you? My dream is an eight song record. AC/DC, Judas Priest, Black Sabbath, Lynyrd Skynyrd… all that shit was eight songs. I like eight, it´s my favorite number.
But people are just buying songs and the art of an album is kinda disappearing.
Whitfield: Well, then again, look at vinyl! I don´t know anything, but as far as hard copy sales, they´re gone. CD´s and vinyl are actually neck and neck in that particular demographic. Not to say millions are being sold. Did you see our vinyl with the AC/DC cover? I mean, it´s dying, but there it is. Vinyl is sexual. It has foreplay. The way you touch it and look at it and the art is in your hand. The size, putting it on, the crackle… it´s sexy. (laughs)
Any plans on writing something? Everybody´s doing books these days.
Whitfield: I would need a ghost writer. I don´t have plans for that. When I talk philosophy with people, they go “You should write something!”. I hear it a lot, but my mom´s like “Nah.”. People go “You need to write this shit down!” when I talk to them and I´m like in mid insanity. I don´t have plans, but I´m not against the concept and I need somebody to babysit me through it.
You just seem like a guy that has a million stories to tell.
Whitfield: Many, many stories. (laughs) But you have to ring the right bell for them to come out. I´ve got some stories.
Did you go to college or university?
Whitfield: No, but my family are all academics, like Stanford University. I went to high school and junior high with Klaus. I think we both went down to Santa Barbara or I went before he did and then we went to City College, or we pretended to go. To answer your question, did you go to university? No, but Klaus made false grades to garner cash from our families and then we never went.
Do you read a lot?
Whitfield: Not at all.
Ha! You seem like a reader. One who dives into books.
Whitfield: I dive into life and I listen. You´re the second person who´s said that to me. Snake (Sabo) looked at me yesterday and went, “So you read?” and I was like “No.” and he did the exact face you did and then he goes, “Wow. Really?”. I´ve maybe read ten books in my life, but they´re cool books like “The alchemist” and “The giving tree”.
Interesting since you come from an academic family.
Whitfield: Brilliant minds, yeah. I´m the black sheep. My mom is excited that I´ve found an outlet, because it wasn´t looking good. A lot of people like me are in jail. School was never a big turn on for me. Probably because I have some learning disabilities, but also because it didn´t call me. I was in my room with my tennis racket, sweating and playing Judas Priest riffs. That called me. Screaming. I was a good athlete though. School was never my thing, but who knows, maybe one day I´ll go, but not yet. I like dirt and imagination. Everybody has some magnificent about them and those specialties may not fit in a particular curriculum. There´s something great in everyone and to find what that is, is the main thing.
Are there any artist you´d like to work with?
Whitfield: AC/DC! All I want is an AC/DC tour. I will do anything. Basically I want them to say, “Whit Crane, we want you to come sing soundchecks daily!” and I would sing old Bon Scott songs and then I´d be happy.
/Niclas
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)