Intervjun fortsätter och vi pratar bl a om Close-Up, tiden i Los Angeles, vänskapen med mr Blabbermouth, pinsamma uppdrag och övergången till SRM.
Steget till Close-Up sedan då?
Martin Carlsson: Det första jag gjorde för Close-Up var väl en Jason Newsted-intervju, som jag antagligen hade gjort för Expressen, men vi körde en längre version. Nej, jag hade nog gjort den för Heavy Mental, men vi körde en längre version i Close-Up. Det eller Body Count. Med Body Count gjorde jag Ice-T i London, vilket faktiskt var en presskonferens jag var på och som vi gjorde en artikel på och ett omslag till Close-Up. Detta var kanske ´93, men jag gjorde bara lite jobb för Close-Up då. Det var först när jag flyttade till Los Angeles ´95 som jag började jobba mer för Close-Up och då hade jag även börjat jobba för engelska Metal Hammer. Expressen och Metal Hammer var mina ekonomiskt sett största inkomstkällor och så var Close-Up en liten sidogrej.
När du flyttade till LA, det var väl för Expressens räkning, eller?
Martin Carlsson: Våren ´95 ringer Mats Bråstedt på Expressen och håller på att bearbeta mig och tycker att jag ska flytta till Los Angeles för de behöver en så kallad ”stringer” där. En fast knuten frilansare på frilanskontrakt kan man säga att en ”stringer” är. Då ville de ha tillbaka mig till Stockholm för att jag skulle så kallat ”integreras i organisationen”, som de exakt uttryckte det. Jag kom tillbaka till Stockholm i maj ´95 och satt på redaktionen i tre och en halv vecka och jag minns att jag fick göra två jobb, som var jättepinsamma. Det första var när Lasse Holm lanserade ett sådant här talangjaktsprogram och där var en Axl Rose-kopia i ett av programmen och jag var på något genrep med den här kopian och åh så pinsamt jag tyckte det var! Det som var det mest pinsamma jag gjort i hela mitt liv var att ringa till Helena Bergström och fråga om Expressen fick ta den första bilden på hennes nyfödda dotter Molly.
Vad blev svaret då? Fick de det?
Martin Carlsson: Jag tror det rann ut lite i sanden, men jag minns att jag pratade med Helena Bergström. Jag lämnade ett meddelande och hon ringde tillbaka till växeln och jag minns att de i växeln ropade ”Helena Bergström i telefon!” och så var jag några meter bort. Jag minns inte om hon tyckte det var för tidigt. Jag har förträngt det. Sedan precis när jag har landat i LA så ringer den riktige nöjeschefen upp mig, Anders Björkman, och säger att ”Tyvärr är det så att Gunnar Nordström har gjort upp med ledningen på Expressen om att flytta tillbaka till Los Angeles.”, Så plötsligt sitter den här legendariske hockeyskribenten och utrikeskorrespondenten i Los Angeles och jag är plötsligt reducerad från att ha varit den här ”stringern” till att bli en frilansskribent när Expressen redan har en skribent som kommer att ta allt det som jag skulle göra. Tanken var att jag skulle ta alla filmjobben, alla nöjesjobb och det var så jag skulle försörja mig. Nu var jag tvungen att förlita mig väldigt mycket på Expressen, Metal Hammer och Close-Up. Första året som jag tjänade bra, med dåtidens standard, var väl ´98, tror jag. Det var mycket med att ringa hem till pappa och låna pengar.
Hur länge var du i LA då?
Martin Carlsson: Tre år. Ett och ett halvt år i Hollywood precis granne med Roosevelt Hotel mitt i turiststråket och det vara bara en massa studenter från MI (Musician´s Institute). Man vakande på morgonen av japaner som skulle leka Yngwie Malmsteen fast ännu snabbare. Efter ett och ett halvt år så flyttade jag ner till Santa Monica och bodde där.
Men det måste ju ha varit kanon?
Martin Carlsson: Jag trivdes inte i LA. Inte alls. Allt som har sagts om den staden stämmer, om hur ytlig den är. Är man då en frilansare som sitter och jobbar hemma och som inte har ett etablerat kontaktnät... Jag hade väldigt mycket ytliga bekanta där eller jag skulle inte säga väldigt mycket, men ganska mycket, inom musikscenen och skivbolagsbranschen. Men antingen så är man någon, tror man är någon, vill bli någon, har varit någon eller något liknande. Det stämmer faktiskt att det är så. Det som LA framförallt gav mig var att jag fick en jättebra kompis i Borivoj Krgin, som driver Blabbermouth. Han träffade jag och blev polare med i Los Angeles och, tillsammans med min polare Jonas som inte är i musikbranschen, är han faktiskt den ende kompisen som jag har kvar därifrån. Han och jag står varandra nära, vilket är ganska kul för det började med att han började skrika på mig på en Black Sabbath-konsert med Motörhead och Tiamat som förband ´96. Han började kalla mig ”dick” och liknande och så gjorde han det nästa gång vi träffades också och jag tyckte han var en jävla skitstövel. Sedan när Sepulturasplittringen kom så blev han tillfällig manager för det andra lägret, eftersom han hjälpte dem lite på 80-talet. Han kontaktade engelska Metal Hammers chefredaktör och så fick vi lite kontakt och blev skitbra polare. Det var det bästa som LA kunde erbjuda. En halvflintig gammal exiljugoslav (skratt).
Sedan kom du hem och fortsatte med Expressen och Close-Up? Hur var det där? Det verkade som att du stog högt upp i hierarkin på den tidningen, eller?
Martin Carlsson: Wow! (skratt) Det låter som att det fanns 20 karriärsteg på Close-Up. Jag började jobba mer och mer för Close-Up i slutet av 90-talet och sedan flyttade ju Robban från Norrköping till Stockholm och förlade kontoret hit. Efter ett tag började jag jobba på kontoret, men då passade det mig inte riktigt att sitta på kontor. Då var det jag, Robban och Daniel Josefsson som satt på redaktionen. Jag dök upp ganska sent och Josefsson satt och surfade på kvällarna och vi gav väl ut tidningen var tredje månad och var alltid sena. Det är helt absurt hur det kunde gå som det gjorde. Det där med att hinna med lämningar och så det fanns inte. Det var inte så jättedisciplinerat alltid. Senare jobbade jag hemifrån och hade en halvtidstjänst som korrekturläsare på Close-Up, så det var Robban och jag som var korrekturläsare. Jag var en tongivande skribent samtidigt som jag var Robbans högra hand, kan man väl säga. Vi var ju både polare och kollegor och Close-Up var sig ganska likt år in och år ut. Jag tyckte väl att det hände för lite och att tidningen inte utvecklades och sedan av en tillfällighet backstage efter att Hardcore Superstar hade spelat på Arenan i oktober 2009, så stod jag och snackade med fotografen Michael Johansson och så sa han något om att SRM sökte en chefredaktör. Jag hade inte funderat över att sluta på Close-Up eller någonting. Jag hade inte haft en tanke på det. Sedan på halvfyllan så frågade jag Micke om numret till Thomas Väänänen och drog iväg ett sms. Han ringde dagen efter och så flög jag ner till Blekinge några dagar senare. Vi hade en anställningsintervju och när jag sedan landade på Bromma flygplats snackade jag med Thomas och så fick jag beskedet att jag var anställd.
Hur tog Close-Up det? Ni måste ju ha varit tighta? Är du persona non grata nu?
Martin Carlsson: Jag kommer inte att säga alla detaljer, det kan jag säga. Alla detaljer lämpar sig inte för publicering. Det som känns så tråkigt i hela det här är att Robban och jag var polare. Han har ett stort problem med att skilja jobb från vänskap. Han har aldrig kallat Sweden Rock Magazine för en konkurrent eller en annan tidning, utan han benämner den alltid med ordet ”fienden”. ”Varför har du börjat jobba för fienden?”. Det är så personligt och det är så starkt laddat. Han sa till mig att ”Hade du slutat hade det varit en sak. Hade du gått till Live Nation hade det varit en sak, men när du går till fienden...”. I och med att jag tog det här steget så sket det sig och jag skulle vilja säga att det är för alltid mellan oss, för han är inte den människa som förlåter en sådan här sak. Efter att jag gick över så har det hänt så mycket så man kan väl säga att den bron är bränd.
Det är ju väldigt fascinerande det där. Hur en sak kan totalt förändra allting. Det är ju lite skilsmässostuk över det. Jag har ju läst Close-Up i omgångar genom åren och det var ju inte alla band som intresserade mig, men det var oftast välskrivet. Det var intressant att läsa fast det inte var band jag brydde mig om. Sweden Rock Magazine är ju likadant. Det måste ju vara en utmaning att bli chefredaktör?
Martin Carlsson: Ja, men mindre skrivande.
Är det mer ett nio till fem-jobb nu än innan?
Martin Carlsson: Det är mer nu. Jag har ökat min arbetstid med uppemot 100%. Inte nog med att jag gör SRM, jag har Expressen också. Jag sitter och läser mail och kollar artiklar på kvällar eller jobbar helger. Senaste numret när det var deadline, så var det tillbaka till det gamla hederliga stuket på Close-Up och jag var uppe i 48 timmar. Hade inte Red Bull funnits hade det inte fungerat.
Det är ju jäkligt mycket tid som går till jobbet om man nu tänker på att du är ganska nybliven pappa.
Martin Carlsson: Jag kan säga det att det kommer aldrig någonsin att komma en King Diamond-liknande artikel från mig i SRM igen. Det har jag väldigt svårt att se. När jag kom till SRM så hade jag en lista på tre drömintervjuer och King Diamond var en av dem så nu har jag gjort en av de tre. De andra två var egentligen inte alls på samma nivå.
Jag läste Axl Rose någonstans?
Martin Carlsson: Nej, Axl Rose är ingen drömintervju. Grejen är att jag har aldrig varit så inne på Guns ´N Roses överhuvudtaget. Det bästa de gjort är en låt på ”Chinese Democracy”, den där stora, svulstiga balladen vad den nu heter. Det säger ganska mycket. Det är som när alla kommer dragandes med Springsteen. Jag brukar säga att Springsteen har gjort en riktigt bra låt och det är ”Streets of Philadelphia”, som inte låter alls som någonting Springsteen har gjort. Det är givetvis sagt lite på skämt, men det ligger också någonting i det.
Hade du inte intervjuat King Diamond tidigare?
Martin Carlsson: Jo på telefon. Jag har träffat honom en gång tidigare, på Roskildefestivalen 1994, men det minns han garanterat inte.
Hur ser du framåt nu då? Du har aldrig haft planer på att skriva en bok?
Martin Carlsson: Aldrig. Du har uppenbart inte läst min ledare i SRM för där skriver jag att jag har absolut inga sådana planer som helst. Jag läser inte ens böcker. Jag har aldrig läst böcker. Jag är garanterat den enda chefredaktören på en svensk tidning som inte läser böcker. Det måste jag vara. Alla läser böcker, men jag har inte läst böcker sedan yngre tonåren. Jag har aldrig haft tillräcklig ro i kroppen. Jag tycker det går så långsamt. Det tar en sådan jävla tid. Jag vill komma till poängen fortare, men samtidigt så älskar jag riktigt långa reportage. Det är därför reportagen har blivit längre sedan jag tog över, omslagsartiklar på 20 sidor uppdelade på två nummer. Sådant älskar jag. När det långa bokformatet blir komprimerat till långa magasinartiklar, det gillar jag. Jag älskar magasin och tidningar. Böcker är säkert jättekul, men inte för mig. Jag har ju läst ett antal, men inte ens ett dussin på 2000-talet. Och varför ska alla sitta och skriva böcker och spara alla bra citat till dem? Jag sitter mest och retar mig på sådant. Hur tråkig är David Coverdale i sina intervjuer? Han är ganska tråkig och så sitter han och sparar allt till sin bok som ska komma nästa år eller året därpå. Jag tycker det är så jättetråkigt och givetvis talar jag ganska mycket i egen sak eftersom jag jobbar med tidningar och hårdrock, så jag vill ju givetvis att de ska ge alla citat till tidningar. Men samtidigt förstår jag dem självklart. Det finns ju ibland mer pengar att hämta i böcker än att säga citat i en intervju. Citat i en intervju kan inte driva skivförsäljning i samma utsträckning som förr, så de äldre artisterna kan inte tjäna lika mycket pengar på det. Nu är böcker en inkomstkälla helt plötsligt.
Ja, det har ju blivit inflation i dessa biografier och alla eftersträvar att skriva en ny ”The Dirt” eller liknande.
Martin Carlsson: Samtidigt, hur mycket är påhittat i den boken då?
Nej, exakt. Det har man ju förstått.
Martin Carlsson: Nu när folk sitter och skriver böcker, hur mycket ska man tro på? Jag tror mer på magasinintervjuer för i böcker måste du ha en massa braskande saker för att sälja dem.
Visst är det så. Jaha ja, så mer jobb? Hur många är ni som sitter på Sweden Rock Magazine nu då? Är ni samlade i Stockholm eller sitter det ett gäng nere i söder?
Martin Carlsson: Nej, det finns inga kvar överhuvudtaget. Det finns ingen som är direkt involverad i tidningen som sitter nere i söder. Christian Lindell, även gitarrist i bandet Portrait, han är prenumerationsansvarig men han är inte redaktionellt inblandad och sedan Thomas Väänänen, en av de tre delägarna, sitter på västkusten. Vår formgivare Emil Magnusson sitter i Västerås sedan en tid tillbaka och jag och Jonas Granvik och vår annonssäljare Malini Karlsson sitter i Stockholm. Det är utspritt.
Hur ser du på framtiden för tidningen då? Är det fler saker som ska ändras? Hur utvecklar man den så att den inte stagnerar?
Martin Carlsson: Vi gjorde om tidningen ganska så radikalt för lite drygt två år sedan där det största greppet var att vi infört åtta extra sidor för prenumeranter, vilket mig veterligen var den första svenska tidningen som gjorde. Det är så viktigt att ha prenumeranter idag och därför måste man premiera prenumeranter. Prenumeranter blir lätt besvikna när man kör en kampanj. Just nu har vi att man kan lösa en prenumeration och få en T-shirt och då kan vissa prenumeranter tycka ”Men varför får inte jag en T-shirt?”. Skulle vi ge en T-shirt till varenda prenumerant så hade det kosta en halv miljon. Ska vi göra det varenda gång det är en kampanj så kan vi lika gärna lägga ner tidningen. Just den här långa kontinuiteten att du får åtta extrasidor med varje nummer plus att du får tidningen billigare är en premie. Prenumeranter är så otroligt viktiga, dels för att kunna ha den här kontinuiteten att du vet att du får in X antal kronor hela tiden, men det är också så att distributörer tar en så stor del av kakan att det blir så lite kvar till tidningen. Kostar en tidning 69kr i butik, så får tidningen hälften av det. Distributören och butiken tar hälften och sedan har du tryckkostnad och alla arvoden, personalkostnader och bilder, så det blir ganska lite kvar. Det är jätteviktigt med prenumeranter och det är där SRM´s styrka är, att andelen prenumeranter är så pass hög jämfört med lösnummer. SRM kommer nu med vårt nummer i september vara Sveriges första rocktidning någonsin som får distribution av Tidsam. Det finns två distributörer i Sverige, Interpress och Tidsam. SRM har nu lyckats få distribution via Tidsam så vi kommer från och med septembernumret gå upp från att finnas i 1200 butiker till att finnas i 2000 butiker i Sverige. Det är en ganska stor ökning, men samtidigt är tidningen ingen vinstmaskin. Att bedriva ett magasin i pappersform idag är ganska tufft och då har ju SRM klarat sig betydligt bättre än nästan alla magasin idag. Vi kan inte jämföra oss med Filter som bara visar fantastiska plussiffror hela tiden, men tidningen ligger ungefär på samma siffra som när jag började. Det som är så kul är att jag kan inte sitta och ljuga om siffror för vi är TS-registrerade. Det är bara vi och tidningen Får Jag Lov av alla musiktidningar som är registrerade i Sverige. Men hela den här branschen, om det gäller skivförsäljning eller konserter eller tidningar, det är en massa bluffsiffror som cirkulerar, men vi kan inte ljuga. Jag kan inte sitta och säga att vi säljer X antal tidningar för du kan kolla upp det. Det lustiga är att jag kan inte ens säga siffran själv utan vi måste gå till datorn och kolla senaste TS-siffran. (skratt)
/Niclas
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar