Har Rick Rubin lyckats? Har han fått herrarna Hetfield och Ulrich att styra Metallica mot bättre och mer inspirerande ljudlandskap än på länge? Ja, med tanke på hur första singeln "The day that never comes" låter måste jag nog ge Rubin lite credit. Han har ju sedan tidigare gjort under med framförallt the man in black, Johnny Cash och kanske var det uppbrottet med Bob Rock som har behövts. Kanske blev de för trygga och självsäkra med honom i producentstolen. Vem vet?
När jag nu lyssnat åtskilliga gånger på den nya singeln kan jag bara kallt konstatera att det låter bättre och mer intressant än på länge. Faktum är ju att bandet inte gjort något riktigt intressant sedan "The black album". Visst finns det en del godis på "Load" och "Reload" och turnéerna de gav sig ut på ligger fortfarande högt på min konsertlista, men när ett band som Metallica börjar dabbla med kajalpennor kan man inte göra annat än att dra öronen åt sig.
Än så länge har jag bara lyssnat på "Cyanide" och "The day that never comes" men är resten av "Deah magnetic" i liknande stil kan de gamla hjältarna vara på rätt spår.
Singeln låter som ett hopkok av "And justice..." och "The black album" med ett litet inslag av Maidengitarrer. Snygg inledning med vemodig gitarr. Det riffas som aldrig förr och Kirk han gnider och gnider. Har aldrig riktigt kunnat uppskatta Hammet, men här låter det som att han är pånyttfödd efter misslyckade "St Anger" och låten hittar ett riktigt bra groove mot slutet.
Jag håller tummarna...
/Niclas Müller-Hansen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar