Disbelief
"Protected hell" 2009
”Protected Hell” börjar med introt ”Hell” som låter smått melankoliskt men ändå väldigt mjukt och sedan drar ”A Place To Hide” igång på full gas. Karsten Jäger growlar och det riktigt hest och skönt, vilket ger en lite obehaglig stämning, vilket alltid skall finnas när man lyssnar på extrem metal tycker jag. Hos tyska Disbelief finns dock mer melankoli och lite depression än hos de flesta band inom death metal. När jag forskar vidare på bandets hemsida upptäcker jag att en av medlemmarna tycker mycket om känslomässiga och melankoliska pop/rockbandet Radiohead vilket är föga förvånande. Som tur var finns det också mycket aggression med i Disbeliefs musik. ”Hate/Aggression Schedule” fortsätter att ge lite kalla kårar och Karstens röst är väldigt hård och pessimistisk.
Disbelief fortsätter på samma negativa spår och ser inte mycket av en ljus framtid, allt är misär och helvete vilket faktiskt är rätt så skönt. Låten ”This Hell Goes On” dränker ner en i det svarta, men precis tillräckligt för att man skall ta sig ur det om man nu vill det, för efter ett tag så trivs jag i helvetesvärlden som Disbelief skapat. Av ”Protected Hell” får jag nämligen ungefär samma känsla som jag får av att titta på en obehaglig skräckfilm, man borde titta bort men gör det inte och fascineras mer än man skräms. Speciellt ”S.O.S. – Sense Of Sight” bidrar till skräckstämningen.
Musiken är egentligen inte stenhård mangeldöds men med Karstens röst ovanpå upplevs allting som mycket hårdare och det är svårt att jämföra detta tyska band med några andra. Kanske måste man istället nämna olika egenskaper från olika band, t ex melankolin hos Tool, kaoset hos Neurosis, uppgivenheten hos Katatonia och det tekniska hos band som At The Gates.
Vill du stiga in i helvetet levererar Disbelief en säker ingång in i skärselden, men du kommer att behöva hitta din utgång själv. Om du kan det eller vill stanna i helvetet, så köp ”Protected Hell”!
Betyg: 4/5
/Sara Andersson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar