onsdag 23 december 2009

Årets album (del 3/5)

Katatonia

"Night is the new day" 2009



Mörkt och dystert, men ack så svärtande vackert. Svenska Katatonia slog till ordentligt och fick en novis som mig själv på fall. Musikmässigt kan bandet liknas vid ett något lugnare Opeth.
När detta skrives har tyvärr bröderna Fredrik och Mattias Norrman beslutat sig för att lämna bandet. Dock ligger inga personliga konflikter bakom, utan det är det framtida turnerandet som sätter käppar i hjulen för bröderna. Tack och lov kommer bandet ändå att fortsätta trots avhoppen.
Köp, köp, köp!

/Niclas Müller-Hansen
Skivrecension

The Generals

"Stand up straight" 2009




Denna skiva överraskade mig eftersom jag hade för mycket förutfattade meningar. Runt om i tidningar har många listat ”Stand Up Straight” som en av de bästa i år. Generalerna från Karlstad har alltså blivit ganska ordentligt hyllade. Så min uppfattning var att det var mer svängigt än hårt och att det knappast var något rejält tempo att tala om. Så fel jag hade!
The Generals rockar och manglar på rätt så hårt redan från första låten, som kommer som en känga rätt på käften och lyckas få envisa mig att slänga alla fördomar på tippen omgående.
Marcus Grahn (Close-Up) kallade detta ”som en Death metal-cigarett med Rock’n’roll-filter” och jag kan inte annat än hålla med!
Man kan dra paralleller till nya Entombed som kör en liknande blandning, och det är även deras producent Tomas Skogsberg som The Generals här har anlitat. Dock är jag faktiskt mer vänligt inställd till dessa grabbars sound än till t ex Entombed som började som ett traditionellt dödsgäng. Karlstadpojkarna slänger även in en rejäl dos av punk- och Motörheadinfluenser med i mixen, vilket tyder på bra smak.
Ett till pluspoäng är cellon som de fyndigt stoppat in i låten ”Consulting With the Sinner”, vilket gör att den tillsammans med ”One Eye Red”, blir en av de bästa låtarna.
Helhetsintrycket blir en hård platta som man inte riktigt kan placera i något fack, men tycker om ändå! Produktionen är ypperligt bra fixad och det låter fläskigt, vilket ni borde veta vid det här laget då det är något fördj*vla positivt i mitt tycke!
Detta är igen dålig poäng satt av mig, som för det mesta spisar traditionell black och death metal. Så det så.

Betyg: 4/5

/Sara Andersson
Nytt nummer av Revolver Magazine hyllar Dimebag!




Januari/februari-utgåvan av Revolver Magazine är en hyllning till Dimebag Darrell och Pantera. Omslaget är ritat av den prisbelönte illustratören Tim Bradstreet och bygger på omslaget till albumet "Vulgar display of power".
Han har jobbat med "The Punisher" och "Blade" för Marvel och nedan berättar han varför han ville göra omslaget till tidningen.

Tim Bradstreet:

It's a pretty special opportunity for me to get a chance to illustrate this particular cover. Strange how these things come full circle. I had a similar experience a few years ago when I was asked to do the artwork for an Iron Maiden album called A Matter of Life and Death. I had a strong connection with Maiden, too. Seems like I'm two for two so far, which is, like, the craziest luck! It's pretty special to get a chance to work on or with something that has inspired you, and Pantera's Vulgar Display of Power certainly had a major impact on me back in 1992. Musically it was where I was at as a 25 year old. It was raw, visceral, powerful, and it was speaking to me lyrically as well. One phrase that still sticks out for me is from "Mouth for War": "When I channel my hate to productive, I don't find it hard to impress." That really resonated with me as I was full of anger and angst, and I used to channel that into my work. Subsequently there was a definite, almost audible energy in the illustrations that was born of that inner strife. I think it's one of the ingredients that separates an artist’s work from the status quo. There has to be a driving mechanism, for some it's anger, for some it's love, or it can be a combination, shit, whatever it is that drives you to create is a good thing and cathartic for some. I used to say, for me drawing was like free therapy.
The music I listened to as I worked was additional and essential fuel. A lot of my early Vampire illustrations, the work that helped put me on the map as an illustrator were powered by heavy doses of Pantera. One of the things that made them so fresh with this record was their own evolution, they found a voice with this album; musically, they'd stripped themselves clean. This was bare bones as the title implies. And lyrically it was complementing the music with that in your face-bare bones style. It was smart, and it was telling young people we all have problems, you can sit around and be defeated by the shit life throws your way or you can stand up and fight back on your own terms. That was a lesson I was ready to embrace.
I was a really big guy back in '92, well over 300 pounds, very self conscious. That's where a lot of my anger or self-loathing came into play. I decided finally that I was going to do something about it and in the spring/summer of 1992 I made losing weight my religion. Vulgar Display of Power was my soundtrack. Really it was two albums, Vulgar and Rollins Band's The End of Silence. Those two records drove me to stay determined and focused. I ended up losing over 100 pounds in about four months. I transformed myself, and that was a powerful thing. I felt empowered by the experience. I don't know how I'd have ever done it and kept my sanity if it hadn't been for Pantera and Hank [Henry Rollins]. I feel like I owe them both a debt I could never repay, but that's the power of music.
When I got that call from the guys at Revolver, and they wanted me to do a cover I was pretty excited. When I found out what it was I'd be illustrating it turned into an opportunity for me to say thank you to those four metal madmen. This gig has joined the ranks of a growing list of dreams that were able to come true for me. Sometimes you gotta pinch yourself.

Revolver Magazine Jan/Feb 2010

/Niclas Müller-Hansen

tisdag 22 december 2009

Henry Rollins spoken word!



Henry Rollins är tillbaka i Svedala med sin Spoken word-turné. Han besöker Malmö den 30 januari (www.eventim.se), Stockholm den 31 januari (www.eventim.se) och slutligen Göteborg den 1 februari (www.ticnet.se).
Personligen har jag sett Rollins spoken word två gånger tidigare och kan varmt rekommendera ett besök. När detta skrives finns det biljetter kvar till alla tre föreställningarna och ett bättre julklappstips kan knappast ges.
Köp!

/Niclas Müller-Hansen
Skivrecensioner

W.E.T.

