Metal Shrine Bloggen

Metaltown 2012: En summering.

Att köra bil i Göteborg är ungefär lika kul som att käka sand. Det är något som inte stämmer med den staden och dess skyltning. Hur jag än gör, kör jag alltid fel och givetvis så även denna gång. Efter att ha svurit å det grövsta och skrikit högt i bilen, anländer jag slutligen till festivalen cirka en timme efter planerad ankomst. Detta fick till följd att jag missade intervjuer med Dave McClain i Machine Head och Mikael Åkerfeldt i Opeth. Speciellt den sistnämnde såg jag verkligen fram emot, men förhoppningsvis kommer det fler möjligheter längre fram.
Ganska omgående blir det en intervju med Matt Heafy i Trivium. Han hälsar på svenska och berättar att bandet redan har 9 låtar mer eller mindre klara för nästa album. Därefter blir det mest snack om mat och det framkommer att vi delar en gemensam fascination över Anthony Bourdain.
Jag sneglar sedan en stund på Machine Head och visst låter det bra, men inget som står ut över det vanliga. Jag hinner även se lite på Opeth, men sedan blir det ny intervju och ett återseende med Mark Morton i Lamb of God, som tycker president Obama är en "pimp", i positiv bemärkelse.
Tillbaka ut i folkmassan slötittar jag på Within Temptation och inser än en gång att det är ett av de där banden jag aldrig förstått mig på, men sångerskan är helt ok att vila ögonen på.
Jag har inte besökt Metaltown sedan den plaskblöta debuten för många år sedan. Då regnade det kopiösa mängder och jag var fullkomligt genomsur från topp till tå, för inte hade man tänkt på att packa ner regnkläder inte. Den här gången hade min kära fru tänkt längre än jag och inhandlat ett stycke regnponcho på IKEA, som givetvis kom väl till användning redan under fredagen.
Lamb of God blev första bandet jag såg i stort sett hela giget med och jag måste säga att dessa Richmond, Virginiakillar tilltalar mig i all sin brutala enkelhet.
Utanför scenen är sångaren Randy Blythe en något flummig och långsam varelse, men på scen smäller det till och han spottar, fräser och rumlar runt som en annan 20-åring på uppåttjack. Helt klart överraskande bra.
Marilyn Manson då? Ja, vad ska man säga? Jag har aldrig tyckt om hans musik och kanske är jag helt enkelt för gammal, men herrejävlar i min låda så otroligt uselt framträdandet var. Hans slakt av Depeche Modes "Personal Jesus" borde ge honom ett långt fängelsestraff och hela spektaklet känns bara taffligt.
Kvällen avslutas givetvis med hemmasönerna In Flames och jag kan bara säga det igen, bandet är verkligen uppe och leker med de stora grabbarna. Utomordentligt snygg show med en inledning som kommer bli klassisk. Regnet pissar ner under hela giget, men publiken är med på noterna och bandet är stabilt. Kanske inte det bästa giget jag sett, men man slås av den professionalitet de numera besitter.

Dag två inleds med att jag släntrar in på pressområdet och tar mig en avslagen titt på Seventribe. Jag såg bandet vinna Released and unsigned förra året och tyckte de bjöd på en helt ok show, även om det mesta är en ren karbonkopia av Slipknot, minus maskerna. Dock visade de sig vara så fruktansvärt pubertala att jag inte riktigt ännu hämtat mig från den där urusla telefonintervjun de gav mig.
De hoppar, skriker och studsar genom sitt set och den lilla publik som samlats framför scen ser ut att gilla det. Själv gäspar jag och traskar vidare till bandområdet för att utföra ett gäng intervjuer.
Det där med rock and roll är inte vad det kanske en gång var. Stämningen är lugn och tillbakalutad och bandens olika medlemmar lummar runt och småsnackar över en kopp kaffe eller en banan. Mer hardcore än så blir det inte.
Scott Ian är kort. Väldigt kort. Han bär läsglasögon och försöker tyda meddelanden på sin iPhone. Troy Sanders i Mastodon röker en cigg och samtalar med någon från crewet. Leif Edling susar förbi och själv sätter jag mig ner med Joel från Killswitch Engage.
Jag ser några minuter av Candlemass och det låter ok.
Jag beger mig sedan åter igen tillbaka till logerna och avverkar i ganska rask takt intervjuer med en tystlåten Charlie Benante som berättar att "Worship music" egentligen skulle ha varit en dubbelcd om han fått bestämma, Oskar i Hammerfall säger att bandet tar mer än ett års break och att han under tiden ska skriva en bok om sitt eget band. Utgivning via Kalla kulor förlag, som numera verkar spotta ur sig rockbiografier. Dessförinnan har jag samtalat med Mattias Kling som avslöjar att han ligger nästan 300000 kr back efter boken om Europe och att alla andra bokprojekt lagts på is. Tydligen hade John Levén läst boken och bara anmärkt på att ett barndomsminne blivit fel. Får väl ses som ett gott betyg.
Anders i Unleashed berättar om vanligt knegarjobb och kommande festivalgig. Solen tittar fram och jag sätter mig mitt emot Joe Duplantier i Gojira och det blir en hel del snack om konst och en bok han just nu läser, men har svårt att komma ihåg titeln på.
Slutligen kommer då regnet och jag sätter mig i det stora cateringtältet och samspråkar med Peter Tägtgren och vi kommer fram till att det var ganska exakt ett år sedan vi pratades vid sist. Skratt och skämt om att han, i dessa tider av band som lanserar vin och öl, skulle ta och lansera olika dunkar med hembränt. Varför inte?
Sist av alla intervjuer på festivalen blir med Bill i Mastodon som inte gjort annat än pimplat kaffe under dagen. Han säger att inspelningen av Feists "A commotion" troligtvis inte blivit av om inte media fått nys om det i samband med giget på Jools Holland. Han berättar även att tankar om samarbete med Opeths Åkerfeldt funnits, men att det inte blivit av. Han pratar även om att han har kontakt med Björn Gelotte i In Flames.
Efter detta snyltar jag mat från bandens catering och hör hur återvändande Jesse i Killswitch Engage berättar om hur han egentligen inte signerat några nya kontrakt med bandet och skämtar om att han bara ska spela in en platta och sedan dra och casha in royalties, men skrattar till och säger snabbt "... but there are no royalties!".
Mätt och nöjd beger jag mig ut på festivalen igen och tittar på ett riktigt vitalt Anthrax och en mer än nöjd Joey Belladonna.
Mastodon levererar som alltid och Brann Dailor visar igen vilken styrka han har i rösten.
Sabaton drar, hemskt nog, störst publik under hela festivalen och folkets jubel vet inga gränser. Helt obegripligt för en gammal själ som undertecknad, men samtidigt kan jag förstå att de allsångsvänliga refrängerna om krig, lockar ut något primalt i folket.
Jag lämnar Sabaton och smiter bort till Dark Tranquility, som verkligen bjuder på bra musik. Grön laser smeker tältes väggar och Stanne och hans kumpaner låter bättre än på länge. Jag tror det är dags att ta upp bekantskapen igen.
Avslutet med Slayer är magnifikt. Gary Holt är precis vad bandet behöver och frågan är när han ska bli permanent medlem? Jag tror han är precis vad Slayer behöver. Han riffar tyngre än bly och skakar huvud som om han inte gjort annat i sitt liv.
Slayer är tighter than a snake´s ass och jag finner mig själv vissla på introt till "South of heaven" resten av natten.
Dock är det ytterst konstigt hur ett så tungt och aggressivt band, kan släppa ett så blaskigt och menlöst vin. I en paus tidigare under dagen hostade jag upp 60 ballesteros för ett glas och det är 60 pix jag inte får tillbaka, om man säger så.
Nu väntar utskrivandet av 9 intervjuer plus snacket med Robb Flynn från Gröna Lund.

/Niclas