Arenan, Stockholm 110303
"Can you dig it, motherfuckers?" ylar Zakk Wylde och visst gör man väl det. BLS drar igång några minuter innan kl. 21.00 och sällan har jag lyckats tajma min anländning så bra som denna kväll. Precis när jag stegar in i Arenan drar det igång och att merchandiseförsäljningen går bra är något av en underdrift. Varannan person i hallen går omkring iklädd antingen en BLS-tröja eller väst.
BLS är det tunga riffets band och Zakk Wylde vet synnerligen hur en gitarr ska hanteras, men det går ändå inte att komma ifrån det faktum att det många gånger blir en något onyanserad riffgröt som inte riktigt kommer till sin rätt.
Wylde drar iväg i ett långt solo ungefär halvägs in i konserten och mina första spontana tankar går till Nigel Tufnels episka gitarrsolo i "This is Spinal Tap". Nog skulle en gitarrist av Wyldes karaktär kunna bjuda på något betydligt mer upphetsande.
Det lyfter rejält i Dimebaghyllningen "In this river", som dessutom bjuds på i ett lite annorlunda arrangemang. Förstärkarna kläs med porträtt av den gamle Panteragitarristen och Wylde får möjlighet att visa att han även är en ypperlig pianist. Det hade verkligen varit kul att få höra honom göra ett mer lågmält album i samma stil som låten. När jag intervjuade honom så pratade vi bland annat om Elton Johns 70-talskatalog och att han mer äng gärna hade spelat in något med honom.
Nåväl, "The blessed hellride" är kvällens stora höjdpunkt. Wylde och Catanese plockar fram sin respektive Gibson SG doubleneck och även den stora publiken vaknar till liv ordentligt och sjunger med.
"Suicide Messiah" sitter som den ska, men inte långt därefter är det hela slut. Bandet går av scen efter endast 1 h och 20 minuter och det känns lite fattigt. De verkade vara på bra spelhumör, men det blir inte ens ett litet ynka extranummer. Konstigt.
Black Label Society är ett förbannat bra band, men det känns många gånger som att de är lite mer upphetsande på skiva än live.
Betyg: 3/5
/Niclas