"S/T" 2009



Jeff Scott Soto har en sjuhelsikes röst, men det är väl knappast en nyhet. Han har figurerat i mängder av konstellationer och band och är kanske mest känd som sångare i Talisman. Under en kort period var han ju även sångare i legendariska Journey och hade säkert kunnat göra underverk om han bara fått fortsätta.
W.E.T. består förutom Soto, av Robert Säll och Erik Mårtensson. Två herrar med ett förflutet inom den melodiösa hårdrocken i band som Work of Art och Eclipse. Med andra ord är det ett gäng rutinerade herrar som nu slagit ihop sina påsar och skapat ett helt nytt band. Det är låtar med klar hitpotential och borde få varenda människa med en försmak för den melodiösa skolan, att göra i brallan. Det är musik tightare än tight och Soto visar ännu en gång att hans röst tillhör det absoluta toppskiktet.
Inledande ”Invincible” sätter ribban högt och semiballaden ”Comes down like rain” för tankarna till Richard Marx och hans tidiga prestationer. Likaså är ”I´ll be there” högoktanig melodiös hårdrock när den är som bäst. Jag tycker mig även finna likheter i musiken med några av Mark Frees gamla band, som Signal och Unruly Child. Efter ett antal genomlyssningar kan jag bara konstatera att det här är ruggigt bra. Köp!

Betyg: 4/5

/Niclas Müller-Hansen


Freak Kitchen

"Land of the freaks" 2009




IA Eklundh är en gudabenådad gitarrist. Inget snack om saken. Personligen har jag dock aldrig varit något större fan av hans eskapader i Freak Kitchen och har troligtvis lyssnat för lite på hans tidigare prestationer. Nya ”Land of the freaks” ändrar inte min inställning. Det spretar åt alla möjliga håll och det är svårt att samla intrycken till en helhet. Vibbar av Frank Zappa dyker självfallet upp, men sammantaget är det för många influenser och stilar som slåss om plats på de 12 spåren.
”Teargas jazz” bär spår av orientaliska tongångar och ren fusionjazz. Kul, men samtidigt lite svårt att ta på allvar. Jag måste även säga att de smålustiga texterna inte riktigt får mig att ta musiken seriöst. Dock svänger det ganska bra i ”Honey, you´re a Nazi”, som får mig att tänka på Extremes ”Pornograffitti och ”Murder groupie” kan länkas till Living Colour. Dock tycker jag de banden lyckats bättre med att blanda influenser. Det hade känts mer givande om herr Eklundh kunde fokusera mer på en stil istället för att flörta vilt med allehanda genrer. Samtidigt går det inte att bortse från hans talang.

Betyg: 3/5

/Niclas Müller-Hansen
Skivrecension

Goatwhore

"Carving out the eyes of God" 2009



Får det lov att vara en groovig blandning av black och death metal från New Orleans? Javisst! Skall den serveras med eller utan voodoo-dockor och trollformler?
”Carving Out the Eyes of God” är med andra ord en fin blandning av aggressiva toner som hamnar någonstans mellan black och döds. Eftersom medlemmarna har rötterna i band som t ex Crowbar och Soilent Green så spädes receptet ut med en rejäl dos av sludge också, vilket gör att denna fullängdare blir lite extra svängig. Emellanåt bjuds det även på thrash och speed och trots att det är ganska skönt med variation kan det upplevas som lite spretigt, som om Goatwhore vill trycka in alla de element som de själva gillar i en enda skiva. Kanske är det för att de tidigare har gjort en hel del låtar som låter nästan likadant och inte vill upprepa detta, eller helt enkelt för att de måste visa sin besatthet av Celtic Frost och Venom.
Det som jag känner att jag saknar med Goatwhores nya alster, är riktigt extrema stycken och lite brutalare sångteknik. Sången lutar hela tiden mer mot dödshållet än mot black och man påminns hela tiden om medlemmarnas bakgrund, eftersom det aldrig helt och hållet blir så skrämmande eller brutalt som man hoppats på.
Välkände Erik Rutan från brutala dödskonstellationen Hate Eternal har producerat och han har gjort ett skickligt jobb. Och trots mina små invändningar har Goatwhore ändå lyckats göra ett album som sticker ut och som mycket väl kan få hamna med i metallyssnandet en mörk vinterkväll.
Som vanligt avhandlas satanism och slakt av Jesus i texterna, vilket ju alltid är ett lämpligt ämne i dessa genrer, men de är också välskrivna, vilket inte alltid är fallet med liknande band.

Betyg: 3/5

/Sara Andersson
Dvdrecension

Hanoi Rocks

"Buried alive" 2009



Så kom den till slut, Hanoi Rocks avskedskonsert på DVD. Inspelad på Tavastia club i Helsingfors inför en entusiastisk publik. Själva konserten påminner en hel del om Hanoi Rocks första live video "All Those Waysted Years", som kom i mitten av 80-talet. Båda är inspelade på en väldigt liten scen utan effekter. Men fy fan vad det rockas!
Hanoi Rocks år 2009 är en väldigt bra upplaga, Conny Bloom och A.C. från Electric Boys ger en stabilitet till gruppen som inte varit där tidigare. Mike Monroe är naturligtvis ett energiknippe av guds nåde och får igång publiken med lätthet, men Andy McCoy verkar väldigt gammal. Han är helt klart märkt av sina år av drogmissbruk. Kul är det att Nasty Suicide gör ett inhopp. Skulle däremot ha varit ännu roligare om även Gyp Casino och Sam Yaffa dök upp.
Låtvalet är oklanderligt, dock visar låtlistan på DVD:n några låtar som inte framförs, men det är bara en petitess. Det är hursomhelst en svettig liveupplevelse att titta på "Buried Alive". Så här ska rock & roll framföras.
Som bonus får man en kort "behind the scenes film" från Hanoi Rocks sista vecka som varken gör från eller till.

Betyg: 4/5

/Mikael Ekström
Skivrecension

The Crystal Caravan

"S/T" 2009



Det är egentligen helt otroligt vilka sjukt bra band detta lilla land spottar ur sig! Näst ut i raden är The Crystal Caravan från Umeå som knockar mig totalt med sin självbetitlade debut!
Som ni kanske vet är jag en stor älskare av den så kallade retrorocken och kristallkaravanen passar mig som handen i handsken och nu ger dom mig en historielektion med nutidskännedom när det skall albumdebuteras.
Deras musikaliska rötter är djupt förankrade i sjuttiotalsmyllan men har på samma gång en nutidsmedvetenhet som gör att det inte enbart blir en hyllning till just nämnda årtionde, utan även ser till att det finns en viss fräschör. Överallt läser man att bandets influenser är Led Zeppelin, MC5 samt The Doors och det kan jag skriva under på, men jag hör å andra sidan mer av både The Black Crowes och Deep Purple som Captain Beyond och Grand Funk Railroad, än de tre förstnämnda akterna. Det svänger nämligen hejdlöst om deras välarrangerade kompositioner där vart instrument har sin naturliga plats i den snygga Dennis Lyxén-producerade ljudbilden. Du hör samtliga instrument föredömligt där musikerna hela tiden turas om att briljera. Jag får hela tiden en skön jamkänsla, vilket jag uppskattar oerhört mycket när jag lyssnar på musik. Den blir liksom mer levande då!
Det jag dock skulle kunna önska mig lite mer av är låtar som vågar sticka ut och ge skivan en mer varierad anrättning. Det finns gott om olika inslag men allt hamnar lite inom samma ram samt trampar på i samma tempo lite för ofta. Men vem är jag att klaga då vi här har fina låtar som Grand Funk Railroad-minnande ”Between the Mountain and the Spoon”, psykedeliska ”Tombstone Eyes”, The Allman Brothers-osande ”Train Song” och den episka ”Desert King”, som med både Mountain och Black Sabbath-inslag får det att vattnas i munnen. Men allra bäst på platsbiten (vart är vinylen?!) måste jag ändå utnämna ”Down Under”, samt ”Wicked Mind” till. Den förstnämnda sticker ut lite på plattan då dess musikaliska Rolling Stones och Black Crowes-snitsiga kostym har fått en snygg Van Morrison och Joe Cocker-färgad soultouch. Den andra favoritlåten för mig tillbaka till ett lekfullt Deep Purple (lyssna på inledningen) som smygjammat lite med Uriah Heep.
Jämförelserna med andra stora akter må hagla tätt just nu men med den äran för bandet har verkligen lyckats hitta ett eget litet sound där dom med lätthet kan smyga in sina influenser så att det berikar istället för att förstöra upplevelsen. Jag skulle gärna vilja ge plattan full pott men jag saknar den där riktiga dunderlåten för att kunna göra det. Men vem vet? I slutet på året är det kanske jag som får krypa till korset och beklaga mitt låga betyg när året skall summeras.

