Vad gör man...

...om man som jag är så pank så man inte har råd med varken gratisfestivalen Slottsskogen Goes Progressive eller polarnas privata festival innehållandes tre liveband? Jo man slappar hela lördagen på soffan med lite OS på TV och sen när kvällen närmar sig så bullar man upp med pilsner som man tiggt till sig av farsan och sen drar DVD-kvällen igång! Man inleder med Deep Purples "Perihelion" som är inspelad 2001 i Florida och är således en konsert från Steve Morse-eran. Anledningen till att jag gillar just denna konserten är att bandet verkar ha fått en nystart med Steve's intåg i bandet och alla är riktigt spelsugna. Andra anledningen är att det bjuds på lite mer udda låtval än brukligt. Inledningen med "Woman from Tokyo" och "Ted the Mechanic" är så jävla bra så jag tror jag smäller av och att sen få se och höra låtar som "Sometimes I Feel Like Screaming", "Fools" och "When a Blind Man Cries" live är så jävla coolt.

Lite lagom partysugen efter herr Gillan och gänget så blir jag sugen på lite Neil Young. Jag vill se om jag kan återuppliva några av dom känslorna jag fick av mannens spelning på Way Out West festivalen för några veckor sedan. Det går naturligtvis inte då den spelningen var det bästa och mest fantastiska jag upplevt i konsertväg någon gång men Neils "Live Rust" är förmodligen det bästa man kan se med mannen på DVD-formatet. Inspelat redan 1978 så får vi se en ung och pigg Neil Young som först inleder med sina lite mer stillsammare nummer innan kompbandet Crazy Horse kommer in och dom rockar röven av allt och alla. Det som slår mig är att Neil fortfarande idag är lika pigg och elektrisk på scen som han var då för 30 år sen.
Denna konserten är jävligt rolig också på grund av scendekoren som består av överdrivet stora gitarrförstärkare och mikrofoner bland annat och allt styrs och ställs upp av små gubbar i munkkåpor som mest påminner om något från Star Wars eller något i den stilen.

Efter Neil så kände jag för något lite mer hårdare och tuffare för att komma igång och vad är hårdare och tuffare än Rammstein? Deras DVD "Volkerball" är ta mig f-n stenhård! Oavsett om man gillar bandet eller inte så kan man inte låta bli att imponeras av bandet som med sin marschmetal tågar in på en fullsatt fransk arena och alla, precis alla, i publiken är helt galna! Riffen blir inte fetar än dom som Rammstein levererar med sin industrimetal och sångaren gör allt för att provocera med sina anspelningar på den tyska krigshistorien. Det folk inte verkar fatta i vanliga fall är bandet driver med sig själva och sin historia och inte hyllar den. Men det verkar dom franska fansen ha fattat i alla fall.
Alla rörelser är inövade och inget känns spontant för fem öre men satan vilken show dom bjuder på tyskarna. Som när sångaren kokar upå keyboardisten i en jättegryta tillexempel. Eller all eld och alla bomber? Nej, detta måste ses, det går inte att återge i text.

Avslutningsvis får det bli Whitesnake, det avslutas alltid med Whitesnake när jag har DVD-kväll antingen för mig själv eller med polarna känns det som. Men det är kanske inte så konstigt då bandets "Live: In the Still of the Night" kanske är det bästa man kan få i DVD-väg. Ljudet, ljuset, klippningen allt är perfekt med denna DVD och så bandet då förstås. Dave Coverdale och hans grabbar bjuder på en hejdundrande föreställning där det inte saknas en enda låt som man vill höra. Eller vad sägs om inledningen med "Burn"? Magisk är ett passande ord.
Nej, denna DVD'n borde finnas i var rockers samling för den är så nära perfektion man kan komma.

Lagom yr i skallen börjar man allt bli lite trött efter att ha sett fyra världsartister på samma kväll och sängen kallar. Jag tippar på att jag missade en massa kul som inte kunde gå på festival med polarna men jag är rätt säker på att det var jag som fick se dom bästa konserterna i alla fall.

/Ulf Classon