lördag 26 december 2009

Skivrecension

Marionette

"Enemies" 2009



Marionette består av sex stycken unga killar som dyrkar In Flames och Deathstars mest av allt, åtminstone är det bilden jag får utav deras musik. Kanske har de lyssnat på Children Of Bodom också. Japp, ”Enemies” är lättlyssnad kommersiell metal blandat med lite electro-inslag och med lite – jag betonar lite – aggressiva element.
Bandet har funnits sedan 2005 då dessa pojkar bara var runt 16 år och detta är alltså deras andra fullängdare. Redan tidigt var Fredrik Nordström inblandad, mannen som producerat In Flames och andra välkända melodiösa konstellationer, och självklart är han även involverad i den nya skivan. Personligen har jag inte applåderat och jublat åt riktningen som t ex In Flames har valt att gå, eftersom jag tycker det blir alldeles för lättsmält och muntert. Deathstars var inte helt fel ute med ”Terminal Bliss” men efter det albumet har även de tappat mycket av sin charm. Så när Marionette här kommer och försöker gå i dessa bands nya fotspår tycker jag det är lite sorgligt.
”Enemies” har blivit hyllad runt om i världen för att vara ett nyskapande verk, tyvärr håller jag inte med alls. Jag hör många saker som jag hört förut.
Men albumet är ju lättlyssnat och kommer säkert att sälja riktigt bra i många länder, inklusive Japan.
Detta är musik jag kan rekommendera till mina yngre vänner, troligen kan de uppskatta det fullt ut. ”Enemies” är främst funktionell på det sätt att den kan vara en inkörsport till de tyngre banden som finns därute. Det faktumet tillsammans med att medlemmarna i Marionette är unga men samtidigt faktiskt musikaliskt duktiga, gör att de inte kammar hem bottenbetyget.

Betyg: 2/5

/Sara Andersson
Skivrecension

Ponamero Sundown

"Stonerized" 2009




Svenska stonerrockfamiljen växer sig större och nu är det Stockholmska Ponamero Sundowns tur att albumdebutera efter ett gäng småintressanta demosar. Bandet bjuder upp till småtrevlig ökendans i klassisk nittiotalssanda med svängiga riff, snygg produktion och de självklara sjuttiotalsinfluenser. Allting känns rätt med ”Stonerized” men som helhet är det inte lika fantastiskt. Inledningen är stark men halvvägs tappar det fart för att i slutet bli intressant igen med ett lite mer varierat material. Under skivans gång blickar bandet åt både Kyuss och Truckfighters men även The Awesome Machine och Fu Manchus partystoner går att skönja. Finfina influenser kan tyckas, men det är lite här som problemet ligger, för även om jag rycks med i det emellanåt sköna svänget så hittar jag inget direkt eget med Ponamero Sundown. Något som profilerar bandet och stärker upplevelsen som något nytt och spännande. Hela stonergenren är i och för sig redan uppfunnen men Ponamero Sundown skulle behöva något som sticker ut för att synas. Lite starkare refränger och ett mer varierat material skulle inte skada heller i och för sig.
Jag må låta negativ, men faktum är att även om jag gillar ”Stonerized” så bjuds jag inte med på den resa som jag så gärna hade velat. Ponamero Sundown bjuder dock på underhållande stonerrock som inte alls skäms för sig, men till nästa gång kräver jag nog lite mer.

Betyg 3/5

/Ulf Classon
Skivrecension

Suffocation

"The close of a chapter - Live in Quebec city" 2009



Detta är en re-release av en konsert Suffocation gjorde i Quebec 2005 som då endast släpptes i några få exemplar.
Trots att jag lyssnar på en hel del death metal har jag aldrig riktigt lyssnat in mig på Suffocation. Det finns så många amerikanska dödsband därute på marknaden, gäng som: Morbid Angel, Deicide, Cannibal Corpse, Hate Eternal osv och den amerikanska dödsen har på sistone hamnat lite i skymundan ty många har riktat ögonen och öronen åt annat håll, nämligen åt Polen och band så som Behemoth och Vader. Speciellt Behemoth har ju kommit in som en diabolisk och frisk vind i dödslandet och rört till i grytan med de senaste släppen. Men nu går alltså turen till ett amerikanskt gäng, och de lyckas övertyga mig om att inte endast blicka mot Polens gränser.
Suffocation spelar typisk 90-talspräglad amerikansk death metal med teknisk precision och man hör att det görs med lång erfarenhet. Mellan sångerna är det inga långa mellansnack, men det är till en fördel då killarna lyckas hålla uppmärksamheten på musiken hela tiden. Och det segar heller inte till det, tempot är jämnt under hela plattan. Jag bör också tillägga att Suffocation inte blir tråkiga live, vilket t ex Deicide kan bli i längden.
Ljudmässigt är skivan ganska rå och om man blundar känns det nästan som att man står i publiken, troligen bredvid en massa långhåriga män som svingar sitt hår i takt och tänker på köttfärs och scener brutalare än de man kan avnjuta i Saw-filmerna. Och det känns helt naturligt och ganska rogivande.
Tillsammans med t ex ”The Wacken Carnage” med svenska Bloodbath som kom förra året, är detta en av de absolut skönaste liveplattorna i genren death metal. Så koppla av, njut och låt Suffocation ta med dig på en blodig resa till Kanada!

Betyg: 4/5

/Sara Andersson

fredag 25 december 2009

Skivrecension

Alice In Chains

"Black gives way to blue" 2009



Efter Layne Stalyes tragiska död I april 2002 var det väl få som trodde att Alice In Chains skulle komma tillbaka. Tiden innan hans död präglades av ett djupt missbruk och ett i stort sett isolerande liv, där han inte ens hade kontakt med sina vänner i bandet.
Men trots detta totala mörker och ett tillsynes avslutat band, har Seattles stoltheter rest sig ur askan som en annan fågel Fenix och lyckats spela in ett album som faktiskt kan vara något av det absolut bästa de någonsin gjort. Cantrell, Kinney och Inez hittade drivet och ljuset i William DuVall. En i sammanhanget relativt okänd förmåga, som med sin röst dock passar alldeles utmärkt till bandets patenterade nedstämdhet. Saken är den, att om Journey hittade en Steve Perry kopia i Arnel Pineda, så hittade Alice In Chains sin Staleykopia i herr DuVall.
”Black gives way to blue” visar åter hur stor del Jerry Cantrell alltid haft i bandets sound. Samtliga låtar är signerade honom och hans röst finns med i bakgrunden hela tiden och fortsätter ge den där extra dimensionen, precis som han gjorde med Staley. Lyssna bara på ”Last of my kind” och dröm er bort till storhetstiden med ”Dirt”.
Titelspåret är Cantrells egen hyllning till den forne sångaren och han har till och med lyckats få med världens mest extravaganta pianospelare på ett hörn, nämligen Elton John. Det är sorgligt och vackert på en gång, men visar också att bandet står på nya friska ben, redo att ta sig an världen igen.

Betyg: 5/5

/Niclas Müller-Hansen
Skivrecension

Diablo Swing Orchestra

"Sing along songs for the damned and delirious" 2009




Detta band sysslar med en osalig blandning av musikstilar! Tänk dig ett hopkok av rockabilly, swing, lite jazz, klassiskt, opera och metal, så börjar du nog undra hur detta egentligen kan gå ihop. Men det gör det, på något vrickat sätt!
”Sing Along Songs for the Damned & Delirious” är en konstig men välsmakande soppa av musik. När man tror att man fått grepp om låtarna så överraskar detta band med partier av t ex operasång eller lite mjukt cellospelande. Stundtals är det dock ganska tunga toner som gäller och det gör att det sprider sig en obehaglig känsla över hela skivan, för att sedan blir ganska glad och munter för att återigen göra en helomvändning till en slags melankolisk stämning.
”Lucy Fears the Morning Star” är vacker lika mycket som “Bedlam Sticks” är hård och sjuk.
Jag får samma känsla som när jag tittar på en film av Tim Burton, kontrasten av färgstarka figurer och mörka landskap eller varför inte tvärtom. Ja, man blir nästan lite förvirrad av denna skiva. Vad sysslar Diablo Swing Orchestra med egentligen? Vad är deras syfte? Vill de förvränga våra hjärnor? Vad deras syfte än är så tillåter man dem göra sin grej.
Så ni förstår nog säkert nu att titeln på albumet är klockren!
Det svenska bandet har tydligen lånat sitt namn av en orkester från 1500-talet som vågade ifrågasätta den allt rikare kyrkan, vilket gjorde att musiken sågs som revolterande och diabolisk. Som inte det är nog visar det sig att 2(!) av medlemmarna i 2009-årsupplaga av Diablo Swing Orchestra är på något sätt släkt med den gamla orkestern.
Omslaget är även det väldigt fantasirikt, ritat av en svensk fantasykonstnär.
Det föreställer små barn som åker på en karusell. Något är dock väldigt fel, för de ser alldeles för glada ut… Ett plus i kanten för omslaget!

Betyg: 4/5

/Sara Andersson
Skivrecension

Voices of Rock

"High and mighty" 2009



Producent- och låtskrivarduon Michael Voss (Casanova, Mad Max) och Chris Lausmann (Bonfire, Jaded Heart) har jobbat med fler sångare än vad en normal supermusiker kan drömma om och anledningen stavas ”Voices of Rock”. Detta är ett gemensamt projekt där dom bjuder in mer eller mindre välkända sångare och nu har vi kommit fram till utgåva nummer två och ingen av de personer som deltog med sång på debuten är med nu på uppföljaren ”High and Mighty”. Musiken som dessa nya begåvningar får ge röst till rör sig i det melodiösa hårdrockslandet men med lite väl mycket rosafluffiga keyboards för min smak. Skulle tro att herrarna Voss och Lausmann rådyrkar åttiotalets storslagna powerballader för även om det biter till i riffen emellanåt så känns helheten rätt så snäll och lite för tillrättalagd för min smak.
Musiken är förvisso oklanderligt framförd men låtmaterialet håller ingen högre intressant klass vilket gör att intrycket faller rätt så snabbt för min del. Bland ”höjdpunkterna” hör vi bland annat småepiska ”Tonight” som har ett lite lägre sångregister än vad vi är vana vid att mickföraren, Joe Lynn Turner (ex-Rainbow, Deep Purple), pysslar med.
Vidare kan jag ge en liten tumme upp för den Def Leppard-lika ”Remember Me” med Rob Rock (Impelliteri) på sång och även den småriviga ”Dirty Games” med David Reece (Gypsy Rose, ex-Accept) funkar helt klart. Övriga insatser från snubbar som tillexempel Tony Martin (ex-Black Sabbath), Paul Shortino (Rough Cutt) och Bert Heerink (Vandenberg) är ju klanderfria men finns inte låtmaterialet så räcker det inte med en enastående rockröst. Sämst intryck på mig gör i alla fall forne TNT-sångaren Tony Mills. Han tillhör inte mina favoriter men jag har alltid ansett att han är en duktig sångare. Men på ”In the Heart of the Young” gör herr Mills en småjobbig och ibland smått nasal insats som tillsammans med en könsstympad Per Gessle-kör förstör hela låten. Synd, för det semiakustiska anslaget är snyggt.
Nej ”Voices of Rock” imponerar inte på mig, vare sig till låtmaterial eller till gästlista. Jag vill ha mer refränger som rycker tag i en och är det inte dags att någon lyckas ro iland ett liknande projekt med alla dom stora sångarna som Dio, Coverdale och Plant för att nämna några?

Betyg: 2/5

/Ulf Classon
Intervju i MOJO med "Lips" Kudlow



Det är intressant vad en liten film kan göra. Bandet som väldigt få brydde sig om är numera filmstjärnor och hyllas världen över.
Kort intervju med "Lips" i MOJO magazine om bl a turné med Saxon, filmen och kommande plattan.

http://www.mojo4music.com/blog/2009/11/my_brilliant_year_anvils_lips.html

/Niclas Müller-Hansen
Duff McKagan skriver.



Den forne Guns`N Roses-basisten skriver en krönika varje torsdag i Seattleweekly.com
Klart läsvärt och oftast mycket intresant om allehanda ämnen, dock oftast med någon koppling till musik.

http://blogs.seattleweekly.com/reverb/duff_mckagan/

/Niclas Müller-Hansen

Bokrecension

"Vintage KISS photos 1974-1981" (2009)

Marc Scallatino




Ännu en fotobok om KISS har sett dagens ljus. Den här gången är det mannen bakom http://www.vintagekissphotos.com/, Marc Scallatino, som satt ihop mängder av tidigare ej publicerade bilder på "the hottest band in the world".
Han blev ett fan 1975 vid åtta års ålder och har sedan dess varit en trogen medlem i KISS Army. Genom åren har hans intresse för foton bara ökat och numera lägger han ner löjligt stora summor (hans egna ord) på fotosamlingar från inte bara vanliga fans utan även etablerade fotografer. För några år sedan köpte han bl a rättigheterna till Waring Abbotts KISS-arkiv. Bilder från denna fotograf utgör mycket av bildmaterialet i boken. Scallatino ser sitt arbete som ett sätt att bevara bilder för eftervärlden och han ser det främst i sin uppgift att hitta opublicerade bilder från de otroliga mängder av riktiga fotosessions som gjordes med bandet under storhetstiden.
Boken består endast av bilder, samt datum och plats då fotona tagits. Majoriteten är livebilder. Som ett gammalt KISS-fan kan jag bara säga Wow! Det är verkligen fantastiskt snygga bilder som letats fram och jag känner personligen inte igen många sedan tidigare, trots att jag vid det här laget tycker mig ha sett det mesta.
Boken tar sin början med bilder från Central Park i april 74. Bilder från denna session fanns bl a med i tidningen POSTERs KISS-special från 1977.
Sedan följer livebilder och studiobilder från alla år fram till 1981 och videoinspelningen av "I" och "A world without heroes". De bästa bilderna är nog de från "Dynastyturnén" 1979 i Madison Square Garden, New York. Fullkomligt knockande. Vilken show och vilken scen!
"Vintage KISS photos 1974-1981" är ett givet köp för vaje dedikerat KISS-fan.

/Niclas Müller-Hansen
Bokrecension

"Grunge is dead - The oral history of Seattle rock music" (2009)

Greg Prato




Greg Prato som tidigare bl a skrivit om Blind Melons sångare Shannon Hoon och mytomspunne Tommy Bolin, har nu gett sig i kast med Seattle och grunge.
Med hjälp av mer än 130 intervjuer med människor som på ett eller annat sätt var delaktiga i scenen, lyckas han väva ihop en ytterst intressant historia. Boken är uppbyggd på samma sätt som den mycket läsvärda ”Please kill me”, om den amerikanska punkvågen. Citaten från rockstjärnor, fans, skivbolagspersoner, konsertarrangörer, roadies, flickvänner mm, fyller sida upp och sida ner och går på så vis genom historien. Alla berättar ur sin synvinkel hur de såg på speciella händelser eller band.
Med början i 60-talet och The Sonics arbetar sig boken fram mot det som skulle komma att bli den stora grungevågen i början på 90-talet med band som Nirvana, Peral Jam, Soundgarden och Alice In Chains.Fantastiska berättelser och iakttagelser om tidiga band som Green River, Mother Love Bone, U-Men och Malfunkschun. Om Andy Wood, som alla trodde skulle bli något riktigt stort, men som tyvärr dog alldeles för ung.
Just att många av de stora namnen, som Eddie Vedder, Jerry Cantrell, Duff McCagan och Jack Endino, berättar sina tankar om scenen och banden, ger en helt ny insikt i det som var grunge-eran. Något av den bästa läsningen är om alla de band som alla trodde skulle bli stora, som The Melvins, Tad, Mudhoney etc. Historier om att inte sälja ut, skivbolagsproblem, drogproblem, Sub Pop med mera. Det ges även många gånger en dyster bild av staden Seattle. En regning, grå stad med hög arbetslöshet och stora drogproblem på 80-talet, som sedan ”blommade upp” och blev ett namn på musikkartan i och med grunge.
Scenen har sin början i garageband och punk och många hävdar också att platsen i sig, långt där uppe i nordvästra USA, spelat in i flödet av alla de band som bildades och just den typ av musik som framfördes. Själv besökte jag Seattle under en vecka 1994 och fann mig oerhört tagen av staden och dess omgivning. En vacker plats som inte alls framstod som så dyster och mörk som den så ofta beskrivs.
Greg Prato har utfört ett oerhört ambitiöst arbete i intervjuandet av alla dessa människor och lyckats föra fram alla historier till en gemensam berättelse. Framförallt är de sista kapitlen, som tar upp Staleys och Cobains respektive död, en fascinerande läsning.
En liten kul sak är att legendariske Lester Bangs tydligen använde sig av uttrycket "grunge" redan 1972, om bandet The Groundhogs. Annars hävdar producenten Jack Endino att han möjligtvis kan ligga bakom benämningen på Seattles stora musikvåg.
”Grunge is dead” är faktiskt något av det bästa i musikväg som jag läst på länge.
Köp, köp, köp!

/Niclas Müller-Hansen

onsdag 23 december 2009

Kommande bokrecensioner



"Fall to pieces"

Mary J Weiland

Scott Weilands fru berättar om äktenskapet med Stone Temple Pilot-sångaren, sin psykiska sjukdom, knark, rock and roll-livet mm.



"I am Ozzy"

Ozzy Osbourne, Chris Ayers

Ozzy berättar själv om sitt liv. Frågan är vad han själv minns?




"The 50 most influential heavy metal songs of the 80´s and the true stories behind their lyrics"

Jackie Kajzer

Jackie har en egen metalshow på radio och har intervjuat alla de stora. Kan bli en mycket läsvärd bok. Speciellt om man är en sucker för 80-talet, som jag själv är.

/Niclas Müller-Hansen
Årets album (del 3/5)

Katatonia

"Night is the new day" 2009



Mörkt och dystert, men ack så svärtande vackert. Svenska Katatonia slog till ordentligt och fick en novis som mig själv på fall. Musikmässigt kan bandet liknas vid ett något lugnare Opeth.
När detta skrives har tyvärr bröderna Fredrik och Mattias Norrman beslutat sig för att lämna bandet. Dock ligger inga personliga konflikter bakom, utan det är det framtida turnerandet som sätter käppar i hjulen för bröderna. Tack och lov kommer bandet ändå att fortsätta trots avhoppen.
Köp, köp, köp!

/Niclas Müller-Hansen
Skivrecension

The Generals

"Stand up straight" 2009




Denna skiva överraskade mig eftersom jag hade för mycket förutfattade meningar. Runt om i tidningar har många listat ”Stand Up Straight” som en av de bästa i år. Generalerna från Karlstad har alltså blivit ganska ordentligt hyllade. Så min uppfattning var att det var mer svängigt än hårt och att det knappast var något rejält tempo att tala om. Så fel jag hade!
The Generals rockar och manglar på rätt så hårt redan från första låten, som kommer som en känga rätt på käften och lyckas få envisa mig att slänga alla fördomar på tippen omgående.
Marcus Grahn (Close-Up) kallade detta ”som en Death metal-cigarett med Rock’n’roll-filter” och jag kan inte annat än hålla med!
Man kan dra paralleller till nya Entombed som kör en liknande blandning, och det är även deras producent Tomas Skogsberg som The Generals här har anlitat. Dock är jag faktiskt mer vänligt inställd till dessa grabbars sound än till t ex Entombed som började som ett traditionellt dödsgäng. Karlstadpojkarna slänger även in en rejäl dos av punk- och Motörheadinfluenser med i mixen, vilket tyder på bra smak.
Ett till pluspoäng är cellon som de fyndigt stoppat in i låten ”Consulting With the Sinner”, vilket gör att den tillsammans med ”One Eye Red”, blir en av de bästa låtarna.
Helhetsintrycket blir en hård platta som man inte riktigt kan placera i något fack, men tycker om ändå! Produktionen är ypperligt bra fixad och det låter fläskigt, vilket ni borde veta vid det här laget då det är något fördj*vla positivt i mitt tycke!
Detta är igen dålig poäng satt av mig, som för det mesta spisar traditionell black och death metal. Så det så.

Betyg: 4/5

/Sara Andersson
Nytt nummer av Revolver Magazine hyllar Dimebag!




Januari/februari-utgåvan av Revolver Magazine är en hyllning till Dimebag Darrell och Pantera. Omslaget är ritat av den prisbelönte illustratören Tim Bradstreet och bygger på omslaget till albumet "Vulgar display of power".
Han har jobbat med "The Punisher" och "Blade" för Marvel och nedan berättar han varför han ville göra omslaget till tidningen.

Tim Bradstreet:

It's a pretty special opportunity for me to get a chance to illustrate this particular cover. Strange how these things come full circle. I had a similar experience a few years ago when I was asked to do the artwork for an Iron Maiden album called A Matter of Life and Death. I had a strong connection with Maiden, too. Seems like I'm two for two so far, which is, like, the craziest luck! It's pretty special to get a chance to work on or with something that has inspired you, and Pantera's Vulgar Display of Power certainly had a major impact on me back in 1992. Musically it was where I was at as a 25 year old. It was raw, visceral, powerful, and it was speaking to me lyrically as well. One phrase that still sticks out for me is from "Mouth for War": "When I channel my hate to productive, I don't find it hard to impress." That really resonated with me as I was full of anger and angst, and I used to channel that into my work. Subsequently there was a definite, almost audible energy in the illustrations that was born of that inner strife. I think it's one of the ingredients that separates an artist’s work from the status quo. There has to be a driving mechanism, for some it's anger, for some it's love, or it can be a combination, shit, whatever it is that drives you to create is a good thing and cathartic for some. I used to say, for me drawing was like free therapy.
The music I listened to as I worked was additional and essential fuel. A lot of my early Vampire illustrations, the work that helped put me on the map as an illustrator were powered by heavy doses of Pantera. One of the things that made them so fresh with this record was their own evolution, they found a voice with this album; musically, they'd stripped themselves clean. This was bare bones as the title implies. And lyrically it was complementing the music with that in your face-bare bones style. It was smart, and it was telling young people we all have problems, you can sit around and be defeated by the shit life throws your way or you can stand up and fight back on your own terms. That was a lesson I was ready to embrace.
I was a really big guy back in '92, well over 300 pounds, very self conscious. That's where a lot of my anger or self-loathing came into play. I decided finally that I was going to do something about it and in the spring/summer of 1992 I made losing weight my religion. Vulgar Display of Power was my soundtrack. Really it was two albums, Vulgar and Rollins Band's The End of Silence. Those two records drove me to stay determined and focused. I ended up losing over 100 pounds in about four months. I transformed myself, and that was a powerful thing. I felt empowered by the experience. I don't know how I'd have ever done it and kept my sanity if it hadn't been for Pantera and Hank [Henry Rollins]. I feel like I owe them both a debt I could never repay, but that's the power of music.
When I got that call from the guys at Revolver, and they wanted me to do a cover I was pretty excited. When I found out what it was I'd be illustrating it turned into an opportunity for me to say thank you to those four metal madmen. This gig has joined the ranks of a growing list of dreams that were able to come true for me. Sometimes you gotta pinch yourself.

Revolver Magazine Jan/Feb 2010

/Niclas Müller-Hansen

tisdag 22 december 2009

Henry Rollins spoken word!



Henry Rollins är tillbaka i Svedala med sin Spoken word-turné. Han besöker Malmö den 30 januari (www.eventim.se), Stockholm den 31 januari (www.eventim.se) och slutligen Göteborg den 1 februari (www.ticnet.se).
Personligen har jag sett Rollins spoken word två gånger tidigare och kan varmt rekommendera ett besök. När detta skrives finns det biljetter kvar till alla tre föreställningarna och ett bättre julklappstips kan knappast ges.
Köp!

/Niclas Müller-Hansen
Skivrecensioner

W.E.T.

"S/T" 2009



Jeff Scott Soto har en sjuhelsikes röst, men det är väl knappast en nyhet. Han har figurerat i mängder av konstellationer och band och är kanske mest känd som sångare i Talisman. Under en kort period var han ju även sångare i legendariska Journey och hade säkert kunnat göra underverk om han bara fått fortsätta.
W.E.T. består förutom Soto, av Robert Säll och Erik Mårtensson. Två herrar med ett förflutet inom den melodiösa hårdrocken i band som Work of Art och Eclipse. Med andra ord är det ett gäng rutinerade herrar som nu slagit ihop sina påsar och skapat ett helt nytt band. Det är låtar med klar hitpotential och borde få varenda människa med en försmak för den melodiösa skolan, att göra i brallan. Det är musik tightare än tight och Soto visar ännu en gång att hans röst tillhör det absoluta toppskiktet.
Inledande ”Invincible” sätter ribban högt och semiballaden ”Comes down like rain” för tankarna till Richard Marx och hans tidiga prestationer. Likaså är ”I´ll be there” högoktanig melodiös hårdrock när den är som bäst. Jag tycker mig även finna likheter i musiken med några av Mark Frees gamla band, som Signal och Unruly Child. Efter ett antal genomlyssningar kan jag bara konstatera att det här är ruggigt bra. Köp!

Betyg: 4/5

/Niclas Müller-Hansen


Freak Kitchen

"Land of the freaks" 2009




IA Eklundh är en gudabenådad gitarrist. Inget snack om saken. Personligen har jag dock aldrig varit något större fan av hans eskapader i Freak Kitchen och har troligtvis lyssnat för lite på hans tidigare prestationer. Nya ”Land of the freaks” ändrar inte min inställning. Det spretar åt alla möjliga håll och det är svårt att samla intrycken till en helhet. Vibbar av Frank Zappa dyker självfallet upp, men sammantaget är det för många influenser och stilar som slåss om plats på de 12 spåren.
”Teargas jazz” bär spår av orientaliska tongångar och ren fusionjazz. Kul, men samtidigt lite svårt att ta på allvar. Jag måste även säga att de smålustiga texterna inte riktigt får mig att ta musiken seriöst. Dock svänger det ganska bra i ”Honey, you´re a Nazi”, som får mig att tänka på Extremes ”Pornograffitti och ”Murder groupie” kan länkas till Living Colour. Dock tycker jag de banden lyckats bättre med att blanda influenser. Det hade känts mer givande om herr Eklundh kunde fokusera mer på en stil istället för att flörta vilt med allehanda genrer. Samtidigt går det inte att bortse från hans talang.

Betyg: 3/5

/Niclas Müller-Hansen
Skivrecension

Goatwhore

"Carving out the eyes of God" 2009



Får det lov att vara en groovig blandning av black och death metal från New Orleans? Javisst! Skall den serveras med eller utan voodoo-dockor och trollformler?
”Carving Out the Eyes of God” är med andra ord en fin blandning av aggressiva toner som hamnar någonstans mellan black och döds. Eftersom medlemmarna har rötterna i band som t ex Crowbar och Soilent Green så spädes receptet ut med en rejäl dos av sludge också, vilket gör att denna fullängdare blir lite extra svängig. Emellanåt bjuds det även på thrash och speed och trots att det är ganska skönt med variation kan det upplevas som lite spretigt, som om Goatwhore vill trycka in alla de element som de själva gillar i en enda skiva. Kanske är det för att de tidigare har gjort en hel del låtar som låter nästan likadant och inte vill upprepa detta, eller helt enkelt för att de måste visa sin besatthet av Celtic Frost och Venom.
Det som jag känner att jag saknar med Goatwhores nya alster, är riktigt extrema stycken och lite brutalare sångteknik. Sången lutar hela tiden mer mot dödshållet än mot black och man påminns hela tiden om medlemmarnas bakgrund, eftersom det aldrig helt och hållet blir så skrämmande eller brutalt som man hoppats på.
Välkände Erik Rutan från brutala dödskonstellationen Hate Eternal har producerat och han har gjort ett skickligt jobb. Och trots mina små invändningar har Goatwhore ändå lyckats göra ett album som sticker ut och som mycket väl kan få hamna med i metallyssnandet en mörk vinterkväll.
Som vanligt avhandlas satanism och slakt av Jesus i texterna, vilket ju alltid är ett lämpligt ämne i dessa genrer, men de är också välskrivna, vilket inte alltid är fallet med liknande band.

Betyg: 3/5

/Sara Andersson
Dvdrecension

Hanoi Rocks

"Buried alive" 2009



Så kom den till slut, Hanoi Rocks avskedskonsert på DVD. Inspelad på Tavastia club i Helsingfors inför en entusiastisk publik. Själva konserten påminner en hel del om Hanoi Rocks första live video "All Those Waysted Years", som kom i mitten av 80-talet. Båda är inspelade på en väldigt liten scen utan effekter. Men fy fan vad det rockas!
Hanoi Rocks år 2009 är en väldigt bra upplaga, Conny Bloom och A.C. från Electric Boys ger en stabilitet till gruppen som inte varit där tidigare. Mike Monroe är naturligtvis ett energiknippe av guds nåde och får igång publiken med lätthet, men Andy McCoy verkar väldigt gammal. Han är helt klart märkt av sina år av drogmissbruk. Kul är det att Nasty Suicide gör ett inhopp. Skulle däremot ha varit ännu roligare om även Gyp Casino och Sam Yaffa dök upp.
Låtvalet är oklanderligt, dock visar låtlistan på DVD:n några låtar som inte framförs, men det är bara en petitess. Det är hursomhelst en svettig liveupplevelse att titta på "Buried Alive". Så här ska rock & roll framföras.
Som bonus får man en kort "behind the scenes film" från Hanoi Rocks sista vecka som varken gör från eller till.

Betyg: 4/5

/Mikael Ekström
Skivrecension

The Crystal Caravan

"S/T" 2009



Det är egentligen helt otroligt vilka sjukt bra band detta lilla land spottar ur sig! Näst ut i raden är The Crystal Caravan från Umeå som knockar mig totalt med sin självbetitlade debut!
Som ni kanske vet är jag en stor älskare av den så kallade retrorocken och kristallkaravanen passar mig som handen i handsken och nu ger dom mig en historielektion med nutidskännedom när det skall albumdebuteras.
Deras musikaliska rötter är djupt förankrade i sjuttiotalsmyllan men har på samma gång en nutidsmedvetenhet som gör att det inte enbart blir en hyllning till just nämnda årtionde, utan även ser till att det finns en viss fräschör. Överallt läser man att bandets influenser är Led Zeppelin, MC5 samt The Doors och det kan jag skriva under på, men jag hör å andra sidan mer av både The Black Crowes och Deep Purple som Captain Beyond och Grand Funk Railroad, än de tre förstnämnda akterna. Det svänger nämligen hejdlöst om deras välarrangerade kompositioner där vart instrument har sin naturliga plats i den snygga Dennis Lyxén-producerade ljudbilden. Du hör samtliga instrument föredömligt där musikerna hela tiden turas om att briljera. Jag får hela tiden en skön jamkänsla, vilket jag uppskattar oerhört mycket när jag lyssnar på musik. Den blir liksom mer levande då!
Det jag dock skulle kunna önska mig lite mer av är låtar som vågar sticka ut och ge skivan en mer varierad anrättning. Det finns gott om olika inslag men allt hamnar lite inom samma ram samt trampar på i samma tempo lite för ofta. Men vem är jag att klaga då vi här har fina låtar som Grand Funk Railroad-minnande ”Between the Mountain and the Spoon”, psykedeliska ”Tombstone Eyes”, The Allman Brothers-osande ”Train Song” och den episka ”Desert King”, som med både Mountain och Black Sabbath-inslag får det att vattnas i munnen. Men allra bäst på platsbiten (vart är vinylen?!) måste jag ändå utnämna ”Down Under”, samt ”Wicked Mind” till. Den förstnämnda sticker ut lite på plattan då dess musikaliska Rolling Stones och Black Crowes-snitsiga kostym har fått en snygg Van Morrison och Joe Cocker-färgad soultouch. Den andra favoritlåten för mig tillbaka till ett lekfullt Deep Purple (lyssna på inledningen) som smygjammat lite med Uriah Heep.
Jämförelserna med andra stora akter må hagla tätt just nu men med den äran för bandet har verkligen lyckats hitta ett eget litet sound där dom med lätthet kan smyga in sina influenser så att det berikar istället för att förstöra upplevelsen. Jag skulle gärna vilja ge plattan full pott men jag saknar den där riktiga dunderlåten för att kunna göra det. Men vem vet? I slutet på året är det kanske jag som får krypa till korset och beklaga mitt låga betyg när året skall summeras.

Betyg: 4/5

/Ulf Classon
Skivrecension

As You Drown

"Reflection" 2009



As You Drown manglar riktigt rå dödsmetal på deras första släpp. Metal som garanterat krossar dina glasrutor och får dig att svälja löständerna!
Japp, detta svenska dödsgäng spelar som om de inte har gjort annat! På ”Reflection”, som släpps på Metal Blade Records, levererar de blodindränkt och brutal döds som absolut kan jämföras med deras amerikanske kollegor. Men faktum är att manskapet i detta band inte är så gamla, de flesta bara en bit över 20 år.
Musikaliskt påminner de om Decapitated, som också lyckades mangla på i en himla fart på deras första album – och de polska pojkarna var ju till och med yngre då, än As You Drown är nu.
”Reflection” ger mig mycket hopp för framtiden, att det kommer sådana här bra nya unga band rör om det lite i grytan där gubbar som Cannibal Corpse och Morbid Angel trängs. Inte är det något fel på dem! Men det är nog nyttigt för scenen att lite yngre får utrymme också. Och inte minst om As You Drown fortsätter på denna stigen, för hur många bra alster kan inte detta band ge ut i framtiden?
Från första spåret ”Ruins and Dead Ends” till sista ”Needles” kör grabbarna på i full fart hela tiden, det finns knappt en lugn stund att pusta ut på, vilket är positivt och gör detta till en riktigt tight platta. Varje låt är som ett rejält superklister som håller ihop plattan och det är väldigt svårt att lista någon favoritlåt. Men det är helt okej, för det betyder att ”Reflections” är ett album som man skall lyssna på från början till slut, prima! Fyra köttiga guldstjärnor förtjänar de verkligen.
Köp!

Betyg: 4/5

/Sara Andersson
Skivrecension

Job For A Cowboy

"Ruination" 2009



Arizonagänget är tillbaka med ett nytt fullmatat album och ståtar än en gang med ett mycket snyggt och intressant omslag.
Jag gillade verkligen debuten ”Genesis” som bar på en del proggressiva element, men på andra given står inte mycket av detta att finna. Brutaliteten har höjts ett snäpp och sångaren Johnny Davy growlar som aldrig förr. Ibland låter det nästan som om han ska klökas och det brutala anspelet ter sig något komiskt.
Dock kvarstår det faktum att det överlag låter bra. Inte omvälvande eller mer nyanserat sedan sist, men absolut värt ett köp. Tempot har i takt med det brutala anslaget stigit och bandet drar på som en tysk långtradare på autobahn. Det är snabbt och skoningslöst och jag måste erkänna att jag emellanåt saknar en del av de tidigare nämnda progressiva elementen och stunder av lite mer eftertanke. Under plattans gång lämnas knappt något andrum och detta gör musiken något lidande. Men bandet befäster samtidigt sitt namn inom dödsgenren. Helt klart ett gäng att räkna med även i fortsättningen.

Betyg: 3/5

/Niclas Müller-Hansen
Årets album (del 2/5)

Mastodon

"Crack the skye"



Personligen hade jag nöjet att få lyssna på skivan flera månader innan den släpptes. Det var lite speciellt att sitta själv i ett stort konferensrum på Warners kontor i Stockholm och bara vrida upp volymen.
En tid senare fick jag även nöjet att intervjua trummisen Brann Dailor i samband med deras konsert i paketet "The unholy alliance". En mycket trevlig musiker med en stor portion humor.
"Crack the skye" är en platta man inte slölyssnar på. Det krävs fokusering och det känns som att nya ljud och melodier ploppar upp för varje nytt tillfälle. Plattan är mer 70-talsinspirerad och flummig än tidigare alster, men ohyggligt bra. Dessutom ska det tilläggas att Brendan O´Brien verkligen förhöjt ljudbilden.
Den genomgående historien är ett mischmasch av Stephen Hawkings teorier och ryska tsarer. Sångaren och gitarristen Brian Hinds hade före inspelningen drabbats av en svår huvudskada och spenderade lång tid hemma med att bara sitta ock skriva musik, vilket gjorde att "Crack the skye" kom att skilja sig rejält från deras tidigare album.
Köp, köp, köp!

/Niclas Müller-Hansen

måndag 21 december 2009

Årets album (del 1/5)

Alice In Chains

"Black gives way to blue"



Få hade väl trott bandet skulle kunna fortsätta efter sångaren Layne Staleys tragiska bortgång 2002. Men sju år senare har de forna bandmedlemmarna Cantrell, Kinney och Inez samlat sig igen och tillsammans med den nye sångaren William DuVall, skapat en platta med så mycket dynamik och tunga riff, att det känns som om de aldrig varit borta.
"Black gives way to blue" är ett band i toppform och i mitt lilla privata musikrum har exempelvis den makalöst svängiga "Check my brain" varit en hitlåt utan dess like.
Köp, köp, köp!

/Niclas Müller-Hansen
Fuck you, I won´t do what you tell me

Den goda smaken har segrat i Storbritannien. Tack vare en kampanj på Facebook, lyckades britterna få Rage Against The Machines "Killing in the name of" att inta den åtråvärda förstaplatsen för julsinglar. Det hela utfördes med tanken att förhindra vinnaren i tv-programmet "X-Factor" från att klättra till toppen, vilket skett de senaste fem åren.
"Killing in the name of" har sjutton år på nacken och återfinns på bandets självbetitlade debut från 1992.
Ett stort tack till britterna som visat att allt är möjligt.

/Niclas Müller-Hansen

fredag 18 december 2009

Heavy metal islam!

Mellanöstern är kanske inte det första man tänker på när det kommer till hårdrock, men faktum är att det bildas band till höger och vänster och den muslimska hårdrocksscenen blir bara större och större.
Författaren, forskaren och mellanösternexperten Mike Levine har skrivit den mycket intressanta och läsvärda boken "Heavy metal islam".
Just nu är han gästprofessor vid Centret för Mellanösternstudier vid Lunds universitet. Nedan hittas länk till en intervju med Levine från Åbo Akademi.

http://web.abo.fi/meddelanden/forskning/2009_17_heavy.sht

Av/Niclas Müller-Hansen

torsdag 17 december 2009

Dave Grohl rules!













Tänkte bara rekommendera ett köp av senaste MOJO. Lång intervju med übercoola Dave Grohl, som berättar om sitt musikerliv så här långt. Läsningen kan ju aldrig bli tråkig med citat som detta: "I drank too much coffee and had to go to hospital to get checked out", he explains, flashing his trademark toothy grin. "Man, if I get sent to hospital after drinking coffee, imagine what crack cocaine would do to me! I´d have no teeth and I´d be out sucking dicks in a month..." MOJO 194 January 2010

Av/Niclas Müller-Hansen

onsdag 16 december 2009

När vi nu ändå är i gång...

Lite fler klapptips!

Kanadicken Martin Popoff (Bravewords.com) skriver rockbiografier på löpande band.
Ett av hans senaste projekt är Deep Purple. Precis som tidigare utgivna böcker utgår han från bandets diskografi och lyckas alltid få till väldigt läsvärda och informationsrika alster.
Historien om de brittiska rockgudarna är uppdelad på två böcker.

Den första boken täcker åren 1968-76 och bok nummer två 1983-2009.
Kommande recensioner på http://www.metalshrine.se/





/Niclas Müller-Hansen
Showtime!

Bloggen har legat i träda de senaste månaderna, men nu ger vi oss i kast med lite skrivande igen.
Julafton lurar runt hörnet och då kan det kanske passa med ett boktips.







"Grunge is dead: The oral history of Seattle rock music"
Greg Prato

En helt fantastisk bok om hela grungescenen och Seattle. Över 100 olika personer har intervjuats och flera av de stora namnen får tillfälle att berätta sin historia och hur de var del av den musikexplosion som skedde i början av 90-talet.
Lägg därtill ett underbart bildmaterial och du har en helt suverän bok om en musikscen, som senare kom att få ett litet dåligt rykte.

/Niclas Müller-Hansen

fredag 11 september 2009

En liten puss kanske?



För en gammal stofil som mig själv, som år 2009 fortfarande inte laddat ner en låt, är det kul när man hittar små smakprov.
KISS kommande platta "Sonic boom" har överlag fått väldigt positiva recensioner från större media som Classic Rock, Bravewords och Metal Hammer, vilket lovar gott, men som även väckt misstänksamhet från undertecknad. Kan det verkligen låta så bra om KISS 2009?
Tja, ska man döma efter de korta smakprov av hela albumet, som för en stund låg ute på tyska JPC, så får jag nog istämma i hyllningskören. Förvånanvärt fräscht med en särdeles fin blandning av bandets 70-och 80-tal. Varför lät inte "Psycho circus" så här kul?
Säg vad man vill om sättningen Stanley, Simmons, Singer och Thayer, men så här bra har bandet faktiskt inte låtit sedan mitten av 80-talet.

Döm själva genom att lyssna på det 30 sekunder långa klippet här ovanför.

/Niclas Müller-Hansen

fredag 4 september 2009

Tidernas snyggaste skivomslag? Del 7

Ärligt talat. Är Europe seriösa när dom väljer detta omslaget till sin nya platta "Last Look at Eden"? Anledningen till att jag inte kommenterat detta tidigare är att jag inte trott att det är det slutglitliga omslaget men det verkar ju inte bättre än att det är det...
Frågan är; vad föreställer motivet?


/Ulf Classon

tisdag 1 september 2009

Antagligen årets bästa intervju!

Vissa lyckas verkligen få till det riktiga scoopet. Nyligen publicerade sidan thepantaloon.com en oerhört underhållande och djuplodande intervju med Buzz Goldman, Poisonsångaren Bret Michaels peruk. Det är texter som denna som kan förgylla en hel dag, ja rent av hela veckan.
Läs och njut av citat som exempelvis detta:
Buzz: "Well, C.C. caught on to the relationship I had with Bret, and he was always calling me Yoko Michaels and Groupie Toupie. I wanted to kill the son of a bitch."
Komedi på hög nivå!

Läs mer på:
The Pantaloon

/Niclas Müller-Hansen