Betyg: 4/5

/Ulf Classon
Skivrecension

As You Drown

"Reflection" 2009



As You Drown manglar riktigt rå dödsmetal på deras första släpp. Metal som garanterat krossar dina glasrutor och får dig att svälja löständerna!
Japp, detta svenska dödsgäng spelar som om de inte har gjort annat! På ”Reflection”, som släpps på Metal Blade Records, levererar de blodindränkt och brutal döds som absolut kan jämföras med deras amerikanske kollegor. Men faktum är att manskapet i detta band inte är så gamla, de flesta bara en bit över 20 år.
Musikaliskt påminner de om Decapitated, som också lyckades mangla på i en himla fart på deras första album – och de polska pojkarna var ju till och med yngre då, än As You Drown är nu.
”Reflection” ger mig mycket hopp för framtiden, att det kommer sådana här bra nya unga band rör om det lite i grytan där gubbar som Cannibal Corpse och Morbid Angel trängs. Inte är det något fel på dem! Men det är nog nyttigt för scenen att lite yngre får utrymme också. Och inte minst om As You Drown fortsätter på denna stigen, för hur många bra alster kan inte detta band ge ut i framtiden?
Från första spåret ”Ruins and Dead Ends” till sista ”Needles” kör grabbarna på i full fart hela tiden, det finns knappt en lugn stund att pusta ut på, vilket är positivt och gör detta till en riktigt tight platta. Varje låt är som ett rejält superklister som håller ihop plattan och det är väldigt svårt att lista någon favoritlåt. Men det är helt okej, för det betyder att ”Reflections” är ett album som man skall lyssna på från början till slut, prima! Fyra köttiga guldstjärnor förtjänar de verkligen.
Köp!

Betyg: 4/5

/Sara Andersson
Skivrecension

Job For A Cowboy

"Ruination" 2009



Arizonagänget är tillbaka med ett nytt fullmatat album och ståtar än en gang med ett mycket snyggt och intressant omslag.
Jag gillade verkligen debuten ”Genesis” som bar på en del proggressiva element, men på andra given står inte mycket av detta att finna. Brutaliteten har höjts ett snäpp och sångaren Johnny Davy growlar som aldrig förr. Ibland låter det nästan som om han ska klökas och det brutala anspelet ter sig något komiskt.
Dock kvarstår det faktum att det överlag låter bra. Inte omvälvande eller mer nyanserat sedan sist, men absolut värt ett köp. Tempot har i takt med det brutala anslaget stigit och bandet drar på som en tysk långtradare på autobahn. Det är snabbt och skoningslöst och jag måste erkänna att jag emellanåt saknar en del av de tidigare nämnda progressiva elementen och stunder av lite mer eftertanke. Under plattans gång lämnas knappt något andrum och detta gör musiken något lidande. Men bandet befäster samtidigt sitt namn inom dödsgenren. Helt klart ett gäng att räkna med även i fortsättningen.

Betyg: 3/5

/Niclas Müller-Hansen
Årets album (del 2/5)

Mastodon

"Crack the skye"



Personligen hade jag nöjet att få lyssna på skivan flera månader innan den släpptes. Det var lite speciellt att sitta själv i ett stort konferensrum på Warners kontor i Stockholm och bara vrida upp volymen.
En tid senare fick jag även nöjet att intervjua trummisen Brann Dailor i samband med deras konsert i paketet "The unholy alliance". En mycket trevlig musiker med en stor portion humor.
"Crack the skye" är en platta man inte slölyssnar på. Det krävs fokusering och det känns som att nya ljud och melodier ploppar upp för varje nytt tillfälle. Plattan är mer 70-talsinspirerad och flummig än tidigare alster, men ohyggligt bra. Dessutom ska det tilläggas att Brendan O´Brien verkligen förhöjt ljudbilden.
Den genomgående historien är ett mischmasch av Stephen Hawkings teorier och ryska tsarer. Sångaren och gitarristen Brian Hinds hade före inspelningen drabbats av en svår huvudskada och spenderade lång tid hemma med att bara sitta ock skriva musik, vilket gjorde att "Crack the skye" kom att skilja sig rejält från deras tidigare album.
Köp, köp, köp!

/Niclas Müller-Hansen

måndag 21 december 2009

Årets album (del 1/5)

Alice In Chains

"Black gives way to blue"



Få hade väl trott bandet skulle kunna fortsätta efter sångaren Layne Staleys tragiska bortgång 2002. Men sju år senare har de forna bandmedlemmarna Cantrell, Kinney och Inez samlat sig igen och tillsammans med den nye sångaren William DuVall, skapat en platta med så mycket dynamik och tunga riff, att det känns som om de aldrig varit borta.
"Black gives way to blue" är ett band i toppform och i mitt lilla privata musikrum har exempelvis den makalöst svängiga "Check my brain" varit en hitlåt utan dess like.
Köp, köp, köp!

/Niclas Müller-Hansen
Fuck you, I won´t do what you tell me

Den goda smaken har segrat i Storbritannien. Tack vare en kampanj på Facebook, lyckades britterna få Rage Against The Machines "Killing in the name of" att inta den åtråvärda förstaplatsen för julsinglar. Det hela utfördes med tanken att förhindra vinnaren i tv-programmet "X-Factor" från att klättra till toppen, vilket skett de senaste fem åren.
"Killing in the name of" har sjutton år på nacken och återfinns på bandets självbetitlade debut från 1992.
Ett stort tack till britterna som visat att allt är möjligt.

/Niclas Müller-Hansen

fredag 18 december 2009

Heavy metal islam!

Mellanöstern är kanske inte det första man tänker på när det kommer till hårdrock, men faktum är att det bildas band till höger och vänster och den muslimska hårdrocksscenen blir bara större och större.
Författaren, forskaren och mellanösternexperten Mike Levine har skrivit den mycket intressanta och läsvärda boken "Heavy metal islam".
Just nu är han gästprofessor vid Centret för Mellanösternstudier vid Lunds universitet. Nedan hittas länk till en intervju med Levine från Åbo Akademi.

http://web.abo.fi/meddelanden/forskning/2009_17_heavy.sht

Av/Niclas Müller-Hansen

torsdag 17 december 2009

Dave Grohl rules!













Tänkte bara rekommendera ett köp av senaste MOJO. Lång intervju med übercoola Dave Grohl, som berättar om sitt musikerliv så här långt. Läsningen kan ju aldrig bli tråkig med citat som detta: "I drank too much coffee and had to go to hospital to get checked out", he explains, flashing his trademark toothy grin. "Man, if I get sent to hospital after drinking coffee, imagine what crack cocaine would do to me! I´d have no teeth and I´d be out sucking dicks in a month..." MOJO 194 January 2010

Av/Niclas Müller-Hansen

onsdag 16 december 2009

När vi nu ändå är i gång...

Lite fler klapptips!

Kanadicken Martin Popoff (Bravewords.com) skriver rockbiografier på löpande band.
Ett av hans senaste projekt är Deep Purple. Precis som tidigare utgivna böcker utgår han från bandets diskografi och lyckas alltid få till väldigt läsvärda och informationsrika alster.
Historien om de brittiska rockgudarna är uppdelad på två böcker.

Den första boken täcker åren 1968-76 och bok nummer två 1983-2009.
Kommande recensioner på http://www.metalshrine.se/





/Niclas Müller-Hansen
Showtime!

Bloggen har legat i träda de senaste månaderna, men nu ger vi oss i kast med lite skrivande igen.
Julafton lurar runt hörnet och då kan det kanske passa med ett boktips.







"Grunge is dead: The oral history of Seattle rock music"
Greg Prato

En helt fantastisk bok om hela grungescenen och Seattle. Över 100 olika personer har intervjuats och flera av de stora namnen får tillfälle att berätta sin historia och hur de var del av den musikexplosion som skedde i början av 90-talet.
Lägg därtill ett underbart bildmaterial och du har en helt suverän bok om en musikscen, som senare kom att få ett litet dåligt rykte.

/Niclas Müller-Hansen

fredag 11 september 2009

En liten puss kanske?



För en gammal stofil som mig själv, som år 2009 fortfarande inte laddat ner en låt, är det kul när man hittar små smakprov.
KISS kommande platta "Sonic boom" har överlag fått väldigt positiva recensioner från större media som Classic Rock, Bravewords och Metal Hammer, vilket lovar gott, men som även väckt misstänksamhet från undertecknad. Kan det verkligen låta så bra om KISS 2009?
Tja, ska man döma efter de korta smakprov av hela albumet, som för en stund låg ute på tyska JPC, så får jag nog istämma i hyllningskören. Förvånanvärt fräscht med en särdeles fin blandning av bandets 70-och 80-tal. Varför lät inte "Psycho circus" så här kul?
Säg vad man vill om sättningen Stanley, Simmons, Singer och Thayer, men så här bra har bandet faktiskt inte låtit sedan mitten av 80-talet.

Döm själva genom att lyssna på det 30 sekunder långa klippet här ovanför.

/Niclas Müller-Hansen

fredag 4 september 2009

Tidernas snyggaste skivomslag? Del 7

Ärligt talat. Är Europe seriösa när dom väljer detta omslaget till sin nya platta "Last Look at Eden"? Anledningen till att jag inte kommenterat detta tidigare är att jag inte trott att det är det slutglitliga omslaget men det verkar ju inte bättre än att det är det...
Frågan är; vad föreställer motivet?


/Ulf Classon

tisdag 1 september 2009

Antagligen årets bästa intervju!

Vissa lyckas verkligen få till det riktiga scoopet. Nyligen publicerade sidan thepantaloon.com en oerhört underhållande och djuplodande intervju med Buzz Goldman, Poisonsångaren Bret Michaels peruk. Det är texter som denna som kan förgylla en hel dag, ja rent av hela veckan.
Läs och njut av citat som exempelvis detta:
Buzz: "Well, C.C. caught on to the relationship I had with Bret, and he was always calling me Yoko Michaels and Groupie Toupie. I wanted to kill the son of a bitch."
Komedi på hög nivå!

Läs mer på:
The Pantaloon

/Niclas Müller-Hansen

tisdag 25 augusti 2009

Gamla rockstjärnor faller hårdare!

Aerosmith är och förblir ett gammalt favoritband ända sedan jag inhandlade "Done with mirrors" på Skivcity i Helsingborg strax innan 1985 övergick till 1986.
Bandet har haft en makalös förmåga att spotta ur sig hits sedan "Permanent vacation" och drar fortfarande fulla hus världen över. Nyligen "ramlade" sångaren Steven Tyler av scenen på ett gig i Sturgis, USA och klippet dök snabbt upp på allas vår favoritsida YouTube.
Senaste nytt (skvaller) talar om återfall och att herr Tyler tydligen hade festat till ordentligt då incidenten inträffade. Bandet ska just nu ha gått ut i strejk och tänker inte börja jobba på nya plattan förrän Tyler tar sig i kragen.
En intressant artikel står att finna i Boston Herald, med ett tillhörande foto på sångaren som får en att tro att han helt plötsligt åldrats en sådär 100 år.

Läs här:
The Boston Herald

/Niclas Müller-Hansen

fredag 21 augusti 2009

It's a sonic boom...

Mitt gamla favoritband har nytt på gång!
Jag minns hur jag hoppade runt som en speedad griskulting första gången jag hörde låten "Psycho Circus". Då jag inte var, eller för den delen är, hipp på datorer, så fick jag lillbrorsan till att spela in låten på kassett efter att han laddat ner den. Det var en taskig inspelning från en radishow i USA och herre jesus va jag tyckte att det lät bra. Långt senare kom jag till sans och insåg att vare sig låten eller själva plattan var mycket att hänga i granen.
Nu har det gått elva år sedan sist och ett nytt album med KISS, "Sonic Boom", kommer ut i oktober. Första smakprovet, "Modern day Delilah", låter förvånansvärt fräsch och har väl ett visst 80-talssound över sig. Frågan är nu bara om det här blir bra eller inte? Ska man gå efter de första rapporterna så är det det bästa bandet gjort på minst 25 år. Vi får väl se.
Nedan följer i varje fall en tidig recension av plattan och ska man gå efter den kommer julafton några månader tidigare i år för alla KISS-fans.

The Quietus Track-By-Track recension.

Lyssna på hela "Modern Day Delilah" på kissonline.com!

/Niclas Müller-Hansen

onsdag 19 augusti 2009

Heresy blasphemy...

Sveriges tyngsta rockers Mustasch är på gång med ett nytt album som skall se dagens ljus den 30e september men redan nu kan vi ta del av låten "Heresy Blasphemy" på deras MySpace och den är tuuuung!!! Klicka bara på bilden här ovanför så kommer ni dit!

Missa inte heller bandet på deras miniturné genom Sverige då bandet kan vara ett av Sveriges bäst på en scen!

08 Okt - Östersund Folkets Hus
09 Okt - Piteå Norrmalmia
15 Okt - Norrköping Flygeln
16 Okt - Karlstad Nöjesfabriken
17 Okt - Stockholm Annexet
22 Okt - Malmö Baltiska Hallen
23 Okt - Huskvarna Folkets Park
24 Okt - Göteborg Lisebergshallen
30 Okt - Skövde Valhall
31 Okt - Örebro Conventum

/Ulf Classon

tisdag 18 augusti 2009

Slottsskogen Goes Progressive - Pre-Report

Då var det festivaldags igen och så vitt jag kan se i min kalender så är det den sista för året för min del. Tur då att Slottsskogen Goes Progressive är en av dom mysigaste festivalerna att besöka. Kalaset hålls under en dag och kväll vid Villa Belparc som är beläget i skönt grönlummiga Slottsskogen i Göteborg och stämningen är alltid på topp! Nu har jag bara i och för sig varit där en gång, för två sedan, men dom som varit där mer troget har bara gott att säga om tillställningen då jag pratat med dom. I år firar dessutom festivalen tioårsjubileum men jag kan tycka att kalaset firas lite tunt. Nu har jag i och för sig bara hört metalliska Seventh Wonder sedan tidigare så jag vet inte hur dom andra banden låter men jag tycker dom kunde ha satsat på något lite mer känt band för att fira födelsedagen. Fast det är väl kanske inte så lätt heller i och för sig. Arrangören Göteborgs Artrockförening har som inriktning på festivalen valt den mer progressivare delen av rock och i viss mån metal så utbudet kanske är stort men då alltihopa är gratis att besöka så finns det ju ingen större budget att tillgå. Men det gör heller inget att samtliga band är anonyma för mig sedan tidigare för då finns det bara mer att upptäcka och är då något band löjligt bra så blir ju bara liveupplevelsen större. Så denna gången blev förrapporten lite kort och jag kan inte tipsa er om några speciella band men jag vill istället ta tillfället i akt att säga till er på skarpen! Att är ni lediga och i närheten samt uppskattar välspelade progressiv rock och metall så finns det inget att tvekan på! Det är bara att bege er till Slottsskogen när den blir progressiv nu på lördag!

/Ulf Classon

Klara band för Slottsskogen Goes Progressive 2009
Wonderland
Brighteye Brison
Seventh Wonder
Jeavestone
RPWL

fredag 7 augusti 2009

Kissbingo!

Det kan inte vara lätt att vara Kiss-samlare. Senaste i raden att införskaffa för alla er Kissnördar är inget mindre än Kissbingo!!! Inte konstigt att herr Simmons har pengar att slösa... Spelar han bingo mån tro? Han börjar ju komma i den åldern onekligen...

/Ulf Classon

söndag 26 juli 2009

MySpace-Tips: Fireblood

Är ni sugna på lite jävlaranamma-metal? Kolla då in det svenska bandet Fireblood vars influenser innefattar så vitt skilda akter som Iron Maiden, Pantera, Sabaton och Machine Head. Det är ett elakt, men trevligt, sväng dessa unga grabbarna får till och den 13 augusti släpps deras första EP! Låtarna går dessutom att ladda ner så vad väntar du på? Smurfa in på bandets MySpace och lyssna!

Fireblood's MySpace hittar ni
HÄR!

/Ulf Classon

måndag 20 juli 2009

Förbjud rökning vid utomhuskonserter!

Nu har jag fått nog och även om jag inte kan göra något åt saken så basunerar jag ändå nu ut följande: Förbjud rökning vid utomhuskonserter! Tro mig, jag har inget emot att rökare förkortar sina liv genom att suga i sig sina giftpinnar men ta för fan inte med mig i fallet! Jag, och många med mig, lider inte bara av cigarettröken som passiv rökare utan får även huvudvärk rätt så omgående vid inandning av skiten! Jag har varit på många festivaler och utomhuskonserter genom åren men det vet i fan om det varit värre än vad det är i år? Jag har bara i sommar besökt Sweden Rock Festival, Muskelrock, Metaltown, Rockweekend och Sonisphere samt varit på både AC/DC och Deep Purple när dom spelat utomhus i Göteborg och alltid med samma resultat – huvudvärk! Som tur är går det över efter ett tag men det är jobbigt och störande att hela tiden behöva flytta på sig bara för att någon kedjerökare bestämt sig för att förpesta luften för alla oss ickerökare. Oftast räcker det inte bara med att flytta på sig heller för oavsett vart man än ställer sig så finns där alltid någon som bolmar på. Återigen, ni får gärna förkorta era liv, men jag tycker det är oerhört respektlöst att stå i en stor folksamling och bolma på utan någon som helst hänsyn till folket som står runtomkring.

Det finns en anledning till att det är förbjudet att röka på krogen och inomhuskonserter och jag tycker nu det är dags att detta förbud även tas i bruk vid utomhuskonserter! Nu förstår jag att abstinensen efter giftet kan bli stort men då är det kanske dags att inför den gamla hederliga rökrutan igen! Vid festivaler och enskilda utomhuskonserter så kan det kanske finnas ett område för rökare där dom utan skada för andra kan suga i sig skiten.

Jag kan som sagt inte påverka så att jag får som jag vill men jag riktar mig istället till alla er rökare som känner er träffade och ber er att börja visa lite hänsyn mot oss ickerökare och sluta kedjeröka under konserterna! Har ni så grava problem så ni inte kan hålla er från cigaretterna under tiden bandet spelar så kanske det är dags att söka hjälp?

/Ulf Classon

torsdag 16 juli 2009

Sonisphere 2009 Pre-Report

Då blev det sent om sidor bestämt att man skall åka på Sonisphere festivalen också då. Tanken var inte sådan från början men jag kom över en biljett billigt så jag tänkte; Va fasen! Det är ju många bra band och det var länge sedan jag såg Metallica live! Frågan är bara hur som många som köpt biljett till denna endagarstillställningen i Hultfreds folkpark? Det känns som dom vräker ut biljetter i olika tävlingar och extraerbjudanden så frågan är om biljettförsäljningen går trögt? Det får vi se på lördag men jag hoppas det i alla fall kommer så pass mycket folk så det inte blir öde framför scenen.

Vilka spelar då? Jo dagen inleds med sveska Adept som lirar någon form av amerikansk modern hardcore/metal om jag ska gå på den snabba lyssningen jag gjorde på deras MySpace. Sen har vi popmetallarna i Dead by April som är riktigt jävla usla! Jag fattar inte hur folk står ut med att lyssna på sådant skräp! Ungdomarna verkar ju gilla det i alla fall (usch vad gammal jag kände mig när jag skrev det).
Första bandet jag kan tänka mig kolla in är The (International) Noise Conspiracy och det mycket för att den forne Refused frontmannen Dennis Lyxén är frontman i bandet och förmodligen är en av dom mest energiska sångarna man kan se på en scen idag skulle jag tro.
Sen får vi überteknisk matematikmetall med Meshuggah som är ett band jag aldrig har fastnat för. Visst fan är dom bra och visst fan är trummisen Tomas Haake en av dom mest tekniska man kan bevittna men är det bra då? Det är ju bara en massa udda takter och luriga tempoväxlingar hela tiden. Jag har svårt att hitta den så viktiga röda tråden i deras musik så nej, det blir nog inget Meshuggah för mig.
Däremot så ska jag se The Cult! Det är förmodligen av den anledningen som jag åker. Jag har aldrig sett detta briljanta rockband och bara måste se dom minst en gång innan dom lägger ner verksamheten ännu en gång. Det kanske till och med är sista gången man har chansen att se dom?
Från höga berg till djupa dalar blir det när Mastodon går på. Om jag är på topp när The Cult lirar så lär jag gå ner mig när tråkmånsarna i Mastodon börjar lira. Jag förstår inte vad folk ser i detta enformiga band. Det roliga är att det tydligen skall vara progressiv modern metal som dom spelar men jag tycker allt dom gör låter likadant. Enformigt, segt och ointressant om du frågar mig.
Men ointressanta är definitivt inte Anthrax! Jag tycker i och för sig det är synd att John Bush, en av mina favoritsångare, inte är med i bandet längre men den nya förmågan vid micken, Dan Nelson, lät vid första mötet via YouTube inte helt olikt just Bush. Kanske lite raspigare och lite råare men han har nog definitivt all den styrka i rösten som krävs för att göra dom gamla klassikerna rättvisa.
Sen kommer ett av dom banden jag ser fram emot mest – Lamb of God! Amerikanerna fångade mitt intresse för några år sedan med sin okonstlade amerikanska metal innehållandes både thrash, hardcore och death metal för att i slutändan tyvärr klassas som metalcore. En genre dom definitivt brutit sig ut ifrån med sina två senaste alster anser jag och dom innehar idag en egen identitet.
Fast frågan är om jag inte ser fram allra mest mot Machine Head? Jag har följt amerikanernas karriär sedan debuten för många år sedan och efter en liten svacka så gjorde dom för några år sedan storstilad thrashcomeback med ”The Blackening”! Bandet har alltid levererat storartat när jag sett dom live och förväntar mig inte mindre nu!
Sen kommer ett av Englands mest framgångsrika metalband och pandasminket är naturligtvis med! Cradle of Filth kommer att ge alla black metal-fans det dom vill ha men jag frågar mig alltid var gång jag hör bandet varför sångaren, Dani Filth, låter som en trasig visselpipa? Han sjunger något otroligt jobbigt och lägg där till en diger skivkatalog som på sin höjd kan intressera mig på endast en handfull spår.
Nästa två band ut är lite luriga bokningar tycker jag då övriga i line-upen förutom The Cult är uteslutande stenhårda akter. Först kommer Primal Scream som man aldrig vet vart man har musikaliskt. Ena stunden släpper dom en Rolling Stones-osande rockplatta för att nästa stund ge ifrån ABBA-minnande musik eller tunga ambienta tongångar. Vad dom kommer att bjuda en publik med övervägande metallskallar på skall bli intressant att se.
Nästa band är Sveriges kaxigaste rockband The Hives som fler än en gång fått skribenter för dom stora blaskorna att skandera ”Sveriges bästa liveband”. Jag har sett bandet och dom är jävligt bra live med sin energiska rock vars, ibland intrikata, riff oftast får publiken att dansa av lycka. Att sen Howlin’ Pelle är en av landets kaxigaste sångare gör inte saken tråkigare.
Men så blir det då dags för anledningen att denna festival (som arrangeras på flera ställen i Europa) existerar. Tungviktarna i Metallica gillar att spela på festivaler i Europa så varför inte arrangera ett gäng själva? Två timmar Metallica skall vi tydligen få och jag ser fram emot detta då det, som sagt, var länge sedan jag såg dom sist. Synd bara att det verkar som dom helt slopat spela låtar från sitt bästa album – Load!

Sonisphere kan komma att bli en riktigt trevlig tillställning fast vi får nog hoppas på att det säljs tillräckligt med biljetter som sagt för annars kan det nog bli rätt så tråkigt.

/Ulf Classon

Klara band för Sonisphere 2009

Metallica
The Hives
Primal Scream
Cradle of Filth
Machine Head
Lamb of God
Anthrax
Mastodon
The Cult
Meshuggah
The (International) Noise Conspiracy
Dead by April
Adept

tisdag 7 juli 2009

Rockweekend 2009 Pre-Report

Då var det snart dags för festival igen och denna gången blir det Rockweekend. Det har varit, och är, jobbiga dagar just nu för det bandet jag åker upp för att se mest av alla är Chickenfoot och tyvärr har dom varit tvugna att ställa in ett gäng gig på grund av en muskelskada på Chad Smith. Men enligt Live Nation skall dom spela på Rockweekend och här kommer min lilla pre-report:

Jag tänkte i år göra mitt första besök på Kilafors stolthet Rockweekend som i år sålt mer biljetter än någonsin tidigare och tvingats byta till ett större område för att arrangera festivalen. Jag har hört från vänner, som besökt festivalen innan, berätta om hissnande historier om diverse barnsjukdomar en ny festival kan dras med. Sådant skall ju förhoppningsvis vara åtgärdat nu men dom höll på att klanta till sig rejält förra veckan när dom presenterade det nya spelschemat. Spelschemat i sig är en historia det också då det ändrats rätt så ordentligt efter första presentationen. Flera av dom största banden har bytt plats tidsmässigt på dagarna och mina vänner i Machinery fick först besked att dom skulle spela i fyrtio minuter, sedan när spelschemat kom var tiden en timme och på senaste schemat är det bara trettio minuter. Dessutom, för att återgå till vad som hände när schemat presenterades förra veckan, skulle jag med flera andra inte få se bland annat Machinery som är placerade på Campingscenen. Den scenen skulle bara utnyttjas på förmiddagen och enbart gäster som köpt biljett med campingpass eller tågboende skulle få komma in då. Vi som köpt biljett utan någon form av boende arrangerat av festivalen var inte välkomna helt enkelt. Men en smärre folkstorm drogs igång där flertalet personer anmälde festivalen till Konsumentombudsmannen och ännu fler skickade arga mail till festivalen så ledningen ändrade sig och nu är Campingscenen öppen för alla. Det roliga är att scenen inte ens ligger i anslutning till campingen om man studerar områdeskartan. Hursomhelst så får vi hoppas att festivalledningen inte gör några mer tabbar nu utan man får njuta av alla dom trevliga banden utan att behöva irritera sig på fel och brister.

Den musikaliska inriktningen är inte helt olik det Sweden Rock presenterat dom sista fem åren då flera av banden redan har spelat hos storebror i söder. Torsdagen tänker jag börja med att kolla in polarna i tekniskt thrashande Machinery för att sen gå vidare med comebackande Tad Morose och heavy metal-älskarna i Wolf innan kvällen tar vid med punklegenderna Dia Psalma, thrashkungarna i Testament, höghastighets-black metal-gänget Dark Funeral, legendariska W.A.S.P. och avslutningsvis dom daska rockhjältarna i D-A-D. Mest, förutom Machinery så klart, ser jag nog fram emot att se Testament som aldrig tycks göra ett dåligt gig och att sen av mina favoritvrålare, Chuck Billy, ingår i bandet gör inte saken sämre. Han har en sådan pondus att han tar över hela scenen endast genom att stå still och hans stämma är så mäktig så man blir knäsvag. Testament rekommenderar jag till alla er som inte hört dom och för alla er som gillar sin thrash tung och stenhård.

Fredagen börjar elakt för min del med Apostasy och death metal-bandet Aeon men innan det har Eclipse värmt upp oss med sin melodiösa hårdrock. Sen drar dom stencoola brudarna i Crucified Barbara igång sin rock/metal och sen följer en blandad kompott för min del. Mästerliga tungrockarna i Mustasch gör en aldrig besviken och kanske kollar man in Arch Enemy efter det men visst var dom bättre med Johan Liiva på sång? Det är ju fräckt att en tjej kan vråla så som Angela Gossow gör men är det verkligen så jävla bra som alla villa det till? Jag klagade på hennes sång innan jag ens visste att det var en tjej/kvinna som sjöng för den som undrar. Sen tycker jag musiken inte är så värst spännande längre heller. Låter mest likadant hela tiden. Men ingen idé att hänga upp sig på småsaker för efter ärkefienden så klättrar U.D.O. upp på scenen och välter över oss tung, tung tysk heavy metal. Jag har inte sett bandet på ett tag nu och dom har dessutom en ny platta på gång så det kan bli riktigt kul. Baras dom inte spelar övervägande Accept-låtar bara för jag har tröttnat på dom nu.
Där skulle man kunna tro att kvällen är slut men inte då! Inte nog med att legendariska svenska rockbandet Sator avslutar kvällen så spelar ju även engelska depprockarna Paradise Lost. Två band jag aldrig har sett och som jag hemskt gärna vill se så det ska bli kul. Men fredagskvällen handlar om ett enda band – Chickenfoot! Bandet som består av Sammy Hagar (ex-Montrose, ex-Van Halen), Michael Anthony (ex-Van Halen), Chad Smith (Red Hot Chili Peppers) och gitarrfenomenet Joe Satriani är ett av dom coolaste som kommit fram på mycket länge. Inte nog med att bandnamnet är stencool och loggan likaså så är musiken löjligt skönt svängig och rockig. Dom där riktigt monsterhitsen kanske saknas men som helhet är det en av årets i särklass bästa skivor. Frågan är bara hur utpumpad jag är efter Chickenfoots gig? Kommer jag att orka med Sator direkt efter?

Lördagen inleds som torsdagen med att kolla in ett band där man känner personal. Mind O.D. heter bandet och lirar skönt tillbakalutad poprock med starka melodier. Jag har bara sett dom en gång så det skall bli kul att se dom igen. Annars är lördagen rätt så tunn på riktiga höjdare men jag kan mycket väl tänka mig att kolla in proggarna i Wolverine och moderna metallarna i Scar Symmetry innan dagens höjdpunkt Nightingale drar igång. Dan Swanös progressiva rockband är ett av mina absoluta favoritband i genren och det var allt för länge sedan jag såg dom nu. Nu pratar vi starka riff och snygga melodier förpackade i en snygg progressiv rockskrud och man skulle kunna säga att det låter lite som gamla Deep Purple som möter 80-talet.
Kvällens avslutningsklöver med amerikanska Queensrÿche, tyska gladmetallarna Edguy, norska satanshyllarna Dimmu Borgir och engelska fartfantomerna i Napalm Death lockar alla, framför allt dom sistnämnda som jag aldrig sett, men det är inga band jag känner att jag absolut inte får missa. Däremot skall jag missa forne The Darkness-sångarens nya band Hot Leg och svenska pudelhoppet H.E.A.T. som båda lockar mig ungefär lika mycket som en nakenvandring i Gobiöknen.

Jag tror Rockweekend kan bli en riktig höjdare för line-upen är det inget fel på. Det gäller bara att dom inte strular till det för mycket med det praktiska bara.

/Ulf Classon

Klara band för Rockweekend den 9-11 juli 2009
Aeon
Apostasy
April Divine
Arch Enemy
Billion Dollar Babies
Bleecker
Cellout
Chickenfoot
Corroded
Crucified Barbara
D-A-D
Dark Funeral
Dead By April
Dia Psalma
Dimmu Borgir
Dreamland
Dynazty
Eclipse
Edguy
Fast Forwards
Fatal Smile
Gemini Five
H.E.A.T.
Hot Leg
Isole
Killer Smile
Killgore
Korp
L.A. Guns
Lucy Seven
Machinery
Memory Garden
Mind O.D.
Mustasch
Myrah
Napalm Death
Nightingale
Overload
Paradise Lost
Pure Mania
Queensrÿche
Renegade Five
Sator
Scar Symmetry
Seveth Wonder
Tad Morose
Testament
U.D.O.
W.A.S.P.
Wolf
Wolverine

torsdag 2 juli 2009

A looking in view...



Alice in Chains har släppt sin första nyinspelade låt sedan Layne Staleys bortgång 2002 och låten har fått titeln "A Looking in View" och är tagen från nya albumet som fått titeln "Black Gives Way to Blue". Många jag pratat med tycker det är helt uppåt väggarna fel att kalla bandet för Alice in Chains då Layne var en så pass personlig och unik sångare som i mångt gjorde bandet till vad det blev/är. Jag kan förstå dom men jag delar inte deras åsikt. Jag har aldrig varit speciellt förtjust i grungen men kan absolut uppskatta vissa band som tillexempel Alice in Chans och Soundgarden men inte så pass mycket så jag skall hänga upp mig på vad som är rätt och fel i detta fallet. Det beror nog även på att när jag såg bandet på Hultsfredsfestivalen med nya sångaren William DuVall så tyckte jag det var helt strålande bra och då även gitarristen Jerry Cantrell förser bandets musik med en egen touch med sina sångstämmor så saknade i alla fall inte jag Layne. DuVall var en så pass bra, och cool, sångare så jag ser faktiskt fram emot bandets första nya platta på fjorton år. Första smakprovet, som ni kan avnjuta ovanför här, ger mig kanske ingen gåshud men funkar och efter ett par lyssningar är låten rätt så cool. Ska bli skitkul att få höra hela plattan sen.

/Ulf Classon

onsdag 24 juni 2009

Metaltown 2009 Pre-Report

Den i Göteborg belägna festivalen Metaltown börjar bli en av dom hårdaste hårdrocksfestivalerna i Sverige – i alla fall om man ser till musikstilen. För det är så att i år förekommer det knappt något rockband överhuvudtaget. Ett minus om du frågar mig för i år är det färre band än någonsin som jag verkligen vill se även om jag gillar stenhård metal. Jag får det till fyra stycken som jag vill se. Ifjol var det överlägset mer band på min måste-se-lista. Varför åker du då undrar ni? Jo anledningen är att jag alltid haft supertrevligt när jag varit där och bestämde mig i år för att åka enbart för att umgås med vänner. Men så började dom intressanta banden rulla in och ja, det finns ju faktiskt en del kul som jag kan tänka mig (och förmodligen kommer) att kolla på men mer om det lite längre ner.
Det som gör Metaltown lite speciellt är ju att festivalområdet ligger i hamnen ute på den så kallade Bananpiren vilket gör att det rätt som det är kan lägga till en färja när du står och kollar in ditt favoritband. Läget gör ju också att det kan bli en rätt så dyr tillvaro då det inte förkommer någon camping vilket gör att du, med lite otur, bara får tag på ett dyrt hotell som boende. Dyr är också ölen och utbudet på mat är både litet och kostsamt. Det är alltså ingen festival för den med tunn plånbok. Men tar man sig råd så är Metaltown en oerhört trevlig festival och jag kan rekommendera en tripp dit.

Men en festival handlar ju oavsett allt om musiken och i år finns det som sagt en hel del jag kan tänka mig att kolla på men få band jag kommer att prioritera. Prio ett för mig är definitivt Göteborgarna i The Haunted som är mer eller mindre mitt absoluta favoritband och vars stenhårda death/thrash krossar det mesta i sin väg. Men det som är så coolt med Haunted är att det mitt i allt det hårda så får dom det att svänga och med en sådan mästervrålare som Peter Dolving vid micken kan man inte misslyckas. Däremot förstår jag inte varför festivalledningen envisas med att ge bandet så usla speltider då dom bokas till festivalen? In Flames må vara störst i stan men ska man se till inflytelserikedomen och den global respekt som bandet åtnjuter så finns det få som slår The Haunted på fingrarna.
Gillar du The Haunted så får du bara inte missa danska Hatesphere vars musik mer eller mindre kan beskrivas som en Haunted-klon. Dom inledde med hardcore-inspirerad death/thrash och förvandlades sakta till en Haunted-klon på näst senaste albumet ”Serpent Smiles and Killer Eyes”. På nya albumet, ”To the Nines”, är inte Haunted-influenserna lika tydliga men dom finns alltid närvarande vilket gör skivan än mer njutbar. Hur dom är på scen vet jag inte då detta blir mitt första möte med bandet som liveakt men räkna med att det kommer gå undan!
Danskar är även nästa band som jag absolut inte får missa och dom heter Volbeat. Ett band förmodligen dom flesta hört talas om idag. Jag gillar bandets Metallica-möter-Elvis metall men till en viss nivå för jag brukar tröttna efter ett tag. Men då bandet skall vara ett exceptionellt bra liveband så vill jag kolla in dom även på en scen.
Från Danmark tillbaka till Göteborg och mitt sista band på listan över band jag inte får missa. Riff-Raffe och hans gäng i Mustasch har jag sett ett otal gånger nu men jag tror aldrig jag har sett bandet göra en dålig konsert. Det är alltid ett fett riffande, bra ös och Raffes patenterade mellansnack är som alltid underhållande. Mustasch kommer förmodligen vara både tyngre och hårdare än många av metallakterna på årets festival.

Sen finns det ju ett antal akter som jag är sugen på att kolla in som tillexempel dom båda huvudbanden Slipknot och Marilyn Manson. Slipknot har jag sett förr och dom knäcker alltid när dom står på en scen. Fan vore la annars med en niomannaorkester. Räkna med stenhård modern metal med starka refränger. Tyvärr kan man inte säga det samma om Marilyn Manson. Jag har dock aldrig sett denna äckliga man live men hans musik tilltalar mig lika mycket som en böld i röven. Inudstriell rock/metal med tråkiga riff och trista refränger kan man kortfattat beskriva hans musik.
Andra band jag kan tänka mig att kolla in som jag inte sett live förut är techometallarna Pain, grindkungarna Napalm Death, nythrasharna Trivium, tokthrasharna Municipal Waste, radiometallarna Disturbed, über-power metallarna Dragonforce, metalcoregänget All That Remains och mörkermetallarna My Dying Bride. Sen finns det ju band jag sett förut men gärna upplever igen så som finska melodimakarna Children of Bodom, progressiva dysterkvistarna Evergrey och svenska rock/heavy-fenomenet Bullet. Evergrey är kanske inte så roliga live men det funkar. Bullet är däremot inte så roliga på skiva men desto roligare live. Musiken är en blandning av AC/DC och Judas Priest och utstyrseln är så true det bara kan bli.
Sen får man ju inte förmodligen inte missa något av dom japanska banden Girugämesh, Mucc och Dir En Grey som troligtvis kommer att bjuda på den ena knasigheten efter den andra.

Ja som ni märker kommer jag inte lida av för få band att kolla på men samtidigt är det skönt när det inte är för många bra band för då har man mer tid till att umgås med sina vänner – om dom nu inte ska se alla banden i och för sig. Hursomhelst – vi ses på Metaltown!!!

/Ulf Classon

Klara band för Metaltown 2009:
Dead by April
Sterbhaus
Pain
Cedron
Napalm Death
Trivium
Kongh
Municipal Waste
Meshuggah
Hatesphere
Children of Bodom
Volbeat
Pilgrimz
Disturbed
Slipknot
Bullet
Evergrey
All Hell
The Haunted
Illfigure
Dragonforce
All That Remains
August Burns Red
Bring Me the Horizon
My Dying Bride
Girugämesh
Mustasch
Opeth
Mucc
Dir En Grey
Marilyn Manson
Cult of Luna