Ett av de senaste stjärnskotten på svenska rockhimlen, Sonic Syndicate, tittade förbi Sveriges bästa radiostation, Rocket 95.3 FM, och snackade lite med undertecknad. Roland Johansson och Robin Sjunesson pratade om kommande albumet "Love and other disasters", turnélivet och bjöd dessutom på två akustiska versioner av de nya låtarna "Jack of diamonds" och "Contradiction".
"Chinese democracy" finns det väl en och annan som fortfarande väntar med spänning på. Personligen måste jag säga att mitt intresse svalnat markant de senaste åren. Det vore betydligt mer intressant om de enorma egon som en gång var världens största band, istället kunde komma överens, lägga allt groll bakom sig och ge sig ut på nya äventyr tillsammans.
Ja, ska man tro på David Higgins i Australien, så kommer AC/DC spotta ur sig ett litet mästerverk. Han har hört sju spår från kommande "Black ice" och är eld och lågor över låtmaterialet. Läs artikeln och hoppas på att i varje fall något av det han skriver är rätt.
Metallica letar vidare i sitt förflutna och vaskar fram ett sound där vissa delar kan spåras tillbaka till "Master of puppets" och kanske ännu tidigare. I mina öron låter det mycket bra, men frågan är om man bara luras. Hur menar jag då? Jo, "St Anger" är i mitt tycke och många andras för den delen, det absolut sämsta bandet någonsin spottat ut. Jag kan se hur de tänkte och att hela skivan blev något av en reningsprocess, men faktum kvarstår att det inte är många stunder på den plattan som känns intressanta. Då blir det kanske så att man nu bara jämför med just den skivan och då blir allt annat så ofantligt mycket bättre. Jag vet inte riktigt.
I natt kommer AC/DC's nya singel "Rock N Roll Train" ha världspremiär på iheartmusic.com. Jag tror det är vid midnatt svensk tid låten läggs upp men jag kan tyvärr inte hitta dom exakta tiderna så ni får helt enkelt kika in och se om den lagts upp.
Ibland blir vardagen grå och trist och då kan man behöva lite ljus och skratt. Amerikanska pluggedinonline.com guidar föräldrar, barn, ungdomar och församlingsmedlemmar genom popkulturen. Ur ett kristet perspektiv berättas det om vad som är dåligt och ett ständigt varnande finger lyfts, oftast med ett härligt bibelcitat.
I väntan på att Trent Reznor gör tv-serie av albumet "Year Zero" kan ni gå igenom Reznors och Nine Inch Nails historia i denna lilla "timeline" ihopsatt av Billboard. Få musiker är väl fortfarande så spännande och intressanta som honom och få har väl anammat internet på samma sätt för att skapa nya vägar inom den ständigt krisande skivindustrin.
Fick ett mail idag från kollega Niclas med en länk till The Independent.co.uk och en hysteriskt rolig men på samma gång cynisk recension på Slipknots nya album "All Hope is Gone". Jag gillar Slipknot och håller kanske inte med författaren Simon Price till hundra procent men ibland är det förbannat kul att läsa omdömen av folk som verkligen vågar skriva ner sin ärliga åsikt.
Då var det dags för ytterligare ett tips på ett osignat band (tror inte dom har kontrakt i alla fall) som lirar schysst musik. Jag surfade in på svenska Galaxy Safaris MySpace-sida av i princip misstag men tyckte det verkade intressant, klickade igång "Save Me" och knockades totalt! Dessa grabbar ljuger definitivt inte när dom skiver att influenserna är Queens of the Stone Age och Foo Fighters för satan vad det svänger! Lyssnar man sen vidare på övriga spår så hittar man både lite Soundgarden, Kyuss och Turbonegro i musiken och det tillsammans med ett eget sound.
Har Rick Rubin lyckats? Har han fått herrarna Hetfield och Ulrich att styra Metallica mot bättre och mer inspirerande ljudlandskap än på länge? Ja, med tanke på hur första singeln "The day that never comes" låter måste jag nog ge Rubin lite credit. Han har ju sedan tidigare gjort under med framförallt the man in black, Johnny Cash och kanske var det uppbrottet med Bob Rock som har behövts. Kanske blev de för trygga och självsäkra med honom i producentstolen. Vem vet?
I morgon, tordagen den 21e augusti, kommer det gå att lyssna på Metallicas nya singel "The Day That Never Comes" på bandets hemsida metallica.com. Vad kan vi förvänta oss? Gammal hederlig thrash? Blytung metal ala "Sad But True"? Kakburkssolon? Jag hoppas i alla fall på en "Load 3" men det är jag förmodligen ensam om. Hur som helst så är ett nytt albumsläpp med Metallica något som verkar beröra alla hårdrockare oavsett om man gillar bandet eller ej. Men jag är rätt säker på att låten kommer både att sågas och hyllas. Den som lyssnar i morgon kommer i alla fall att kunna skaffa sig en egen uppfatting och det mina vänner, att lyssna, är det första man måste göra innan man får kritisera någons musik. Oftast så glömmer folk att lyssna och sågar ändå. Nej, nu kom jag ifrån ämnet. Hursomhelst, lyssna på Metallicas nya singel imorgon, jag har nämligen på känn att det kan vara något i hästväg.
ÄNTLIGEN!!! Ja det är väl ett ganska beskrivande ord för oss AC/DC-fans. I åtta års tid har vi fått vänta på ett nytt album med universums bästa band och äntligen är det här. Albumet, som har fått namnet "Black Ice", är planerat att släppas genom Columbia Records den 20:e oktober men innan dess kommer vi få ett smakprov i form av singeln "Rock 'N' Roll Train" den 28:e augusti. Videon till singeln kommer att få sin premiär i september.
...om man som jag är så pank så man inte har råd med varken gratisfestivalen Slottsskogen Goes Progressive eller polarnas privata festival innehållandes tre liveband? Jo man slappar hela lördagen på soffan med lite OS på TV och sen när kvällen närmar sig så bullar man upp med pilsner som man tiggt till sig av farsan och sen drar DVD-kvällen igång! Man inleder med Deep Purples "Perihelion" som är inspelad 2001 i Florida och är således en konsert från Steve Morse-eran. Anledningen till att jag gillar just denna konserten är att bandet verkar ha fått en nystart med Steve's intåg i bandet och alla är riktigt spelsugna. Andra anledningen är att det bjuds på lite mer udda låtval än brukligt. Inledningen med "Woman from Tokyo" och "Ted the Mechanic" är så jävla bra så jag tror jag smäller av och att sen få se och höra låtar som "Sometimes I Feel Like Screaming", "Fools" och "When a Blind Man Cries" live är så jävla coolt.
Lite lagom partysugen efter herr Gillan och gänget så blir jag sugen på lite Neil Young. Jag vill se om jag kan återuppliva några av dom känslorna jag fick av mannens spelning på Way Out West festivalen för några veckor sedan. Det går naturligtvis inte då den spelningen var det bästa och mest fantastiska jag upplevt i konsertväg någon gång men Neils "Live Rust" är förmodligen det bästa man kan se med mannen på DVD-formatet. Inspelat redan 1978 så får vi se en ung och pigg Neil Young som först inleder med sina lite mer stillsammare nummer innan kompbandet Crazy Horse kommer in och dom rockar röven av allt och alla. Det som slår mig är att Neil fortfarande idag är lika pigg och elektrisk på scen som han var då för 30 år sen.
Efter Neil så kände jag för något lite mer hårdare och tuffare för att komma igång och vad är hårdare och tuffare än Rammstein? Deras DVD "Volkerball" är ta mig f-n stenhård! Oavsett om man gillar bandet eller inte så kan man inte låta bli att imponeras av bandet som med sin marschmetal tågar in på en fullsatt fransk arena och alla, precis alla, i publiken är helt galna! Riffen blir inte fetar än dom som Rammstein levererar med sin industrimetal och sångaren gör allt för att provocera med sina anspelningar på den tyska krigshistorien. Det folk inte verkar fatta i vanliga fall är bandet driver med sig själva och sin historia och inte hyllar den. Men det verkar dom franska fansen ha fattat i alla fall.
Avslutningsvis får det bli Whitesnake, det avslutas alltid med Whitesnake när jag har DVD-kväll antingen för mig själv eller med polarna känns det som. Men det är kanske inte så konstigt då bandets "Live: In the Still of the Night" kanske är det bästa man kan få i DVD-väg. Ljudet, ljuset, klippningen allt är perfekt med denna DVD och så bandet då förstås. Dave Coverdale och hans grabbar bjuder på en hejdundrande föreställning där det inte saknas en enda låt som man vill höra. Eller vad sägs om inledningen med "Burn"? Magisk är ett passande ord.
Då var det dags för vårat första lilla tips från den oändliga musikaliska världen som heter myspace.com och vad passar bättre då än att starta med lite bastard rock? Egonaut är fyra grabbar från Borås med ett mål: världsherravälde och det med det dom själva kallar för bastard rock så tycker i alla fall jag att dom har skaffat sig en bra start. Med rötterna djupt ner i den svängiga rockens mylla så levererar dom stenhård rock'n'roll med feta riff, maffiga orgelattacker och allsångsvänliga refränger i en grym symbios med en fet produktion. Bandet har släppt en del demosar och gigar så ofta dom får chansen (vilket är kriminellt sällan faktiskt) men än har inget skivbolag fått upp ögonen för bandet. Det var dock ett skivbolag, ett av dom största i världen, som var intresserade men drog sig ur av någon underlig anledning. Lite synd för Egonaut tror jag kan gå hur långt som helst med sin bastard rock. Hursomhelst, det finsn inte så mycket mer att säga om dessa grymt svängiga grabbar så ta och smurfa in på någon av länkarna nedan av ta del av Egonaut som garanterat kommer få dig på partyhumör!!!
Böcker är kul! Själv har jag alltid två till fyra böcker igång samtidigt och allt som oftast är det någon form av musiklitteratur. Då Metal Shrine är det enda svenska metal webzine som recenserar böcker kontinuerligt, tenderar en hel del av litteraturen bredvid sängen att vara om just hårdrock.
En bok jag ännu inte har i min ägo, vilket dock bara är en tidsfråga, är Julian Gills "Leppard tracks: Misty dreamers (1977-2008)". Denna nästan 500 sidor tjocka bok handlar om Sheffields kungar, Def Leppard. Bara omslaget ser enormt lockande ut och är "Leppard tracks" bara en tiondel av vad författarens bokserie om KISS är, "The KISS album focus", så är det en given succé.
Svenska thrasharna i The Haunted har varit snälla och lagt ut en helt ny låt med titeln "Moronic Colossus" på deras MySpace-sida från den kommande skivan "Versus". Skivan som planeras att släppas den 17:e september via Century Media har spelats in i PUK-studion i Danmark med Tue Madsen bakom spakarna. Bandet har tidigare spelat in "Revolver" (2004) och "The Dead Eye" (2006) i PUK men till skillnad från dom gångerna så har nu bandet spelat in allt utom sången och solona live. Bandet kom på idén efter att ha spelat in en "live session" för P3 och ville denna gången fånga energin från deras liveframträdanden.För väldigt länge sedan brukade jag verkligen se fram emot flera skivsläpp varje år. På 80-talet fanns inte Internet och ofta fanns det väldigt lite info att tillgå om kommande släpp med sina favoritartister. Bästa källorna var oftast tidningarna Okej, Faces Rocks, Hit Parader eller Kerrang. Dessutom fanns ju det underbara programmet Rockbox på P3, som spelade en låt eller två från någon kommande platta och allt bandades på den lilla Hitachibandaren hemma i pojkrummet. Minns fortfarande med glädje när Pär Fontander presenterade "Keep your eye on the money" från Mötley Crües då kommande "Theater of pain". Jag var i himlen under flera dagar.
Numera är överraskningsmomentet borta i och med Internet och ett mediaflöde utan dess like. Allting är "Instant" och även om man vill behålla den där spänningen över en ny skiva, är det nästan omöjligt att inte snappa upp saker här och där. En annan orsak kan ju också vara att jag personligen inte är lika intresserad längre. Det är inte många band där jag verkligen sitter som på nålar inför ett kommande skivsläpp. Man har väl blivit för gammal helt enkelt och dessutom sett och hört på tok för mycket för att man skall slås med häpnad längre.
Ett band som dock fortfarande lockar lite är Metallica. Riffmeister Hetfield och hans mannar har tyvärr inte åstadkommit några större ögonblick sedan "The black album", men inför varje släpp finns ändå en viss längtan och nyfikenhet från min sida.
Metallica har alltid varit fenomenala live och majoriteten av de konserter jag sett med dem har alltid varit värda biljettpriset. Dock var spelningen på Ullevi senast inte någon höjdare. Säg vad man vill, men Hetfield är inte Hetfield nu när han är nykter. Det ska vara fuck och motherfucker i varannan mening och den vita ESP´n ska hänga vid knäna. Numera lirar han mest på en svart Gibson, har hasat upp gitarren och svordomarna är ett minne blott. Den där lilla "farligheten" är borta, tyvärr.
"S:t Anger" var och förblir en besvikelse och det faktum att bandet inte inkluderar någon av låtarna live talar sitt tydliga spår. Men nu när Rick Rubin fått sitta vid spakarna eller rättare sagt, lämnat spakarna och bandet ifred, kan kanske "Death magnetic" bli ett steg i rätt riktning.
Låten "Cyanide" premiärspelades för en dag eller två sedan i Dallas och det låter ju faktiskt inte helt tokigt. Riffandet är tillbaka i gammal god anda och Hammet får svänga loss på gitarren som bara han kan och ge ett sådär lite halvsvajigt solo. Låten har något extra, helt klart och den växer för varje gång jag hör den. Är Metallica på rätt spår? Har demonproducenten Rick Rubin lyckats skaka om gamlingarna och fått dem att inse att experimetlustan skall lämnas där hän?
Den som lever till september får se.
/Niclas Müller-Hansen
