Wolfchant
"Determined damnation" 2009
Efter att ha lyssnat på Behemoths excellenta dödsmangel i privata samlingen är det dags att lyssna på Wolfchant från Tyskland. Enligt Massacre Records är detta pagan/dark metal och jag blir lite förvånad då jag missat denna grupp eftersom jag brukar ha lite koll på den hedniska metalscenen. Efter ett par låtar från ”Determined Damnation” kan jag konstatera att jag inte missat så mycket om deras tidigare plattor har låtit likadant.
Detta är tråkig metal! Och ändå hoppas jag hela tiden på att jag skall ha fel, men icke.
På spår nummer 2 ”Until the End” händer något, plötsligt kommer det något som låter som en munter klapptrumma och jag skakar på huvudet. Jag vill inte tro att detta är på riktigt.
Hednisk mörk metal säger ni? Med glada trummor eller vad det nu är som låter som handklappningar?!
Vid detta laget struntar jag i vad skivbolaget Massacre har skrivit i infobladet, hur många turnéer Wolfchant gett sig ut på och hur hyllade de har blivit. Men det finns ännu lite hopp någonstans inuti mitt metalhjärta. Det försvinner dock snart.
Det går några låtar till men sedan börjar jag tröttna rejält, dels på sångaren Lokhis skällande stämma (som ibland låter som Gollum) och när ”Fate of the Fighting Man” börjar ta slut skakar jag på huvudet igen. Vilka klämkäcka texter detta band nöjer sig med!
Humorstämpeln blir ännu mer vattenfast då ”Never too drunk” drar igång och Lokhi hostar ut att de aldrig är tillräckligt fulla. Låten blir till en slags allsång och jag kan riktigt föreställa mig hur korthårige Lokhi alltmer börjar likna Lasse Berghagen.
Okej, det finns en hel del roliga metalband därute, en del som är ganska ’party metal’ men detta är inte ens tillräckligt intressant för att duga till det. För Wolfchant verkar ändå vara ganska seriösa. Hur nu det kan gå ihop med många av låtarna förstår jag inte.
Detta är absolut inte det sämsta jag hört men Wolfchant får ändå bara en etta i betyg. De förtjänar sig av det eftersom de smutsar ner genren med denna skiten betitlat ”Determined Damnation”. Det är ju för sjutton deras tredje skiva och de kan inte göra bättre än det här?
Men en sak duger kanske albumet till, att elda upp det som ett offer till Fenrisulven? Men frågan är om han inte skulle spotta ut det då.
Betyg: 1/5
Sara Andersson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar